Mordet på den stenrike godsägaren Sextus Roscius var ett av de mest omtalade i Rom. En septembermorgon år 81 före Kristus hittades godsägaren i en blodpöl utanför huvudstaden badanstalt Pallacina.
Roscius hade rest från sin hemstad Ameria söder om Rom för att besöka några inflytelserika bekanta. Före hemfärden hann han även äta middag tillsammans med några vänner.
När Roscius lämnade sällskapet framåt kvällen mötte han sitt öde i form av en dolkstöt i magen.
Misstankarna riktades snart mot Roscius son, som hade turen att få den unge advokaten Marcus Cicero som sin försvarare. Under den därpå följande processen ledde Cicero i bevis att illdådet i själva verket hade begåtts av två av Roscius släktingar.
”Cui bono?” frågade advokaten – vem gagnar brottet? Därefter visade Cicero att de båda släktingarna låg bakom en komplott för att döda Roscius och få hans son dömd, så att de själva fick ärva godsägaren.
Rom var en brutal stad där ingen kunde känna sig säker.
Ciceros strålande försvar lade grunden till den unge advokatens rykte som Roms skickligaste talare. Domen mot Roscius mördare var emellertid en ovanlig företeelse.
De flesta mord förblev ostraffade, för i Rom var ett människoliv billigt. Alla tycktes vara beredda att röja en arvinge, en politisk rival, en älskare eller en elak slavägare ur vägen.
Mord användes som en lösning på till och med små problem. I miljonstaden var det mer eller mindre fritt fram för mördarna att begå sina brott.
Våldet låg i romarnas dna
Roms mordstatistik speglar den brutalitet som genomsyrade det romerska samhället. Hela imperiets överlevnad byggde på krig och våld, och i de många arenorna var strider till döden mellan gladiatorer och vilda djur underhållning för alla samhällsklasser.
”Du betraktas som en tanklös idiot om du går ut för att äta middag utan att ha skrivit ditt testamente.” Satirdiktaren Juvenalis, om Roms farliga nattliv
Här tillskrevs den enskildes liv inget större värde, så länge samhället inte var hotat. Den som i likhet med Sextus Roscius begav sig ut på Roms gator efter mörkrets inbrott fick räkna med att drabbas av ett liknande öde.
”Du betraktas som en tanklös idiot om du går ut för att äta middag utan att ha skrivit ditt testamente. Det finns så många olika sätt att dö på”, konstaterade den romerske satirdiktaren Juvenalis syrligt omkring år 100 efter Kristus.
Före honom hade författaren Livius i en text beskrivit ett gäng unga rikemanssöners brutala överfall på två romerska män: ”Unga män, berusade och arroganta, misshandlar ofta de ödmjuka och fattiga.”
Roms grundare var enligt legenden Romulus, som mördade sin egen bror under ett gräl.
Brodermord grundade den eviga staden
Våld och mord var ett ständigt inslag i Roms historia. Faktum är att historien om stadens grundande var nära knuten till ett bestialiskt mord.
Romarna var väl medvetna om att de bodde i ett samhälle som präglades av mord och våld. Enligt myten grundades Rom år 753 före Kristus av tvillingarna Romulus och Remus, som under sina första år i livet överlevde i naturen genom att dias av en varghona.
När pojkarna växte upp bestämde de sig för att bygga en stad vid floden Tibern. Bröderna kunde emellertid inte enas om var, så när Romulus drog ett streck runt en höjd för att markera var hans stadsmur skulle gå hoppade Remus fram och tillbaka över strecket på marken för att visa sitt förakt.
Enligt legenden gjorde det Romulus så arg att han slungade sitt spjut mot sin bror, som dog på fläcken.
Det avgjorde saken. Den nya staden vid Tibern fick namnet Rom, till minne av dess mordiske grundare.
