Varusslaget i Teutoburgerskogen utplånade romerska legioner

För cirka 2 000 år sedan tågade en romersk armé under general Varus in i ett noga planerat germanskt bakhåll i Teutoburgerskogen. I tre dagar stred legionärerna förgäves och Rom led ett av sina värsta nederlag.

För cirka 2 000 år sedan tågade en romersk armé under general Varus in i ett noga planerat germanskt bakhåll i Teutoburgerskogen. I tre dagar stred legionärerna förgäves och Rom led ett av sina värsta nederlag.

Osprey & Scanpix/AKG

Döden i Teutoburgerskogen

Det rådde en illavarslande stämning. Var och en av de 18 000 romerska soldaterna som denna regniga septemberdag år 9 efter Kristus kämpade sig fram genom kilometervis av tät skog och sankmark hade lagt märke till den oroväckande tystnaden.

De enda ljud som hördes var det strilande regnet och höstvindens sus i trädtopparna.

Ingen romersk armé hade någonsin befunnit sig i den här delen av Germanien och även de mest erfarna soldaterna kastade emellanåt ängsliga blickar in mot skogens fuktiga dunkel.

Det var omöjligt för trupperna att gå i formation på den leriga skogsstigen. I stället förflyttade man sig i en flera kilometer lång oorganiserad kolonn.

I täten red fältherren Publius Quinctilius Varus, omgiven av sina officerare. Från hästryggen såg han att ingenjörstrupperna en bit längre fram slet för att få bort omkullfallna träd från stigen.

”Omringad av skog och träsk utplånades hären nästan till siste man.” Den romerske historikern Velleius Paterculus om slaget i Teutoburgerskogen

Plötsligt bröts tystnaden av ett vrål. En soldat mitt i kolonnen grep krampaktigt tag i ett spjut som genom borrat hans överkropp.

Sekunden efter haglade tusentals spjut över de överrumplade romerska trupperna, som inte kunde ta skydd någonstans.

Soldaterna halkade skräckslagna om kring i leran på den smala stigen. När spjutregnet avtog kom tusentals germanska krigare utrusande ur den täta skogen.

Beväpnade med svärd, lansar och tunga klubbor kastade de sig med vilda skrik över den avskydda fienden.

De romerska legionärerna, som alltid varit närmast oövervinneliga i öppen terräng, höggs ner utan pardon.

Ungefär så tror vår tids historiker att massakern i Teutoburgerskogen började.

Enligt den romerske historikern Dio Cassius pågick striderna i tre dagar och när de germanska krigarna lämnade området låg nästan alla de 18 000 legionärerna döda kvar i den skog som romarna kallade Teutoburgerskogen.

Den romerske fältherren Varus var en av de sista som dog. När han insåg att slaget var förlorat kastade han sig på sitt svärd för att inte hamna i fiendens händer.

Strax därefter sändes en germansk ryttare iväg med Varus avhuggna huvud. Det germanska upproret hade börjat.

Nederlaget skakade Rom

Nyheten om att tre hela legioner hade gått förlorade i Germanien lamslog Rom. Ingen förstod hur de primitiva germanerna hade kunnat besegra 18 000 romer ska elitsoldater.

”Omringade av skog och träsk utplånades armén nästan till siste man av samma fiende som den [den romerska armén, reds.anm.] tidigare slaktat som boskap”, skrev historikern Velleius Paterculus, som tidigare tjänstgjort som officer i Germanien.

Under de föregående tre århundradena hade den väldrillade romerska krigsmaskinen kört över allt motstånd.

”Den förrädaren omringade våra soldater på en lika förrädisk plats.” Den romerske skalden Ovidius om den före detta romerske officeren Arminius bakhåll

Rom behärskade större delen av den kända världen och imperiets här var oövervinnelig, både i sina egna ögon och i fiendens.

Genom slakten i Teutoburgerskogen hade de germanska stammarna visat att även världens starkaste armé kunde besegras, förutsatt att taktiken var den rätta.

De allra flesta ansåg dock att katastrofen hade med de germanska styrkornas ledare att göra, den före detta romerske soldaten Arminius.

Han hade förrått sina tidigare vapenbröder genom att locka dem att marschera genom Teutoburgerskogen och sedan lett massakern.

”Den förrädaren omringade våra soldater på en lika förrädisk plats”, skrev den romerske skalden Ovidius efter neder laget, som skulle visa sig bli ett av de mest ödesdigra i Roms historia.

Augustus ville erövra Germanien

Drygt sextio år tidigare hade Julius Caesar erövrat Gallien, det som i dag är Frankrike, och flyttat fram romarrikets gräns till floden Rhen.

Det enorma, skogrika området öster om den breda floden kallade romarna Germanien.

Åren efter erövringen av Gallien gjorde gallerna flera uppror mot romarna, i många fall med de germanska stammarnas hjälp. När en romersk legion bestående av 5 000 man besegrades av germaner år 16 före Kristus hade Caesars efterträdare Augustus fått nog.

Från jordvallar på båda sidorna om skogsstigen överöste germanerna fienden med spjut. Skogen förvandlades till ett blodigt kaos av skoningslösa närkamper.

