Roms odugliga legion

Efter flera pinsamma nederlag anses den 14:e legionen vara den mest odugliga inom romerska armén. Men efter flera decenniers blodiga strider i Germanien är legionärerna som förbytta. När legionens 5 000 soldater år 61 står inför 230 000 britanniska krigare, beslutar de sig för att kämpa och dö med hedern i behåll.

Efter flera pinsamma nederlag anses den 14:e legionen vara den mest odugliga inom romerska armén. Men efter flera decenniers blodiga strider i Germanien är legionärerna som förbytta. När legionens 5 000 soldater år 61 står inför 230 000 britanniska krigare, beslutar de sig för att kämpa och dö med hedern i behåll.

Shutterstock

Ingen av de romerska soldaterna i 14:e legionen har någonsin sett någonting liknande.

I arton år har de kämpat mot allt från reguljära styrkor till gerillasoldater i Britannien, men ingenting kan jämföras med den armé som legionärerna ser vid horisonten denna vårdag år 61 efter Kristus.

Mot romarna stod enligt den romerske historikern Tacitus 230 000 britanniska krigare. De var nakna ner till midjan och hade målat sina bara överkroppar med blågrön färg.

De som skulle strida mot denna skräckinjagande jättehär var de 5 000 soldaterna i 14:e legionen.

De hade också stöd av 2 000 legionärer ur 20:e ­legionen och 3 000 man i hjälptrupper från Batavia (ett område i nuvarande Nederländerna, red.).

De drygt 10 000 soldaterna stod tysta i sina led medan deras härförare Gaius Sue­tonius Paulinus sporrade dem inför det kommande slaget: ”Visa de föraktliga banditerna hur överlägsna vi är även under så ödesdigra omständigheter”, vrålade den medelålders generalen, enligt historikern Dio Cassius.

Snart började marken skälva när de britanniska krigarna gick till attack med ett öronbedövande vrål.

Gallerna gjorde uppror

Roms 14:e legion bildades vintern år 58 före Kristus av Julius Caesar i norra Italien.

Den berömde fältherren behövde trupper till sin ambitiösa erövring av Gallien, som omfattade våra dagars Frank­rike och Belgien.

Rekryterna var främst unga män i åldern sjutton till tjugo år.

De var alla romerska medborgare och vid rek­ryteringen skrev de under ett kontrakt på sexton års tjänstgöring innan de svor att de skulle tjäna och, om så krävdes, dö för Rom. Från den stunden blev legionen soldaternas nya familj.

Under sina första fyra år hade den nya legionen mest uppgifter som att bevaka militärbaser, eskortera kolonner med förnödenheter och skörda vete åt Caesars sju andra legioner.

Under den tiden erövrade Caesars arméer stora delar av Gallien och hemma i Rom blev den store fältherren berömd – men också hatad.

Romerska legioner var med antikens mått mätt avancerade förband. Under fälttåg uppförde de varje kväll omsorgsfullt planerade tältläger, som omgavs av palissader.

© Shutterstock

Sensommaren 54 före Kristus beord­rade Caesar sina legioner i vinterläger. Den 14:e legionen skickades till Atuatuca i dagens Belgien där Caesar slutit ett fredsavtal med bland andra stamkungen Ambiorix.

Men som så många andra galler var Ambiorix trött på romarna och hade planerat ett samordnat uppror tillsammans med flera andra kungar.

Nu skulle romarna jagas ut ur Gallien.

Den 14:e legionen visste ingenting om Ambiorix planer när den kom till Atuatuca för att bygga upp sitt vinter­läger.

Romarna hade precis byggt klart sin palissadomgärdade förläggning när Ambiorix 10 000 krigare angrep fortet.

”Vad kunde vara mer oansvarigt och oprofessionellt än att lyda en fiendes råd?” Sagt av Marcus Cotta, vice befälhavare för 14:e legionen.

I sista sekund lyckade romarna stänga portarna för gallerna. Efter ett par misslyckade försök att forcera palissaderna gav Ambiorix upp.