Historien om Romulus och hans bror definierade på många sätt romarna, även i deras fienders ögon. När kung Mithradates II förklarade krig mot Rom år 88 före Kristus, påminde han i ett tal sina undersåtar om att romarnas förfader hade diats av en varg: ”Likt vargar har de därför en omättlig blodtörst och glupande hunger efter makt och rikedomar!”
Även utanför den myllrande storstaden kunde invånarna lätt mista livet. I ett brev från 100-talet efter Kristus skriver den romerske politikern Plinius den yngre till exempel om romaren Metilius Crispus, som försvann spårlöst på vägarna utanför Rom: ”Om han blev dödad av sina slavar eller tillsammans med dem av banditer är det ingen som vet.”
På liknande vis försvann en romersk skatteindrivare utanför staden Filadelfia i Egypten, där hustrun enligt en papyrus anmälde honom saknad, men bara fick veta att ingen hade sett till honom sedan han lämnade hemmet.
Med tanke på mannens ämbete kunde förmodligen alla stadens invånare misstänkas för att ha haft ett finger med i spelet.
Massmördare försökte bemäktiga sig arv
Majoriteten av morden var allt annat än en slump. Bakom de flesta låg lång planering, som utgick från simpel girighet. Framför allt utsikten att ärva en förmögenhet kunde få fram det värsta hos folk.
Det gällde mer än någon annan romaren Statius Oppianicus, vars drömmar om rikedom sägs ha drivit honom till mord på 70-talet före Kristus.
Enligt advokaten Cicero, som engagerade sig i ärendet, var Oppianicus första offer hans svåger och svärmor, som han röjde ur vägen för att komma över arvet efter svärmodern.
Planen slutade emellertid illa när mordoffrens vänner och släktingar fattade misstankar och fördrev Oppianicus från sin hemstad i södra Italien.
”Har jag blivit förgiftad?” Vanlig fråga till oraklet i Astrampsychus
Mördaren gjorde därför upp en ny plan och började uppvakta den rika änkan Sassia. Änkan, som själv varit gift fem gånger, avvisade emellertid ett äktenskap med Oppianicus, eftersom hon i händelse av hans död hade varit tvungen att dela deras gemensamma förmögenhet med hans söner.
Den invändningen löste Oppianicus snabbt genom att förgifta sina två minderåriga söner. Han kremerade liken innan någon hann undersöka dödsfallen närmare.
När han även försökte förgifta Sassias styvson Cluentius slutade det emellertid illa. Cluentius överlevde och drog styvfadern inför rätta, där han dömdes för sitt brott.
Efter Oppianicus död kom det fram att han eventuellt hade mördat ytterligare åtta andra, däribland sin egen bror och hans gravida hustru – alltihop på grund av girighet.
Den mordmetod som Oppianicus föredrog var gift, och rädslan för att bli förgiftad var utbredd bland romarna.
”Har jag blivit förgiftad?” var en av de vanligaste frågorna till oraklet i Astrampsychus, som gav skriftliga svar på romarnas mest brännande frågor.
Även Roms politiker riskerade att bli mördade. Här slås en reformförespråkare ihjäl.
Rykten om giftmord var uppenbarligen också vanligt förekommande, vilket en inskription från 200-talet vittnar om. Inskriptionen, som hittades på en blyplatta i vår tids Turkiet, var dedicerad till gudinnan Demeter.
På plattan bedyrar kvinnan Antigone att hon inte är ansvarig för sin mans plötsliga död.
”Jag har inte heller kallat en kvinna till templet och betalat henne en och en halv mina (lokal valuta, red.) för att avlägsna honom från de levande”, förklarar den desperata kvinnan.
Straff skulle vara avskräckande
Giftmord var bara en av många metoder. I många fall slog mördaren helt enkelt till när tillfället uppstod. Under det andra århundradet efter Kristus kastade till exempel en man vid namn Orfeus sin hustru Prima Florentina i floden Tibern.
