Tiberius: Den galne kejsaren på Capri

Medan pretoriangardet rensar upp i Rom vältrar sig den 73-årige kejsaren i alkohol och perversa orgier.

På dagarna utfärdar han dödsdomar över alla som kan tänkas ha haft något samröre med förrädaren ­Sejanus, på natten avreagerar han sig i sexorgier med sina barnslavar.

Roms förste kejsare, Augustus, skulle ha vänt sig i sin grav om han hade kunnat se hur dekadent och förhärdad hans efterträdare blivit.

Som ung hade Tiberius imponerat på honom med både ­politiskt snille och stora militära segrar, men sedan han fått kejsartiteln inom räckhåll började släkt och vänner att utnyttja honom för att få ta del av makten.

Men de förbisåg en sak: när Tiberius ­senare skulle hämnas, gjorde han det med besked.

Tiberius var en pojke med stora förmågor

Sjuttio år tidigare hade ingen kunnat ana att amiral Tiberius Claudius Neros och hans hustrus, Livia Drusilla, son skulle sluta som galen despot.

När ­Tiberius fyllde tre år skilde sig hans föräldrar och modern, Livia, gifte sig med Octavia­nus som senare skulle komma att bli romarrikets förste kejsare under namnet Augustus.

Därför fick den lille Tiberius och hans bror Drusus bästa tänkbara utbildning i grekiska, latin och filosofi.

Den intelligente och taktfulle ­Tiberius blev snabbt känd i offentliga kretsar, sedan han bara nio år gammal hållit ett vackert tal vid sin fars begravning.

Tiberius umgicks med rikets främsta män och Octavianus stärkte den blyge pojkens ställning genom att låta ­honom följa med i triumftåget efter sjöslaget vid Actium utanför Greklands västkust. Tiberius satt stolt och rak­ryggad på en av hästarna framför segrarens stridsvagn.

Octavianus fick inga egna söner, och valde därför att inlemma Tiberius och Drusus i sin noga utvalda samling av tänkbara efterträdare.

Tillsammans ­besökte de romarrikets befästningsverk längs Donau, och där fick Tiberius senare sin militära utbildning.

Soldaterna betraktade honom som en rättfärdig ung man som talade långsamt och tydligt, och snart hade han sina första ­militära framgångar i Germanien och Armenien.

Octavianus såg gärna de båda bröderna som tänkbara efterträdare; fem år innan lagen egentligen tillät det tilldelade han dem offentliga ämbeten för att de skulle kunna börja klättra på karriärstegen i Rom, cursus honorum.

Den unge och högt respekterade ­Tiberius gifte sig år 19 f.Kr. med general Agrippas dotter, den 17-åriga skönheten Vipsania. Till skillnad från många andra äktenskap i Rom var detta kärleksfullt och lyckligt.

Under åren som följde hade Tiberius stora militära framgångar och besegrade barbariska stammar på slagfälten längs Rhen och i Alperna.

Segrarna bidrog till att han bara 29 år gammal kunde inta den förnämsta positionen på cursus honorum och bli utsedd till konsul. När Vipsania några månader senare födde en son var lyckan fullkomlig – han kunde inte önska sig mer.

Men snart fick Tiberius lära sig att Rom aldrig låter en kejsarkandidat få vara i fred.

Tiberius tvingades till skilsmässa

Året därpå dog Augustus bäst lämpade efterträdare, det militära geniet Agrippa, och den åldrande kejsaren fick bråttom att leta fram fler kandidater.

Tiberius listiga mor, Livia, övertygade Augustus om att Tiberius måste skilja sig från Vipsania.

Livia tänkte göra allt för att få sin son ingift i kejsarfamiljen, och därför skulle Tiberius i stället gifta sig med Augustus dotter Julia.

På så vis kom han närmare kejsaren och blev till och med först i tur till kejsartiteln när Augustus dog.

Tiberius hade inget annat val än att lyda order och lämna sitt lyckliga äktenskap med Vipsania.

Men Tiberius blev inte lycklig i sitt äktenskap med Julia. Hon betraktade honom som en pretentiös uppkomling och gick i stället hämningslöst till sängs med stadens elit. Tiberius humör blev inte bättre av att parets son dog strax ­efter födseln, och därefter flyttade makarna isär.

Enligt den romerske historikern Suetonius plågades Tiberius av hjärtesorger och tänkte ständigt på Vipsania:

”Den enda gången han råkade få syn på henne, följde han henne med en blick så sorgsen och tårögd att Augustus tänkte se till att han aldrig fick se henne igen”, skriver han.