I stället sände han bud till romarna om att han ville ha fred.

Inför två romerska officerare förklarade Ambiorix – enligt Caesars nedteckningar – att de övriga stammarna tvingat honom att anfalla romarna och att en stor germansk armé var på väg mot Atuatuca.

Nu när Ambiorix hade gjort sin plikt skulle han garantera fri lejd – bara romarna gav sig iväg genast.

Först efter avslutad tjänstgöring kunde en legionär börja leta efter en fru.

© DEA/A. Daglo Orti/Getty Images

Roms soldater fick inte gifta sig

Unga män som lät sig värvas till den romerska armén lämnade sitt tidigare liv för gott.

Nu skyddades de inte längre av Roms civila lagar utan lydde uteslutande under stränga militära regler.

Under kejsar Augustus utökades tjänstgöringstiden från sexton till tjugo år och under hela den tiden utgjorde kamraterna i legionen soldaternas enda ”familj”.

Meniga soldater var strängt förbjudna att gifta sig, och det var inte ofta soldaterna fick så långa permissioner att de kunde resa hem till sina familjer, som oftast bodde åtskilliga veckoresor bort.

I stället knöt legio­närerna täta band till de kamrater som de marscherade, sov, åt och stred tillsammans med.

Enligt vissa historiker var det de mycket fasta vänskaps­banden som gjorde legionärerna ­oövervinneliga i krig.

När de tjugo tjänstgöringsåren var över valde många soldater att stanna kvar i ytterligare tjugo år.

Andra gick i pension och belönades för lång och trogen tjänst med en bit mark i romar­rikets ytterkanter.

Där kunde de börja bilda familj vid femtio års ålder.

Soldaterna var dock tvungna att skriva under på att de skulle ingå i en evocati militia – en milis som kunde kallas in när som helst om det uppstod en nöd­situation.

Dessutom fick de inte sälja sin mark förrän efter tjugo år.

Legionen utplånades

Den galliske kungens besked orsakade tumult i det romerska lägret.

Några argumenterade för att legionen borde lämna området omedelbart.

Det var något som den näst högste befälhavaren, Marcus Cotta, inte alls höll med om:

”Vad kunde vara mer oansvarigt och mer oprofessionellt än att lyda en fiendes råd?” protesterade han, men röstades trots det ner. Romarna lämnade lägret.

Bara några kilometer från lägret angreps legionärerna av Ambiorix krigare, som låg på lur i skogen.

Legionärerna kämpade modigt en halv dag men till slut bröt gallerna igenom deras linjer.

Större delen av legionen utplånades – endast en mindre grupp lyckades fly tillbaka till det övergivna lägret med fienden i hasorna.

En av de flyende var standarbäraren som, hade hand om legionens allra värdefullaste symbol: silverörnen.

”När han övermannades av en stor grupp fiender, kastade han stången med örnen in över palissaden och blev själv dödad utanför lägret medan han kämpade med stort mod”, berättar Caesar.

Samtidigt stängde hans kamrater portarna och höll fienden ute tills natten kom.

När gallerna angrep lägret igen följande morgon mötte de inget motstånd. De sista soldaterna i 14:e legionen hade alla begått självmord.

En legion hade flera standar – viktigast var silver- eller guldörnen.

© Shutterstock

Standaren skulle försvaras till varje pris

Varje romersk legion hade flera standar. Viktigast var legionsstandaret som pryddes med en örn av silver eller guld.

Standaren hade mycket stort symbolvärde för legionärerna och fick aldrig falla i fiendens händer.

Standaren var så heliga att de varje vår renades med parfym och olja av en präst, innan legionen gav sig ut i krig.

Ryktet om utplåningen av 14:e legionen spred sig ända till Rom.

De få gånger i romersk historia som en hel legion utplånats hade legionens nummer aldrig återanvänts.

Men Caesar var mån om sin heder och ville inte bli påmind om katastrofen i Atuatuca, så han upprättade ­genast en ny 14:e legion.