© Polfoto/Ullstein Bild

Nederlaget var en så stor förödmjukelse att Augustus omedelbart reste till Gallien för att personligen omorganisera armén.

Nu skulle de vilda germanska stammarna besegras en gång för alla och området öster om Rhen inlemmas som en ny romersk provins.

Två styvsöner ledde fälttåget

Kejsar Augustus utsåg sina två styvsöner Drusus och Tiberius att leda fälttåget mot germanerna. Drusus lät samla väldiga styrkor längs södra delen av Rhen, där legionärerna byggde 40 nya fort.

År 12 före Kristus sattes den romerska krigsmaskinen i rullning. Omkring 35 000 romerska legionärer utgjorde kärnan i angreppet.

Soldaterna fick stöd av den romerska flottan, som hade gått ända upp till Nordsjön och därefter seglat in i Rhen.

Romarnas plan var att kolonisera området mellan floderna Rhen och Weser, och de visade ingen nåd.

Åkrar och byar i rebelliska områden brändes ner, alla män i vapenför ålder dödades och kvinnor och barn såldes som slavar.

År 9 före Kristus kom Drusus fram till floden Weser och kämpade sig mödosamt vidare till Elbe. Så långt norrut hade ingen romare varit före honom.

Han gick emellertid aldrig över floden. Några dagar senare dog han efter att ha fallit av sin häst.

Kejsar Augustus

© Scanpix/AKG

Invasionen skulle förebygga germansk attack

Kejsar Augustus fruktade en germansk invasion av Rom mer än något annat. Därför ville han kolonisera de vilda stammarna i norr och inlemma dem i romarriket.

Kejsaren hade all anledning att vara orolig. Drygt hundra år tidigare hade de germanska stammarna cimbrerna och teutonerna härjat i flera romerska provinser och åsamkat imperiets arméer stora förluster.

År 102 före Kristus, efter elva år av framgångsrika plundringståg, bestämde sig cimbrerna för att tåga mot Rom.

I ett avgörande slag vid floden Po i norra Italien lyckades Gajus Marius slutligen besegra germanerna och rädda romerska riket.

De germanska stammarna går samman

Efter Drusus död tog hans bror Tiberius över ledningen av de romerska styrkorna.

Han lät deportera hela stammar från östra sidan av Rhen till den västra, där de skulle fungera som ett skydd mot fientliga angrepp.

År 7 före Kristus hade fältherren erövrat hela området mellan Rhen och Elbe och redan uppfört militärläger i den blivande provinsen. Det betydde emellertid inte att germanerna höll sig lugna.

Omkring år 1 före Kristus reste sig områdets stammar i ett uppror som var så våldsamt att romarna tvingades sätta in 80 000 soldater för att slå ner det.

Enligt romerska källor utvecklades striderna till ett av de hårdaste och mest brutala krigen i Roms historia.

Det dröjde tre år innan situationen åter var under kontroll. Striderna hade varit så blodiga att romarna hävdade att germanerna aldrig skulle kunna resa sig igen.

År 7 efter Kristus utsåg kejsar Augustus den förste guvernören i Germanien, som romarna nu räknade som helt inlemmat i det romerska imperiet. Guvernörens namn var Publius Quinctilius Varus.

Varus blir guvernör i Germanien

Den 53-årige Varus var nära vän med kejsaren och hade tidigare varit ståthållare i Syrien.

Enligt den före detta romerske officeren Velleius Paterculus, som troligen var personligen bekant med Varus, var han främst ämbetsman, inte så mycket fältherre. ”Han ansåg att de som inte kunde kuvas med svärdet kunde blidkas med lagen”, skriver han.

Därför ägnade Varus det mesta av sin tid åt att döma i tvister mellan de germanska stammarna.

En germansk krigare håller triumferande upp Varus huvud efter slaget. Några veckor senare fördes huvudet till Rom, där en förtvivlad Augustus (till höger) utbrast: ”Varus, ge mig mina legioner åter!”

© Scanpix/AKG

Som ett tydligt tecken på att Varus betraktade Germanien som erövrat började han kräva in skatter i den nya provinsen, något som romarna bara gjorde när de var helt säkra på att befolkningen i området var helt pacificerad.

Skatteindrivningen retade germanerna ännu mer. Just då dök en ung man vid namn Arminius plötsligt upp vid Varus hov.

Han var son till en germansk furste och hade under flera år stridit för romarna. Arminius förflutna i den romerska armén och hans status som romersk riddare väckte sympati hos Varus.

Den unge germanen hade dock helt andra avsikter med vänskapen.

”Den unge mannen utnyttjade guvernörens nonchalans till ett förräderi. Han insåg att den vanligaste orsaken till en katastrof är känslan av säkerhet”, berättar Paterculus.

Tre legioner utplånas

År 9 efter Kristus slog Arminius till. Tillsammans med flera germanska stammar gjorde han upp en plan som skulle krossa romarna en gång för alla.

Först bad han romarna om militärt beskydd mot fientliga stammar. På så vis lyckades Arminius sprida ut en stor del av de romerska soldaterna i små grupper i ödsliga områden.

I september fick Varus besked om att ett våldsamt uppror hade brutit ut tre dagsmarscher bort. Guvernören valde att genast marschera mot området med sin armé.

