Pornografisk parodi utan substans
Den grekiske historikern Appianos skrev att Spartacus var en fri thraker, som frivilligt hade tjänstgjort i den romerska arméns stödtrupper. Det är även så serien inleds: När Spartacus – hans riktiga namn är inte känt – känner sig utnyttjad och hotad av sina romerska överordnade, dödar han en romersk soldat och deserterar.
Han infångas snabbt och säljs som slav till gladiatortränaren Batiatus i staden Capua (norr om Neapel). Allt detta stämmer överens vad med antika författare som Plutarchos skriver. Att Spartacus leder upproret med 77 av de andra gladiatorerna från skolan kommer även det direkt från källorna, som hävdar att Spartacus i början hade 70–78 följare.
Därefter tågade Spartacus mot Rom och hann befria omkring 70 000 slavar, innan hans uppror mot den romerska övermakten år 71 före Kristus slogs ner av den romerske politikern och fältherren Marcus Licinius Crassus och en armé av 50 000 man.
Denna utveckling från kuvad slav till härförare skildrar serien väldigt fint och i stora drag korrekt, men manusförfattarna tar sig ändå en hel del friheter.
I serien mördar Spartacus till exempel den sadistiske gladiatortränaren Quintus Lentulus Batiatus, men det är en ren gissning av seriens upphovspersoner. Ingen vet med säkerhet hur Batiatus dog, men enligt källorna överlevde han upproret.
Spartacus mister i serien sin hustru och blir därefter tillsammans med slavinnan Mira. Enligt den romerske historikern Plutarchos flydde Spartacus thrakiska hustru tillsammans med honom och var med honom in i det sista.
Det är emellertid framför allt skildringen av det romerska samhället som är grovt missvisande i Spartacus. Seriens försök att skapa en tydlig skiljelinje mellan de dekadenta romarna och de rättfärdiga rebellerna gör att Spartacus utvecklas till en närmast pornografisk parodi över livet i det gamla Rom.
Nakna skinkor och bröst visas ideligen i tv-rutan. Till och med när gladiatorerna kämpar i arenan syns barbröstade kvinnor skrika euforiskt på läktarna. Dessutom uppträder rollfigurerna i sexscener med båda könen, ofta helt ologiskt eller till synes omotiverat i bakgrunden.
Även om romarna var ökända för sin promiskuitet var de väldigt konservativa, när det gällde nakenhet i det offentliga. De romerska invånarna – i synnerhet kvinnorna – förväntades klä sig sedesamt.
”Medborgare som visar upp sin nakna kropp offentligt drabbas av vanära”, som diktaren Quintus Ennius skrev omkring hundra år innan Spartacus ledde sitt uppror.
Tappar greppet om historien
Ännu värre är seriens inställning till våld, och i det avseendet har den mer gemensamt med en Rambo-film än med hur det såg ut i Rom.
Kaskader av blod sprutar åt alla håll, och får serien att likna en splatterfilm. Svärd hugger genom lemmar, som om de var gjorda av smör, och armar och huvuden flyger åt höger och vänster. Det är kanske underhållande att se på, men i sin strävan efter att bombardera tittarna med blodstänk, bröst och välpumpade muskler tappar Spartacus all historisk trovärdighet.