Spartacus uppror mot Rom slutade i ett blodbad

Slaven Spartacus flydde från gladiatorskolan och inledde ett uppror. Han slogs för att slippa sina bojor, men när han hade friheten inom räckhåll vände han om för att fortsätta striden.

Slaven Spartacus flydde från gladiatorskolan och inledde ett uppror. Han slogs för att slippa sina bojor, men när han hade friheten inom räckhåll vände han om för att fortsätta striden.

Shutterstock

Till slut hade de romerska gladiatorerna fått nog.

Man vet inte vad det var som fick bägaren att rinna över, den där dagen år 73 före Kristus, men något gjorde dem så desperata att de bestämde sig för att försöka fly från Lentulus Batiatus gladiatorskola utanför den idylliska staden Capua, som låg i närheten av dagens Neapel.

De antika källorna innehåller inte särskilt många upplysningar om händelsen. Historikern Plutarchos nöjer sig med att konstatera att det var tvåhundra slavar som försökte göra sig fria, men att deras plan avslöjades.

De tvingade då till sig köksknivar och grillspett från gladiatorskolans stora kök, och med dessa som enda vapen kastade de sig i desperation över vakterna.

Sjuttioåtta av slavarna kom levande därifrån. Deras ledare var redan från början en man vid namn Spartacus.

”Slavar, desertörer och avskum” Antik författares beskrivning av Spartacus män.

Snart kom de över en vagnslast med vapen som var på väg till gladiatorskolan, och med hjälp av dessa be­segrade de enkelt Capuas lilla garnison.

Sedan drog rymlingarna runt på landsbygden och befriade slavar från de stora jordbruken i området.

De nytillkomna slavarna beväpnades så gott det gick, och sedan sökte de alla sin tillflykt på sluttningen av den slumrande vulkanen Vesuvius.

Slavarna måste ha firat sin frihet med stor vildsinthet, för snart nådde rapporter om deras härjningar senaten i Rom.

I det jättelika imperiets hjärta tog man dock inte så allvarligt på nyheterna.

Senaten nöjde sig med att skicka ut en oerfaren officer i spetsen för en styrka av tre­tusen man från Roms garnison.

Det var relativt oprövade soldater, men trots allt fullt utrustade. Det borde räcka för att få ordning på ”slavar, desertörer och slödder”, som en antik författare beskrev Spartacus män.

Armén från Rom slog läger vid foten av den klippavsats på Vesuvius som slavarna höll till på, och satte vakter vid alla vägar de hittade.

I skydd av nattens mörker tog sig Spartacus män emellertid nerför en brant sluttning med hjälp av rep och stegar som de gjort av vilda vinrankor.

Sedan kastade de sig över de sovande romerska soldaterna, som var så självsäkra att de inte hade byggt något skydd kring sin förläggning.

Slavarnas seger blev fullständig, och de kunde nu förse sig med nya vapen och ny utrustning från de besegrade romarna.

Slavar från de romerska erövringskrigen såldes ofta på slavmarknader i Rom.

© Ritzau Scanpix

Slavarna levde under usla förhållanden

Spartacus uppror 73 före Kristus fick stöd av ­romarrikets slavar, som var trötta på överklassens usla behandling av dem.

På Spartacus tid var den romerska ekonomin baserad på ett brutalt utnyttjande av slavar.

Historiker uppskattar att slavar utgjorde cirka en fjärdedel av befolkningen omkring år 70 före Kristus.

Många slavar, i synnerhet de som arbetade på fälten på förmögna romares gods, i stenbrott och gruvor, levde under vidriga förhållanden.

Slavar kunde dessutom dödas av sina ägare utan några som helst juridiska ­konsekvenser.

Ett flertal stora slavuppror inträffade, men upproret under Spartacus är det mest kända.

Romarnas syn på slavar förändrades så småningom något, och dessa fick då ett visst lagligt skydd.

Vid det laget hade dock deras betydelse för den romerska ekonomin minskat, i takt med att erövringskrigen blivit mer sällsynta.

Upprorsarmén växte

Snart strömmade fler rekryter till och slav­armén växte i antal.