”Det var medvetet planerat att Varus skulle marschera genom allierade områden. Det var nämligen enklare att övermanna honom när han färdades i områden som han trodde var fredligt sinnade mot romarna och därför inte var på sin vakt”, berättar Dio Cassius.

Varus gav sig iväg med 17:e, 18:e och 19:e legionerna. Efter insatsen var tanken att soldaterna skulle tåga till sitt vinterläger.

Förutom de 18 000 soldaterna följde därför även en enorm trängtrupp samt ett stort antal kvinnor och barn med på färden.

Romarna eskorterades till en början av Arminius och ett större antal germanska soldater, men de bad snart om tillåtelse att lämna kolonnen för att skaffa förstärkningar.

Strax därefter anslöt han sig till sina germanska krigare. ”De tog sedan kommandot över sina män och överraskade Varus i den djupaste delen av skogarna”, skriver Dio Cassius.

Efter tre dagars hårda strider i Teutoburgerskogen gav de sista romerska soldaterna upp, men eftersom romarna aldrig visat någon nåd mot germanerna skonade inte heller germanerna någon.

Enligt Velleius Paterculus, som troligen hade talat med några av de få soldater som hann gömma sig i skogen, skulle en panikslagen tillfångatagen romare hellre begå självmord än att gå en grym död till mötes hos germanerna.

”Han fattade tag i en del av den länk som han var kedjad med och slog den så hårt mot sitt eget huvud att han dog på fläcken. Både hjärna och blod sprutande ur såret.”

Samtidigt som slaget utspelade sig blev de romerska soldater som kallats in för att skydda byarna ihjälslagna av traktens invånare.

Arminius triumf var total – och ändå hade den före detta romerske riddaren bara inlett sitt uppror.

Hans nästa mål var att ena de germanska stammarna under sig i en storstilad attack mot romerska riket.

Var dog general Varus och hans tre legioner?

Arkeologer tror sig ha funnit platsen där slaget i Teutoburgerskogen stod. Men forskarna är förbryllade över att man inte har hittat några kvarlevor av människor.

Ingen vet säkert exakt var slaget ägde rum, men år 1987 hittade en brittisk amatörarkeolog spår efter ett stort slag mellan romerska och germanska styrkor i närheten av berget Kalkriese norr om Osnabrück.

Vid de utgrävningar som sedan gjordes på platsen, ett område med skog och träsk, hittade man ungefär 5 000 romerska föremål utspridda över en 17 kvadratkilometer stor yta.

Fynden inkluderade allt från pilspetsar, rester av spjut, brynjor, hjälmar och svärd till blykulor från romerska kastmaskiner.

Dessutom hittade arkeologerna hammare, stämjärn, kärl och diverse medicinska instrument som armén haft med sig.

Utgrävningarna avslöjade även rester av en cirka 400 meter lång vall av grästorv, som germanerna kan ha gömt sig bakom när romarna marscherade förbi.

Fynden har daterats till Augustus ämbetstid och slagfältets storlek har fått arkeologerna att tro att det var där Varus tre legioner utplånades.

Bristen på mänskliga kvarlevor i form av skelett förbryllar emellertid arkeologerna. De romerska källorna berättar att fält herren Germanicus, när han år 15 efter Kristus återvände till Teutoburgerskogen, lät begrava de romerska offren i en stor gravhög.

Vid Kalkriese har arkeologerna emellertid bara hittat totalt fyra gropar i marken. De innehöll skelettdelar från bara 17 personer.

Arminius ledde legionerna i ett bakhåll

Under tio års tid sög Arminius och hans krigare musten ur den segervana romerska armén. Romarna gav upp sina försök att erövra Germanien, men imperiet fick till sist ändå sin hämnd.

”Arminius var tveklöst hela Germaniens befriare. Han utmanade det romerska folket när imperiet var som mäktigast.”

Så skrev den romerske historikern Tacitus cirka hundra år efter slaget i Teutoburgerskogen.

För även om romarna hatade Arminius för massakern på de tre legionerna, beundrade de samtidigt den germanske upprorsledarens mod.

Romarna lyckades dock aldrig förstå hur Arminius och hans i deras ögon primitiva och odisciplinerade krigare kunde besegra den romerska armén.

De förstod inte heller varför Arminius, som stridit i den romerska armén och belönats med titeln riddare, plötsligt vände sig mot Rom. De visste bara att den germanske rebelledaren till varje pris måste stoppas.

Arminius var gisslan i Rom

Arminius föddes troligen år 17 före Kristus. Hans far hette Segimer och familjen tillhörde adeln bland cheruskerna, en av Germaniens största stammar, som omfattade uppemot 200 000 personer.

När Arminius var fem år invaderades Germanien av romersk trupp. På kejsar Augustus order genomförde de flera blodiga fälttåg mot stammarna i området mellan Rhen och Weser.

Syftet var att göra området till en romersk provins. Varje sommar såg de germanska barnen, bland dem Arminius, hur ändlösa kolonner av tungt beväpnade, brynjeklädda legionärer marscherade genom landskapet i tät formation.

”Han ägde en intelligens som vida överträffade den vanlige barbarens.” Den romerske officeren Velleius Paterculus om sin fiende Arminius

Romarnas brutala framfart fick avsedd effekt. Flera stammar ingick förbund med ockupationsmakten i utbyte mot någon form av självstyre.

