Roms gömda gravkammare
När och varför anlades katakomberna i Rom – fanns de före kristendomen och hade de någon mer funktion än att vara gravkammare?
Roms katakomber avbildade på 1860-talet.
I Roms utkanter, långt under marken, breder milsvida katakomber ut sig – underjordiska gravkomplex från vår tideräknings början. Ordet katakomb betyder egentligen bara ”nedgång till grotta”, och många av Europas katakomber är tunnlar som har blivit kvar efter gruvdrift och krig, eller sentida kryptor.
Men ordet brukar vanligen få stå för gravtunnlar från romartiden. Sådana finns i Nordafrika, på Malta och framför allt i Italien, till exempel i Neapel och Syrakusa, men det är ändå Rom som är mest känt för fenomenet.
Katakomber vid Via Appia
De största komplexen i Rom kantar vägen Via Appia som anlades under antiken. San Callistos katakomber ligger exempelvis här. De stammar från början av 200-talet och var kyrkans första officiella gravplats i en tid då kristendomen ännu var olaglig – en rad tidiga påvar lades till sista vilan här, i tysthet.
I närheten finns två andra katakomber: en judisk anläggning vid Vigna Randanini och det enorma komplex som döljer sig under kyrkan tillägnad martyren San Sebastiano. Den senare var chef för den romerske kejsarens livvakt i slutet av 200-talet, men blev kristen och började omvända hedningar – tills han dömdes till döden för omstörtande verksamhet och begravdes här.
Kristna tog efter judisk begravningssed
Antik lag påbjöd att de döda skulle skiljas från de levande. Gravar fick därför förläggas utanför stadsportarna – där vägarna utgick. På så vis fick katakomberna sin placering längs exempelvis Via Appia. De kristna kremerade inte sina döda som hedningarna gjorde, men begravde dem längs vägarna precis som de.
Även judar jordfästes här, men i underjordiska komplex. Ett fåtal judiska katakomber har återfunnits i Rom – en ligger längs vägen Via Nomentana, under Villa Torlonia, som var Mussolinis hem.
Det judiska exemplet följdes av kristna grupper, och begravning i katakomber blev snart det dominerande skicket även bland dem, medan hedningar som regel fortsatte att lägga sina döda till vila i synliga monument ovan jord.
Ett sjuttiotal kristna katakomber, som sammantaget rymmer hundratusentals kroppar, har påträffats i den italienska huvudstaden. De största har tunnlar i fyra–fem nivåer under marken, med uppemot åtta hyllrader per vägg, och samlingsrum med altare.
Katakomberna idag. Påvekryptan i Sankt Calixtuskatakomben under Via Appia.
I allmänhet är väggarna bara, men på sina håll är de förstärkta med tegel eller smyckade med fresker – fält i rött och vitt och bibliska motiv som den gode herden eller den sista måltiden.
Gravhyllorna är enkla och vanligen anonyma; i dag gapar de flesta tomma, men vissa är ännu förseglade med plattor, vanligen av terrakotta. Några bär ristade tecken eller namn, andra är försedda med små smycken som pressades in i leran medan den ännu var våt. Men många gravar lämnades omarkerade – för de kristna var det ju själen som räknades, inte kroppen.
Goter förstörde katakomber
Från det första till det fjärde århundradet växte Roms katakomber. Men år 410 invaderades staden av gotiska trupper och många katakomber förstördes där de låg oskyddade utanför stadsmurarna.
Efter invasionen övergavs komplexen som begravningsplatser och blev i stället helgedomar i bredare bemärkelse. Mycket hade nämligen hänt sedan de togs i anspråk: den romerske kejsaren Konstantin den store hade lagliggjort kristendomen i början av 300-talet och kejsar Teodosius hade förklarat den för statsreligion år 380. Med dessa händelser i ryggen inspirerades påven Damasus (påve 366–84) att restaurera martyrgravar i katakomberna och uppmana folk att besöka dem.
Så inleddes en strid pilgrimsström – bland de kristna spreds tron att martyrlik hade övernaturliga krafter och många ville komma nära dem. Samtidigt byggdes kyrkorum ovanpå vissa katakomber, det mest kända exemplet är Peterskyrkan.
28 vagnslaster benknotor till Pantheon
Så småningom började gravplatser anläggas även innanför stadsmuren i Rom, som så länge hade utgjort en gräns mellan levande och döda. År 608 kristnades kejsartemplet Pantheon, och 28 vagnslaster benknotor forslades dit från katakomberna och vördades en masse i ett slags allhelgonafirande. Initiativet blev framgångsrikt, och tempel efter tempel från den hedniska tiden kristnades nu med hjälp av reliker.
Även nya kyrkor byggdes, och kring dem bredde kyrkogårdar ut sig som ersatte katakomberna som eviga vilorum. Till sist fraktade påven Paschalis I (påve 817–24) in hela 2 300 lik från gravtunnlarna till kyrkan Santa Prassede.
Det blev droppen – utarmade på sin relikrikedom övergavs Roms katakomber helt. Deras ingångar växte igen, och det skulle dröja åttahundra år innan de återupptäcktes och på nytt blev firade besöksmål.
Publicerad i Populär Historia 7/2015