Caesar kunde emellertid aldrig glömma Ambiorix förräderi.

Efter att ha slagit ner gallernas uppror började Caesar systematiskt förstöra för Ambiorix stam.

Alla­ byar brändes ner, spannmålslagren konfiskerades och husdjuren avlivades. Romarna dödade alla galler de fick tag på, eller sålde dem till slavhandlare.

”Om några lyckats gömma sig skulle de ändå snart dö av brist på allting, när armén drog sig tillbaka”, skrev Caesar.

Den 14:e legionen hade fått sämsta tänkbara start, men Caesar hade gett den en ny chans.

De stora förhoppningar han hyste för sin pånyttfödda legion krossades dock snart.

Han satte den nyupprättade legionen att bevaka ett fort som deras föregångare lämnat kvar i Ambiorix gamla område.

Fortet angreps av en kringströvande germansk stam och striderna kostade närmare tusen soldater livet, eftersom delar av legionen inte uppfattat befälens order i stridens hetta.

Inom den hårt reglerade romerska ­militärapparaten kunde olydnad i värsta fall straffas med döden.

Eftersom de flesta av syndarna hade stupat i slaget lät emellertid Caesar det hela bero. Men han var rasande på 14:e legionen, som återigen svikit honom.

Förödmjukades på nytt i Spanien

År 49 före Kristus utbröt inbördeskriget mellan Caesar och senaten i Rom.

Sedan han säkrat kontrollen över Italien beord­rade Caesar flera av sina legioner att tömma Spanien på legioner som var trogna senaten.

Nu fick 14:e legionen en ny chans att visa vad den gick för.

I norra Spanien mötte Caesars styrkor fem fiendelegioner. Mellan de båda arméerna fanns en liten höjd och Caesar beordrade genast 14:e legionen att inta den viktiga kullen.

Caesars drag kom dock inte som någon överraskning för fienden.

Medan 14:e legionen kämpade sig uppför sluttningen ställde fienden upp sig på krönet. Soldaterna i 14:e legionen ville inte svika Caesar utan fortsatte uppåt.

De senat­trogna styrkorna hade dock fördel av sin högre position och tvingade Caesars legionärer nedåt.

När ytterligare styrkor angrep 14:e legionen från flankerna greps de unga soldaterna av panik och flydde.

Julius Caesar (100–44 f.Kr.) upprättade 14:e legionen. I flera decennier betraktades den som ett otursförföljt förband.

© Shutterstock

Caesar hade bevittnat den pinsamma reträtten. Han tog resolut kommandot över en av sina mest erfarna legioner och anföll från en annan sida av kullen.

Caesars styrkor vann slaget men 14:e legionen hade nu svikit honom för tredje gången.

Han beslöt att den odugliga legionen hädanefter skulle få uppgifter där den inte kunde göra någon skada.

När Caesar en kort tid där­efter intog Nord­afrika blev 14:e legionen den enda som lämnades kvar i nuvarande Tunisien.

Soldaterna i 14:e legionen hade gett upp hoppet om att kunna återfå Caesars förtroende.

De fick ständigt nya rapporter om fältherrens stora segrar med andra legioner, medan de själva satt i Tunisien och hade tråkigt.

Legioner smälte samman

Caesar mördades år 44 före Kristus.

Snart tog Octavianus – den blivande kejsar Augustus – makten och började omorganisera den romerska armén.

Under inbördeskriget hade antalet legioner ökat till ­hela femtionio, men Augustus minskade nu antalet till tjugoåtta genom att pensionera tiotusentals soldater och slå ihop flera av legionerna.

Det gjorde att 14:e legionen tog emot soldater från en annan legion och kallades så småningom hem från skamvrån i Afrika.

”Fiendens lik och vapen låg utspridda över sexton kilometer.” Berättat av den romerske historikern Tacitus.

Soldaternas nya destination blev Germanien där legionen fick en ny chans att hävda sig.

