När den glödheta pimpstenen från vulkanen Vesuvius började falla över den romerska staden Pompeji på eftermiddagen år 79 efter Kristus var det inte alla som tänkte på att fly.
Bland stadens närmare 20 000 invånare fanns det nämligen en del yrkestjuvar, som tänkte att vulkanutbrottet erbjöd ett enastående tillfälle att berika sig.
I en korridor i en exklusiv villa, som i dag har fått namnet Menanders hus, har arkeologer hittat skelettdelar av omkring tio människor som miste livet när en av utbrottets sista stora askvågor vällde in över Pompeji.
Intill offren låg hackor, skyfflar och en lampa. Mycket tyder på att de tio personerna var medlemmar av ett gäng som skulle dra nytta av paniken och passa på att tömma villan.
De hann aldrig längre än till korridoren innan döden kom farande i över 100 kilometer i timmen i form av en rödglödgad asklavin.
Teorin om Pompejis olycksdrabbade inbrottstjuvar är inte alls särskilt osannolik, för romerska riket genomsyrades av kriminalitet. Tjuvar och rånare härjade överallt och varken rik eller fattig kunde känna sig säker.
Inget var heligt för Roms ostoppbara armé av tjuvar.
I antikens Rom hade tjuvar och rånare fritt spelrum. Bara de modigaste invånarna vågade sig ut på gatorna om nätterna.
Inbrottstjuvar tog sig igenom väggen
Tjuvar och rånare levde gott i antikens Rom. Omkring Kristi födelse hade staden närmare en miljon invånare, men det fanns inga poliser – ett faktum som de kriminella drog nytta av.
Enligt romerska källor siktade de kriminella framför allt in sig på privatbostäder och butiker.
”Trots att du har låst ditt hus, trots att kedja och bult har säkrat din affär och allt är lugnt, så blir du bestulen av en inbrottstjuv”, skrev den romerske satirdiktaren Juvenalis på 100-talet.
Ett uppenbart skäl till det var samhällets stora ojämlikheter. Medan eliten levde i överflöd i sina lyxvillor bodde underklassen hopträngda i smutsiga flerfamiljshus i tättbebyggda fattigkvarter.
I den romerska romanen Den gyllene åsnan, skriven omkring år 160 av romaren Apuleius, säger en av banditerna att de är ”män som tvingats in i yrket av fattigdomens slaveri”.
I ett försök att få stopp på kriminaliteten upprättade kejsar Augustus en 7 000 man stark specialkår, vigiles.
”En rad avskyvärda inbrott tvingade dem att stänga till med fönsterluckor.” Författaren Plinius den äldre, om de boendes kamp mot tjuvarna
Vigiles hade till uppgift att patrullera gatorna nattetid och släcka bränder, men de kunde också hindra uppenbar kriminalitet. Det finns dock ingenting som tyder på att det hade någon effekt.
Det gjorde att romarna hela tiden behövde göra sina hem säkrare. Författaren Plinius den äldre beskriver till exempel att Roms invånare ställde växter i fönstren.
”Det var dock innan en rad avskyvärda inbrott tvingade dem att stänga till med fönsterluckor”, skriver författaren.
I Pompeji har arkeologer kunnat visa att husens fönster skyddades av kraftiga fönsterluckor. De höll både solen, regnet och inbrottstjuvarna ute.
De desperata husägarna investerade även i lås, men inte ens det höll inbrottstjuvarna borta.
Enligt romerska källor grävde sig tjuvarna i stället in i huset via en tunnel eller slog hål på ytterväggen.
Eftersom de rikas hus i regel bevakades av ägarnas slavar gav sig tjuvarna oftast på sina egna fattiga grannar. Det skedde exempelvis i staden Tebtunis i den romerska provinsen Egypten, där en papyrus vittnar om tjuvarnas uppfinningsrikedom.
”De drog ut alla spikarna ur dörrarna och försvann med allt jag ägde.” Invånare i staden Tebtunis, i en skrivelse till den romerske guvernören
I en skrivelse till den romerske guvernören från 100-talet efter Kristus rasar exempelvis en man över att tjuvar har tagit sig igenom väggen till hans hus och stulit ett får.
En annan invånare, Soterichos, skriver förtvivlat att tjuvar har tömt hans hus på värdesaker: ”De drog ut alla spikarna ur dörrarna och försvann med allt jag ägde.”
Dorotheus av Sidon, som också bodde i det romerska Egypten, nämner en särskilt fräck kupp, i vilken en tjuv kom över en bekants husnyckel och gjorde en kopia av den.
