Roms slavar var nödvändiga – och livsfarliga

Slavar slet i gruvorna, stred i Colosseum och borstade konsulns tänder. Utan slavarna skulle imperiet bryta samman, men romarna kunde inte slappna av. De levde i ständig fruktan för slavuppror.

Slavar slet i gruvorna, stred i Colosseum och borstade konsulns tänder. Utan slavarna skulle imperiet bryta samman, men romarna kunde inte slappna av. De levde i ständig fruktan för slavuppror.

Album/Ritzau Scanpix

Rädslan lyste i Damophilus misshandlade ansikte. Fram till detta ögonblick hade han ännu inte insett vad som skulle ske.

I nattens mörker fördes Damophilus och hustrun Megallis bakbundna in i teatern i den sicilianska staden Enna. Nu, när han såg de många hundra slavarnas ansikten, förvridna av hat och hämndtörst, gick sanningen upp för den romerske slavägaren. Skräckslagen började han be för sitt liv.

Runt Damophilus stod de slavar som han och hustrun så ofta hade roat sig med att pina och plåga. I sina smutsiga trasor till kläder stod de tysta och iakttog honom.

Metallen i de yxor, hackor och skäror som de beväpnat sig med blänkte matt i fackelskenet. Mitt i Damophilus vädjande svada klev en slav fram och körde med all kraft ett svärd genom honom. En annan skilde hans huvud från kroppen med en yxa.

Mängder av romerska slavägare dödades under slavupproret på Sicilien åren 135–132 f.Kr.

© Classic Image/Imageselect

Sedan strömmade slavarna ut ur teatern och vidare ut i staden där de dödade alla romerska invånare. Upproret spred sig snart över hela Sicilien.

Överallt och i alla städer attackerades romarna och mördades av de tiotusentals slavar som under många år slitit ut sig på öns vidsträckta sädesfält.

Slavarmén omfattade snart 60 000 man och överallt på ön vällde det upp tjock rök från brinnande romerska gårdar. Roms första slavuppror hade inletts.

Slavarnas ledare under upproret på Sicilien var Eunus. Han hävdade att han kunde tala med de gamla gudar som han kände från sitt hemland i dagens Syrien.

© Shutterstock

Romarna fruktade sina slavar

Slavupproret på Sicilien bröt ut år 135 före Kristus. Romarna hade upplevt slavuppror tidigare men de hade aldrig varit så omfattande och aldrig så blodiga.

Enligt den grekiske historikern Diodoros, som skrev om upproret 60 år senare, berodde detta på att de sicilianska slavägarna under många år hade behandlat sina slavar sämre än djur. ”För de flesta kom upproret som en oväntad och plötslig överraskning, men för dem som hade förmågan att se realistiskt på situationen uppstod den inte utan anledning”, skrev historikern.

I hela tre år regerade slavarmén på Sicilien. Gång på gång krossades blixtinkallade romerska trupper av en mur av slavar. Till sist lyckades en stor romersk här återerövra ön, varpå tusentals slavar korsfästes till skräck och varnagel.

Ett vanligt straff i romarriket var korsfästelse, som skulle avskräcka andra från att begå samma brott. Efter Spartacus misslyckade slavuppror korsfästes 6 000 av hans anhängare.

© Victor Armand Poirson

Efter upproret bestämdes att slavar under inga omständigheter fick bära vapen. När en slav flera år senare dödade ett farligt vildsvin som länge hade terroriserat hans hemtrakter hyllades han för sin modiga gärning.

Därefter avrättades han eftersom han hade burit vapen. Så mycket fruktade romarna ännu ett slavuppror – på goda grunder. Moderna historiker uppskattar att uppemot en tredjedel av invånarna i Rom var slavar.

Det motsvarar drygt 300 000 personer. Ytterligare flera hundratusen slavar slet på åkrarna och i gruvorna runt omkring i det väldiga imperiet. Om alla slavar gjorde gemensam front mot sina herrar skulle hela Rom vara hotat.

