Slungan krossade fienden i 160 kilometer i timmen

Bakom det dödliga blyregnet står över tusen slungkastare, som Hannibal har tagit med sig från den spanska ögruppen Balearerna. Där finns antikens bästa och mest kända slungkastare, som träffar mitt i prick varje gång.

Med slungkastarnas projektiler vinande runt öronen drabbar den romerska armén samman med den karthagiska. I förvirringen upptäcker romarna alltför sent att de håller på att bli omringade, och snart har Rom lidit sitt största nederlag någonsin.

Över 40 000 legionärer ligger döda på slagfältet, bland dem 80 senatorer och den ene av härförarna. Den andre, konsuln Aemilius Paullus, har liksom otaliga andra träffats av slungkastarna, men är vid liv.

”Från sin häst fick krigstribunen Gnaeus Lentulus syn på konsuln, som satt på en sten och var täckt av blod”, skriver den romerske författaren Titus Livius.

Slungkastarna kunde inte ta åt sig hela äran för segern, men de var en starkt bidragande orsak och romarna glömde dem aldrig. Slungan var ett högeffektivt vapen som ingen armé kunde undvara.

Slungan är tusentals år gammal

Av alla människans vapen är slungan det näst äldsta. Endast kastspjutet är äldre. Enligt forskarna är slungan minst 8 000 år gammal och har använts nästan överallt i världen. Vapnet, som användes både till jakt och i krig, är enkelt att tillverka, och i händerna på en expert är det extremt träffsäkert. Den maximala räckvidden är drygt 400 meter och en skicklig slungkastare kan träffa ett mål med hög precision från cirka 200 meters avstånd.

Slungan består av två rep som är fastbundna i en liten hållare av läder, där projektilen placeras. Det ena repet slutar i en ögla, i vilken skytten sticker in långfingret. Det andra repet, som slutar i en knut, hålls mellan tummen och pekfingret.

Skytten roterar slungan i cirklar för att ge projektilen fart och släpper sedan repet med knuten, så att projektilen slungas iväg. Med enbart centrifugalkraftens hjälp blev de båda repen, hållaren av läder och den lilla stenen, med en vikt av inte mycket mer än hundra gram, till ett dödligt vapen.

Enligt antikens författare kunde en slungkastare skjuta längre än en bågskytt. Dessutom behövde skytten bara använda ena handen till vapnet och kunde därför hålla en sköld i den andra. Projektiler i rätt storlek kunde hittas på i stort sett vilket slagfält som helst. Skytten behövde bara böja sig ner och välja en sten av rätt storlek och form.

Av samma anledning var egyptierna och assyrierna några av de första som använde slungkastare i sina arméer. En av de äldsta bevarade slungorna, som har grävts ut i Kahun i Egypten, är från omkring år 1800 före Kristus. Även i farao Tutankhamuns grav, från cirka år 1300 före Kristus, har arkeologer hittat en slunga.

Stenreliefer från 700-talet före Kristus visar att assyrierna under kung Tiglatpileser II använde slungkastare som en del av sitt krigsmaskineri. I de assyriska arméerna stred slungkastarna parvis och placerades bakom bågskyttarna på slagfältet.

Det var dock i antikens Europa som slungan verkligen blev ett respekterat vapen.

Större slagkraft än en revolver

Ursprungligen var antikens greker inte särskilt entusiastiska över slungan. Den betraktades allmänt som ett vapen som huvudsakligen användes av primitivare folkslag. Enligt den atenske författaren Thukydides var emellertid bland andra lokalbefolkningen i Arkadien på Peloponnesos i centrala Grekland mycket skickliga slungkastare.

”De hade fått lära sig att skjuta genom ganska små ringar på stora avstånd och kunde därför inte bara träffa huvudet på sina fiender, utan just den del av ansiktet som de siktade på”, berättar den romerske författaren Livius.

Ännu mer kända var slungkastarna på den grekiska ön Rhodos. Där rekryterade Aten enligt källorna inte färre än 700 slungkastare när stadsstaten år 415 före Kristus seglade med en invasionsstyrka till Sicilien för att erövra Siracusa. Medan de flesta andra använde stenar som projektiler hade slungkastarna från Rhodos hittat ett bättre material.

Rhodosborna göt sina projektiler av bly och formade dem till ovaler. Bly har betydligt högre densitet än sten, vilket gav projektilen extra slagkraft. Dessutom gjorde den ovala formen att man fick ner luftmotståndet, eftersom projektilen roterade runt sin längdaxel på väg genom luften, precis som en modern projektil.

