Roms fall fick betydelse för hela Europa

På 400-talet kollapsar det västromerska riket. Germanska stammar väller in över gränserna, städer överges och hela samhällen försvinner från civilisationen. I ruinerna av det storslagna romarriket börjar Europa om efter Roms fall.

På 400-talet kollapsar det västromerska riket. Germanska stammar väller in över gränserna, städer överges och hela samhällen försvinner från civilisationen. I ruinerna av det storslagna romarriket börjar Europa om efter Roms fall.

Claus Lunau & Bridgeman

Britterna måste försvara sig efter Roms fall

Beskedet från den romerske kejsaren till de britanniska undersåtarna var tydligt: ”Nu är det upp till er britanner att försvara er själva”, löd det illavarslande från härskaren.

I flera månader hade britannerna vädjat till Rom att skicka trupper för att försvara den nordliga provinsen mot invaderande barbarer.

Året var 410 och i nästan 350 år hade invånarna i Britannien levt under romerskt herravälde och inte minst romerskt beskydd. Men nu var det slut.

Enligt kejsar Honorius skulle de sista trupperna dras tillbaka snarast, på samma sätt som de beordrats hem från alla andra romerska provinser i väster.

De skulle inte ersättas med nya.

”Romarna uppmanade britannerna att ta till vapen, kämpa tappert och rädda sitt land, sin egendom, hustrur och barn”, berättar munken Gildas som skrev Britanniens historia på 500-talet.

Snart såg britannerna de sista romerska galärerna försvinna vid horisonten. Nu fick de klara sig själva.

När romarna lämnade Britannien stod de stora fort som skulle försvarat dem mot barbarerna kvar – till exempel det här fortet i Porchester i södra England.

© Rob Nunn/www.Robnunnphoto.com

Plundring inleder Roms fall

Plundring i Rom inledde katastrofen I början av 400-talet kämpade romar­riket för sin överlevnad. I flera decennier hade gränserna i norr hotats av germanska stammar. År 401 drog en stor armé av germanska goter ned mot Italien.

I desperation drog romarna hem ­sina legioner från provinserna för att möta hotet – men förgäves. Den 24 augusti 410 intog goterna Rom och plundrade staden under tre hela dagar.

Samtidigt befann sig kejsar Honorius i den norditalienska staden Ravenna.

Den inte särskilt intelligente kejsaren älskade duvor och hade döpt en av sina älsklingar till ”Roma”. Det berättas att han missförstod meddelandet om att Rom hade fallit: ”Men han har ju nyligen ätit ur min hand!” utbrast kejsaren förfärat.

Honorius lugnade sig snart när han insåg att budbäraren talade om staden, inte duvan.

Strax därefter lämnade goterna Rom, men nu vällde andra germanska stammar in över imperiets obevakade gränser i nordöst. Mörkret var på väg.

Invånarna flydde från städerna

Britannien var imperiets mest avlägsna utpost. Här uppe i norr hade romarna byggt upp en miniatyrkopia av Rom.

I och omkring landets städer låg praktvillor, marmortempel och offentliga badhus med varmt vatten.

Och på de stensatta gatorna gick romare och britanner klädda i tunika­ och kappa, trots att den stränga kylan tvingade dem att bära yllestrumpor i sandalerna.

I övrigt var allt precis som hemma i Italien.

På kejsar Honorius order avrättades härföraren Stilicho och hans son år 408.

© Scanpix/AKG-images

Kejsaren lät mörda romarnas sista hopp

Det västromerska rikets fall kunde kanske ha förhindrats om inte kejsar Honorius år 408 hade låtit avrätta rikets främste general, Flavius Stilicho. Generalen var till hälften german och vann flera segrar över de germanska stammar som hotade romarrikets gränser.

När germanen Alarik marscherade mot Rom år 401 var det Stilichos förtjänst att Alarik kunde stoppas. Och år 408 lyckades Stilicho till och med locka Alarik att strida som Roms allierade. Därmed tycks generalen ha förhindrat en hotande katastrof.

Men avtalet gav upphov till rykten om att Stilicho pla­nerade en kupp. Därför lät kejsar Honorius kasta honom i fängelse, och kort därefter avrättades Roms störste general – och sista hopp. Två år senare intog Alarik Rom.

När romarna lämnade ön år 410 kollapsade det britannisk-romerska samhället – bokstavligt talat.

Med legionerna försvann nämligen även den romerska administrationen, med vars hjälp man hade fått ordning och reda i landet. Och till råga på eländet upphörde även handeln med kontinenten.

Snart hade ingen längre råd att bo i villorna, som långsamt fick förfalla.

Och i städerna blev det stopp i både kloakerna och i vattenledningarna till badhusen eftersom ingen visste hur de stora och tekniskt avancerade anläggningarna skulle skötas.

Allt tyder dessutom på att all lag och ordning försvann och ersattes av våldsam anarki.

Till sist tycks invånarna ha gett upp och flytt ut på landet.

Omkring år 420 – bara tio år efter att romarna övergett provinsen – hade alla städer i Britannien, både stora och små, upphört att existera.