Efter arbetsdagens slut delades bröd ut till godsägarnas slavar. Slaveriet konkurrerade ut rikets fria bönder, som fick gå till sängs med tom mage.

© Heinrich (1824-1905) Leutemann/Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Slavar gjorde romerska bönder arbetslösa

Italiens fria bönder kunde inte konkurrera med de slavdrivna godsen. De bildade i stället en ny, stor underklass i Roms slumkvarter.

Den omfattande importen av slavar blev på sikt en katastrof för Italiens bönder. Rika romare köpte tusentals slavar som sattes att arbeta på så kallade latifundier – romerska storgods – där slavarna odlade och bearbetade säd, oliver och vindruvor i nästintill industriell skala.

Tusentals italienska småbönder konkurrerades ut av de slavdrivna jättelantbruken och tvingades lämna hus och hem. ”På detta vis blev vissa mäktiga män omåttligt rika och antalet slavar mångdubblades överallt i landet medan det italienska folket minskade till antal och styrka”, skrev den romerske författaren Appianos.

De arbetslösa bönderna sökte sig till Rom i hopp om att få arbete i storstaden men det lyckades sällan. I stället växte Roms fattiga underklass explosionsartat och stadens slumkvarter fördubblades flera gånger om.

Alla de fattiga, jordlösa romarna fick det sociala systemet att kollapsa och maktkamper bröt ut mellan å ena sidan de politiker som ville genomföra reformer som gynnade Roms fattiga, och å andra sidan de som ville hålla den snabbt växande underklassen nere.

Följden blev att det republikanska statsskicket i Rom bröt samman och ersattes av kejsardömet.

En halv miljon nya slavar varje år

Roms behov av slavar var enormt. Forskare tror att Italien under åren 65 till 30 före Kristus behövde omkring hundratusen nya slavar om året. Och mellan 50 och 150 efter Kristus behövdes en halv miljon nya slavar per år i det romerska imperiet.

Proportionerna blir mer tydliga när man jämför med slaveriet i Nya världen. I genomsnitt importerades ”bara” 28 000 afrikanska slavar per år till Amerika under de 350 år som slaveriet existerade där.

De allra flesta av Roms slavar var krigsfångar. Enligt romerska historiker tog Rom exempelvis 150 000 krigsfångar när de år 167 före Kristus erövrade regionen Epirus i nordvästra Grekland. Fångarna såldes sedan som slavar.

Efter att ha besegrat de germanska stammarna cimbrerna och teutonerna år 102 före Kristus tog den romerske fältherren Gaius Marius med sig 140 000 slavar hem, medan Caesar enligt den grekiske historikern Plutarchos 50 år senare tog omkring en miljon fångar under det nio år långa fälttåget i Gallien.

På grund av de evinnerliga erövringskrigen kom det hela tiden nya krigsfångar till slavmarknaden i Rom.

© Scala Archives

Men alla slavar i Rom hade inte fångats i krig. I öster – bland annat i nuvarande Georgien – bytte romerska köpmän till sig slavar mot salt och spannmål. Forskare har kunnat bekräfta att romerska handelsmän fick slavar ända ifrån våra dagars Somalia.

Alla slavar kom dock inte från fjärran länder. Det hände att fattiga romare sålde sina egna barn till slaveri för pengarnas skull. Många övergivna småbarn blev slavar efter att ha hittats på gatan och räddats av romerska familjer, och ibland valde svårt skuldsatta romare att sälja sig själva som slavar.

© Shutterstock, Världens Historia

Slavarna kom från hela den kända världen

Den enorma efterfrågan på slavar kunde bara mötas med hjälp av krig. Detta insåg romerska politiker och fältherrar. Caesar tog till exempel inte mindre än en miljon fångar under sitt galliska fälttåg och blev därigenom enormt rik.

Slavar var värdefullt krigsbyte. En manlig slav kostade på Augustus tid cirka 500 denarii, och en vacker slavinna kunde inbringa 6 000 denarii. En outbildad hantverkare tjänade ungefär en denarii om dagen. Ingen vet hur många fångar romarna tog sammanlagt, men de romerska historikernas exempel ger en uppfattning:

1: 20 000 – Erövringen av den puniska staden Aspis (i Nordafrika) 256 f.Kr.