Även cheruskerna ingick allians med Rom. Troligen sändes både Arminius och hans bror Flavus i unga år till Rom – som gisslan för att garantera stammens lojalitet.

När Arminius och Flavus var i 20-årsåldern fick de tillstånd att ingå i den romerska armén. Normalt fick bara romerska medborgare lov att tjänstgöra i legionerna.

För att ut öka armén rekryterade emellertid Rom även soldater från provinserna och från områden som ännu inte erövrats. Dessa soldater placerades i så kallade hjälpkompanier.

Enligt romerska källor blev Arminius högsta befäl över en enhet av germanska legotrupper. För den unge cherusken var officersposten en enastående chans att studera romersk krigsstrategi på nära håll.

Han lärde sig genast allt om snabba attacker och belägringar. Han studerade även fotfolkets taktik: först överöstes fienden med tunga spjut, som borrade sig in i deras sköldar, så att de blev obrukbara. Därefter satte man in det avgörande anfallet med svärd.

Det viktigaste Arminius lärde sig i armén var emellertid disciplin, nyckeln till Roms militära framgångar.

©

Fyrtio folkslag levde i Germanien

I Germanien var befolkningen uppdelad i en mängd stammar som levde i byar utspridda över ett enormt område. Romarna gav folkslagen den gemensamma beteckningen germaner.

Enligt den romerske historikern Tacitus fanns det minst 40 olika germanska stammar. De största omfattade upp emot 200 000 personer, medan de minsta bara hade några tusen medlemmar.

Gemensamt för dem alla var att de levde isolerade i små samhällen utan några egentliga städer.

I kristider samlades stammarnas manliga medlemmar på det så kallade tinget, där de diskuterade viktiga frågor och fattade beslut genom omröstningar.

Germaniens brist på tydliga maktcentrum satte stopp för romarnas dröm att kolonisera området.

Sedan Julius Caesar erövrat Gallien (Frankrike) varnade han för hotet från de barbariska vildarna öster om Rhen.

Samtidigt döpte han folkslagen till germaner, efter det galliska ordet för ”granne”. Beteckningen kom att omfatta alla folkslag öster om Gallien, men i själva verket bodde även slaviska och keltiska stammar i området.

Före slaget vid Teutoburgerskogen skilde romarna på två områden i Germanien. Den ena delen låg väster om Rhen och utgjordes av södra Holland och Belgien.

Området (Nedre Germanien) var ockuperat, medan Magna Germania (Storgermanien) utgjordes av de territorier öster om Rhen som Augustus senare försökte erövra.

Efter slaget drog sig romarna tillbaka till Rhen och befäste Germania Inferior (södra Holland, Belgien) och Germania Superior (nuvarande Schweiz och delar av Alsace).

”Hans ögon avslöjade tankarnas eld”

Det var troligen när Arminius tjänstgjorde i den romerska armén som officeren Velleius Paterculus träffade honom. Han förstod att Arminius var en speciell person. ”Han ägde en intelligens som vida överträffade den vanlige barbarens”, skrev Paterculus om den unge germanen, som var så skicklig i strid att han belönades med både romerskt medborgarskap och titeln romersk riddare. Ett annat omdöme Paterculus gav var: ”Hans ögon avslöjade tankarnas eld.”

År 7 efter Kristus lämnade Arminius den romerska armén och återvände till Germanien, där Varus nu var guvernör.

Hos Arminius hade tanken fötts att han skulle tvinga tillbaka romarna söder om Rhen och ena de germanska stammarna. Efter att ha träffat den i hans ögon veke Varus insåg Arminius att han nu hade sin stora chans.

Arminius tid i Rom hade lärt honom att ingen skulle kunna besegra romarna på ett traditionellt slagfält där romarna fick både tid och utrymme att formera sig.

Tillsammans med ledare från flera av de övriga germanska stammarna planerade han därför att angripa romarna djupt inne i skogen, en plats som germanerna kände till bättre än någon annan.

Därefter valde Arminius ut den oframkomliga, vattensjuka Teutoburgerskogen som platsen för attacken.

Två år efter sin hemkomst till Germanien ledde han det angrepp i skogen under vilket Varus legioner utplånades.

Arminius ville ena germanerna

Efter slaget i Teutoburgerskogen beordrade Arminius sina krigare att hugga huvudet av Varus.

Sedan sändes en beriden germansk krigare iväg med huvudet med kurs mot det som i dag är Tjeckien.

Där regerade den markomanniske kungen Maroboduus, vars armé omfattade nästan 70 000 krigare.

När den germanske ryttaren fick audiens hos kungen lade han Varus huvud vid hans fötter. Meddelandet kunde knappast misstolkas: Arminius ville ingå en allians.

Cheruskernas ledare Arminius ville förena de germanska stammarna mot Rom.

© Polfoto/Ullstein Bild

Om Maroboduus hade sagt ja skulle romarrikets värsta mardröm ha besannats, ett enat Storgermanien med hundratusentals krigare.

Maroboduus tackade emellertid nej. I stället valde han att liera sig med romarna och sände iväg en ryttare med Varus huvud till Rom.