Det visade sig nödvändigt, för det dröjde inte länge förrän en straffexpedition sändes ut från Rom.

Den här styrkan var bättre förberedd – en regelrätt armé, väl utrustad och drillad.

Av någon anledning, kanske för att befälen återigen underskattade sin motståndare, delades den romerska armén emellertid upp i två mindre styrkor.

Spartacus såg sin möjlighet. Utan att tveka kastade han sig över sina motståndare och krossade dem i tur och ordning.

Den romerske generalen, en man vid namn Publius Varinius, undkom med nöd och näppe.

Mot alla odds hade slavarnas desperata, ogenomtänkta uppror visat sig bli en stor framgång.

”Spartacus hade inte bara stor själslig kraft och väldig fysisk styrka. Han var också intelligent och kultiverad, mer som en grek än en thraker.” Historikern Plutarchos.

Under Spartacus skickliga ledning stod en illa utrustad grupp män emot allt som Rom skickade mot dem.

Under hösten och vintern som följde spred sig ryktet vida omkring, och förrymda slavar strömmade till Spartacus läger från alla håll.

Om Spartacus själv är lite känt. De antika källorna är eniga om att han var av thrakisk börd, det vill säga att han kom från ett område i sydöstra Balkan som i dag delas av Serbien, Grekland och Bulgarien.

Från Thrakien känner man till kungar med namnet Sparadokos, så det har föreslagits att upprorsledaren Spartacus kan ha varit av ädel börd.

Slavarnas ledare slogs för Rom

Klart är i alla fall att han ursprungligen varit en soldat som slogs på romarnas sida, i en så kallad auxilia, hjälp­trupp.

Av anledningar som historikerna inte känner till har han sedan bivit slav och där­efter sålts till gladiatorskolan.

Hur han såg ut vet man inte. Troligen var han i trettio­årsåldern då han ledde upproret, och han beskrivs som en imponerande man.

Spartacus ”hade inte bara stor själslig kraft och väldig fysisk styrka”, skriver Plucharkos, ”utan han var också mycket intelligent och kultiverad, mer lik en grek än en thraker”.

Om personen som betalade för en gladiatorkamp vände tummen nedåt fick den besegrade leva. Tummen upp var lika med en dödsdom. I vår tids populärkultur framställs det ofta tvärtom, vilket alltså är fel.

© Ritzau Scanpix

Plutarchos uppger också att Spartacus var gift med en kvinna från sin egen stam, som dessutom var siare och prästinna för vinguden Dionysos.

Plutarchos berättar att när Spartacus för förs­ta gången kom till Rom för att säljas som slav, så ringlade sig en orm runt hans huvud när han låg och sov.

Detta sägs Spartacus hustru ha tolkat som ett tecken på att han skulle komma att få ”stor och fruktansvärd makt”, men att denna gåva skulle sluta i olycka.

Enligt Plutarchos rymde Spartacus thrakiska fru tillsammans med honom, och levde sedan vid hans sida ända till slutet.

Spartacus hustru är emellertid inte känd från några andra källor, så det är möjligt att hon är uppdiktad.

Gladiatorerna slogs med olika vapen – till exempel sköld och svärd eller nät och treudd.

© Bridgeman

Gladiatorstrider var blodig underhållning för folket

Romarrikets gladiatorstrider utvecklades från rituella gravspel. På Spartacus tid under första århundradet före Kristus hade striderna blivit ren underhållning.

U nder romarrikets storhetstid var gladiator­spelen en oerhört populär ­underhållning.

Människor strömmade i tio­tusental till ­arenorna för att se beväpnade män kämpa mot varandra.

I den klassiska gladiatorkampen stred två män mot varandra.

Gladiatorerna delades in i kategorier efter vilket vapen de bar och vilken taktik de använde.

Vissa hade hjälm, sköld och svärd, en del slogs med nät och treudd, andra med dolk och lasso.

I de fall då en strid inte slutade med döden var det upp till den person som betalade för spelen att avgöra om den besegrade skulle leva eller dö.