2: 20 000 – Kriget på Sardinien 216 f.Kr.

3: 44 000 – Kriget mot salassistammen i Alperna (Norditalien) 25. f.Kr.

4: 55 000 – Karthagos fall 146 f.Kr

5: 100 000 – Erövringen av parthernas stad Ktesifon i dagens Irak 198 e.Kr.

6: 130 000 – Kriget i Judeen 66–70 e.Kr.

7.:140 000 – Slaget mot cimbrerna och teutonerna 104 f.Kr. i Sydfrankrike.

8: 150 000 – Erövringen av Epirus i norra Grekland 167 f.Kr.

9: Cirka en miljon – Caesars galliska krig 58–50 f.Kr.

Slavarna bar upp ekonomin

Innan Rom började erövra områden kring Medelhavet på 200-talet före Kristus, och på så sätt säkrade en ständig tillförsel av krigsfångar till slavmarknaderna, var det bara eliten i Rom som hade råd att hålla sig med slavar.

Men när utbudet mångdubblades fick även relativt fattiga romare råd att ha ett par slavar.

Handeln med slavar försiggick oftast på torget Forum Romanum i hjärtat av Rom. Där stod slavarna uppställda på plattformar till allmän beskådan. Köparna fick gå runt och inspektera slavarna och till och med se dem avklädda.

Rika romare hade ofta 300 till 400 slavar bara till den personliga marktjänsten i hemmet. Den romerske konsuln Domitius Tullus hade till exempel en slav vars enda arbetsuppgift var att borsta konsulns tänder. Tusentals slavar arbetade som krukmakare, sålde varor på torget eller drog flodpråmar på Tibern.

Åter andra var barnskötare eller lärare åt välbeställda romares barn eller sekreterare åt förmögna affärsmän.

Dessa välutbildade slavar hade tur – de allra flesta av Italiens många hundratusen slavar arbetade på de så kallade latifundierna. Det var enorma lantgods där uppemot 20 000 slavar per gård slet under urusla förhållanden.

”Då de såg att allt hopp om frihet var ute miste de viljan att leva. Några satte eld på sina fort och skar halsen av sig, andra dog i lågorna.” Historikern Dio Cassio om cantabristammens uppror 22 f.Kr.

Andra slavar bröt guld, silver och salt i romarrikets många gruvor. Romerska dokument visar att 40 000 slavar arbetade bara i gruvorna i Cartagena i Spanien. De bröt silver dygnet runt tills de dog av det omänskligt hårda arbetet.

Vid flera tillfällen fick romarna erfara att deras fiender hellre ville dö än att bli slavar. Enligt den romerske författaren Dio Cassius gjorde de spanska kantabrerna uppror mot romarna år 22 före Kristus, men upproret slogs snabbt ner av romerska styrkor.

”Då de såg att allt hopp om frihet var ute miste de viljan att leva. Några satte eld på sina fort och skar halsen av sig, andra dog i lågorna.”

Även om slavarna i städerna ofta hade det bättre än slavarna på landet var det inte riskfritt att vara personlig tjänare åt de rika. Slavar i romarriket saknade rättigheter och levde helt och hållet på sin herres nåder.

En romersk slavägare kunde göra vad han ville med sina slavar; slå ihjäl dem eller bara ge dem stryk.

Även barn kunde säljas som slavar, men eftersom de inte kunde arbeta lika hårt som vuxna var priset ofta lägre.

© www.artpaintingartist.org

Den kände läkaren Galenos som levde i Rom kring år 170 efter Kristus skriver till exempel att hans far ofta förebrådde personer som hade sträckt sig när de i ett plötsligt raseriutbrott hade misshandlat sina slavar.

”Ni kunde ha väntat en stund”, skällde han, ”och i stället använt en käpp eller en piska att slå med ... på ett eftertänksamt sätt.”

Om en slav försökte rymma kunde ägaren anlita professionella slavfångare för att leta rätt på den försvunne. Slaven straffades sedan hårt och han blev ofta brännmärkt med glödande järn.