Utgrävningar har visat hur ruinerna av staden York förvandlades till marskland under 400-talet.

Efter det var det bara vilda djur som levde bland de igenvuxna gatorna och de förfallna husen.

Med Roms fall försvann kokkonstens redskap

Samtidigt som städerna i Britannien övergavs försvann även en del av de dagligvaror som britannerna hade vant sig vid.

Plötsligt var det omöjligt att få tag på en så enkel sak som järnspik till exempelvis kistor. I stället fick man begrava sina ­döda utan kistor i diken eller gropar ­direkt i jorden.

Inte heller keramik, som varit en vanlig och självklar del av vardagslivet under romarna, tillverkades längre.

Med romarna försvann även konsten att an­vända drejskivor och brännugnar.

De eftertraktade romerska krukorna ersattes med enkel keramik som lätt gick sönder.

Men inte heller den var lätt att få tag på. På en boplats i Cadbury har arkeologerna funnit begravningsurnor som en gång i tiden grävts upp från en gammal romersk begravningsplats i närheten.

Urnorna har tömts på aska och sedan återanvänts – till matlagning.

Och detta av människor som vuxit upp med marmor, mosaiker och varma bad.

Det skulle dröja mer än 700 år innan byggnader stora som romarnas basilikor och legionsfort åter började byggas i landet.

Britannien var bara en skugga av sitt forna jag när germanska angler och saxare från Nordtyskland strömmade in i riket några årtionden senare.

Veteraner vägrade erkänna Roms fall

Medan invånarna i Britannien i stort sett återvände till stenåldern strömmade germanska stammar in över gränserna vid floden Rhen och vidare ned i Gallien i våra dagars Frankrike.

De lämnade död och förödelse efter sig: ”Röken stiger över Gallien som från ett enormt likbål”, skrev ett samtida vittne.

Från Gallien vandrade stammarna ­vidare ned i dagens Spanien. Inom några decennier blev stora områden i de drabbade länderna till självständiga germanska riken.

De nya härskarna övertog många av romarnas institutioner och baserade sina riken på romersk rätt.

Bland annat prästen Paulus Orosius lovordade germanernas uppträdande i Spanien: ”Barbarerna har lagt ned sina svärd och tagit till plogen, och de betraktar nu romarna som sina kamrater och vänner”, skrev han år 417.

Men livet under de nya härskarna var inte alltid rosenrött. Det visar en lagtext från 500-talets Frankrike: ”Om någon dödar en fri frank, böte han 200 solidus. Men om någon dödar en romersk markägare, böte han 100 solidus.”

För de flesta invånare i de invaderade länderna var övergången knappast ­dramatisk.

Deras liv hade alltid präglats av hårt arbete och fattigdom. Men för överklassen, som vant sig vid lyx, blev förändringen desto mer märkbar.

Den förmögne Paulinius beskrev hur han förlorade sin vingård och tvingades flytta till ett litet hus i staden:

”Till sist blev jag knäckt av ålderdom och av att ha förlorat min mark. Jag blev en landstrykare – fattig och utan familj.”

Trots maktskiftet vägrade delar av lokalbefolkningen i bland annat Gallien att erkänna att romarriket var borta för alltid.

Enligt den östromerske historikern Prokopios lät forna romerska gränssoldater sina­ söner och sonsöner lära sig gammaldags romersk krigskonst:

”Ännu i dag kan vi avgöra vilka legioner de tillhörde i forna tider. De bär sina egna standar när de går ut i krig och har bevarat den romerska klädedräkten in i minsta detalj, ända ned till skorna.”

Invånarna jagades efter Roms fall

Tidigare hade den romerska statsmakten garanterat provinsbornas säkerhet, men när de romerska soldaterna försvann blev invånarna ett lätt byte för rövarband och fientliga folkstammar.

Enligt en samtida legend om den ­helige Sankt Severinus, som levde i provinsen Noricum i våra dagars Öster­rike, varnade den helige mannen en vaktmästare i traktens klosterkyrka för att ge sig ut på de farliga vägarna.

Trots rådet valde vaktmästaren och en präst att resa iväg: ”Strax togs han och prästen till fånga av barbarerna och fördes över Donau.”

Samhälle efter samhälle förstördes ­eller övergavs, och till slut var större ­delen av provinsen Noricum helt ödelagd. Även i väster rådde laglöshet.

Trots att germanerna bildade nya riken i de romerska provinserna var de germanska staterna svaga och hade inte råd att, som romarna, upprätthålla stora, profes­sionella arméer. I synnerhet lands­bygden härjades svårt av rövarband.

I stället blev det de lokala, inflytelserika mark­ägarna som styrde sina respektive om­råden med små miniarméer. Med tiden fick Europas nya kungar därför vända sig till jordägarna när de behövde soldater till sina krig.

De romerska kejsarnas fall

Medan provinserna föll, en efter en, försökte kejsarna i Rom desperat att hålla ihop de sista resterna av imperiet.

I själva­ Italien låg den egentliga makten emellertid hos kejsarens germanska lego­trupper och deras härförare.

