I nästan tvåtusen år har byggnadsverk som Pantheon och Colosseum överlevt tidens tand trots ett minimum av underhåll. Hemligheten är romersk betong.
Moderna betongkonstruktioner börjar i regel förfalla efter cirka tjugo år, men romarnas betong fick en oerhörd hållbarhet tack vare en särskild ingrediens: vulkanaska.
Romarna började tillverka betong år 150 före Kristus och använde framför allt den så kallade Pozzolane Rosse-askan från Albanerbergen cirka två mil söder om Rom, eftersom den gav ett hållbarare och mer robust material än askan från andra vulkaner.
Nutida forskare har undersökt betong tillverkad med Pozzolane Rosse och konstaterar att dess särpräglade mineralblandning gör att den blir långtidshållbar.
1900 år: Pantheon
År 126 e.Kr. använde kejsar Hadrianus betong till templet Pantheon, som hyllade alla romarnas gudar.
1700 år: Maxentiusbasilikan
Kyrkan, som stod färdig år 312, förstördes under ett jordskalv. Endast betongvalven klarade sig.
1885 år: Ponte Sant’Angelo
Bron har byggts om i nyare tid, men betongkärnan från år 134 e.Kr. bär fortfarande upp Ponte Sant’Angelo.
Undersökningar visar att romersk betong var särskilt bra för att bygga till exempel hamnar. Romarna använde en särskild betongblandning, som reagerar med havsvattnet och under årens lopp naturligt förstärker sig själv.
Detta står i bjärt kontrast till vår tids betong, där det järn som används för att förstärka strukturen långsamt rostar på grund av vattnets inverkan.
När romarriket föll år 476 glömdes receptet på betong bort.
Först 1756 uppfanns den moderna betongen.
Forskarna vet fortfarande inte exakt hur romarna skapade sitt byggmaterial – de experimenterar fortfarande med att efterlikna de gamla metoderna.