Nu för tiden använder vi ordet ”diktator” i negativ bemärkelse om en ledare, som styr sin nation med järnhand. Men begreppet syftade ursprungligen på en ämbetsman i den romerska republiken, som under en begränsad period fick mandat att fatta beslut på egen hand.
Tanken var att en ledare med oinskränkt makt var nödvändig i extra pressade situationer, då beslut behövde fattas snabbt – till exempel om ett uppror bröt ut och hotade statens säkerhet. I sådana fall kunde en av de båda valda konsuler som regerade över Rom utnämnas till diktator.
Diktatorn fick sex månader
En diktator fick i regel en specifik uppgift – till exempel att föra ett krig eller slå ner ett uppror. Diktatorn hade befogenhet att åsidosätta alla andra romerska politiker och ändra lagarna om han bedömde att det var nödvändigt. Han fick emellertid inte lämna det italienska fastlandet, och han fick endast använda de offentliga medel som senaten tilldelade honom.
Vanligtvis gav diktatorn avkall på titeln när han hade löst sin uppgift, även om de sex månaderna inte gått. Titus Larcius var enligt traditionen den förste som utnämndes till diktator. Han fick i uppgift att skydda Rom i samband med ett förestående krig mot romarnas grannfolk.
Många historiker betraktar i dag Napoleon som den förste diktatorn i en mer nutida bemärkelse Han var en populär general, som långsamt klättrade uppför maktens stege, tills han ändrade författningen, upplöste senaten och utnämnde sig själv till konsul på livstid och 1804 krönte sig själv till enväldig kejsare.
