Slutet var nära, det visste Marcus Aurelius. Döden, som kejsaren så ofta filosoferat över, var här.
Året var 180 efter Kristus och från sin sjuksäng i arméns högkvarter i gränsprovinsen Pannonia hörde kejsaren skramlet från soldaterna, som ödet tvingat honom att leda i årtionden.
I 19 år hade den 58-årige härskaren utkämpat en närmast övermänsklig kamp mot barbariska folkslag, inhemska rivaler och inte minst sig själv. Nu var han dödligt trött.
Den grubblande kejsaren hade gjort sin plikt, både som Roms ledare och som människa. Det enda som återstod var nu att ta avsked.
Som kejsaren tidigare skrivit: ”Huvudsaken är att se med rätt ögon på livet: Det varar en dag och betyder så lite. I går lite snuva, i morgon ett lik eller en hög med aska.”
Marcus Aurelius kallade till sig sin son och arvtagare Commodus. Den gamle mannen uppmanade allvarligt sin son att fullfölja kriget, som stått fadern och riket så dyrt.
Marcus Aurelius dog i dagens Serbien, men kejsaren hann ta farväl av sina vänner från sjuksängen.
Commodus vägrade dock så kategoriskt att Marcus Aurelius till slut bara bad sonen att åtminstone vänta några dagar innan han återvände till Rom.
Sonen tänkte emellertid inte vänta. Enligt den samtida författaren Dio Cassius övertalade Commodus läkarna att påskynda Marcus Aurelius död.
Kejsaren lär ha upptäckt komplotten, men vägrade avslöja det faktum att hans son var i färd med att låta mörda honom. Tvärtom befallde Marcus Aurelius sina soldater att lyda sina nya herre.
Därefter täckte den trötte kejsaren sitt huvud och somnade lugnt.
”Snart är den tid här då du har glömt allt och alla har glömt dig.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Så lämnade Marcus Aurelius livet. Härskaren, som bland annat är känd från storfilmen Gladiator, har i eftervärlden kallats ”Roms siste gode kejsare”.
Han är den ende av rikets regenter vars innersta tankar vi känner till, nedtecknade av honom själv. Marcus Aurelius var först och främst en filosof, som var upptagen av världens beskaffenhet och av att vara en god människa. Han insisterade på att se det bästa i alla människor och han avskydde krig.
Ödet fick emellertid in honom på en oönskad bana. Roms mest intelligenta och fredsälskande kejsare tvingades utkämpa ett av antikens grymmaste krig och gav dessutom upphov till imperiets värsta och längsta kris, allt på grund av sin strävan att se det bästa i alla människor.
Kejsar Marcus Aurelius är bland annat känd från storfilmen Gladiator. Här syns han tillsammans med general Maximus Decimus Meridius.
Marcus Aurelius var en bokmal
När Marcus Aurelius kom till världen 58 år tidigare, år 121, befann sig romerska riket mitt i sin guldålder. Tre ovanligt starka kejsare i rad hade skapat stabilitet i riket, vars befolkning tidigare drabbats av katastrof efter katastrof.
Marcus Aurelius släkt, som kom från dagens Spanien, hade bosatt sig i Rom, där de arbetade sig upp i det politiska systemet. Vid tre års ålder förlorade Marcus Aurelius sin far, Marcus Annius Verus, och adopterades av sin farfar, som hade samma namn.
Marcus Aurelius skrev senare att fadern lärde honom ”ödmjukhet och manlighet”, modern ”fromhet och generositet” och farfadern ”ädelhet och fattning”.
”På tingen är det inte lönt att vredgas. De är likgiltiga, tro mig!” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Tack vare farfadern fick den dåvarande kejsaren Hadrianus upp ögonen för den intelligente pojken, som han lät undervisa i en lång rad ämnen. Ynglingen tog ivrigt till sig kunskaperna.
”Han ägnade så mycket kraft åt studierna och ansträngde sig till den grad att han försvagade sin kropp”, står det i de romerska källorna.
I ett brev till en av sina lärare, som har bevarats, medgav Marcus Aurelius detta själv: ”Jag är så trött att jag knappt kan andas.”