”Detta trots att det råder vänskap mellan honom och de boende i huset, som litar på honom”, anför en indignerad Dorotheus.
Roms straff för stöld varierade beroende på dess karaktär. Plundrarna på illustrationen kunde vara rätt säkra på att få ett strängt straff.
Rövare gömde sig i mörkret
Även ute på landsbygden var romarna tvungna att vidta försiktighetsåtgärder, i synnerhet kvällstid. På de mörka gatorna lurade rånare på lätta offer.
Satirdiktaren Juvenalis påpekade att gemene man inte hade en chans när han stoppades av en fysiskt överlägsen brottsling: ”Om man säger något till honom eller ej, eller bara tyst försöker smyga sig iväg spelar ingen roll. Under alla omständigheter kommer han att misshandla dig för att därefter ta dina pengar i utbyte mot att låta dig gå.”
Rom hemsöktes av organiserade gäng vars medlemmar var väl bevandrade i våldets konst. Många av dem var nämligen före detta soldater. Enligt den romerske författaren Suetonius fick överfallen bland andra kejsar Augustus att placera ut soldater i de värst drabbade områdena och stänga tillhåll som gängen använde som täckmantel.
Även i provinserna kunde det bli våldsamt. År 131 bröt sig tjuvar in hos medborgaren Akous i staden Tebtunis. De misshandlade honom och gav sig av med bytet, som enligt offret utgjordes av bland annat en toga samt lite öl och salt.
Inte ens det högre borgerskapet avhöll sig från att stjäla när tillfälle bjöds.
År 70 före Kristus samlade advokaten Marcus Cicero in vittnesmål från sicilianare för att kunna anklaga ståthållaren Gajus Verres för utsugning av provinsen.
De rika stal mest – och kom lindrigast undan
Alla stal inte av nöd. Även Roms överklass roffade åt sig, och i det spelet tillhörde general Quintus Caepio en klass för sig.
Underklassen var inte ensam om att stjäla. Roms elit gjorde allt för att berika sig på det allmännas bekostnad.
På Sicilien tillvällade sig ståthållaren Gajus Verres omkring år 71 före Kristus stora summor genom att utpressa befolkningen. Verres rika vänner skyddade honom ända tills den omutbare advokaten Marcus Cicero anklagade Verres för utsugning av provinsen.
Mer lyckosam var ämbetsmannen Julius Licinus i Gallien. Vid tiden för Kristi födelse tjänade han en förmögenhet på gallernas månatliga skatter genom att få dem att tro att ett romerskt år hade 14 månader.
Allra mest girig var emellertid fältherren Quintus Caepio. År 106 före Kristus skickades han till Tolosa, dagens Toulouse, för att slå ner ett lokalt uppror.
Caepio lade under sig staden, och i templet hittade han en enorm skatt, som tillföll den romerska staten. Enligt historikern Strabon bestod skatten av 15 000 talenter guld och silver, ungefär 500 ton.
Rikedomarna nådde dock aldrig Roms statskassa, eftersom kortegen anfölls på vägen. De romerska soldaterna dödades och de ädla metallerna försvann spårlöst, ett överfall som många misstänkte Caepio för.
Under en middagsbjudning hos kejsar Claudius stal den senare generalen Titus Vinius en dryckesbägare av guld.
”En handling värdig en slav”, kommenterar historikern Tacitus.
I stället för att dra tjuven inför rätta beslutade kejsaren att förödmjuka den klåfingrige gästen genom att bjuda in honom på middag igen: ”Dagen därpå gav Claudius order om att Titus skulle serveras på en enkel lertallrik”, skriver Tacitus.
Snatteriet var så utbrett att romarna brukade skämta om det. I en samling med romerska vitsar skickar en man bud efter en läkare för att få behandling för sin dåliga syn.
Läkaren smörjer in mannens ögon med en salva, så att han inte ser någonting, och passar på att ta med sig mannens lampa. Dagen därpå uppsöker den tjuvaktige läkaren mannen för att höra hur det står till med honom.
”Sedan du smorde salvan på mina ögon har jag inte ens kunnat se min lampa”, svarar den slokörade mannen.
Att resa var notoriskt farligt
Folk på resande fot var särskilt utsatta. Det fanns ännu inte några banker, så resenärerna var tvungna att ta med sig reda pengar, vilket stråtrövarna visste om.
