Roms skola: Tragglande och stryk var vardag

Scenen är konstruerad men bygger på berättelser om romerska barn och deras lärare, omkring år 0.

Romarriket hade inte något allmänt skolsystem, ingen skolplikt och inga regler för vare sig lärarutbildning eller undervisning. Skolbyggnader fanns inte och undervisningen sköttes ofta ute på gatan. Kvaliteten blev därefter:

Skolgången i världens mäktigaste rike präglades av monotont utantillrabblande, upprepning och aga.

Grekland gav romarna utbildning

Att det överhuvud taget fanns skol­undervisning i Rom hade att göra med rikets erövring av Grekland på 100-talet f.Kr.

Tidigare hade barn undervisats hemma, vanligtvis av fadern. Exempelvis hade senatorn och ämbetsmannen Cato den äldre (234–149 f.Kr.) själv lärt sin son att läsa, skriva och räkna.

Dessutom hade Cato lärt pojken ”kropps­övningar, spjutkastning, vapenstrid och ridning, att slåss med nävarna, utstå värme och köld och att simma”, berättade den grekiske historikern Plutarchos i sin biografi om Cato.

Grekerna hade ett utvecklat skolsystem med både statliga och privata skolor. Det inspirerade romarna, som tog många grekiska slavar och krigsfångar med sig hem till Rom för att göra dem till huslärare.

Även Cato drog nytta av denna möjlighet. Parallellt med att senatorn själv undervisade sin son hade han enligt Plutarchos, också ”en bildad slav, Chilon, som undervisade många barn”.

Undervisning på gatan

Om en grekisk slav hade frigivits gavs han möjlighet att grunda en skola och erbjuda sina tjänster som lärare.

Var och en som hade råd kunde skriva in sina barn i skolan, där det oftast bara fanns en lärare, några pallar och en cathedra, latin för lärarens stol.

Skollokaler fanns inte. De pedagoger som hade råd kunde hyra in sig i de bak­re utrymmena i en butik eller hos en privatperson.

Men många fick nöja sig med att hitta en plats i det fria. Pelargångar var populära eftersom de gav skydd mot både regn och sol.

Lärarnas hög­ljudda mässande av verbböjningar och rättstavning besvärade ofta grannarna, och barnen var i vägen för folk som passerade till fots. Av den anledningen jagades skolklasser ofta bort av soldater eller väktare.

Föräldrar investerade i sina barn

Barnen började i skolan när de var 6–7 år gamla men elevernas ålder i de olika klasserna varierade stort – de flyttades inte upp efter ålder utan efter sin färdighet.

En åldersspridning på fyra år var därför inte helt ovanligt. Barnen var mellan sex och tolv år gamla i grundskolan, ludus, 13–15 år i mellan­klasserna grammaticus, och 15–20 år på den sista ­nivån, retorik. Men så långt var det inte många som kom.

Undervisningen var lika primitiv som de yttre förhållandena, inte minst i grundskolan ludus. Där lärde sig barnen grundlägg­-ande färdigheter; att läsa, skriva och räkna. Både pojkar och flickor kunde skrivas in i grund­skolan, men de flesta var pojkar.

Några av eleverna kom från hem där fadern, som oftast var hantverkare eller handelsman, hade klarat sig bra och blivit förmögen.

Den nyvunna rikedomen investerades i sonens framtid och föräldrarna hoppades kunna säkra honom ett arbete som hantverkare, frisör eller kanske som auktionsförättare; ”något som endast Underjorden kan ta ifrån honom igen”, som en romersk far skrev.

De unga som lyckades ta sig in i skolvärlden på detta sätt riskerade att hånas av de barn som aldrig hade råd att gå i skola:

”Snart står det klart för dig att din fars skolpengar har runnit ut i sanden även om du kommer att lära dig retorik”, lät satirikern Petronius en av sina karak­tärer säga i en komedi. Pjäsen hand­lade bland annat om de lägre klassernas skeptiska syn på skolgång.

I skolan utan frukost

Retorik var det ytterst få hantverkarbarn som fick lära sig. Bara den absoluta eliten nådde upp till den tredje och sista skol­nivån.

Inte heller grammaticus – steget mellan grundskolan och retoriken – var för vanligt folk men populärt hos de klasser som låg strax under eliten.

Undervisningen på detta mellansteg gav inga konkreta färdigheter, utöver bildning i de klassiska verken och i latin och grekiska. Det låg prestige i att kunna citera klassiska verk, och det kunde hjälpa de hoppfulla unga vidare i karriären.

På alla nivåer var barnens skolgång krävande och tuff. Läraren tog varje tillfälle att disciplinera dem. Exempelvis började skoldagen ovanligt tidigt:

”Före soluppgången är jag vaken. Jag har stigit upp, tagit av mig nattkläderna och klätt mig i min tunika”, lär en av skolböckerna pedagogiskt ut till den unge studenten.

Upplevelsen att köras iväg till skolan i princip mitt i natten har uppenbarligen gjort ett stort intryck på romarna, och flera författare nämner fenomenet.

”Du berövade pojkarna deras sömn”, skriver diktaren Ovidius (43 f.Kr.–17 e.Kr.) anklagande mot skolan.

En bagare påpekade att barnen tvingats upp så tidigt att de inte åt frukost hemma, utan kom in i hans butik för att köpa bröd ”redan medan kråkorna har fullt upp med att skräna mot det första dagsljuset”.