”Den enda rikedom du behåller för evigt är den du har gett bort.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Kejsar Hadrianus visade entusiasm över pojkens brinnande iver att lära sig. En kort tid före sin död år 138 adopterade kejsaren sin efterträdare Antoninus Pius på villkor att han i sin tur skulle adoptera Marcus Aurelius och därmed göra honom till sin efterträdare på rikets högsta post.
Genom att skriva in Marcus Aurelius i arvsföljden till Roms kejsartron följde Hadrianus en sed som uppstått under kejsar Nerva, 42 år tidigare.
Före Nerva gick kejsarriket i arv från fadern till antingen hans son eller en nära släkting, vilket gav riket en rad grymma, inkompetenta kejsare. Nerva, som inte hade någon son, adopterade den bäste kandidaten till tronen, Trajanus. De kommande kejsarna följde hans exempel – med stor framgång.
Under de följande åren nådde romerska riket sin största utbredning någonsin. Pax Romana, den romerska freden, vilade över riket.
Den fredliga linjen, som både kejsar Hadrianus och Antoninus Pius stod för, ingav emellertid Roms många fiender hopp om att imperiet blivit svagt. Vid gränserna började därför enorma fiendearméer samlas för att utmana romerska riket.
Stoicismen blev Marcus Aurelius kall
Under sina studier fördjupade sig Marcus Aurelius särskilt i stoicismen, en filosofisk inriktning som föreskriver ett enkelt liv präglat av självbehärskning och med inriktning på eviga värden.
”Han efterliknade filosofens klädedräkt och efter en tid även hans stränghet. Han studerade iklädd en grov kappa i grekisk stil och sov på marken”, berättas det.
Marcus Aurelius tankar finns bevarade i skrift. Under hela sin regeringstid nedtecknade Marcus Aurelius sina tankar i sin dagbok. Minnesanteckningarna var bara avsedda för honom själv, men de har bevarats för eftervärlden och ger en ovanlig inblick i härskarens sinne.
Kejsar Hadrianus var så stolt över Marcus Aurelius att han gav den unge mannen tillnamnet Verissimus, den sannaste. Efter Hadrianus död gifte sig Marcus Aurelius med kejsar Antoninus Pius dotter Faustina och tjänade därefter som kejsarens närmaste rådgivare.
År 161 dog kejsar Antoninus Pius, varefter den då 40-årige Marcus Aurelius utropades till kejsare. För första gången skulle romerska riket styras av en filosof.
Marcus Aurelius vägrade emellertid ta över ämbetet på egen hand. Han krävde att senaten skulle utnämna hans adoptivbror Lucius Verus till medkejsare. Senaten följde hans uppmaning och de två kejsarna tillsattes.
Sedan kom olyckorna. I öster hade partherrikets kung, Roms mäktiga ärkefiende i det som i dag är Iran, hört talas om maktskiftet. Nu skulle de unga kejsarna testas.
Marcus Aurelius tog vara på varje tillfälle som gavs att lära sig mer om filosofi och vetenskap.
Med en armé invaderade kungen det romerska Armenien och Syrien. Marcus Aurelius, som var fullt upptagen med en översvämning i Rom, skickade sin medkejsare österut.
Enligt de romerska historikerna var emellertid Lucius Verus sin brors motsats. Han älskade överdådiga måltider, vin och kvinnor – och i Orienten fanns allt detta i överflöd. Verus kastade sig över härligheterna.
”Efter att Verus kommit till Syrien levde han ett utsvävande liv i Antiochia och Dafne”, står det att läsa i det romerska verket Historia Augusta.
Krigsinsatsen överlät Verus åt sina legater, medan den hårt arbetande Marcus Aurelius kontrollerade krigets praktiska detaljer från Rom. Trots besvikelsen hade Marcus Aurelius fortsatt stor tillit till Verus, som han kallade hem år 166, efter att kriget vunnits.
I Rom hedrades de båda kejsarna med titeln Fäderneslandets fader. I framtiden väntade emellertid ännu större hot mot riket.
Marcus Aurelius tvingas strida ensam
Medan kriget härjade i öster fick befolkningen se prov på Marcus Aurelius givmilda sinne. Kejsaren försåg hungerdrabbade städer med spannmål, lät renovera rikets vägar och dömde aldrig till sin egen fördel i ekonomiska processer. Även gladiatorerna visade han omsorg för.
