Romernas oändliga resa

Europa är det närmaste romerna kan komma ett kärnland, efter att det nationslösa folket nått nästan varje hörn av världen under sina vandringar. Mellan 10 och 12 miljoner av totalt 15–18 miljoner romer i världen bor i dag i Europa.

Det är en lång väg från nordvästra Indien, där romernas resa började för cirka 1 500 år sedan.

Av okända skäl lämnade ett indiskt nomadfolk sitt hemland mellan år 500 och 600 och begav sig västerut.

Under de århundraden som följde reste det indiska nomadfolket västerut genom dagens Iran och Turkiet.

Längs vägen började resenärerna gifta sig över stamgränserna och en gemensam identitet, ett gemensamt språk och gemensamma traditioner växte fram bland nomadfolket.

Romerna bildades med andra ord inte som ett folk förrän de lämnade Indien och gav sig ut på vägarna.

Runt år 1000 anlände romarna till Konstantinopel i det bysantinska riket. Där livnärde de sig som narrar, musiker och ormtämjare.

I början av 1300-talet reste romerna vidare in i Europa. Deras karavanspår slutade till en början i Rumänien, som då bestod av de tre furstendömena Valakiet, Transsylvanien och Moldavien.

Om romerna hade hoppats på samma gästfrihet som i Konstantinopel blev de emellertid besvikna.

Liksom resten av Europa vid den här tiden plågades Rumänien svårt av pesten – enbart mellan 1347 och 1351 dog cirka 75 miljoner människor av en befolkning som uppgick till uppskattningsvis 200 miljoner.

Behovet av arbetskraft på landets gods var stort, vilket fick adeln att utnyttja de nyanlända romerna som slavar.

Rättigheter var obefintliga för romerna, som förföljdes och diskriminerades fullt lagligt och generellt betraktades som undermänniskor i Rumänien.

Som ett rumänskt talesätt uttryckte det vid den här tiden: ”Zigenaren är lika mycket en människa som ett grässtrå är ett träd”.

I Moldavien brändes en romsk slav levande om han våldtog en kvinna. Om en rumän begick samma brott fick han inget straff.

Vissa romska slavar kastrerades till och med – de blev så kallade skopici – så att de kunde arbeta som kuskar åt rika kvinnor utan risk för att de förgrep sig på dem.

I Transsylvanien avskaffades slaveriet redan på 1300-talet, men i Moldavien och Valakiet varade det fram till mitten av 1800-talet.

När slaveriet slutligen avskaffades helt i Rumänien uppskattar flera historiker att det fanns omkring 600 000 romska slavar i landet.

De hårda förhållandena i Rumänien fick föga överraskande en del romer att fly landet, och mellan 1415 och 1425 emigrerade åtskilliga romer till den iberiska halvön.

Där uppskattades romerna till en början för sina färdigheter som hantverkare och handelsmän, men när kung Ferdinand och drottning Isabella 1480 inledde den spanska inkvisitionen fick romerna uppleva ännu ett brutalt gupp på vägen.

Regentparet, som hade fört var sitt land med sig i äktenskapet, ville skapa ett enat Spanien, och romerna fick välja mellan att assimilera sig – vilket innebar att överge språk, klädsel och traditioner – eller att bli utvisade ur landet.

Tvångsassimilering var endast delvis framgångsrik. Inkvisitionen kunde nämligen inte förtrycka den romska kulturen, i synnerhet inte musiken.

Med tiden kom den att ligga till grund för den musikstil som världen i dag känner som flamenco, och som 2010 togs upp på Unescos lista över immateriella världsarv.

Romernas särpräglade musikstil, med rötter som går tillbaka till Indien, har på det hela taget lämnat ett betydande avtryck på västerländsk musik genom historien – från klassisk musik till jazz och rock.

Många romer valde att stanna i Spanien och försökte i hemlighet behålla sin nomadiska livsstil, medan andra reste norrut.

På 1500-talet hade romerna spridit sig till större delen av Europa – från Skandinavien i norr till Spanien i söder och från England i väster till Ryssland i öster.

De kringresande romerna försörjde sig vanligtvis som musiker, hantverkare, gycklare, trollkarlar och siare.

Romerna bodde i tält och husvagnar i stora familje- eller klansamhällen – kallade bands – i och runt städerna.

Då som nu var familjen ryggraden i det romska samhället.