År 12 före Kristus påbörjade ­Augustus erövringen av Germanien och kärnan i invasionsstyrkan utgjordes av 35 000 legionärer – däribland 14:e legio­nen – som nu stormade in över gränsen vid floden Rhen.

Under de följande tjugoåtta åren utkämpade 14:e legionen ett av de brutalaste och blodigaste krigen i Roms historia i vår tids Tyskland och Tjeckien.

Striderna nådde sin kulmen år 15 efter Kristus, då 100 000 romare och germaner drabbade samman i ett slag.

Germanerna leddes av hövdingen Arminius, som sex år tidigare hade utplånat tre legioner i Teutoburgerskogen och tillfogat Rom ett förödmjukande nederlag.

Striderna blev därför mer brutala än någonsin tidigare: ”Mördandet pågick från den femte timmen och fram till natten.

Fiendens lik och vapen låg utspridda över sexton kilometer”, berättar Tacitus om slaget, som romarna vann.

Det långvariga kriget ledde till att den tidigare så misstrodda 14:e legionen sakta men säkert utvecklades till en av de skickligaste och mest brutala legionerna inom romerska armén.

Fälttåg i Britannien blev en triumf

År 41 blev Claudius kejsare i Rom och den nye härskaren behövde en snabb och avgörande militär seger.

Drygt nittio år tidigare hade Caesar skickat en flotta till Britannien men snart lämnat ön igen. Efter det hade de flesta romare glömt bort ön långt uppe i norr.

Men kejsar Claudius ansåg att det dimmiga öriket var ett lämpligt mål. På våren år 43 sände han 14:e legionen och tre andra legioner till franska nordkusten.

Några dagar senare stävade romerska skepp ut med kurs mot södra Britannien.

Kelterna i norra Frankrike hade förvarnat de britanniska stammarna om romarnas planer, och britannerna hade väntat vid kusten för att gå till attack.

Men romarna blev försenade på grund av en storm och britannerna hade vänt hem igen i tron att fienden redan gett upp. Legionärerna kunde därför gå i land utan att möta det minsta motstånd.

De krigsvana legionärerna ockuperade större delen av södra England på bara några månader.

De yngsta soldaterna i 14:e legionen hade tolv års stridsvana från Germanien; de mest rutinerade hade varit soldater i trettiotvå år.

Brutala strider hade gjort legionärerna till elit­soldater som inte visade vare sig rädsla eller nåd.

Britannerna var dåligt organiserade och hade inte en chans.

Efter två stora slag var den största och mest krigiska stammen så reducerad att de flesta av de övriga stammarna i söder aldrig försökte utmana romarna.

Endast i Wales fortsatte motståndskampen, men nio år efter landstigningen gjorde 14:e legionen slut på motståndet även där.

Segern över britannerna var en triumf för 14:e legionen och Rom.

Handeln blomstrade i den nygrundade staden Londinium, och i den sydostengelska huvudstaden Camulodunum (nuvarande Colchester, red.) hade ­kolonisatörer och britanniska köpmän byggt upp en storstad med romerska bad, en teater och ett jättelikt tempel till kejsar Claudius ära.

Britannerna gjorde uppror

År 60 dog kungen över de britanniska icenerna, som länge haft ett vasallavtal med Rom.

Enligt kungens testamente skulle romarna ärva halva hans rike medan den andra halvan skulle tillfalla hans hustru Boudicca.

Enligt romersk lag kunde kvinnor inte ärva efter män, och romarna skickade därför sina män till Boudicca för att ta över hela boet. När drottningen vägrade piskades hon och hennes två unga döttrar våldtogs.

Därefter sattes den döde kungens manliga släktingar i bojor och skickades bort.

Boudicca svor att hämnas sig själv, sina döttrar och sitt folk. På kort tid övertalade hon de andra stamledarna till ett ­gemensamt angrepp mot romarna.

”Vi ska visa dem att de är harar och rävar, som försöker härska över hundar och vargar!” Boudicca inför angreppet på romarna.

