Roms slavar var nödvändiga – och livsfarliga

Sedan strömmade slavarna ut ur teatern och vidare ut i staden där de dödade alla romerska invånare. Upproret spred sig snart över hela Sicilien.

Överallt och i alla städer attackerades romarna och mördades av de tiotusentals slavar som under många år slitit ut sig på öns vidsträckta sädesfält.

Slavarmén omfattade snart 60 000 man och överallt på ön vällde det upp tjock rök från brinnande romerska gårdar. Roms första slavuppror hade inletts.

Romarna fruktade sina slavar

Slavupproret på Sicilien bröt ut år 135 före Kristus. Romarna hade upplevt slavuppror tidigare men de hade aldrig varit så omfattande och aldrig så blodiga.

Enligt den grekiske historikern Diodoros, som skrev om upproret 60 år senare, berodde detta på att de sicilianska slavägarna under många år hade behandlat sina slavar sämre än djur. ”För de flesta kom upproret som en oväntad och plötslig överraskning, men för dem som hade förmågan att se realistiskt på situationen uppstod den inte utan anledning”, skrev historikern.

I hela tre år regerade slavarmén på Sicilien. Gång på gång krossades blixtinkallade romerska trupper av en mur av slavar. Till sist lyckades en stor romersk här återerövra ön, varpå tusentals slavar korsfästes till skräck och varnagel.

Efter upproret bestämdes att slavar under inga omständigheter fick bära vapen. När en slav flera år senare dödade ett farligt vildsvin som länge hade terroriserat hans hemtrakter hyllades han för sin modiga gärning.

Därefter avrättades han eftersom han hade burit vapen. Så mycket fruktade romarna ännu ett slavuppror – på goda grunder. Moderna historiker uppskattar att uppemot en tredjedel av invånarna i Rom var slavar.

Det motsvarar drygt 300 000 personer. Ytterligare flera hundratusen slavar slet på åkrarna och i gruvorna runt omkring i det väldiga imperiet. Om alla slavar gjorde gemensam front mot sina herrar skulle hela Rom vara hotat.

En halv miljon nya slavar varje år

Roms behov av slavar var enormt. Forskare tror att Italien under åren 65 till 30 före Kristus behövde omkring hundratusen nya slavar om året. Och mellan 50 och 150 efter Kristus behövdes en halv miljon nya slavar per år i det romerska imperiet.

Proportionerna blir mer tydliga när man jämför med slaveriet i Nya världen. I genomsnitt importerades ”bara” 28 000 afrikanska slavar per år till Amerika under de 350 år som slaveriet existerade där.

De allra flesta av Roms slavar var krigsfångar. Enligt romerska historiker tog Rom exempelvis 150 000 krigsfångar när de år 167 före Kristus erövrade regionen Epirus i nordvästra Grekland. Fångarna såldes sedan som slavar.

Efter att ha besegrat de germanska stammarna cimbrerna och teutonerna år 102 före Kristus tog den romerske fältherren Gaius Marius med sig 140 000 slavar hem, medan Caesar enligt den grekiske historikern Plutarchos 50 år senare tog omkring en miljon fångar under det nio år långa fälttåget i Gallien.

Men alla slavar i Rom hade inte fångats i krig. I öster – bland annat i nuvarande Georgien – bytte romerska köpmän till sig slavar mot salt och spannmål. Forskare har kunnat bekräfta att romerska handelsmän fick slavar ända ifrån våra dagars Somalia.

Alla slavar kom dock inte från fjärran länder. Det hände att fattiga romare sålde sina egna barn till slaveri för pengarnas skull. Många övergivna småbarn blev slavar efter att ha hittats på gatan och räddats av romerska familjer, och ibland valde svårt skuldsatta romare att sälja sig själva som slavar.

Slavarna bar upp ekonomin

Innan Rom började erövra områden kring Medelhavet på 200-talet före Kristus, och på så sätt säkrade en ständig tillförsel av krigsfångar till slavmarknaderna, var det bara eliten i Rom som hade råd att hålla sig med slavar.

