Arkeologer har i årtionden grävt ut stora dödsstäder – nekropoler – där romarna begravde sina döda. Vanligtvis ligger en nekropol nere i marken under nuvarande eller före detta storstäder, men i västra Turkiet har forskare stött på en vertikal nekropol.
Utanför staden Blaundos är turkiska arkeologer i färd med att gräva ut inte färre än 400 gravkamrar, som under romarrikets storhetstid höggs in i en lodrät klippvägg.
Antagligen valde invånarna i Blaundos för 1 800 år sedan att placera gravkamrarna där för att området är rikt på klippor och begravningar i jorden därför var oerhört krävande.
”På grund av de steniga kullarna kring staden var den vanligaste begravningstekniken kammarformade gravar, som höggs ut ur klippväggen”, förklarar arkeologen Birol Can. Tillsammans med sina kollegor vid Uşakuniversitetet i Turkiet står han bakom utgrävningen.
Staden Blaundos (även stavat Blaundus) grundades på 300-talet f.Kr. av den makedoniske generalen Blaundos. Han var fältherre i Alexander den stores rike. År 133 f.Kr. blev staden en del av romarriket.
Gravarna öppnades gång på gång
De många hundra gravarna försågs med färgsprakande dekorationer i form av målningar av vinrankor, blommor och mytologiska figurer som Merkurius och Medusa.
Det verkar också som om de använts vid mer än ett tillfälle.
De vackraste gravarna i Blaundos har färgsprakande valv. I århundraden var dekorationerna täckta av sot från de bål som senare tiders herdar tände, när de övernattade i nekropolen.
”Vi förmodar att klippgravarna i Blaundos, varav flera hade sarkofager, användes som familjegravplatser. Gravarna öppnades på nytt varje gång en familjemedlem dog, och en begravningsceremoni hölls. Därefter förslöts de igen”, förklarar Birol Can.