När Drusus dog år 9 f.Kr., och Augustus dessutom förde in två barnbarn på sin efterträdar-lista, hade Tiberius fått nog.

Han ville komma bort från den ruttna maktkampen i Rom som redan kostat honom ett äktenskap, och han började hungerstrejka.

Efter fyra dagar gav Augustus med sig och lät den nu 38-årige Tiberius resa i exil till Rhodos.

Snart seglade Tiberius ut i den grekiska övärlden med ett antal vänner. Bara några dagar tidigare var han världens näst mäktigaste man; nu kunde han leva ett stillsamt liv på Rhodos och diskutera filosofi med goda vänner.

Tiberius blir kejsare mot sin vilja

Bara två år senare befann sig Tibe­rius i Rom igen. Augustus hade förlorat båda sina barnbarn under mystiska omständigheter – en del historiker hävdar att Tiberius mor ännu en gång haft ett finger med i spelet.

Tiberius hade låtit sig kallas tillbaka till Rom, för att bli adopterad av Augustus som ville ha honom först i tronföljden.

Men det var på ett villkor: Tiberius krävde att hans egen populäre brorson Germanicus skulle utses till hans efterträdare, och så blev det. Tiberius styrkte sin nya position med nya militära segrar i Germanien, och under åren därefter stängdes gränsen.

Den 19 augusti år 14 var väntan över. Efter 40 år vid makten dog kejsar Augustus, och Tiberius som var den enda överlevande kejsarkandidaten lät sig övertalas till att återvända till Rom.

Men då inträffade ett antal bisarra händelser.

Till exempel bröt Tiberius ihop och började gråta vid Augustus begravning, något som var högst opassande, och senare inför senaten tvekade han att acceptera sin nya roll som kejsare.

Tiberius försökte argumentera för att ansvaret var för stort för en enda man, och att flera borde dela på makten.

I själva verket hade han redan fått nog av den politiska cirkusen i Rom och var rädd att bli utsatt för attentat.

Därför ville han vara ödmjuk gentemot senator­erna, men han överdrev och uppfattades i stället som en arrogant kejsare. Han vägrade dessutom att ta emot en krans för sina bedrifter.

Senatorerna började därför ösa överdrivet beröm över honom, och vädja till honom:

”Herre, hur länge tänker du låta staden vara utan en ledare?”

Till sist lyckades de desperata senatorerna få Tiberius att acceptera den roll han annars skulle ha sagt nej till:

”Men bara tills den tiden är kommen, då ni anser att det lämpar sig att ge en gammal man lite vila”, blev Tiberius motvilliga svar till senatorerna.

Augustus hade flera gånger charmat senatorerna med sina tal, men nu hade Tiberius redan gjort sig direkt impopulär. Och känslan var ömsesidig:

”Dessa män vore bättre lämpade till slavar”, sade han senare om senatorerna

Tiberius blir hatad

Trots allt blev Tiberius tid som kejsare en stabil period för romarriket. Men precis som under Augustus regim orsakade tronföljdsfrågan ständiga spänningar och intriger inom Roms elit.

Tiberius brorson, den unge fältherren Germanicus, var redan populär bland romarna då han år 16 hämnades det försmädliga nederlaget i Teutoburgerskogen genom ett antal förkrossande segrar över germanska folkstammar.

När Germanicus dog år 19 – förgiftad, enligt ryktena – ansåg många romare att det var Tiberius som låg bakom dådet. När Germanicus var röjd ur vägen kunde han nämligen göra sin egen son, Drusus, till arvtagare.

Misstankarna ledde till att senaten vände sig emot ­Tiberius, som de ansåg vara en lömsk och egoistisk kejsare. ”Aldrig förr hade det förekommit så mycket privat kritik och outtalade misstankar mot kejsaren som nu”, skriver Tacitus.

Tiberius var besviken och trött, och han kände sig alltmer oönskad i Rom.

Han gav sig ut på allt längre semester­resor tillsammans med sin son Drusus, och överlät ansvaret till Sejanus, den framstormande chefen för pretorian­gardet som i förebyggande syfte samlat sina 9 000 soldater i en ring runt Rom.

Tiberius son Drusus avskydde den insmickrande och maktlystne Sejanus, och under ett gräl år 23 slog han till gardeschefen i ansiktet.