Arminius hade satsat stort och förlorat. Utan alliansen med Maroboduus skulle han inte kunna avskräcka romarna från att återigen invadera Germanien. Nu måste han i stället göra sig beredd på Roms hämnd.

Roms armé drev ut germaner i krig

Caesars sju år långa erövringskrig mot Gallien kostade uppemot en miljon galler livet. Ytterligare en miljon togs till fånga och såldes som slavar.

Enligt arkeologerna är det mycket som tyder på att romarnas våldsamma framfart i Gallien gjorde germanerna mer krigiska.

Tidigare var det ovanligt att germanerna fick vapen med sig i graven, men från tiden kring Caesars erövringar började de begrava sina döda med svärd, spjut och andra vapen.

Samtidigt kan arkeologerna se att germanernas vapen förbättrades.

Det är till exempel under denna period som de germanska svärden anpassas för hugg i stället för stötar, vilket gjorde dem bättre lämpade för slag mot stora grupper av soldater.

Germanerna lär sig kriga

Arminius började genast utbilda sina krigare. Han hade samlat minst elva stammar under sin ledning.

I stället för de planlösa, sporadiska anfall som dittills varit germanernas taktik lärde Arminius dem att efter romersk modell genomföra samordnade anfall, att lyda officerarnas order och inte minst att dra nytta av Germaniens enorma skogar i sitt gerillakrig.

Samtidigt hade kejsar Augustus utsett sin styvson Tiberius till högste befälhavare över de romerska styrkorna.

Två år efter massakern i Teutoburgerskogen vällde hämndlystna romerska trupper in över Germaniens gränser.

”Ivriga legioner ödelade landet med lågor och svärd.” Den romerske författaren Tacitus om Roms hämndaktion över Rhen år 15 efter Kristus

Enligt Velleius Paterculus trängde Tiberius ”in i landets hjärta, öppnade landsvägarna, förstörde åkrarna, brände husen och tvingade alla som kämpade emot på flykten”.

Tiberius lyckades emellertid inte fånga Arminius, som höll sig gömd i de ogenomträngliga skogarna tillsammans med sina krigare.

År 14 dog kejsar Augustus. Tiberius kallades hem till, Rom där han nu blev kejsare. I stället utsågs Tiberius brorson Germanicus att fullborda Roms hämndaktion.

På sommaren år 15 tågade Germanicus in i den upproriska regionen med 40 000 soldater. De dödade alla i sin väg.

Den romerske historikern Tacitus skriver bland annat om ett brutalt angrepp på den västgermanska stammen marserna: ”Upphetsade legioner ödelade landet med lågor och svärd i en omkrets av 55 miles [8,9 mil reds. anm.]. Varken kön eller ålder åtnjöt något som helst medlidande.”

Romarnas brutala framfart, som närmast kan beskrivas som ett utrotningskrig, ledde dock till bakslag. I stället för att låta sig skrämmas av romarna anslöt sig alltfler stammar till Arminius.

Från sina gömställen i de djupa skogarna utförde hans trupper visserligen små, men effektiva angrepp mot de romerska styrkorna.

I slutet av år 15 vann romarna slutligen en liten, men betydelsefull seger över Arminius: Germanicus trupper tillfångatog den gravida Thusnelda, Arminius älskade fru.

Thusnelda, Arminius gravida fru, tillfångatogs av Germanicus och tillbringade resten av sitt liv i fångenskap i Italien. Hennes och Arminius gemensamma son dog som gladiator på arenan.

© Polfoto/Ullstein Bild

Thusnelda deporterades till Ravenna i Italien, där hon födde en son. Arminius fick aldrig se henne igen.

När han fick veta att romarna hade tagit Thusnelda till fånga blev han ursinnig på Germanicus. Enligt Tacitus utbrast Arminius hånfullt: ”En stor general! En tapper armé! Så många händer behövdes det för att släpa iväg en enda stackars kvinna!”

Han konstaterade att han själv förde krig mot beväpnade män och att han hade krossat tre legioner i regelrätt strid. Romarnas specialitet var uppenbarligen att föra krig mot gravida kvinnor.

Sedan uppmanade han sina landsmän att ansluta sig till rebellarmén för att kasta ut de romerska trupperna ur Germanien. Tiden var inne för den slutliga kraftmätningen med Rom.

Romarna korsar floden Weser

Arminius stora chans kom året därpå, när Germanicus ledde åtta legioner och tusentals hjälptrupper norrut längs floden Ems.

I vanliga fall försökte germanerna till varje pris undvika stora fältslag, men rebellarmén var nu så vältränad att Arminius vågade sig på att möta romarna i öppen strid.

Enligt Tacitus närmade sig romarna Weser från väster, medan Arminius ryckte fram österifrån.

Bland de romerska soldaterna fanns även Arminius bror Flavus, som blivit kvar i romersk tjänst. Där de stod på var sin sida av floden började de två bröderna diskutera.

”Den ene talade om romarrikets storhet, den andre om plikten mot fosterlandet och om deras mor, som tillsammans med honom själv vädjade till brodern att inte svika sitt folk”, skriver Tacitus.

Diskussionen utvecklades snart till ett häftigt gräl. Till sist ropade Flavus efter sin häst och sina vapen för att ta sig över floden och på egen hand avgöra saken.