I ett av sina brev klagar den romerske politikern Marcus Cicero över att ett annat brev aldrig nådde honom. Orsaken var att en vän som skulle överlämna brevet blev överfallen och rånad på vägen.
När romare reste mellan städerna var de lätta offer för stråtrövare.
Därför försökte resenärer deponera delar av sin förmögenhet hos sjömän, krogägare eller stallägare. Tanken var att man skulle sprida ut sin förmögenhet, men metoden visade sig vara riskabel.
Enligt en lagtext levde de som tog hand om pengarna sällan upp till förtroendet. Tvärtom passade de i många fall på att slå sig samman med tjuvarna, så att de kunde överfalla resenärer med en särskilt välfylld pengapung.
Vanligast var det därför att deponera sin förmögenhet i de romerska templen, där präster och slavar höll vakt dygnet runt. Även det kunde emellertid sluta illa.
Enligt ett exempel återgivet i Digesta, en del av en bevarad romersk rättssamling, lät en ung man från en prominent familj en gång deponera en stor kista i ett tempel.
När natten kom kröp han fram ur kistan och stal flera värdefulla föremål, som han tog med sig ner i kistan.
”På en enda natt gjorde denna brand många rikemän till tiggare.” Författaren Herodianos, om en brand i ett av Roms största tempel
Meningen var att hans kumpaner sedan skulle hämta kistan igen, men det hela tycks ha gått snett, och som straff landsförvisades mannen.
En annan risk med tempeldeponering var bränder. År 238 brann exempelvis ett av Roms största tempel och alla värdesaker som förvarades i det förstördes.
”På en enda natt gjorde denna brand många rikemän till tiggare”, skriver den romerske ämbetsmannen och författaren Herodianos.
Tjuvar förbannades
De många stölderna till trots var det bara ett fåtal av de romerska tjuvarna som åkte fast – för att inte tala om dömdes för sina brott. Så länge samhällsordningen inte var hotad var den enskildes problem inte något som bekymrade det romerska rättsväsendet nämnvärt.
Några av svaren från oraklet i Astrampsychus, en vis man som mot betalning svarade på bekymrade romares frågor, visar hur illa det faktiskt var. En av de vanligaste frågorna till oraklet var: ”Kommer jag att få tillbaka det som jag har förlorat?”
Oraklets förutsägelser byggde på det mest sannolika utfallet av frågan och på just den frågan var 70 procent av svaren nekande.
Inte ens de invånare som fick fram sina stöldanklagelser till den lokale guvernören kunde vara säkra på ett lyckosamt utfall. Ett ärende i Egypten drog till exempel ut i hela 34 år, så att alla inblandade sedan länge var döda när det omsider avgjordes.
”Tillåt varken sömn eller hälsa för den person – man eller kvinna, slav eller fri – som har gjort mig orätt.” Romersk förbannelse över en tjuv som stulit en toga
I ren desperation tog romarna till förbannelser i form av magiska formler inristade i blyplattor.
”Tillåt varken sömn eller hälsa för den person – man eller kvinna, slav eller fri – som har gjort mig orätt, annat än om han avslöjar sig och lämnar det stulna i ditt tempel”, skrev exempelvis en man som hade fått både sin tunika och sin toga stulna i en av de romerska badanstalter där tjuvar ofta stal saker i omklädningsrummen.
I en annan förbannelse är offret så rasande att han säger sig vara beredd att avstå från de stulna föremålen om guden får tjuven att lida: ”Ödesgudinna, jag ger dig denna mantel och dessa skor. Må personen som har tagit dem sona med inget mindre än sitt eget liv och blod.”
Stölder på badanstalterna var så vanliga att de rika tog med sig en slav som enbart hade till uppgift att vakta togan och sandalerna. Mindre välbeställda personer överlät uppgiften åt en offentlig vakt, en capsarius.
I den romerska staden Herculaneum förvarade badanstaltens besökare sina ägodelar på hyllor i omklädningsrummet. Omfattande stölder gjorde dock att många tvingades gå nakna hem.
De offentliga vakterna var emellertid så opålitliga att kejsaren bestämde att ledaren av vigiles skulle hålla ett öga på dem: ”Han övervakar även dem som mot ersättning vaktar kläder på baden.”
Inget av detta hade dock någon större effekt. Stölderna fortsatte – på gatorna, i hemmen och på badanstalterna. Kanske var det därför vissa romare i ren desperation tog till förolämpningar. ”Ampliatus Pedania är en tjuv”, står det kort och gott på en vägg i Pompeji.