Dödsstöten kom år 476 då den germanske generalen Odovakar avsatte den siste romerske kejsaren, Romulus Augustulus.

Den mest framgångsrike av de germanska kungarna var Klodvig, som grundade det frankiska riket – nuvarande Frankrike – år 509.

© Polfoto/Ullstein bild

Germanerna delade väst

De germanska stammarna erövrade var sin del av det forna västromerska riket och byggde upp egna riken.

När det romerska gräns­försvaret föll i början av 400-talet vällde de germanska stammarna in i Roms provinser. Stammarna krigade mot både romarna och varandra i sin jakt på landområden att bosätta sig i. Till sist upprättade de största och starkaste stammarna var sin stat.

Som en följd av detta blev västra Europa uppdelat i en mängd små riken – precis så som det varit innan romarna erövrade områdena. På 500-talet fanns det således minst 200 kungar i Europa – och var och en av dem hade ett eget litet rike.

Bortsett från frankerna som snabbt konverterade till katolicismen var många av de övriga germanska stammarna så kallade arianer – en särskild inriktning inom kristendomen som fördömts av den romerska kyrkan.

Även visigoterna och ostrogoterna var arianer och hade därför svårt att bli accepterade av lokalbefolkningen i Spanien respektive Italien, där många betraktade dem som kättare.

De västromerska kejsarnas tid var förbi. År 493 tog goten Theoderik den store makten i Italien. Liksom Odovakar hade han varit general i romerska armén, och trots att han aldrig lärt sig läsa och skriva var han enligt östromaren Prokopios en värdig härskare: ”Både goter och italienare lärde sig att älska ­honom.”

Theoderik den store vägrade dock kopiera de romerska kejsarnas tradition att låta sina barn gå i skolan: ”Han sade, att om de bara lärde sig frukta rottingen skulle de aldrig bli modiga nog att möta svärd och spjut”, berättar Prokopios.

Under Theoderik den stores stränga men effektiva regim blommade Italien upp på nytt.

Theoderik lät restaurera vägar och akvedukter och anordnade liksom de romerska kejsarna stora fester till romarnas nöje. Och så kunde det ha fortsatt om inte någon velat annorlunda – den östromerske kejsaren.

Roms fall: Den slutliga undergången

Medan Theoderik den store försökte blåsa liv i det döende västromerska ­riket kunde det östromerska riket, med ­huvudstaden Konstantinopel i våra dagars Turkiet, njuta av en period av fred med romarnas ärkefiende i öster, perserriket.

Östromarna hade därför kraft att stoppa de flesta invasioner från norr och väster.

Provinserna i öster angreps av många olika stammar, bland annat de krigiska bulgarerna.

© Vatikan-biblioteket

Romarrikets sista skans

Precis som i väster föll många av provinserna i öster för barbarernas invasioner, men Konstantinopel stod emot.

I öster var romarrikets gränser starkt befästa. Under 400-talet kunde de västromerska kejsarna emellertid inte längre betala ut lön till soldaterna i gränsforten. Legionärerna försvann och de germanska stammarna vällde in.

Enligt legenden om Sankt Severinus, som levde i Noricum, dagens Österrike, höll en liten grupp legionärer envist stånd i staden Batavis och bestämde sig för att själva hämta ut sin lön: ”Soldater ur enheten hade rest mot Rom för att hämta lönen åt sina kamrater, men ingen visste att barbarerna hade dödat dem på vägen.”

Det upptäcktes inte förrän man fann deras lik i floden. Längst österut hade östromerska riket dock klarat sig i stort sett oskatt genom 400-talets kaos.

Riket hade ett naturligt försvar i sundet Bosporen, som avskräckte många barbarstammar. När Rom till sist föll år 476 stod kejsaren i Konstantinopel kvar som ensam härskare över resterna av den romerska världen.

På tronen satt kejsar Justinianus I och drömde om att förena hela det forna romarriket under östromerskt styre.

År 535 skickade han därför sin bäste general, Belisarius, mot goternas Italien.

Det skulle emellertid dröja nästan 20 år ­innan det sista gotiska motståndet hade krossats, och de våldsamma striderna totalförstörde stora delar av Italien.

Värst drabbat var Rom. Staden be­lägrades, intogs och återerövrades flera gånger.

Akvedukterna, som varit romarnas stolthet, ledde inte längre färskvatten till staden.

Det tusental invånare som fortfarande bodde kvar flyttade ned till Tiberns stränder och drack av det smutsiga vattnet ur den leriga floden.

Samtidigt blev det hungersnöd, och enligt Prokopios överlevde romarna på brännässlor som växte på stadens ruiner.

Men det räckte inte långt: ”Det hände ofta att människor föll ihop och dog när de vandrade omkring och tuggade på näss­lorna. Senare började folk till och med äta sin egen avföring”, skrev Prokopios.

Omkring år 550 hade allt gotiskt motstånd krossats, men det var ett förstört land som östromarna övertog.

Stora områden var avfolkade, och hela världens huvudstad, Rom, låg i ruiner. Den sista resten av det västromerska riket hade utplånats för alltid. Östromarna hade gjort det som inga barbarstammar hade lyckats med.