”Han ogillade blodsutgjutelser så mycket att han, när han såg gladiatorstrider i Rom, såg till att gladiatorerna slapp riskera livet genom att strida med trubbiga svärd”, skriver den samtida politikern och historikern Dio Cassius.
”Ingen annanstans finner människan ett större lugn än i sin egen själ.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Enligt Historia Augusta påverkade hans agerande helt vanliga medborgare, som började sträva efter att förbättra sig som människor: ”Så gjorde han dåliga människor goda och goda människor storartade.”
Knappt var dock kriget mot partherna över förrän åtskilliga barbarstammar korsade rikets gränser i norr, längs floden Donau. Värst var hotet från ryttarfolket iazygerna och de germanska markomannerna, som under kung Ballomars ledning trängde långt in i dagens Österrike.
Vid staden Aquileia i norra Italien hotade de germanska krigarna att bryta igenom Alpgränsen, Roms sista försvarslinje. I sista stund lyckades emellertid Marcus Aurelius och Verus tvinga tillbaka germanerna.
En kort tid senare följde en ny katastrof: pesten. Sjukdomen, som troligen fördes med hem av Verus soldater efter fälttåget mot partherna, spreds snart i hela riket.
Krig tvingade ut Marcus Aurelius på evighetsfärd
Bokmalen Marcus Aurelius fick bara några års lugn och ro innan ragnarök var ett faktum. Barbarinvasioner och inre uppror tvingade den fredsälskande kejsaren att rycka ut till oroshärdar runtom i romerska riket.
”Från persernas gränser och ända bort till Rhen och Gallien satte pesten sitt fruktansvärda avtryck med smitta och död”, berättar historieskrivaren Ammianus Marcellinus, medan författaren Aristides beskriver att människor som försökt fly hittades döda på tröskeln till sina hus.
I städerna transporterades tusentals döda till de överfulla gravplatserna. Dagens historiker uppskattar att omkring fem miljoner människor dog under de 15 år då sjukdomen grasserade.
Bland offren fanns troligen även kejsar Verus. Kejsaren dog i alla fall i norra Italien år 168 efter bara tre dagars sjukdom. Marcus Aurelius var nu ensam kejsare.
Olyckorna haglade över Marcus Aurelius
Efter Verus död återvände Marcus Aurelius till Rom för att begrava sin adoptivbror, bara för att drabbas av ännu en tragedi. Kejsarens sjuårige son Annius Verus hade fått en tumör under ena örat, och trots att pojken opererades gick hans liv inte att rädda.
Nu återstod endast en son, Commodus, och fyra döttrar av de tidigare tolv barnen. Stoikern Marcus Aurelius visade emellertid inte sina känslor och vägrade utlysa landssorg.
”Han var så lugn att hans ansiktsuttryck aldrig förändrades av vare sig sorg eller glädje”, står det i Historia Augusta.
Plikten kallade, och en kort tid senare tvingades han återigen dra i fält. Markomannerna utgjorde fortfarande ett hot. År 170 marscherade Marcus Aurelius med minst 100 000 man upp till Donau. De germanska stammarna var dock beredda och lyckades tillfoga den romerska armén ett svidande nederlag.
”Du ska vara som klippan i havet. Våg efter våg slår mot den, men den står fast och det skummande vattnet lägger sig vid dess fot.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Stoikern Marcus Aurelius lät sig emellertid inte knäckas.
”Du ska vara som klippan i havet. Våg efter våg slår mot den, men den står fast och det skummande vattnet lägger sig vid dess fot”, skrev han till sig själv under en av få lediga stunder vid fronten.
Under de följande två åren korsade de romerska arméerna Donau för att kriga på markomannernas eget territorium. Till skillnad från antikens stora slag mellan jämbördiga arméer utkämpades kriget i Germaniens oändliga skogar i mindre sammandrabbningar med spridda grupper av stamfolk.
”Själen tar färg av de tankar med vilka den översköljs.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Romarna anpassade sig till gerillakriget genom att bränna byar medan de drev tillbaka fienden åker för åker, glänta för glänta. Kriget var brutalt och måste ha gjort Marcus Aurelius förfärad. Plikten mot Rom, hans livsuppgift, vägde emellertid tyngre.
