Spartacus började på gladiatorskola
Å r 73 f.Kr. drev Lentulus Batiatus en gladiatorskola i Capua som låg 150 kilometer söder om Rom. Han hade minst 200 gladiatorer på skolan.
Det var slavar och krigsfångar som tvingades att kämpa mot varandra i Capuas amfiteater för att underhålla stadens invånare.
När gladiatorerna inte stred på arenan tränade de i den skola där de hölls inlåsta under fängelselika förhållanden.
På sommaren år 73 f.Kr. flydde många av dem från skolan och startade det största slavupproret någonsin.
Enligt den grekiskromerske historikern Plutarchos hände följande: ”Bara 72 man lyckades kämpa sig ut ur skolan med vapen såsom köttknivar och spett som de hade fått tag på i skolans kök. På flykt genom stadens gator hade de turen på sin sida, då de råkade springa på några kärror fyllda med gladiatorvapen som var på väg till en annan stad. Efter att ha försett sig med dessa vapen hade gladiatorerna inga svårigheter att slå sig ut ur Capua.”
Var tredje var slav
År 73 f.Kr. sträckte sig det romerska riket från Spanien till Turkiet och från Alperna till Sahara. Den italienska halvön med huvudstaden Rom var rikets centrum.
Enligt nutida historiker var en tredjedel av befolkningen i Italien slavar som romarna tagit under krig och erövringar. De flesta slavar tvingades till arbete på stora gods, där de odlade jorden eller arbetade som boskaps- eller fåraherdar. Andra blev till exempel tjänstefolk, gladiatorer eller gruvarbetare.
Enligt den antike historikern Plutarchos gjorde omkring 200 gladiatorer uppror. Men bara 72 av dem lyckades ta sig ut ur gladiatorskolan. De använde bl.a. knivar och spett som de ryckt åt sig i skolans kök.
Spartacus var legosoldat
Utanför Capua gjorde gladiatorerna halt och valde Spartacus till sin ledare. Han var av thrakisk börd. Thrakerna var ett folkslag som levde i nuvarande Bulgarien och norra Grekland.
Den grekiske historikern Appian skrev att Spartacus var en friboren thraker, som frivilligt hade tjänstgjort i den romerska arméns stödtrupper.
Det är troligt att Spartacus deserterade och levde som rövare, men fångades och straffades med att säljas som slav. Han fördes i alla fall till en slavmarknad i Italien och hamnade i Batiatus gladiatorskola.
Spartacus och slavarna hämnades
Efter att Spartacus valts till ledare slog gladiatorerna ned de romerska soldater som sänts ut efter dem från Capua. Därefter flydde upprorsmakarna söderut till vulkanen Vesuvius sluttningar, där de slog läger.
Längs vägen plundrade de gods och gårdar, och befriade de slavar de mötte. Tanken på frihet, plundring-ar och hämnd på godsägare eller slavdrivare fick många slavar att ansluta sig till upprorsmakarna.
Spartacus slog en milis
En romersk här på 3 000 man sändes ut för att slå ned upproret. Hären bestod främst av civila romare som bildade en milisarmé.
Enligt de gamla källorna låg rebellernas läger på en svårtillgänglig plats på Vesuvius. Det enda sättet för romarna att nå fram till lägret var via en trång passage. I stället för att angripa slog romarna läger nedanför passagen för att i stället svälta ut gladiatorerna och slavarna.
Plutarchos berättar att upprorsmännen i skydd av natten besteg bergets topp och klättrade ned på andra sidan med hjälp av hopflätade vinrankor. Därefter gick de runt berget, angrep det romerska lägret bakifrån och besegrade hären.
Det var första gången Spartacus överlistade och besegrade en romersk här. Men det var bara en milisarmé. De flesta romerska legionerna befann sig i provinserna, bland annat Spanien, Grekland och Turkiet.
Senaten förringade upproret
Romerska rikets ledare, som bestod av konsuler och senatorer, betraktade upprorsmännen som ett uselt hopplock av gladiatorer och slavar som inte var värdiga motståndare. Till en början tog senaten därför inte upproret på allvar.
Rebellerna härjade fritt i södra Italien och tiotusentals befriade och förrymda slavar anslöt sig till dem. De plundrade, våldtog och dödade romare på sin väg.
Inte förrän på hösten år 73 f.Kr. samlade senaten ihop två legioner på omkring 10 000 man under ledning av Roms militärkommendant Publius Varinius. De skickades ut efter upprorsmännen.
Militärgeniet Spartacus slog till igen
Spartacus bevisade nu att han hade sinne för militärtaktik. Han undvek att möta romarna på ett öppet slagfält. I stället förde han en reträttkamp. Varinius delade upp sin här i enheter i ett försök att hinna ikapp slavarna.