Ibland hände det att slavar lyckades rymma och en del lyckades också ta sig tillbaka till sitt hemland. I gatuvimlet var det nämligen svårt att se skillnad på slavar och vanliga romerska medborgare eftersom det inte nödvändigtvis var någon skillnad på vare sig hudfärg eller klädsel.

De romerska lagstiftarna föreslog därför att alla slavar skulle bära likadana kläder. Förslaget avslogs dock – om slavarna bar tjänstedräkt skulle det bli mycket lättare för dem att inse hur många de i själva verket var. Det kunde inspirera dem till att organisera sig, vilket man till varje pris ville förhindra.

De största godsen hade 20 000 slavar, som odlade och skördade oliver, vin och spannmål i nästan industriell skala.

© Dennis Jarvis

Om en slavägare misstänkte en träl för stöld kunde han anlita en privat firma som specialiserade sig på att tortera fram erkännanden ur slavar. Metoden var piskning eller korsfästning, vilket bara kostade fyra sestertier – det motsvarade drygt två dagslöner för en romersk soldat.

Därtill kom sträckbänken och rådbråkning då slaven fick armar och ben avslitna – ett i taget. När slaven erkänt stod företaget givetvis även för avrättningen – det var en del av paketpriset.

För en del slavar blev alla bestraffningar och förödmjukelser till sist så outhärdliga att de attackerade sina herrar och ibland lyckades de slå ihjäl dem.

Romarna var medvetna om riskerna och straffet för ett angrepp på en slavägare var därför att slaven först skulle torteras och därefter brännas levande på bål. Enligt romersk lag skulle en slav alltid vara beredd att skydda sin herre mot angrepp.

När en romersk riddare cirka år 50 efter Kristus mördades av en av sina slavar brändes även de övriga 400 slavarna på bål trots att bara ett fåtal av dem var delaktiga i mordet. De övriga straffades för att de inte hade förhindrat dådet.

Under Saturnalia var rollerna ombytta och slavarna kunde leka herrar för en dag.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Herrar och slavar bytte roller

En gång om året bytte romar­rikets slavar och deras herrar roller. Det var vid de så kallade saturnalierna som ägde rum den 17 december och var tillägnad Saturnus. Han var skördens och lantbrukets gud.

Under festen ställdes den sociala rangordningen på huvudet. Slavarna skulle inte arbeta utan behandlades i stället som om de vore herrar i huset.

Ofta fick slavarna ta på sig sina herrars kläder och blev sedan uppassade av sina ägare – åtminstone symboliskt. För det mesta hade slavarna nämligen själva tillagat den mat de sedan blev serverade.

Under saturnalierna fick romarna en gång om året inblick i slavarnas liv, men så snart festligheterna var över återgick alla till sina vanliga roller.

Den romerske satirikern Petronius beskriver hur en olydig slav vid en annan tid på året fick frågan av sin herre om ”det verkligen redan var december igen”.

Ett litet hopp om frihet

Det var inte alla romare som struntade i om slavarna led. De slavar som arbetade som personliga uppassare stod ofta sin herre nära och sympatin kunde vara ömsesidig. Det var därför inte helt omöjligt att en duktig slav blev frigiven.

Enligt romersk lag fick slavar inte äga någonting men särskilt betrodda slavar fick lov att tjäna egna pengar – om de lyckades göra det på sin knappa fritid.

Därför kunde de efter många års arbete få sin herre att frige dem mot att de betalade det pris han en gång köpt dem för. Ibland skrev slavägaren in i sitt testamente att slavarna skulle friges.

För att förhindra alltför många frigivningar satte lagen gränser för hur många slavar som fick friges åt gången och hur unga de frigivna fick vara. Endast slavar som var mer än tjugo år gamla fick bli fria.

”Jag har rymt. Grip mig. Om du för mig tillbaka till min herre Zoninus får du en solidus”, lyder texten på slavbrickan.