De romerska officerarna lyckades emellertid övertala honom att vänta tills slaget skulle stå.

Strax före gryningen gick 50 000 romare över Weser. Först var kavalleriet, som genast attackerades.

De germanska krigarna flydde emellertid då tillbaka över slätten, bort mot den omgivande skogen.

Sporrade av möjligheten att krossa fienden tog det romerska kavalleriet upp jakten på sina flyende motståndare.

På en signal från de germanska officerarna vände sig då krigarna mot romarna i enad front, samtidigt som tusentals gömda vapenbröder vällde fram ur skogsbrynet.

Motanfallet kom som en total överraskning för de romerska kavalleristerna, som med knapp nöd lyckades rädda sig tillbaka till floden. Nu hade även det romerska infanteriet korsat vattnet.

Med medborgarskapet följde rätten att bära romersk toga.

© Mary Evans

Krigstjänst gav romerskt medborgarskap

För att få tillräckligt med soldater till sina erövringskrig byggde Rom upp stora hjälpstyrkor av utländska soldater.

Förutom de egna romerska soldaterna stred bland annat germanska krigare i Roms tjänst. Legionerna var egentligen förbehållna romerska medborgare, men utländska män kunde ansöka om att bli antagna till de så kallade hjälptrupperna.

Där fanns inget krav på medborgarskap, och de frivilliga kunde ha turen att belönas med ett romerskt medborgarskap.

De utländska hjälpsoldaterna i den romerska armén var nästan lika många som de romerska legionärerna, omkring 150 000 man.

Hjälpsoldaterna fick visserligen sämre lön än de romerska legionärerna, men det låg stor prestige i att få strida i armén och eventuellt bli medborgare i imperiet.

Ett medborgarskap garanterade nämligen soldaten en rad rättigheter och egen mark. Därför skrev unga män i de romerska provinserna och i ännu ej erövrade områden villigt in sig i hjälptrupperna.

Gigantiskt slag slutar oavgjort

De båda arméerna drabbade samman i en slutgiltig uppgörelse. Bägge sidor var besatta av hat mot fienden och båda visste att det här slaget kunde bli avgörande för Germaniens framtid.

”Från den femte timmen till in på natten fortsatte dödandet, fiendens lik och vapen låg utspridda över elva miles [1,8 mil reds. anm.]”, berättar Tacitus.

Arminius skadades svårt i striderna, men han lyckades komma undan i sista sekunden.

Trots stora germanska förluster slutade slaget oavgjort. Romarna hade gått miste om sin chans att krossa det germanska motståndet i öppen strid, medan Arminius å sin sida hade bevisat att han nu var stark nog att utmana romarna på sina egna villkor.

Under striderna i Germanien hade totalt 30 000 romerska soldater fått sätta livet till. Kejsar Tiberius var nu så trött på det kostnadskrävande kriget att han gav Germanicus order om att avbryta fälttåget.

Rom hade erkänt sitt nederlag.

Upprorsledaren dör i strid

Arminius ödslade ingen tid på att fira segern, utan vände i stället trupperna öster ut och anföll markomannernas kung Maroboduus.

Trots sina närmare 80 000 soldater förlorade Maroboduus striden och tvingades ta sin tillflykt till sin borg.

Arminius var nu Germaniens mäktigaste man, och med sin särställning och sitt inflytande var det många av hans tidigare anhängare som började oroa sig för att han ville bli kung över alla stammar.

Germanernas ledare brändes på likbål efter sin död år 21 efter Kristus.

© BPK

Kejsar Tiberius såg en möjlighet att hämnas och skickade spioner till Germanien för att underblåsa de inre motsättningarna mellan germanerna.

År 19 störtades Maroboduus av en rival vid namn Catualda, som påstods ha tagit emot pengar från Rom för sitt illdåd. År 21 var det så Arminius tur.

Tacitus skriver inte mer än att den 37-årige upprorsledaren överfölls av sina fiender och föll offer för sitt eget folks förräderi, men troligen hade Rom ett finger med i spelet kring mordet på germanernas ledare.

Germanien skulle bli en romersk provins

Nya fynd visar att kejsar Augustus hade kommit mycket längre med koloniseringen av Germanien än man tidigare har trott. Efter nederlaget i Teutoburgerskogen gav emellertid romarna upp ”projekt Germania”.

”Varus, ge mig mina legioner åter!” ropade Augustus när han nåddes av nyheten om Publius Quinctilius Varus nederlag i Teutoburgerskogen.

Den 72-årige kejsaren insåg genast att nederlaget skulle få allvarliga konsekvenser.

Imperiets gränser i norr låg nu oskyddade och de få trupperna längs Rhen skulle inte ha en chans att stoppa de vilda horderna om de bestämde sig för att gå mot Rom.

Kejsaren avskedade omedelbart sina utvalda germanska livvakter och lät deportera dem till ensliga öar långt från Rom.

Sedan inledde han arbetet med att värva nya trupper som kunde ersätta de förlorade legionerna. Det rådde undan tags till stånd i Rom.

Det var dock inte bara den överhängande risken för en germansk invasion som fick den gamle kejsaren att ropa till den framlidne Varus.