Slungkastarnas blyprojektiler vägde vanligen mellan 30 och 80 gram. I jämförelse väger en tennisboll cirka 60 gram, medan en modern revolverkula väger mellan sex och tio gram. Slungkastarnas projektiler vägde alltså uppemot tio gånger mer, vilket var anledningen till att det var så farligt att träffas av dem.

Forskningen visar att ett tungt föremål i låg hastighet kan orsaka mer skada på människokroppen än ett litet föremål i hög hastighet. En skicklig slungkastare kan lätt skicka iväg till och med en förhållandevis tung projektil i 160 kilometer i timmen.

Enligt beräkningar kan en kraft av 70 pundfot (ett pundfot motsvarar den kraft som krävs för att lyfta ett pund en fot upp i luften) skada de flesta människoben. Det krävs bara en kraft av omkring två pundfot för att tränga igenom en människas mjukvävnad.

En 60 gram tung slungprojektil som flyger genom luften i en hastighet av 60 meter per sekund träffar med en kraft av hela 82 pundfot och kan därför både tränga igenom en oskyddad kropp och krossa till och med stora ben. Moderna experiment visar att en slungprojektil kan vara ännu farligare än en kula som avfyras från en modern Magnumrevolver med kaliber .44.

I sitt storverk Aeneiden beskriver den romerske författaren Vergilius målande hur våldsamma skador en projektil från en slunga kunde orsaka när krigarkungen Mezentius träffade en motståndare: ”Mezentius lade ifrån sig spjutet, och slungan/I tre varv kring huvudet svängde med vinande snöre,/Och med dess tyngd av instöpt bly, han ynglingens tinning/Klöv och förutan liv utsträckte hans lemmar på sanden.”

Slungor jagade iväg perserna

Rhodos slungkastares livsfarliga blyprojektiler räddade den atenske soldaten Xenofon när han omkring år 400 före Kristus skulle leda 10 000 grekiska legosoldater hem till Grekland. De var strandsatta i dåvarande Persien.

Xenofon och hans män förföljdes av den persiske kungens styrkor, som ständigt attackerade grekernas utsatta eftertrupp med bågskyttar och slungkastare. Grekernas bågskyttar kunde inte skjuta lika långt som varken persernas bågskyttar eller deras slungkastare, men Xenofon fick en idé.

Bland hans soldater fanns en grupp män från Rhodos, och Xenofon bad dem att använda sina färdigheter som slungkastare. En kort tid senare anföll perserna under ledning av en general vid namn Tissafernes återigen grekerna, nu för att utplåna dem.

”När slungkastarna från Rhodos och bågskyttarna – strategiskt uppställda här och där – skickade tillbaka en skur av projektiler som svar och inte en enda man missade sitt mål, drog sig Tissafernes och hans män skyndsamt tillbaka, och de övriga styrkorna följde hans exempel”, berättar en entusiastisk Xenofon.

Enligt den grekiske soldaten berodde succén på att rhodosbornas små blyprojektiler nådde dubbelt så långt som de persiska slungkastarnas knytnävsstora stenar. Inte ens persernas bågskyttar kunde mäta sig med rhodosbornas träffsäkra projektiler. Perserna ställde därför in sitt stormanfall och höll sig sedan på långt avstånd från de grekiska slungexperterna från Rhodos.

Enligt de antika källorna fanns det emellertid ännu farligare slungkastare på andra sidan Medelhavet.

Balearernas skyttar träffade alltid mitt i prick

På ögruppen Balearerna utanför Spaniens kust fanns ett folk som hade gjort slungkastning till en livsstil. Enligt den senromerske författaren Vegetius, som skrev ett stort verk om antikens militära strategier omkring år 450, var öborna oöverträffade med slungan.

”Invånarna på Balearerna, som lär ha uppfunnit slungan, använder den med förbluffande fingerfärdighet på grund av det sätt på vilket de uppfostrar sina barn. De små får inget att äta av sina mödrar förrän de har träffat maten med sin slunga”, skriver Vegetius.

Öborna blev så berömda för sina färdigheter att det gav namn åt deras öar. Det grekiska ordet ballo betyder ”kasta” och ”slunga”.

När Karthago år 241 före Kristus förlorade det första puniska kriget mot Rom beslutade den afrikanska stormakten att kompensera för besittningarna man blivit av med på Sicilien med att kolonisera stora delar av Pyreneiska halvön. Där hade Karthago mindre kolonier sedan tidigare, men nu blev halvön en del av stormaktens planer på att ta revansch.