Hans förtrupp på 2 000 man kom för långt ifrån huvudstyrkan. Spartacus såg misstaget, vände om och krossade den romerska förtruppen. Strax därefter överraskade han en annan romersk enhet medan dess befälhavare Cossinius befann sig på en badinrättning i en liten stad.
Först nu angrep Spartacus den försvagade romerska huvudstyrkan och utplånade den. Varinius lyckades fly och han bad senaten i Rom om förstärkning.
Södra Italien låg nu i rebellernas händer. De plundrade en lång rad byar och intog hamnstaden Thurioi, där Spartacus under vintern tränade slavarna till strid och lät tillverka vapen. Hären hade nu vuxit till 70 000, varav en del var kvinnor, barn och gamla.
Bland Spartacus underordnade fanns en galler vid namn Krixos. Han hade inte tålamod till någon militärträning. På våren 72 f.Kr. drog han ut på plundringståg med flera tusen man.
Samtidigt samlade senaten en armé på 40 000 soldater som sändes ut i fält mot slavarna. De flesta skickades mot Spartacus medan resten jagade Krixos och besegrade honom på berget Garganus på ostkusten. Krixos var en av dem som dog i slaget.
Spartacus marscherade norrut mot Alperna, där han besegrade två romerska härar. Han tänkte leda slavarna ut ur romarriket så att de kunde återvända hem till sina egna länder.
Många av dem var galler och germaner som kom från nuvarande Frankrike och Tyskland. Andra kom från Balkan eller Orienten.
I stället för att korsa Alperna lyckades slavarna övertala Spartacus att fortsätta plundringarna i Italien. De var segerrusiga och hade blivit övermodiga. Hären vände söderut.
Under tiden hade den romerske politikern och fältherren Lucinius Crassus samlat en armé på 50 000 man som förföljde slavhären. Efter några sammandrabbningar drog sig Spartacus tillbaka till halvön Rhegion – Italiens ”tå”. Här tänkte han korsa sundet till Sicilien.
Spartacus ville grunda en fristat
En del historiker menar att Spartacus ville skapa en fristat för förrymda slavar på ön och fortsätta kriget mot Rom härifrån. Andra anser att slavarna ansåg det vara lättare att fly sjövägen.
Medelhavet var fullt med pirater från södra Turkiet som mot betalning kunde segla dem ut ur romarriket. Spartacus betalade några pirater för att de skulle segla hans armé över sundet. Men piraterna lurade Spartacus. De dök aldrig upp med sina skepp.
Crassus spärrade av halvön med en 55 kilometer lång vall och ett dike med trätorn och palissader från kust till kust. Crassus tänkte svälta slavhären till döds.
Slavarna stormade vallen flera gånger men slogs tillbaka. De försökte även korsa sundet till Sicilien på timmerflottar men strömmen var för stark. I en snöstorm under vintern lyckades slavhären ta sig över vallen och fly mot Brundisium – Italiens ”klack”.
Här hoppades slavarna kunna erövra fartyg. Men det var för sent. Romerska styrkor från Grekland hade gått i land i staden. Samtidigt hade hemkallade spanska legioner nått centrala Italien.
Crassus hann ikapp slavhären vid Nares Lucaniae där han besegrade huvudstyrkan. Bland de stupade fanns Spartacus. Enligt historikern Plutarchos lyckades 5 000 slavar undkomma, men de stötte ihop med de spanska legionerna som slaktade dem.
Omkring 6 000 andra slavar togs till fånga och korsfästes längs vägen Via Appia mellan Rom och Capua.
Romarna hittade aldrig Spartacus lik. Kanske begravdes han av sina män på en hemlig plats.
Spartacus blev under det sista slaget sårad i benet, men kämpade vidare tills han föll. Vad som hände med hans kropp är ett mysterium. Kanske bar några av hans män bort honom och begravde honom i hemlighet.
Spartacus en frihetshjälte
Spartacus blev ihågkommen i romerska riket. Vid en senare tidpunkt föreslog en senator till exempel att slavar skulle bära särskilda kläder så att man kunde se skillnad på slavar och fria män. Förslaget röstades ned. Senaten fruktade att slavarna då skulle se hur många de var.
Efter romarrikets fall var Spartacus bortglömd ända fram till 1700-talet, då franska filosofer och revolutionärer återupptäckte historien om honom.
Därefter blev Spartacus en symbol för de förtryckta massornas kamp mot makthavarna. Den franske filosofen François Voltaire kallade till exempel hans slavuppror för ”det mest rättfärdiga kriget i historien. Kanske det enda rättfärdiga kriget i historien”.
Om den historiske Spartacus var revolutionär är dock osäkert. Han var en slav på flykt och han ville leda slavarna ut ur det romarriket. Han var inte ute efter att omstörta det romerska samhället men det är möjligt att han ville skapa en fristat för slavar på Sicilien. Det var en revolutionär tanke i forntidens slavekonomier.