Men när utbudet mångdubblades fick även relativt fattiga romare råd att ha ett par slavar.

Handeln med slavar försiggick oftast på torget Forum Romanum i hjärtat av Rom. Där stod slavarna uppställda på plattformar till allmän beskådan. Köparna fick gå runt och inspektera slavarna och till och med se dem avklädda.

Rika romare hade ofta 300 till 400 slavar bara till den personliga marktjänsten i hemmet. Den romerske konsuln Domitius Tullus hade till exempel en slav vars enda arbetsuppgift var att borsta konsulns tänder. Tusentals slavar arbetade som krukmakare, sålde varor på torget eller drog flodpråmar på Tibern.

Åter andra var barnskötare eller lärare åt välbeställda romares barn eller sekreterare åt förmögna affärsmän.

Dessa välutbildade slavar hade tur – de allra flesta av Italiens många hundratusen slavar arbetade på de så kallade latifundierna. Det var enorma lantgods där uppemot 20 000 slavar per gård slet under urusla förhållanden.

Andra slavar bröt guld, silver och salt i romarrikets många gruvor. Romerska dokument visar att 40 000 slavar arbetade bara i gruvorna i Cartagena i Spanien. De bröt silver dygnet runt tills de dog av det omänskligt hårda arbetet.

Vid flera tillfällen fick romarna erfara att deras fiender hellre ville dö än att bli slavar. Enligt den romerske författaren Dio Cassius gjorde de spanska kantabrerna uppror mot romarna år 22 före Kristus, men upproret slogs snabbt ner av romerska styrkor.

”Då de såg att allt hopp om frihet var ute miste de viljan att leva. Några satte eld på sina fort och skar halsen av sig, andra dog i lågorna.”

Även om slavarna i städerna ofta hade det bättre än slavarna på landet var det inte riskfritt att vara personlig tjänare åt de rika. Slavar i romarriket saknade rättigheter och levde helt och hållet på sin herres nåder.

En romersk slavägare kunde göra vad han ville med sina slavar; slå ihjäl dem eller bara ge dem stryk.

Den kände läkaren Galenos som levde i Rom kring år 170 efter Kristus skriver till exempel att hans far ofta förebrådde personer som hade sträckt sig när de i ett plötsligt raseriutbrott hade misshandlat sina slavar.

”Ni kunde ha väntat en stund”, skällde han, ”och i stället använt en käpp eller en piska att slå med ... på ett eftertänksamt sätt.”

Om en slav försökte rymma kunde ägaren anlita professionella slavfångare för att leta rätt på den försvunne. Slaven straffades sedan hårt och han blev ofta brännmärkt med glödande järn.

Ibland hände det att slavar lyckades rymma och en del lyckades också ta sig tillbaka till sitt hemland. I gatuvimlet var det nämligen svårt att se skillnad på slavar och vanliga romerska medborgare eftersom det inte nödvändigtvis var någon skillnad på vare sig hudfärg eller klädsel.

De romerska lagstiftarna föreslog därför att alla slavar skulle bära likadana kläder. Förslaget avslogs dock – om slavarna bar tjänstedräkt skulle det bli mycket lättare för dem att inse hur många de i själva verket var. Det kunde inspirera dem till att organisera sig, vilket man till varje pris ville förhindra.

Om en slavägare misstänkte en träl för stöld kunde han anlita en privat firma som specialiserade sig på att tortera fram erkännanden ur slavar. Metoden var piskning eller korsfästning, vilket bara kostade fyra sestertier – det motsvarade drygt två dagslöner för en romersk soldat.

Därtill kom sträckbänken och rådbråkning då slaven fick armar och ben avslitna – ett i taget. När slaven erkänt stod företaget givetvis även för avrättningen – det var en del av paketpriset.

För en del slavar blev alla bestraffningar och förödmjukelser till sist så outhärdliga att de attackerade sina herrar och ibland lyckades de slå ihjäl dem.