Det var troligen vid detta tillfälle karthagerna kom i kontakt med slungkastarna från Balearerna. Så när Karthagos främste härförare Hannibal år 218 före Kristus överraskade romarna genom att marschera med en enorm armé från dagens Spanien, via Alperna och vidare ner i Italien, hade han med sig inte färre än tusen slungkastare från Balearerna.

Harnesk gav inget skydd

Under sina härjningar i Italien vann Hannibal tre stora segrar över romarna, bland annat slaget vid Cannae år 216 före Kristus, som inom loppet av bara några timmar kostade romarna 40 000 döda. Under alla dessa slag stred hans slungkastare modigt mot fienden.

Enligt de romerska källorna nöjde sig de baleariska krigarna inte med att använda bara en slunga. Var och en av dem hade tre slungor av olika längd, som de växlade mellan beroende på hur långt bort fienden befann sig. Ju längre slunga, desto avlägsnare mål kunde skytten träffa.

Förutom att kunna skjuta längre än en båge hade slungan fördelen att de små projektilerna var betydligt svårare att se när de i hög hastighet flög genom luften. Därför gav de både upphov till förvirring bland och satte skräck i de romerska soldaterna, som förgäves spanade efter de dödliga projektilerna.

De romerska källorna redogör inte detaljerat för de skador som de baleariska projektilerna vållade, men den senromerske författaren Vegetius berättar att inte ens soldater som bar ett skyddande läderharnesk på överkroppen kunde känna sig säkra: ”Soldater, oavsett skydd, plågas ofta mer av de runda projektilerna från slungan än av fiendens alla pilar.”

Enligt författaren räckte det våldsamma slaget från projektilen för att döda: ”Slungprojektiler dödar utan att synligt skada kroppen. Den inre blödningen är dödlig utan förlust av blod.”

Romarna slungade projektiler mot fienden

Det militära geniet Hannibal tvingades ge upp sitt fälttåg i Italien år 203 före Kristus, eftersom romarna hotade hans hemstad Karthago. Vid det laget hade romerska arméer även erövrat stora delar av Pyreneiska halvön.

Tjugo år senare mindes romarna fortfarande Hannibals baleariska slungkastare, så när de erövrade Balearerna år 123 före Kristus dröjde det inte länge förrän de hade anlitat ögruppens slungspecialister till sina fälttåg. Romarna använde slungor sedan tidigare, men inte alls lika effektivt som de baleariska männen, som därför också fick i uppgift att lära romerska soldater att slunga projektiler mot fiendens styrkor.

En av de fältherrar som såg stor potential i slungkastarna var Julius Caesar, som bland annat tog med sig dem på sitt blodiga fälttåg mot gallerna. Liksom romerska källor berättar om senare slag, satte Caesar troligen in slungkastare i främsta ledet som en upptakt inför större drabbningar. Deras uppgift var att sätta skräck i fienden med en skur av projektiler.

När fienden anföll drog sig de lätt beväpnade skyttarna bakom de främsta leden av legionärer, varifrån de kunde slunga iväg sina projektiler när det fanns plats för dem. Det visade sig emellertid snart att även gallerna använde slungor – och de hade kommit på ett annat sätt att använda dem på slagfältet.

År 53 före Kristus belägrade den belgiska folkgruppen nervierna ett romerskt militärläger lett av Quintus Cicero, en av Caesars officerare och bror till den berömde talaren Marcus Cicero. Enligt Caesar byggde fienden en hög vall runt romarnas befästa läger, från vilken de besköt de romerska soldaterna.

”På angreppets sjunde dag började det blåsa hårda vindar, och med slungor började fienden avfyra glödande kulor av bränd lera och brinnande spjut mot barackerna, som enligt gallisk tradition var täckta av halm”, berättar Caesar.

Gallernas geniala påfund fick elden att spridas i hela lägret, som dock kunde räddas när Caesar senare kom till undsättning. Fältherren berättar också att Lucius Cotta, en av hans officerare, under ett slag träffades i munnen av en gallisk projektil, som utan tvekan måste ha kostat Cotta en handfull tänder.

Sarkasm skickad med flygpost

Liksom grekerna göt de romerska slungkastarna sina projektiler av bly. Det gjorde det möjligt för dem att prägla in små meddelanden till fienden på projektilerna. Arkeologerna har hittat otaliga meddelanden på projektiler som grävts ut på platser för romerska slag.

På många av dem står bara namnet på legionen som göt projektilerna, eller namnet på fältherren som ledde soldaterna. Andra har försetts med sarkastiska kommentarer och oanständiga hälsningar.