Illdådet skedde i hamnstaden Portus vid Tiberns mynning. Mordet är bara känt för att föräldrarna reste en gravsten till hennes ära. Syftet med gravstenen var sannolikt inte bara att minnas dottern, utan också att hänga ut den svekfulle maken.
I de flesta fall gick nämligen mördarna fria. Orsaken var att romarna inte hade någon polis som kunde utreda misstänkta dödsfall, och så länge staten inte var hotad utredde rättsväsendet inte exempelvis mord på eget initiativ.
I stället var de efterlevande tvungna att inleda en civilrättslig process mot den misstänkte och själva bekosta rättegången, något som inte många vanliga romare hade råd med.
För att avskräcka potentiella mördare införde romarna i stället stränga straff. Straffet avgjordes av gärningsmannens rang och ställning i samhället, men brottslingen kunde straffas genom att kastas ut från en klippa eller ner i en flod. Andra straff var piskning, halshuggning eller – för folk som inte var fria romerska invånare – korsfästelse.
I de romerska provinserna kunde de lokala guvernörerna själva avgöra ärenden och utdöma straff efter eget huvud. När en romersk medborgare i dagens Spanien på 60-talet efter Kristus dömdes för att ha mördat sin unge myndling för att lägga vantarna på arvet, dömde guvernören Galba honom till korsfästelse.
Det fick mannen att protestera högljutt, eftersom han som romersk medborgare inte fick lov att avrättas på ett så grymt vis. Enligt författaren Suetonius var det emellertid inget som guvernören fäste sig vid: ”Galba lät först som om han skulle sänka straffet av medlidande, men sedan gav han order om att ett kors som var högre än de övriga och målat helt i vitt skulle sättas upp.”
Slavar var fritt villebråd
Vissa mord var straffria enligt lag. Det var exempelvis fritt fram att döda slavar – och slavbefolkningen var allt annat än obetydlig. Vid olika tidpunkter fanns det mellan 4,8 och 8,4 miljoner slavar i romerska riket.
För att förhindra uppror hölls slavarna i strama tyglar. Om en slav så bara råkade slå sönder ett glas kunde det leda till döden, och om en slav kom på tanken att mörda sin herre stod det inte bara gärningsmannen dyrt.
År 61 efter Kristus dödades ämbetsmannen Pedanius Secundus av en av sina slavar. Domarna bestämde då att Pedanius alla 400 slavar skulle avrättas för att de inte hade förhindrat mordet.
”När herrar dödas handlar det inte om rationella tankar, utan om ren ondska.” Politikern Plinius den yngre, om risken att bli dödad av sina egna slavar
Romarnas rädsla för sina egna slavar var så stor att det till och med var dödsstraff för slavar som gick till en spåman för att fråga hur länge deras herre skulle leva.
Som den romerske politikern Plinius den yngre skrev till en vän under årtiondena efter Kristi födelse sedan en av hans bekanta utsatts för ett mordförsök av sina slavar: ”Det är inte så att man är säkrare för att man är överseende och mild, för när herrar dödas handlar det inte om rationella tankar, utan om ren ondska.”
Med tiden förändrades dock romarnas inställning till mord. Kristendomens intåg på 300-talet innebar att den enskilda individen snarare än kollektivet hamnade i fokus. Eftersom varje människa enligt kristendomen hade en själ och därmed stod i förbindelse med Gud räknades alla liv.
Konstantin den store, som år 337 efter Kristus var den förste kejsaren som lät kristna sig, gjorde det kriminellt att döda slavar genom fysisk bestraffning. Lagen begränsade också de sätt på vilka slavar fick lov att dödas.
Det var inte längre tillåtet att bränna slavar eller kasta ut dem från en klippa. Slavar fick dock fortfarande avrättas – fast på mer humana sätt – och arenans mordiska strider räknades fortfarande som underhållning i det kristna Rom.
Först år 438 förbjöds gladiatorstrider.