Romarna var medvetna om riskerna och straffet för ett angrepp på en slavägare var därför att slaven först skulle torteras och därefter brännas levande på bål. Enligt romersk lag skulle en slav alltid vara beredd att skydda sin herre mot angrepp.

När en romersk riddare cirka år 50 efter Kristus mördades av en av sina slavar brändes även de övriga 400 slavarna på bål trots att bara ett fåtal av dem var delaktiga i mordet. De övriga straffades för att de inte hade förhindrat dådet.

Ett litet hopp om frihet

Det var inte alla romare som struntade i om slavarna led. De slavar som arbetade som personliga uppassare stod ofta sin herre nära och sympatin kunde vara ömsesidig. Det var därför inte helt omöjligt att en duktig slav blev frigiven.

Enligt romersk lag fick slavar inte äga någonting men särskilt betrodda slavar fick lov att tjäna egna pengar – om de lyckades göra det på sin knappa fritid.

Därför kunde de efter många års arbete få sin herre att frige dem mot att de betalade det pris han en gång köpt dem för. Ibland skrev slavägaren in i sitt testamente att slavarna skulle friges.

För att förhindra alltför många frigivningar satte lagen gränser för hur många slavar som fick friges åt gången och hur unga de frigivna fick vara. Endast slavar som var mer än tjugo år gamla fick bli fria.

Vid en ”formell” frigivning blev den före detta slaven automatiskt romersk medborgare och fick alla rättigheter som tillkom fria medborgare. Med ”informell” frigivning, vilket var den vanligaste formen, blev slavarna bara frigivna rent praktiskt men de fick inga medborgerliga rättigheter över huvud taget. .

Under kejsar Augustus fick informellt frigivna slavar dock rätt till medborgarskap om de uppfyllde en rad villkor. De skulle bland annat gifta sig och skaffa barn. Den informella frigivningen kunde ske genom ett brev eller bara några ord från ägaren.

En formell frigivning däremot krävde att ägaren inför en censor i samband med en folkräkning deklarerade att slaven nu var fri. Även magistraten eller en provinsguvernör kunde formalisera en frigivning.

Slavarmé kuvade nästan Rom

Även om romarna efter det första slavkriget slog ned rebellerna med största tänkbara brutalitet dämpade det inte slavarnas kampvilja. Redan 31 år senare, år 104 före Kristus, reste sig Siciliens slavar på nytt, startade det andra slavkriget – och krossades än en gång av romarnas väloljade krigsmaskineri.

År 73 före Kristus utbröt det sista och mest våldsamma upproret då slaven Spartacus tillsammans med 70 andra slavar rymde från en gladiatorskola i Capua och samlade en armé som till slut kom att omfatta 70 000 man.

I tre år besegrade slavarna den ena romerska hären efter den andra medan de förgäves sökte efter en möjlighet att fly ut ur Italien. År 71 före Kristus krossades Spartacus och hela hans armé av den romerske fältherren Marcus Crassus.

Romarna hade emellertid lärt sig en dyrköpt läxa och levde sedan i ständig skräck för att en ny Spartacus skulle dyka upp bland Roms slavar. Det skedde dock aldrig. Spartacusupproret blev det sista slavkriget.

I takt med att Roms erövringskrig under 200-talet ersattes med försvarskrig mot de barbarer som hotade att tränga in över imperiets gränser minskade antalet slavar, men slaveriet som sådant levde kvar även sedan Rom hade blivit kristnat.

Enligt tidiga kristna tankegångar hade slavarna blivit slavar för att de syndat och för att det var Guds vilja. Därför såg kristna präster inga problem med att själva äga slavar. För slavarna medförde kristendomen alltså ingenting annat än att de nu blev kuvade inte bara med hjälp av våld utan även i religionens namn.

Slaveriet i romarriket upphörde först vid imperiets sönderfall, då makten övergick från kejsaren till en mängd lokala herrar och småkungar. Dessa krävde de fattiga bönderna inom sina ägor på både avgifter och total lydnad. Det traditionella slaveriet var över och de icke självägande böndernas träldom tog sin början.