En mängd liknande meddelanden tycks ha utväxlats flitigt under inbördeskriget mellan Marcus Antonius och Caesars arvinge Octavianus, som senare blev känd som kejsar Augustus. År 41 före Kristus belägrade Octavianus styrkor den italienska staden Perugia, där Marcus Antonius bror Lucius befann sig med en armé som Antonius hustru Fulvia hade hjälpt till att rekrytera.

I staden har arkeologerna hittat närmare hundra slungprojektiler, av vilka flera bär grova inskriptioner. På en av dem har Octavianus soldater skrivit: ”Skallige Lucius Antonius och Fulvia, sära på skinkorna!”

Det något opolerade meddelandet följdes upp av det mer målinriktade: ”Jag siktar på Fulvias klitoris.”

De inspärrade var inte sena med att besvara förolämpningarna. En projektil med silhuetten av en penis på ena sidan bar på andra sidan texten: ”Sitt på den här, Octavianus, din utborrade hagga!”

Meddelandet följdes av ännu en kommentar om Octavianus femininitet och homosexuella tendenser: ”Octavianus, du suger kuk!”

Slungskador krävde skickliga läkare

Även om det utan tvekan roade de romerska soldaterna att formulera grova meddelanden åt varandra var det inte roligt för den som hade oturen att träffas av en projektil.

Enligt den romerske läkaren Celsus, som skrev ett stort verk om läkekonst vid tiden kring Kristi födelse, vållade slungprojektilerna ofta komplicerade skador. Han beskrev bland annat ingående hur läkarna avlägsnade blyprojektiler.

Enligt läkaren hände det ofta att projektilerna genomborrade huden och fastnade i vävnaden under. I dessa fall skars såret upp, så att kulan kunde tas ut med en tång. Det krävdes dock mer sinnrikhet ifall projektilen hade kilats fast i ett ben eller i en led.

”När kulan fastnar i ett ben måste den lirkas fram och tillbaka tills benet som håller fast spetsen ger efter. Därefter dras projektilen ut med antingen handen eller en tång”, skriver Celsus, som tillägger att det för övrigt är samma metod som läkare använder för att dra ut tänder.

”På så vis kommer projektilerna nästan alltid ut. Om projektilen gör motstånd kan den lossas genom att man slår på den med ett instrument”, skriver läkaren.

Enligt Celsus var den sista lösningen att skära ett V-format hack i benet alldeles intill den motsträviga projektilen, varefter det i regel gick lätt att få loss den.

Celsus läkarbok visar att slungprojektilerna betedde sig i princip som moderna kulor från skjutvapen och att de kunde tränga djupt in i benvävnaden. Skillnaden var dock att slungkulorna – och därmed skadorna – var betydligt grövre.

Slungan överlevde romerska rikets fall

Både de antika källorna och arkeologernas fynd visar att romerska arméer använde slungkastare ända fram till imperiets sista dagar. Från stenreliefer vet forskarna att kejsar Trajanus hade med sig slungkastare under sina två stora fälttåg mot Dakien i det som i dag är Rumänien.

Krig rasade under åren 101–02 och återigen åren 104–05, och allt tyder på att slungkastarna fyllde en viktig funktion. I Skottland har arkeologer dessutom hittat nästan 600 romerska slungprojektiler av bly vid den skotska fästningen Burnswark.

De slungades enligt experterna mot fästningens försvarare när romarna försökte erövra den ogästvänliga regionen kring år 140 efter Kristus. Det är högst sannolikt att slungkastarna liksom tidigare anlitades på Balearerna.

En av de sista gångerna slungkastare nämns i de romerska källorna är i samband med de romerska arméernas desperata kamp mot hunnernas kung Attila och hans horder av beridna krigare på 400-talet efter Kristus. Enligt den östromerske författaren Prokopios kunde slungkastarna nämligen skjuta längre än till och med hunnernas berömda bågskyttar.

Prokopios beskriver bland annat att en hunnerkrigare fälldes av en slungkastare: ”En av hunnerna, som stred framför de övriga, plågade romarna mer än de övriga. Då avfyrade en bonde ett välriktat skott med sin slunga. Det träffade honom på höger knä, så att han ögonblickligen föll av hästen och stöp på huvudet.”

År 476 gick den västra delen av romerska riket i upplösning, men det innebar inte att slungkastarnas tid var över. Vapnet fortsatte att användas till långt in på medeltiden. På 1300-talet förfogade till exempel kung Johan I av Kastilien över så många som 30 000 slungkastare.

Enligt historieskrivaren Jean Froissart kunde skickliga slungkastare klyva en hjälm på mitten. Krutvapnens uppfinning gjorde slutligen slungan överflödig, men mästerskyttarna på Balearerna fortsätter att använda vapnet – fast numera mest för nöjes skull.