Nu för tiden använder vi ordet ”diktator” i negativ bemärkelse om en ledare, som styr sin nation med järnhand. Men begreppet syftade ursprungligen på en ämbetsman i den romerska republiken, som under en begränsad period fick mandat att fatta beslut på egen hand.
Tanken var att en ledare med oinskränkt makt var nödvändig i extra pressade situationer, då beslut behövde fattas snabbt – till exempel om ett uppror bröt ut och hotade statens säkerhet. I sådana fall kunde en av de båda valda konsuler som regerade över Rom utnämnas till diktator.
Historien kryllar av brutala diktatorer
Leopold II
Land: Belgien
År: 1865–1909
Offer: Omkring 15 miljoner
Kung Leopold II av Belgien koloniserade och styrde med stor brutalitet ett område i Kongo som var fjorton gånger större än Belgien. De lokala invånarna utnyttjades som slavar i gummiindustrin och exploaterades, misshandlades och dödades av kungens privata milis – om de inte slet ihjäl sig.
Adolf Hitler
Land: Tyskland
År: 1934–1945
Offer: Cirka 17 miljoner
Efter president Paul von Hindenburgs död 1934 samlade rikskansler Adolf Hitler all politisk makt hos sig själv och blev diktator i Nazityskland. Makten använde han för att kasta ut världen i ett blodigt krig, och han inledde ett systematiskt massmord på judar och andra grupper, som inte passade in i nazisternas ideologi.
Josef Stalin
Land: Sovjetunionen
År: 1924–1953
Offer: Cirka 23 miljoner
Stalin regerade Sovjetunionen med skoningslös brutalitet i nästan tre decennier och lät döda alla som stod i hans väg. Dessutom drev han igenom ett antal misslyckade reformer, som skulle göra Sovjetunionen till en stormakt, men i stället ledde till hungersnöd, som krävde miljontals liv.
Mao Zedong
Land: Kina
År: 1949–1976
Offer: Omkring 78 miljoner
Mao grundade 1949 det kommunistiska Kina och genomförde utrensningar och misslyckade ekonomiska och kulturella reformer, som krävde flera miljoner människoliv. Antalet offer är svårt att avgöra, men uppskattningsvis mellan 49 och 78 miljoner människor dog till följd av hans beslut.
Diktatorn fick sex månader
En diktator fick i regel en specifik uppgift – till exempel att föra ett krig eller slå ner ett uppror. Diktatorn hade befogenhet att åsidosätta alla andra romerska politiker och ändra lagarna om han bedömde att det var nödvändigt. Han fick emellertid inte lämna det italienska fastlandet, och han fick endast använda de offentliga medel som senaten tilldelade honom.
Vanligtvis gav diktatorn avkall på titeln när han hade löst sin uppgift, även om de sex månaderna inte gått. Titus Larcius var enligt traditionen den förste som utnämndes till diktator. Han fick i uppgift att skydda Rom i samband med ett förestående krig mot romarnas grannfolk.
Många historiker betraktar i dag Napoleon som den förste diktatorn i en mer nutida bemärkelse Han var en populär general, som långsamt klättrade uppför maktens stege, tills han ändrade författningen, upplöste senaten och utnämnde sig själv till konsul på livstid och 1804 krönte sig själv till enväldig kejsare.