Britannerna förberedde sig i flera månader och när Britanniens guvernör, general Paulinus, och 14:e ­legionen sommaren år 61 gav sig ut för att besegra de sista rebellerna i Wales, slog Boudicca till.

”Vi ska visa dem att de är harar och rävar som försöker härska över hundar och vargar”, ropade drottningen innan hennes 120 000 krigare gav sig iväg.

Staden Camulodunum intogs snabbt och ett fruktansvärt blodbad följde. ­Tusentals män, kvinnor och barn – både romare och britanner – torterades och mördades av de hämndlystna krigarna.

”De hängde upp de främsta kvinnorna, skar brösten av dem och sydde fast dem vid deras läppar så att det såg ­ut som om de åt dem”, skriver Dio Cassius.

Därefter brände britannerna ner staden och gav sig av.

Slaget utkämpades på en i dag okänd slätt vid floden Anker, som ligger i västra delen av dagens Midlands.

© Shutterstock

Nordost om Camulodunum blev halva 9:e legionen angripen och utplånad av stamkrigarna.

Nyheten om upproret nådde Paulinus och 14:e legionen som genast vände om och tågade mot sydost.

Där mötte de 5 000 legionärerna cirka 2 000 pensionerade veteraner ur 20:e legionen och 3 000 hjälptrupper och ryttare från nuvarande Nederländerna.

Boudiccas här hade ökat till 230 000 man, enligt Dio Cassius – andra historiker anger dock en lägre siffra.

Likt en flodvåg sköljde de över södra England där de utplånade tre stora städer och dödade 70 000 civila.

Brittisk drottning manar till strid

Den slutliga uppgörelsen utspelade sig på slätten vid floden Anker.

Paulinus hade valt platsen med omsorg. Vid floden var slätten bred men smalnade sedan av i V-fom.

Paulinus ställde upp sina styrkor på det smalaste stället så att Boudiccas enorma armé var tvungen att anfalla rakt framifrån. Därefter red Paulinus upp framför sina uppställda soldater.

”Kamrater, nu är det tid för målmedvetenhet, det är tid för mod. Om ni vinner över denna fiende kommer inga andra längre att kunna stå emot oss!” ropade generalen, enligt Dio Cassius.

Boudicca, legion, romere

Boudicca beskrevs av den romerske historikern Cassius Dio som lång och med brunt hår, som gick ner förbi midjan. Hon sägs ha haft en kraftig röst och en genomträngande blick.

© Walker Art Library/Imageselect

Legionärerna stod tysta och såg Boudicca tala till sina krigare: ”I detta slag må ni vinna eller dö! Detta är en kvinnas beslut. Vad beträffar er män, kan ni välja att leva och bli slavar, om ni vill!”

Ett vrål steg från folkmassan. Boudicca gav tecken till anfall och stamkrigarna rusade mot den lilla romerska styrkan.

Legionärerna rörde sig inte ur fläcken. När de första britannerna hade kastat sina spjut ljöd romarnas anfallssignal.

Blixtsnabbt bildade 14:e legionen tre kilformationer och gick till motanfall.

En stenbock med ­fiskstjärt prydde 14:e ­legionens emblem.

© Shutterstock

De förbluffade britannerna hade aldrig upplevt kilformationen och när de första ­legionärerna nådde fram hade de britanniska krigarna ingen aning om hur de skulle besvara angreppet.

Skyddade av sköldar på alla sidor och beväpnade med svärd som de använde mot alla fiender i närheten plöjde de romerska soldaterna i sina kilformationer genom de oorganiserade britanniska linjerna.

Samtidigt anföll de romerska ryttarna på flankerna.

De desperata krigarna försökte hålla stånd men ingenting tycktes kunna stoppa legionärerna.

Till och med Nero var stolt

Britannerna i de främsta leden försökte fly, men alla krigare bakom dem stod i vägen.