Det gjorde han genom att vända tummen upp eller ner – pollice verso.

Tummen upp betydde döden, medan tummen ner innebar att gladiatorn kunde lämna arenan levande. Tvärt emot i dag var tummen upp alltså inget positivt tecken.

En utgrävning i Turkiet har visat att många gla­diatorer var rejält tjocka. Ett extra fettlager skulle göra att de tålde hugg och slag bättre.

Endast ett fåtal gladiatorer överlevde sina kamper och frigavs till sist.

De flesta dödades efter något eller några år som kämpar på arenan.

Senaten var bekymrad

Våren år 72 före Kristus stod Spartacus i alla fall i täten för vad som hade växt till en regelrätt armé.

Exakt hur många de var är oklart, men kvalificerade bedömningar pekar på att Spartacus som mest hade hela 60000 man under sig.

Det stora antalet soldater i slavarmén skulle komma att behövas, för våren inleddes med nya, hårda strider.

Två olika romerska arméer närmade sig under ledning av republikens högsta befälhavare, de så kallade konsulerna.

Tanken var att de båda arméerna skulle sluta sig om slavarna i en kniptångsmanöver.

Först besegrade romarna en mindre grupp slavar, ledda av Spartacus närmaste man Crixus, som dödades i striden.

Men när Spartacus anförde sin styrka mot legionärerna gav de tämligen snabbt vika.

Nu spred sig förvissningen bland de forna gladiatorerna och alla deras nya rekryter: ingen kunde besegra dem.

På inte mer än ett halvår hade Spartacus gått från att vara slav och i princip dödsdömd gladiator, till att vara ledare för den mäktigaste militära styrkan på hela den italienska halvön.

Majoriteten av Roms arméer var nämligen vid den här tidpunkten upptagna av krig på annat håll.

Samtidens mest berömde general, Pompejus, var i Spanien för att slåss mot en upprorisk romersk guvernör, och resten av de stående styrkorna var i öster där de förde ett utdraget gränskrig.

I den romerska senaten var man därför orolig – i synnerhet eftersom Spartacus fick nya rekryter överallt där han drog fram.

Roms ekonomi var helt och hållet uppbyggd kring slavarbete.

Det ska därför ha funnits inte mindre än två miljoner slavar på den italienska halvön vid tiden för Spartacus uppror.

Att jämföra med sex miljoner fria invånare.

Spartacus hade hårda nypor

Enligt vissa antika källor hade Spartacus som ambition att erövra själva staden Rom och välta hela imperiet över ända.

Enligt andra var han bara ute efter att sätta sig själv och de sina i frihet.

Det skulle ha varit därför som han inledningsvis ledde sina styrkor norrut, mot Alperna. Källorna hävdar att Spartacus ville börja ett nytt liv på andra sidan de höga bergen, utom räckhåll för romarriket.

Senare berättelser framställer gärna Spartacus som en frihetskämpe som ville göra slut på slavsystemet i sig, och avskaffa de orättvisor han själv varit utsatt för.

Det är en bild som till exempel förmedlas i den berömda filmen Spartacus av regissören Stanley Kubrick, med Kirk Douglas som heroisk hjälte.

Denna idealbild tycks dock vara önsketänkande bland senare tiders revolutio­närer och frihetskämpar. Spartacus gav, enligt de källor som finns bevarade, aldrig uttryck för något särskilt moraliskt patos.

Tvärtom visade han ofta prov på stor grymhet. Vid ett tillfälle tvingade han fyrahundra tillfångatagna soldater att slåss till döden mot varandra i en gladiatorkamp.

Vid andra tillfällen lät han helt kallt avrätta alla fångar. Han tillät även sina män att plundra och våldta civila.

Samtidigt tycks Spartacus ha upprätthållit vissa rättviseprinciper.

Alla som anslöt sig till hans armé fick lika värde, oavsett vilket folk de kom ifrån eller vilken deras bakgrund var.

Allt byte delades lika, liksom all mat och andra förråd.

Spartacus ledde sin armé hela vägen till Alperna, men valde att vända och gå söderut igen – enligt vis­sa antika källor för att inta Rom.