”Ingen hade väntat sig att finna romerska städer (...) norr om Rhen.” Den tyska arkeologen Heidrun Derks om den nyupptäckta romerska staden Waldgirmes

Erövringen och sedan koloniseringen av Germanien hade blivit ett personligt projekt för Augustus och den romerska statskassan hade investerat enorma summor i de äregiriga planerna.

Arkeologerna har hittills trott att romarna fortfarande befann sig i den inledande fasen av Augustus ”projekt Germania” när Varus och hans legioner utplånades och den romerska armén flydde hals över huvud från Germanien.

Nya utgrävningar visar emellertid att romarna hade kommit betydligt längre i sina planer än vad forskarna trott.

Forten, koloniseringens första fas

När romarna invaderade Germanien år 12 före Kristus började de med att uppföra ett antal framskjutna militärläger på den germanska sidan av Rhen.

Forten, som byggdes av trä med palissader, vakttorn och vallgravar, fungerade som baser för de stridande trupperna.

Fästningarna är sedan länge kända av forskarna, men på 1990-talet upptäckte arkeologerna något som de aldrig tidigare sett.

I staden Waldgirmes i västra Tyskland stötte de på en romersk anläggning från Augustus tid.

Först tänkte man att detta var ytterligare ett romerskt militärläger, men sedan hittade man något överraskande: ett stenfundament.

Sådana var ovanliga i romerska militärläger. Snart stod det klart att fundamentet var en del av ett forum, den centrala öppna platsen i en romersk stad.

År 15 efter Kristus fann en skakad Germanicus resterna av de romerska legionerna i Teutoburgerskogen. Han begravde dem, och efter det korsade romarna ytterst sällan Rhen.

© Mary Evans

Fyndet av en stad mitt i germanskt fiendeland visar att romarna redan vid tiden för slaget i Teutoburgerskogen år 9 efter Kristus var i full färd med att omvandla Germanien till en romersk provins.

De fortsatta utgrävningarna i Waldgirmes visar att romarna reste en stor ryttarstaty i brons av kejsar Augustus mitt på torget, en symbol för den nya tiden i Germanien.

Bland fynden finns även en stor mängd blyrör, som skulle leda vatten till staden. Dessutom har arkeologerna hittat krukor som innehållit oliv olja från Spanien respektive vin från Grekland.

Befolkningen i staden måste enligt arkeologerna ha bestått av såväl romare som kelter och germaner.

Romarna jagade råvaror

Waldgirmes är dock inte den enda uppseendeväckande upptäckten.

Talrika fynd av blytackor, sirligt stämplade med texten Plumbum Germanicum, germanskt bly, visar att romarna en kort tid efter invasionen inledde en intensiv jakt på regionens rikedomar.

En del av blyet utvanns – under bevakning av den romerska armén – ur gruvor mer än tio mil från gränsen vid Rhen.

Enligt Heidrun Derks, arkeolog och chef för Museum und Park Kalkriese i Tyskland, kom upptäckten av Waldgirmes och de romerska gruvorna som en total överraskning för forskarna.

”Germanien var ännu inte någon romersk provins och ingen hade väntat sig att hitta romerska städer och en industriell utvinning av råvaror i området norr om Rhen”, berättar Derks i en intervju för Världens Historia.

Upptäckten av Waldgirmes och de romerska gruvorna visar att man i Rom tycks ha varit övertygade om att det bara var en tidsfråga innan Germanien skulle ombildas till en romersk mönsterprovins.

Den romerska armén, som utgjorde kärnan i försöket att ”romanisera” Germanien, arbetade för högtryck. Enorma skogsområden avverkades, vägar anlades och städer byggdes, allt i ett rasande tempo.

För kejsar Augustus var emellertid den nya provinsen viktig även av andra skäl. Germanien skulle fungera som ett bålverk mot vilda folkslag längre österut.

Samtidigt var kejsaren i stort behov av mark till sina soldater, som efter fullgjord tjänstgöring skulle belönas med jordlotter i provinserna.

Följaktligen behövde kejsaren enorma landområden. Den reguljära romerska armén omfattade nämligen cirka 150 000 soldater.

© Scanpix/AKG

Militärläger blev våra dagars storstäder

Legionerna konsumerade stora mängder jordbruksvaror och behövde tusentals hantverkare. Nya städer växte därför fram kring de romerska forten.

De tyska städerna Bonn, Köln och Mainz var ursprungligen romerska militärläger, som uppfördes för att skydda imperiets gräns längs Rhen. Liksom många andra läger utvecklades de emellertid så småningom till riktiga städer.

Baserna, där det bodde upp emot 10 000 soldater, krävde stora mängder kött, spannmål och grönsaker varje dag. En legion på 5 000 man behövde till exempel 2 000 ton vete till bröd och gröt varje år.

Det mesta av matvarorna producerades av bönder i området kring baserna. Även lägrens vapen och annan militär utrustning tillverkades i många fall lokalt.

Samtidigt fick soldaterna varje månad sin lön, som de betalade med på handelsplatser och marknader i närheten av lägret.

Baserna lockade med andra ord till sig tusentals köpmän, bönder, hantverkare och inte minst prostituerade. Följden blev att hela städer växte fram utanför de befästa palissaderna.