”En främling har bjudits in i rege­ringen medan kejsarens son ännu är vid liv!” ropade han när handen träffade.

Innan året var slut dog Drusus efter en kort tids mystisk sjukdom. Tiberius var utom sig av sorg, paranoian gjorde sitt och han längtade bort från Rom.

Han var världens mäktigaste man, men hade fått nog av politik och intriger.

Den avsides belägna Villa Jupiter på ön Capri var en perfekt tillflyktsort för en trött kejsare som ville dränka sina sorger i sprit och perversiteter. Tiberius var 65 år gammal och skämdes över sitt utseende: han var skallig, krokryggig och hade infekterade sår i ansiktet.

Sejanus fungerade nu som hans ställföreträdare i Rom.

Tiberius beordrade att flera statyer av gardeschefen skulle sättas upp i Rom och upphöjde Sejanus till ”min vapenbroder” för att det inte skulle råda något tvivel kring uppkom­lingens auktoritet.

Dessutom gjordes Sejanus födelsedag till officiell helgdag.

Men Tiberius anade inte att gardeschefen hade alldeles egna, utstuderade planer. Han kunde lätt få reda på vad ­Tiberius hade för sig på Capri; kejsarens hustru Julia berättade nämligen allt för svärdottern Livilla, som stod i maskopi med Sejanus.

Dubbelförräderi i Rom

Sejanus låg inte på latsidan under åren 23 till 30 e.Kr. Efter Germanicus död hade många av Tiberius kritiker börjat beklaga sig offentligt, och Sejanus började genast göra utrensningar bland för­rädare och familjer som försökte skaffa sig makt.

Under förevändningen att han skyddade Tiberius mot konspira­tioner slog han ut dem en efter en, ända tills kejsarens ende kvarvarande, tänk­bara efterträdare var Sejanus själv.

Men som Tacitus skriver: ”Sejanus ambitioner försvårades av att kejsarfamiljen hade så många tänkbara tronföljare.”

Det krävdes alltså många mord. Metoden var relativt enkel: avlönade medhjälpare skulle provocera högt uppsatta personer till att kritisera Tiberius, där­efter skulle de ställas inför rätta och landsförvisas. Andra dömdes till döden och blev strypta. Blotta hotet om åtal fick många att begå självmord.

Angivarna fick bra betalt, och en nervös stämning bredde ut sig bland överklassen i Rom. Sejanus makt växte, och så småningom betraktade romarna gardes­chefen som Tiberius jämlike.

Enligt historikern Dio Cassius ”ställdes guldstolar fram åt båda männen på teatrarna” och ”till sist offrade man framför avbilder av både Tiberius och Sejanus”.

Genom smicker försökte senatorer och stormän göra sig till vän med den ambitiöse och aggressive Sejanus, men det verkliga motivet var att de ville rädda sitt eget skinn.

”Tiberius älskade Sejanus för mycket, medan alla andra hatade honom”, konstaterade Tacitus om deras relation.

Gardeschefen blev allt djärvare och till sist oförsiktig. Han ville gifta in sig i den julisk-claudiska dynastin för att själv bli fullvärdig kejsaraspirant.

Därför bad han Tiberius om lov att gifta sig med Livilla, änka efter kejsarens avlidne son, men den bittre kejsaren sade blankt nej.

”Du misstar dig Sejanus om du tror att Livilla, som har varit gift med Gaius Caesar och därefter Drusus, skulle nöja sig med att sluta sitt liv som hustru till en riddare”, varnade Tiberius.

Tiberius slår tillbaka

Historikerna vet inte vad som fick Tiberius att inse att Sejanus faktiskt höll på att hota och mörda sig fram till kejsar­titeln, men säkert är att ett viktigt brev lästes upp i senaten den 18 augusti år 31.

Sejanus hade kommit dit, glad eftersom han förväntade sig att bli utsedd till konsul, men när han förstod innebörden i brevet blev han rädd och bleknade.

Utanför senaten tog Tiberius nye gardeschef Macro kontrollen över pretoriangardet och beordrade dem att föra bort Sejanus.

Tiberius hade upptäckt Sejanus lömska planer och dömde honom genast till döden.

Den maktlystne uppkomlingen ströps och liket kastades på Gemoniska trappan, där en folkmassa slet kroppen i bitar.

Trappan användes för att skända de döda, och även Sejanus forna vänner sparkade på liket för att visa att de egentligen avskytt honom. Det dröjde inte länge innan även Sejanus barn hamnade på trappan.