”Ögonblickets krav, dagens plikt – åt dessa ska du alltid ägna din kraft, som en man, som en romare”, förmanade han sig själv.
Efter två år av blodigt krig lyckades den envise kejsaren tvinga markomannerna att ge upp. Det innebar dock inte att freden var säkrad.
Efter kriget mot markomannerna lät Marcus Aurelius resa en pelare i Rom med scener från de brutala striderna.
Marcus Aurelius sålde palatsets skatter
Året därpå befann sig Marcus Aurelius återigen vid Donaufronten. Den här gången gällde det ryttarfolket iazygerna och den germanska stammen kvaderna, som liksom markomannerna om och om igen angrep de romerska provinserna längs floden.
Kejsaren ingick ett fredsavtal med kvadernas hövding Ariogaesus och lyckades därmed undvika ännu ett blodbad. När stammen året därpå bröt avtalet tappade emellertid den lugne härskaren tålamodet.
I vrede utlovade Marcus Aurelius 1 000 guldmynt åt den som fångade Ariogaesus levande och 500 för att ge kejsaren hans huvud. När hövdingen slutligen fångades hade emellertid kejsarens raseri lagt sig. Marcus Aurelius nöjde sig med att sända hövdingen i exil.
Krigen i norr dränerade riket på både soldater och pengar, vilket gjorde att Marcus Aurelius tvingades enrollera såväl slavar som gladiatorer i armén. ”Till och med rövarna i Dalmatien och Dardanien gjorde han till soldater”, står det i Historia Augusta.
”Akta dig så att det inte ’går kejsare i dig’. Purpurfärgen smittar. Jo, det kan verkligen hända!” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Till folkets stora tacksamhet lät han inte dem stå för räkningen för de många krigen, utan sålde i stället de kejserliga möblerna, palatsets guld och till och med kejsarinnans guldbroderade dräkter.
Under tiden fortsatte de tärande krigen i norr. För att bevara sin andliga jämvikt nedtecknade kejsaren tankar och råd till sig själv under de sena kvällstimmarna, efter dagens mödosamma arbete.
”Ska du låta dig distraheras av berömmelse? Besinna hur snabbt allt förgås, och tidens ändlöshet både före och efter oss. Då förstår du hur tomt människors bifall ekar”, skrev kejsaren.
Kejsarens klarsyn gällde emellertid inte hans närmaste, vilket skulle få katastrofala följder för både Marcus Aurelius själv och romerska riket.
Marcus Aurelius ryttarstaty i Rom är en av få kejsarstatyer som har fått stå kvar till i dag, eftersom folk trodde att den föreställde den kristne kejsaren Konstantin.
Frånvarande från familjen
Alla krigets fasor till trots skötte Marcus Aurelius samvetsgrant sina plikter som kejsare. Enligt källorna ägnade kejsaren ofta nätterna åt att hjälpa till med att ordna rikets ärenden.
”Han ansåg nämligen att om han förbisåg de små detaljerna, så skulle det leda till kritik av alla hans övriga handlingar”, skriver Dio Cassius.
Kejsarens långa frånvaro från huvudstaden gjorde att han inte hade så mycket kontakt med sin familj. Han avgudade sin hustru Faustina och vägrade lyssna på dem som påstod att kejsarinnan hade flera affärer, och att hon var särskilt förtjust i gladiatorer.
Om dessa rykten var sanna är omöjligt att avgöra. Betydligt värre var dock det faktum att Marcus Aurelius var omedveten om sonen Commodus vansinne. Enligt de romerska källorna visade pojken redan som tolvåring prov på grymhet.
När hans bad en dag kändes för kallt krävde han att badmästaren skulle kastas i ugnen. Slavarna som fick ordern nöjde sig dock med att i största hemlighet bränna ett fårskinn. Commodus lär ha dragit i sig den brända lukten med stor tillfredsställelse.
Marcus Aurelius son Commodus, som hade en bisarr förkärlek för gladiatorstrider, syntes ofta i arenan med en klubba som vapen. Ingen vågade dock slå den galne kejsaren.