Ända från tiden för Kristi födelse placerade Rom ut stora delar av sin armé längs Rhen. På så vis blev området ett av imperiets främsta ekonomiska maktcentrum.

Utstationerade soldater valde ofta att stanna kvar i lägret även efter det att den 20 år långa tjänstgöringsperioden var över.

De pensionerade legionärerna hade levt större delen av sitt liv som soldater och kände inte till någon annan tillvaro än livet inom armén.

Många av dem startade egna små företag som exempelvis försåg baserna med vapen eller livsmedel.

Med tiden kunde städerna vid lägren tilldelas municipia, romerska medborgerliga rättigheter, av kejsaren.

Bland de medborgerliga rättigheterna fanns rösträtten, medan en av skyldigheterna var skatteplikt.

Militärläger blev spökstäder

Den romerske kejsarens drömmar krossades när Arminius startade det germanska upproret. Det innebar nämligen att alla den romerska statens investeringar i provinsen gick förlorade.

Omedelbart efter slaget i Teutoburgerskogen fick de romerska trupperna i Germanien order om att dra sig tillbaka till Rhens västra strand. Alla romerska fort och legionsläger i Germanien utrymdes.

Även den enorma romerska basen vid Haltern, en dryg en mil in i germanskt territorium, övergavs. Utgrävningarna visar att det skedde i en rasande fart.

Allt av värde som trupperna inte kunde bära med sig grävdes ner. Arkeologerna har följaktligen hittat stora mängder vapen, mynt och keramik. Även Waldgirmes övergavs i all hast.

Militärlägrens enorma behov av arbetskraft lockade tusentals personer från trakten.

© Scanpix/AKG

Utgrävningarna visar att romarna troligen brände ner staden när de lämnade den.

Den flera ton tunga bronsstatyn av Augustus, som stod på stadens forum, höggs i småbitar och spreds ut över hela området; germanerna skulle inte tillåtas visa upp den i triumf.

Spridningen av de hundratals statydelarna över området kan ha varit ett slags symboliskt farväl till den stad som alla trott skulle bli ett maktcentrum i Germanien.

Romarna återvände aldrig till Waldgirmes, och med tiden bleknade minnet av den romerska staden i de djupa skogarna.

Moderna historiker är eniga om att romarnas nederlag berodde på att de underskattade germanerna.

”De germanska folkslagen skulle inte ha hotat romarriket i samma utsträckning.” Heidrun Derks om betydelsen av romarnas nederlag i Teutoburgerskogen

Arkeologiska utgrävningar visar att Germanien rent vapentekniskt och organisatoriskt var betydligt mer avancerat än romarna trodde.

När kejsar Augustus dog år 14 gav han i sitt testamente order om att hans efterträdare Tiberius inte skulle försöka få riket att växa ytterligare.

Under de följande 400 åren förblev den stora floden en gränslinje mellan det romerska imperiet och de vilda germanerna i öster.

Kejsarna efter Augustus byggde kontinuerligt ut försvarsverken för att säkra gränsen mot Germanien.

©

Limes skulle skydda Rom

Efter nederlaget i Teutoburgerskogen blev en 5,5 mil lång mur romarnas vapen mot germanerna.

Det enorma försvarsverk som kallades limes skulle skydda den romerska provinsen Transgermania.

Limes utgjordes till en början bara av en lång rad trätorn längs gränsen till Germanien. Vid eventuella angrepp signalerade vakterna i tornen till varandra med horn eller eldar.

Omkring år 120 byggdes muren ut ordentligt. Nu skyddades gränsen av vallgravar och jordvallar med palissader av kraftiga trästolpar – och av omkring 900 vakttorn.

Germanerna ödelade Rom

För romarnas del bidrog förlusten av Germanien på längre sikt till imperiets fall.

Trots alla ansträngningar för att hålla borta fienden i norr lyckades det germanska folkslaget goterna under Alarik I:s ledning år 410 ta sig igenom romarnas försvarsverk och marschera mot Rom, som de plundrade.

Fyrahundraett år efter slaget i Teutoburgerskogen besannades romarnas mardröm när goterna bröt igenom försvarsverken vid Rhen, tågade söderut och förvandlade Rom till en ruinhög.

© Mary Evans

Händelsen blev början till slutet på romarnas makt. Sextiosex år senare försvann det västromerska riket för alltid när det invaderades av den germanske hövdingen Odovakar.

Han tvingade den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus att abdikera. Germanien hade vunnit den 400 år långa kraftmätningen med Rom.

Rhen delade Europa på mitten

Sedan romarna dragit sig tillbaka kom Rhen att utgöra en kulturell och språklig gräns mellan Nord- och Sydeuropa.

Medan gallerna i vår tids Frankrike kom att tala latin, fortsatte folken i norr att tala sina ursprungliga språk.

När Martin Luther på 1500-talet propagerade för protestantismen och avståndstagande från påven i Rom fick han stöd i norra Tyskland, medan Sydtyskland förblev katolskt.

Störst betydelse fick tillbakadragandet för relationen mellan Tyskland och Frankrike. På 1800-talet blev Arminius och Varus symboler för motsättningen mellan de ädla, vilda germanerna och deras ärkefiender, de dekadenta fransmännen.