När nöden var som störst var hjälpen ofta nära för romarna. Runt om i rikets städer fanns det avträden för allmänheten, och på bänkarna satt romarna sida vid sida och uträttade sina behov i varsitt hål.
Efteråt skulle rumpan tvättas av. Som hjälpmedel använde romarna en pinne med en klump ull eller en natursvamp, som dykare plockat på havsbottnen.
För att rengöra svampen efter användning kunde man doppa den i en hink med vinäger, som alla kunde använda. Om en svamp återanvändes av flera är forskarna oeniga om.
Utgrävda avträden – till exempel i hamnstaden Ostia cirka 35 kilometer sydväst om Rom – avslöjar att romarna även kunde spola av svampen i en ränna med rinnande vatten. Rännan löpte i golvet framför raden av sitsar och fick liksom avträdena sitt vatten från stadens väl utbyggda vattenledningsnätverk.
Etruskerna uppfann gemensamt avträde
De första toalettbyggnader i Rom som arkeologerna känner till uppfördes på 500-talet före Kristus. Idén till de offentliga avträdena fick romarna från etruskerna – ett italienskt folkslag som omkring år 300 före Kristus smälte samman med det romerska folket.
Dessförinnan hade romarna tömt sina pottor i rännstenen.
Romarna var inte blyga, när de skulle gå på toaletten – i regel uträttade man sina behov inför andra.
Att bygga offentliga toaletter för att samla in människor exkrementer och leda iväg dem via stadens kloaksystem var därför både praktiskt och hygieniskt.
Utvecklingen av toalettpapper inleddes i Kina. Redan på 500-talet efter Kristus använde kineserna toalettpapper, och på 1300-talet hade utvecklingen nått så långt att kejsarens familj använde väldoftande, parfymerat papper att torka sig i stjärten med.
I västvärlden slog toalettpapper igenom på allvar först på 1850-talet. Papperet var emellertid ofta grovt och ibland innehöll det träflis – först under 1900-talet fick vi det mjuka toalettpapper som vi har i dag.