Även om just den historien kanske aldrig nådde Marcus Aurelius kan sonens problem knappast ha förbigått honom helt. Inte desto mindre gjorde kejsaren sonen till princeps iuventutis, ledare av riddarståndet, ett tecken på att han valts ut som Marcus Aurelius efterträdare.
År 175 besegrade de romerska arméerna slutligen alla stammarna i norr. Samtidigt fick Marcus Aurelius besked om att Syriens guvernör Avidius Cassius gjort uppror.
”Kungligt det är att goda gärningar så, men otack att skörda.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Enligt källorna hade guvernören hört ett rykte om att Marcus Aurelius dött av sjukdom och tog därför tillfället i akt. Marcus Aurelius var nu tvungen att skynda söderut för att ta itu med Avidius Cassius, som han dock redan på förhand förlät.
”Jag hade gärna överlåtit styret åt Cassius om det gagnat riket”, sa han i ett tal till soldaterna och bad dem att inte straffa förrädarna alltför hårt.
En kort tid senare kom nyheten om att Cassius dödats av sina egna soldater.
Commodus var så galen att först hans syster och därefter hans älskarinna försökte få honom mördad. Till slut ströps han av sin egen brottningstränare.
Commodus blev början på en 100 år lång mardröm
I och med utnämningen av sonen Commodus som sin efterträdare bröt Marcus Aurelius med seden att välja den mest kompetente mannen till ämbetet. Det var ett beslut som förde ut romerska riket i kaos.
Efter fyra år som sin fars medkejsare tog Commodus över titeln som ensam kejsare. Han var då 18 år. Den unge kejsaren visade sig snart vara raka motsatsen till sin far.
Han vågade inte strida mot germanerna, men han var oerhört stolt över sin muskulösa kropp. Han hävdade att han var en reinkarnation av Herakles och klädde ofta ut sig till den grekiske hjälten med lejonskinn och klubba.
Hans andra passion var gladiatorstrider, som han själv deltog i. En dag samlade han en grupp män som förlorat sina fötter. De kläddes ut till monster och tvingades åla sig fram, tills kejsaren slog ihjäl dem med en klubba.
När Commodus syster Lucilla år 182 försökte få sin galne bror lönnmördad blommade hans vansinne upp på allvar. Efter det gick ingen i Rom säker.
Till slut beslutade en grupp sammansvurna, bland dem Commodus älskarinna Marcia, att mörda honom med förgiftat vin. När Commodus kastade upp vinet ströp Commodus brottningstränare honom.
Den stabilitet som tidigare utgjort grunden för ett starkt och rikt romarrike hade gått förlorad. De därpå följande kejsarna mördade varandra till höger och vänster och riket förpassades till hundra år av inbördeskrig och kaos.
Marcus Aurelius begick sitt livs misstag
När Marcus Aurelius år 176 återvände hem utsåg han Commodus till först konsul och en kort tid senare medkejsare. När markomannerna året därpå återigen gjorde uppror tog Marcus Aurelius med sig sin son för att bekämpa dem.
Commodus var därför på plats när den åldrade kejsaren år 180 omsider kunde förklara markomannerna besegrade. Planen var nu att göra stammens område till en provins, så att den aldrig skulle kunna orsaka problem igen.
Så skulle det emellertid inte bli. Den 17 mars år 180 dog Marcus Aurelius, troligen med god hjälp av sin son, som strax därefter tog över tronen och återvände hem med soldaterna i släptåg.
”Din livstid är så kort. Endast en gång skördas människolivet här på jorden. Grödan är ett fromt sinnelag och oegennyttiga handlingar.” Marcus Aurelius i sin dagbok Självbetraktelser
Den romerske författaren Dio Cassius sörjde förlusten av den kloke kejsaren, som tvingades utstå så mycket ont: ”För egen del beundrade jag honom ännu mer av just detta skäl, eftersom han mitt bland dessa extraordinära problem överlevde sig själv och upprätthöll imperiet.”
Det sistnämnda stämmer emellertid inte riktigt. Utnämningen av Commodus till kejsare blev början på hundra år av kriser som skakade romerska riket i grunden. Det måste Marcus Aurelius lastas för. När han fattade sitt livs viktigaste beslut bröt han mot sin stoiska lära och lät känslorna i stället för förnuftet styra.