Men Tiberius hämndlystnad var inte över. Sejanus hade haft många medhjälpare och nu såg kejsaren förrädare överallt i Rom.

Hans vrede blev ännu starkare efter rykten om att det var Livilla och Sejanus som flera år tidigare hade förgiftat Tiberius son Drusus.

”En stor uppgörelse ägde rum i staden, då man dödade alla som hade haft inflytande under Sejanus eller begått hänsynslösa gärningar för att behaga honom”, skriver Dio Cassius.

De som greps höggs ihjäl, blev strypta eller kastades ut från Tarpeiska klippan som låg vid sydsidan av Capitolium, en av Roms sju kullar.

Andra begick självmord genom att t.ex. kasta sig mot sitt svärd, skära upp pulsådern eller svälta sig till döds. Självmord betraktades som en ärofull handling och Tiberius respekterade de dödas testamenten.

Kvinnor kunde inte anklagas för högförräderi, men Tiberius fann ett sätt att kringgå lagen.

Det var olagligt att sörja över ett offer, och om en kvinna sågs gråta vid liket av någon familjemedlem, sattes hon i fängelse och avrättades.

Därför vågade ingen begrava eller kremera de döda. Till sist kastades kropparna i Tibern där de uppsvällda liken flöt omkring till skräck och varnagel.

Samtidigt plågade Tiberius de ner­vösa senatorerna med kryptiska brev: ”Vilka av er ska utgöra mitt garde, och vilka ska uteslutas? Ska det alltid vara desamma, eller ska de bytas ut?” skrev han bland annat.

En fältherre, Gaetulicus, försökte försvara sig med ett träffsäkert brev till ­Tiberius. Kanske skrev Gaetulicus rätt saker för han överlevde utrensningarna.

Det var ett sällsynt fall. I tre år pågick de blodiga och till slut rent slumpartade utrensningarna bland Sejanus medhjälpare och sympatisörer i Rom.

”Det var en massaker. Utan hänsyn till kön, ålder eller status låg de utspridda hur som helst eller i högar”, enligt den romerske historikern Tacitus.

Medan blodet flöt i Rom blev Tiberius alltmer galen i sin villa på Capri. Kejsaren lät statens välsmorda maskineri av ämbetsmän sköta imperiet där ­ekonomin blomstrade, medan han själv växlade mellan timslånga grubblerier över sitt eländiga liv, och oerhörda ­sexuella utsvävningar i Villa Jupiter.

”Hans kriminella lustar var skamliga”, skriver Tacitus. ”Han var fascinerad av skönhet och barnslig oskuld.”

I villan hade Tiberius en mängd barn och ungdomar som han förgrep sig på. Övergreppen ägde rum överallt – i trädgården, under simturer och i ett erotiskt bibliotek som han låtit bygga upp.

Inte förrän år 36 ebbade hämnd­massakern i Rom ut, och året därpå avled romarrikets bittre kejsare, 79 år gammal.

Tiberius diskreta paradis

Långt från Roms intriger kunde kejsaren föra en skyddad tillvaro i sin lyxbostad Villa Jupiter på ön Capri.

Här hade han alla moderna bekvämligheter – och en armé av sexslavar.

Villa Jupiter var kejsar Tiberius hemvist på ön Capri från år 27 e.Kr. Huset låg 334 meter över vattnet uppe på en klippa, och där kunde Tiberius ha sitt privatliv i fred.

En trädgård på 3 000 m2 och ett skogsområde omgav villan.

Villan hade flera våningar och var drygt 7 000 m2 stor. Tiberius privata gemak låg i norra flygeln, där även hans närmaste rådgivare bodde.

Därifrån hade de utsikt över hela Neapelbukten. I östra flygeln fanns officiella besöksrum och salonger, och här var även köket placerat.

I södra flygeln fanns romerska bad i flera nivåer, varifrån Tiberius kunde se ut över hela Capri.

På den översta våningen fanns uppvärmda badrum med olika temperaturer. Villans toaletter fanns i västra flygeln, och i samma avdelning höll Tiberius tjänstefolk till.

Trappor och gångar var avskilda i hela byggnaden för att Tiberius inte skulle behöva använda samma trappor och korridorer som sina tjänare. Kejsarbostaden var byggd av kalksten från klipporna, och dekorerad med marmor.

Tiberius ägde ytterligare elva lyxvillor på den bergiga ön.