© Getty Images

Valde strid i stället för frihet

Sommaren år 72 före Kristus nådde Sparta­cus styrkor de italienska Alperna.

Där mötte de två romerska legioner, som beseg­rades efter en hård strid. Vägen norrut stod därmed öppen.

Spartacus kunde lätt ha fört sina män mot friheten på andra sidan den jättelika bergskedjan.

Men det skedde aldrig. Istället vände han på nytt söderut.

Varför han gjorde så, när friheten var så nära, är en stor gåta.

De antika källorna talar om att Spartacus lät sig övertalas av sina soldater.

Kanske var de alltför självsäkra och trodde sig på allvar vara oövervinnerliga. Kanske ville de bara plundra vidare, och fortsätta att hämnas på sina romerska plågoandar.

För slavarmén skulle beslutet att stanna kvar på den italienska halvön emellertid visa sig bli ödesdigert.

Vid det här laget hade man nämligen i Rom blivit akut medveten om krisen.

Republiken hade varit hotad många gånger under sin vid nästan 700-åriga historia, och för den delen förlorat många slag. Men man hade aldrig förlorat ett krig och tänkte inte göra det nu heller.

En ny befälhavare utsågs. Hans namn var Marcus Licinius Crassus, en av Roms rikaste män och en erfaren fältherre. Efter intensiva förberedelser hade han mobiliserat sex legioner.

Sedan gav han sig av på jakt efter Spartacus.

Var tionde soldat avrättades

Crassus insåg snabbt att soldaterna hade börjat bli rädda för Spartacus män. Att återinföra strikt disciplin var därför nödvändigt, och Crassus gick hårt fram.

När en legion i en mindre strid lät sig besegras, och soldaterna flydde slagfältet, visade han därför sin järnhand. Crassus återinförde ett uråldrigt romerskt disciplinstraff kallat decimering.

Det gick ut på att låta en tiondel av dem som hade flytt väljas ut med hjälp av lotter.

Sedan ställdes de upp inför legionen och avrättades av sina egna vapenbröder. Som historikern Appianos skriver:

”Crassus visade därmed sina män att de hade större anledning att frukta honom än fienden.”

Ordningen var återställd, och den romerska krigsmaskinen började fungera som den var avsedd att göra. Under en serie strider pressades Spartacus och hans män allt längre söderut.

För slavarméns ledare blev läget alltmer pressat.

Vid det här laget tycks också hans soldater ha accepterat att det enda de kunde hoppas på för att klara livhanken var att försöka fly från den italienska halvön.

”Spartacus förtvivlade fullkomligt och vände sin fortfarande stora styrka för att möta Crassus i ett sista stort slag.” Den grekiske historikern Appianos.

Spartacus plan var att med hjälp av en piratflotta ta sig över till Sicilien.

Där skulle man söka sig en fristad, och sedan fortsätta vidare till Nordafrika.

Piraterna tog emot betalningen, lovade dyka upp med båtar, men på den överenskomna dagen syntes inga segel vid horisonten.

Spartacus och hans män fann sig strandsatta vid Messinasundet.

Situationen var allvarlig: Det var nu vintern 71 före Kristus, slavarmén hade ont om förnödenheter och i den karga omgivningen fanns det inte mycket att äta eller dricka.

När armén började leta sig norrut, drabbades den av nästa bakslag.

Crassus hade i all hast låtit bygga en befäst mur över hela halvön, i provinsen som i dag heter Kalabrien.

Planen var att stänga in Spartacus män och svälta dem till underkastelse. Slavarna gjorde flera desperata utbrytningsförsök, men de slogs tillbaka under stora förluster.

En allt hårdare trängd Spartacus beslöt sig till slut för att satsa allt på ett kort.

Först lät han korsfästa en romersk soldat framför sina män, för att påminna dem om vad som skulle hända med dem om de lät sig tillfångatas.

Spartacus ursprungliga styrka av 78 slavar växte till en armé, som hotade romarrikets existens.

© Brian Palmer/Cranston Fine Arts

Sedan väntade han in en vinterdag med riktigt dåligt väder, innan han inledde en attack mot muren.