Ingen tid för sång och gymnastik

Själva undervisningen var monoton och trist. Till skillnad från den grekiska ­modellen, som skolan inspirerats av, lärde sig barnen i den romerska skolan ingenting om sång och musik.

De hade inte heller några kroppsövningar – som var ett stående inslag i den grekiska läroplanen. I Rom var undervisningen inriktad på det som de unga ­behövde i tillvaron här och nu, och den som ville klättra uppåt i samhället måste kunna sina klassiker.

Barnen sattes att plugga in långa strofer ur de klassiska verken för att när som helst kunna infoga ett citat eller två i konversationen.

Men det krävdes inte att de skulle förstå litteraturen. Genomgången av texterna gick därför till på så vis att läraren frågade och eleven svarade, ofta med korta meningar eller enstaka ord.

Ett typiskt förhör på en vers handlade om hur många rim och olika strofer den innehöll.

Få lärare försökte motivera eleverna. Ett sällsynt undantag var Marcus Verrius Flaccus (55 f.Kr.– 20 e.Kr.), som blev berömd för sina pedagogiska metoder, till exempel att låta duktiga elever tävla mot varandra. Som belöning brukade Verrius Flaccus utlova en bok.

Belöningar var dock sällsynta, medan straff hörde till vardagen. Satirikern Martialis (40–103 e.Kr.) berättar hur ”den vansinnige skolmästaren” från första tuppens galande ”med vilda vrål och slag dundrar loss”.

Döden bättre än skolan

Om ett barn inte mindes en strof kom straffet omedelbart. Det kunde röra sig om förhållandevis milda tillrättavisningar, till exempel hurringar eller ryck i öronen, men eleverna riskerade också att få stryk med en av lärarens sandaler. I de värsta fallen pryglades eleven med en käpp eller en scutia – ett fransat bälte av läder.

Diktaren Ausonius (310–395 e.Kr.) försökte muntra upp skolbarnen:

”Uppträd som om du inte vore rädd. Varken skriken, de smällande slagen eller den ångest du känner från morgonstunden, ska oroa dig – allt detta har din far och mor också upplevt på sin tid.”

Barnen kunde vara både rädda och uttråkade och skolkade gärna från skolan. Poeten Persius (34–62 e.Kr.) berättade som vuxen hur han i skolan gjorde blicken så suddig att han inte kunde läsa:

”Ofta droppade jag som pojke olja i ögonen när jag inte hade lust att lära mig de svulstiga tal som Cato en gång höll, och som vår galne lärare prisade så.”

Teologen Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.) sade rakt ut det som så många måste ha tänkt:

”Ställd inför valet att dö eller bli barn på nytt, vem skulle då inte hellre dö?”

Lärarna – före detta krigsfångar

Barnen var inte ensamma om att slita. Även lärarna fick kämpa för sin överlevnad. Deras status i samhället var på samma nivå som gatuförsäljarnas.

En del av förklaringen kan vara att lärarna ofta var före detta slavar eller krigsfångar. Dessutom hade de svårt att hävda sin auktoritet gentemot elevernas föräldrar, eftersom de som ­undervisade varken hade officiell utbildning eller examen.

Lönen var oftast låg, i synnerhet för ­lärare i de lägre årskurserna. På 200-talet tjänade exempelvis en lärare i ludus 50 denarer per elev.

För att komma upp i samma inkomst som en hantverkare, måste han då ha 30 till 50 elever i taget. Så många studenter var det oftast svårt att få ihop, och läraren fick förlita sig på extra­inkomster genom att utfärda testamenten, skriva brev eller liknande.

I allmänhet hade lärare på de två högre nivåerna bättre lön och högre anseende, men något prestigefyllt jobb blev det aldrig.

”Det var skamligt att utbilda i det som det var ärofullt att lära sig”, skrev författaren och retorikern Seneca den äldre (54 f.Kr.– 39 e.Kr.).

Många familjer höll inne med lönen till ­läraren om det var knapert med pengar i hemmet, men skickade ändå iväg sönerna till skolan på morgonen.

Retoriken var rena showen

Den högsta nivån i den romerska skolan var retorik: eleverna skulle lära sig att ­tala och argumentera på ett imponerande och övertygande sätt.

Denna specialitet kom från Grekland, och i början bedrevs undervisningen på grekiska. Så småningom gick lärarna över till latin – under de konservativa och adligas högljudda protester.

De hävdade att denna kunskap skulle leda till kaos eftersom de unga lärde sig att debattera på sitt modersmål och därför skulle kunna argumentera både för och emot en synpunkt i stället för att bara lära sig utantill.

Oron var dock ogrundad, för till skillnad från i Grekland, där retorikstudierna lade vikt vid logiska argument och ­rationella påståenden, var romarna bara intresserade av att få talarna att
låta imponerande.

Cicero, som ansågs vara en av Roms störste talare, kritiserade upprepade gånger retoriken för att skapa fack­idioter, som enbart gick upp i språket.

Han ansåg att skolan även måste ge eleverna grund­kunskaper i historia, juridik och filosofi. Men inte ens Ciceros väl­talighet räckte till för att övertyga Roms lärare; retoriken blev aldrig mycket annat än ett sätt att visa sin styrka och makt.