Panik utbröt när tusentals krigare backade men blev nedtrampade av sina framstormande kamrater.

Britannerna tvingades bakåt, steg för steg – och upptäckte snart att de vagnar som de segervissa krigarnas familjer hade kommit i blocke­rade flyktvägen.

Soldaterna i 14:e legionen tänkte inte låta britannerna komma undan. Krigare, kvinnor, barn, hästar – alla höggs ner.

Efter två timmar var slaget över och 80 000 britanner låg döda på slätten. Romarna hade förlorat endast fyrahundra man.

Boudicca överlevde slaget men begick senare självmord med gift.

© Mikkel Juul Jensen/Historie & Shutterstock

Skog och kullar gav ryggen fri

Romarna placerade sig i en trång dal omgiven av träd. Soldaterna ställde sig i tät formation med 14:e ­legionen i centrum och hjälptrupper på flankerna.

© Mikkel Juul Jensen/Historie & Shutterstock

Ryttare och stridsvagnar

Britannerna anföll på bred front. Först körde stridsvagnar fram och överöste romarna med spjut, innan fotfolk och ryttare angrep.

© Mikkel Juul Jensen/Historie & Shutterstock

Förödande spjutregn

Romarna klev fram och kastade två skurar av spjut mot fienden. De många tusen spjuten krävde talrika britanners liv. Osäkerheten spred sig och dämpade kraften i ­stam­krigarnas våldsamma angrepp.

© Mikkel Juul Jensen/Historie & Shutterstock

Kilformation förvirrade

Romarna ställde upp i tre kilformationer och gick till motanfall. Britannerna hade aldrig stött på den taktiken och greps av panik. De höggs ner medan de ­försökte fly från de framryckande ­romerska sköldformationerna.

När nyheten om segern nådde Rom blev 14:e legionen med ens den mest berömda legionen i romersk historia.

På marknader, i baden och på krogarna talade romarna med stolthet om den oövervinneliga legionen som hade besegrat britannernas gigantiska armé – och därigenom räddat den romerska provinsen.

Kejsar Nero själv förkunnade att 14:e legionen hädanefter skulle kallas hans ”mest effektiva”.

Soldaterna i 14:e legionen bar sin nyvunna berömmelse med stolthet – skamfläcken från Atuatuca hade tvättas bort för alltid.

Troligen utplånades 14:e legionen under någon av folkvandrings-tidens våldsamma strider mot vad romarna kallade ”vilda barbarer”.

© AKG-Images/Osprey

Folkvandringarna utplånade legionen

I femhundra år vakade 14:e legionen över Rom, tills krigiska stammar utplånade både det mäktiga riket och den berömda legionen.

Efter åren i Britannien skickades den vid det laget berömda 14:e legionen år 92 till provinsen Pannonien (dagens Österrike, Ungern och Kroatien).

Legionen etablerade sitt högkvarter i Carnuntum öster om Wien. Bortsett från ett fem år långt fälttåg i Dacia (i dag Rumänien) skyddade legionen därifrån romarrikets gräns de följande trehundra åren.

För varje år blev uppgiften svårare, och år 395 var kejsar Honorius tvungen att ge upp för de krigiska stammarna, när de fruktade visigoterna korsade Donau.

Pannonien övergavs, och 14:e legionen drogs tillbaka mot Italien. Längs imperiets alla gränser i norr ­förblödde legionerna sakta men säkert i striderna mot vandaler, visigoter, ­langobarder och hunner.

I början av 400-talet drogs även den sista romerska legionen i Britannien hem för att försvara det romerska kärnlandet. Inget kunde emellertid avvärja katastrofen, och år 430 kollapsade fronterna i norr.

Av allt att döma utplånades 14:e legionen i samband med det.

Efter det nämns legionen i vilket fall som helst inte längre i några historiska källor.

Nästan femtio år senare, år 476, ­avsat­tes den siste västromerske ­kejsaren – och det imperium som 14:e legionen hade försvarat i nästan 500 år upphörde att existera.