Efter våldsamma strider lyckades Spartacus och hans män ta sig igenom Crassus mur, men endast en tredjedel av hans styrka var kvar, när han fortsatte norrut.

Återigen hade gladiatorernas armé visat sig vara omöjlig att besegra. Ännu var Spartacus och hans soldater fria. Glädjen skulle dock bli kortvarig.

Slavarmén satte av i riktning mot hamnstaden Brundi­sium, dagens Brindisi, men möttes av dåliga nyheter.

En romersk armé från öster hade precis gått i land vid Brundisium och var på väg mot dem.

Samtidigt kom rapporter om att general Pompejus var på väg från nordväst, hemkommen från Spanien, i spetsen för en jättelik armé.

Appianos skrev att ”Spartacus förtvivlade helt och fullkomligt och vände sin fortfarande stora styrka för att möta Crassus i ett sista stort slag”.

Den mest kände ledaren för revolutionen på Haiti var Toussaint l’Ouverture – känd som ”Svarte Spartacus”.

© getty images, international institute of social history

Spartacus blev en frihetssymbol

Sedan slutet av 1700-talet har folkslag världen över hyllat Spartacus för att han slogs för samhällets förtryckta.

Under antiken beskrevs Spartacus allmänt som en brottsling och bandit.

Långt efter hans död kunde ledande romare som Julius Caesar använda Spartacus som varnande exempel för vad som kunde hända om inte riket styrdes av en fast hand.

Samtidigt blev Spartacus en legend och en symbol för uppror bland alla som förtrycktes av Rom.

Den moderna bilden av Spartacus som en ädel hjälte uppstod i Frank­rike i mitten av 1700-talet.

Kort ­därefter kom Toussaint l’Ouverture, som ledde det framgångsrika slavupproret på Haiti 1791–1804 att kallas ”Svarte Spartacus”.

Karl Marx sa att Spartacus var en av hans hjältar och beskrev honom som ”den mest storartade personen i hela den antika historien”.

Blodbad satte stopp för upproret

Innan det ödesdigra slaget började klev Spartacus av sin häst och höll ett uppmuntrande tal till sina män.

Sedan dödade han hästen, för att visa att han inte tänkte fly. Efter denna symboliska handling kastade de forna slavarna sig in i striden.

Spartacus själv satsade allt på att slå sig fram mot Crassus, som ledde romarna från en position strax bakom stridslinjen.

Tanken var att om han kunde döda Crassus så skulle romarna tappa modet, och det stundande nederlaget vändas till seger.

Det visade sig emellertid vara ett hopplöst företag. Spartacus pressade sig framåt genom stridslinjen, och lyckades på vägen fälla två centurioner, de mest stridserfarna av de romerska officerarna.

Men det tjänade inget till.

”Till slut, när hans egna män hade flytt, stod han själv, omgiven av fiender, och höll stånd och dog kämpande in i det sista”, skriver Plutarchos.

Appianos har en annan beskrivning. Enligt honom flydde inga av Spartacus män:

”Spartacus själv skadades av ett spjuthugg i låret, men sjönk ner på ett knä och höll sin sköld framför sig och slog bort de som attackerade honom, till dess att han och ett stort antal av hans följeslagare var omringade och föll.”

Spartacus lyckades besegra de romerska ­legionerna i flera slag, men till slut krossades den före detta gladiatorns styrkor.

© Shutterstock

Flera romerska kommentatorer skulle senare hylla Spartacus mod. Visserligen föddes han som en barbar, menade de, men han dog modig och stolt som en äkta imperator, en riktig fältherre.

Spartacus kropp återfanns aldrig, men ett stort antal av hans män som undkommit blodbadet levande togs tillfånga.

Som hämnd och för att avskräcka andra från att inspireras av Spartacus uppror, lät Crassus korsfästa samtliga sextusen överlevande längs Via Appia från Capua till Rom.

Spartacus namn levde emellertid vidare, som en varning till romarna och som ett löfte om hopp för alla som förtrycktes av det romerska imperiet.