Strukturen inom romska familjer var starkt patriarkalisk – fadern ansvarade för att tjäna pengar, medan kvinnorna stannade hemma för att ta hand om barnen och sköta hushållssysslorna.

Döttrarna i familjen giftes i regel bort i mycket ung ålder – ibland när de var så unga som tolv år – i arrangerade äktenskap. Denna praxis är fortfarande utbredd i flera romska samhällen.

Kulturen i de romska samhällena har tagit färg av det omgivande samhället. Därför är det svårt att definiera en specifik romsk kultur.

Romerna delar inte samma religion, utan följer gärna trosuppfattningarna i det land där de bosätter sig.

Romernas sociala beteende är emellertid fortfarande till stor del påverkat av deras indiska ursprung – särskilt den hinduiska religionen.

Förhållandet mellan orenhet och renhet är ett genomgående inslag i hinduismen. Allt som förknippas med orenhet måste hållas åtskilt från det som betecknas som rent.

Romerna anser till exempel att könsorganen och nedre delen av kroppen är orena. Därför tvättas byxor, klänningar och underkläder separat från andra kläder.

Förlossningar anses också orena och måste därför ske utanför hemmet. Under de första 40 dagarna efter förlossningen betraktas modern som oren.

Romernas särskilda livsstil och mörkhyade utseende gjorde dem oönskade inte bara i Spanien.

Varhelst romerna kom med sina vagnar och tält möttes de av avsky och fördömanden.

År 1500 utvisade den tysk-romerske kejsaren Maximilian II alla romer från riket och gjorde det straffritt för sina undersåtar att döda romer som påträffades inom rikets gränser.

Anledningen var att romer generellt misstänktes för att vara kättare, utöva trolldom och kidnappa barn.

Samma fördomar om ”zigenare” fanns i andra europeiska länder.

Under hela 1500-talet utvisades romer enligt lag i bland annat Frankrike (från 1504), Sverige (från 1525), England (från 1530) och Danmark (1536).

År 1538 började Portugal rutinmässigt deportera romer till sina kolonier i Amerika, och snart följde Spanien och England efter.

Under de följande århundradena skickades tusentals romer över Atlanten för att arbeta som slavar på sockerrörsplantager och bomullsfält.

I dag lever ättlingar till romska slavar i de amerikanska delstaterna Virginia och Louisiana, i Kuba och Brasilien samt på de karibiska öarna.

Med Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 kulminerade förföljelsen av romer.

År 1935 lade nazisterna till romerna i de rasistiska Nürnberglagarna genom ett särskilt dekret som beskrev ”zigenare” som ett underlägset folk och ”fiender till den rasbaserade staten”.

Fram till slutet av andra världskriget dödade nazisterna och deras medlöpare mellan 200 000 och en halv miljon romer i koncentrationsläger.

Romernas långa resa från Indien till Europas alla hörn har varit farlig och fylld av övergrepp. Än i dag är vägen till att bli respekterad, erkänd och behandlad på lika villkor som andra européer fortfarande mycket lång för romerna.

Studier visar att 80 procent av romerna i EU i dag lever under fattigdomsgränsen, och nästan hälften av européerna säger att de känner sig osäkra när de bor i närheten av romer.

Läs mer om nazisternas folkmord på romer

Den 8 april 1971 hölls den första romska världskongressen i den engelska staden Orpington, nära London. Sammanlagt 23 företrädare för romska samhällen från nio europeiska länder samlades till kongressen.

I nästan tusen år hade det nomadiska folket utan nation diskriminerats, förföljts och marginaliserats i hela Europa, och såren efter nazisternas utrotning av hundratusentals romer nästan tre decennier tidigare hade fortfarande inte läkt.

Kongressdeltagarnas mål var därför tydligt: romerna bör erkännas som ett folk utan land och som en nationell minoritet med samma rättigheter som invånarna i de länder som de bor i.

Under kongressen beslutades det att den rasistiska termen ”zigenare” hädanefter skulle ersättas med ”romer”, som helt enkelt betyder ”människa” på det officiella romska språket romani.

Den romska flaggan, som ritades redan 1933, valdes som officiell flagga, och den serbiske och romske musikern Žarko Jovanovićs sång ”Djelem, djelem” röstades fram som romernas officiella nationalsång.

”Djelem, djelem” betyder ”Jag vandrade, jag vandrade”, och sången börjar med orden ”Jag vandrade längs olidligt långa vägar. Goda och tappra romer träffade jag.”