© Scala & Shutterstock

Vid en ”formell” frigivning blev den före detta slaven automatiskt romersk medborgare och fick alla rättigheter som tillkom fria medborgare. Med ”informell” frigivning, vilket var den vanligaste formen, blev slavarna bara frigivna rent praktiskt men de fick inga medborgerliga rättigheter över huvud taget. .

Under kejsar Augustus fick informellt frigivna slavar dock rätt till medborgarskap om de uppfyllde en rad villkor. De skulle bland annat gifta sig och skaffa barn. Den informella frigivningen kunde ske genom ett brev eller bara några ord från ägaren.

En formell frigivning däremot krävde att ägaren inför en censor i samband med en folkräkning deklarerade att slaven nu var fri. Även magistraten eller en provinsguvernör kunde formalisera en frigivning.

Välutbildade slavar kunde göra karriär som ämbetsmän eller personliga tjänare.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Från slav till förmögen romare

Det var inte alla slavar som tvingades leva hela livet på det romerska samhällets botten. Till exempel kunde de romerska kejsarnas slavar nå mycket inflytelserika positioner inom den kejserliga administrationen där de arbetade sig uppåt i systemet och kanske till sist blev frigivna.

En sådan slav, vars namn inte är känt men som enligt romerska källor var far till en man vid namn Claudius Etruscus, tjänade under hela fem kejsare.

Som ung var slaven administratör under kejsar Tiberius som frigav honom som tack. Efter Tiberius död tjänade han först hos kejsar Caligula. Under hans efterträdare kejsar Claudius och kejsar Nero var han ämbetsman med ansvar för ekonomin i en av de romerska provinserna.

Under kejsar Vespasianus befordrades han till sekreterare med ansvar för kejsarens finanser och blev upptagen i den romerska riddarklassen – ett steg under senatorerna.

Under kejsar Domitianus föll den namnlöse före detta slaven i onåd och tvingades i exil men före sin död vid nittio års ålder togs han åter till nåder och levde i Rom som en välbärgad man.

Slavarmé kuvade nästan Rom

Även om romarna efter det första slavkriget slog ned rebellerna med största tänkbara brutalitet dämpade det inte slavarnas kampvilja. Redan 31 år senare, år 104 före Kristus, reste sig Siciliens slavar på nytt, startade det andra slavkriget – och krossades än en gång av romarnas väloljade krigsmaskineri.

År 73 före Kristus utbröt det sista och mest våldsamma upproret då slaven Spartacus tillsammans med 70 andra slavar rymde från en gladiatorskola i Capua och samlade en armé som till slut kom att omfatta 70 000 man.

I tre år besegrade slavarna den ena romerska hären efter den andra medan de förgäves sökte efter en möjlighet att fly ut ur Italien. År 71 före Kristus krossades Spartacus och hela hans armé av den romerske fältherren Marcus Crassus.

Romarna hade emellertid lärt sig en dyrköpt läxa och levde sedan i ständig skräck för att en ny Spartacus skulle dyka upp bland Roms slavar. Det skedde dock aldrig. Spartacusupproret blev det sista slavkriget.

Uppskattningsvis drygt 60 000 personer dog under Spartacus stora slavuppror från 73 till 71 f.Kr.

© Hermann Vogel

I takt med att Roms erövringskrig under 200-talet ersattes med försvarskrig mot de barbarer som hotade att tränga in över imperiets gränser minskade antalet slavar, men slaveriet som sådant levde kvar även sedan Rom hade blivit kristnat.

Enligt tidiga kristna tankegångar hade slavarna blivit slavar för att de syndat och för att det var Guds vilja. Därför såg kristna präster inga problem med att själva äga slavar. För slavarna medförde kristendomen alltså ingenting annat än att de nu blev kuvade inte bara med hjälp av våld utan även i religionens namn.

Slaveriet i romarriket upphörde först vid imperiets sönderfall, då makten övergick från kejsaren till en mängd lokala herrar och småkungar. Dessa krävde de fattiga bönderna inom sina ägor på både avgifter och total lydnad. Det traditionella slaveriet var över och de icke självägande böndernas träldom tog sin början.