Romerskt genidrag ändrade historiens gång: Caesars omöjliga seger

Varje sommar de föregående sex åren hade Caesar genomfört en rad fälttåg med cirka 40 000 soldater för att erövra områden i Gallien. Han utnyttjade gammal fiendskap mellan de galliska stammarna så att han allierade sig med några stammar medan han slog ned andra utifrån principen ”söndra­ och härska”.

År 52 f.Kr. hade Caesar i praktiken erövrat Gallien som sträckte sig från Atlantkusten till Rhen och från Belgien till Pyrenéerna. Caesar hade t.ex. besegrat nervierna i Belgien, veneterna vid Atlanten och aquitanerna vid Pyrenéerna. Nervierna hade kämpat mot Caesars armé på slagfältet med 75.000 män och förlorat.

I stort sett alla män i stammen dödades, medan kvinnorna och barnen såldes som slavar. Nervierna blev helt enkelt utplånade. Så småningom gick det upp för de galliska stammarna att den verklige makthavaren i hela landet nu var Caesar. Många hövdingar höll därför hemliga möten där de planerade en gemensam front mot romarna.

Det handlade om inget mindre än deras frihet och självständighet.

Bland dem fanns arvernernas hövding Vercingetorix som ansågs vara särskilt intelligent. Han utsågs därför till ledare för upproret. Vercingetorix insåg att de romerska legionerna var oövervinneliga på ett slagfält eftersom de romerska legionärerna var professionella soldater, som var både vältränade och disciplinerade.

Upprorsledare förde effektivt gerillakrig

Gallerna var till skillnad från de romerska legionärerna stamkrigare som bara drog ut i krig när de behövde försvara sig. I fredstider var de fullt upptagna med att sköta åkrar och utgjorde därför ingen professionell, ständigt stridsberedd, armé.

Vercingetorix samlade en stor här på ca 50.000 till 80.000 man, men i stället för att möta Caesar på slagfältet ledde han ett slags gerillakrig. Han brände åkrar så att romarna fick svårt att skaffa mat och lade sig i bakhåll för romerska provianttransporter.

Caesar förföljde Vercingetorix genom centrala Gallien i hopp om att tvinga honom till ett avgörande slag. Längs vägen intog Caesar en rad galliska städer som stödde upproret, bland annat den befästa staden Avaricum där 40.000 invånare och upprorsmän befann sig. Enligt Caesars egen redogörelse om de galliska krigen lyckades bara 800 av dem undkomma levande när romarna intog staden.

Vercingetorix, som befann sig utanför Avaricum, drog sig tillbaka till sin huvudstad Gergovia. Och här försvarade upprorshären staden så envist att Caesar tvingades ge upp belägringen och dra sig tillbaka.

Det var en seger för Vercingetorix och den fick ännu fler stammar att göra uppror – bland annat många som dittills hade varit Caesars allierade.

Romarna byggde 36 km mur

Vercingetorix hade nu 80 000 fotfolk i fält och 15 000 ryttare,­ medan Caesar hade 11 legioner med totalt 55 000 fotfolk och 3 000 ryttare. Vercingetorix fortsatte sitt gerillakrig med att genomföra större och mindre bakhåll.

Vid en tidpunkt valde han att samla huvuddelen av sin armé på toppen av en 300 meter hög kulle i den galliska fästningsstaden Alesia.

Efter sin framgångsrika försvarsstrid vid Gergovia räknade Vercin­getorix med att kunna upprepa succén och tvinga legionärerna till en förödmjukande reträtt. Caesar såg däremot möjligheten till ett slag som en gång för alla kunde göra slut på de galliska krigen och fullborda erövringen av det stora Gallien.

Han omringade därför staden där hans legionärer byggde skansar med palissader, fort, torn och vallgravar som sträckte sig hela vägen runt kullen.

Under byggandet gjorde gallerna upprepade anfall från Alesia men de tvingades ständigt tillbaka. Vercingetorix gav några av sina ryttare order att bryta igenom för att samla en undsättningsstyrka bland stammar från hela Gallien. Under tiden byggde Caesars legionärer klart belägringsskansen kring kullen. Den var 16 kilometer i omkrets. Caesar insåg att gallerna tänkte kalla på undsättning och att han skulle bli anfallen både inifrån och utifrån.

Den romerske härföraren uppförde därför ännu en skans som vätte ut mot slätten kring kullen. Den var 20 kilometer i omkrets. Alltihop tog bara fem veckor att bygga.

Det var långt ifrån ovanligt att romarna byggde försvarsverk av samma omfattning som dem i Alesia. Det hade de gjort åtskilliga gånger tidigare. Men det var ändå en bisarr situation – även efter romerska mått mätt. På samma gång som de belägrade en stad skulle de försvara sig mot angrepp utifrån.

Inga andra folkslag under antiken skulle ha kommit på lösningen med att stänga in både sig själva och fienden bakom ett kraftigt försvarsverk.

100 000 galler angrep Caesar

Det tog gallerna fem veckor att samla ihop en undsättningsstyrka och nå fram till Alesia. Enligt Caesar bestod styrkan av 250 000 man men nutida historiker anser att det är en medveten överdrift från Caesars sida. De hävdar att undsättningsstyrkan var på 100 000 man eftersom det skulle ha varit omöjligt att skaffa­ mat till en så gigantisk armé. Det skulle helt enkelt inte ha funnits tillräckligt med säd och husdjur för mer än 100 000 man i trakterna kring Alesia.

Storleken på Vercingetorix styrka i Alesia har också diskuterats. Enligt Caesar bestod den av 80 000 man men historikerna i dag räknar med 50 000.

I så fall hade gallerna samlat 150 000 man medan Caesar hade 60 000.

Romarna grävde björngropar

Den galliska undsättningsstyrkan hann fram i sista stund. Vercingetorix hade väntat på den i fem veckor och han hade nästan slut på proviant.

Gallerna ödslade därför inte mera tid. Undsättningsstyrkan angrep romarnas yttre skans samtidigt som styrkan från Alesia gick till attack mot den inre. För att komma fram till skansen måste undsättningsstyrkan först ta sig igenom ett ”minfält” vilket bestod av små vassa järnbitar med hullingar som romarna hade stuckit ned i gräset.

Efter järnspetsarna hade romarna grävt björngropar som täckts med gräs och grenar och försetts med spetsiga pålar i botten.

Anfallarna kom där­efter fram till vallgraven, som i själva verket var två vallgravar delvis fyllda med vatten från två floder på slätten. Gallerna kastade högar med grenar och hö ned i vallgravarna för att ta sig över dem, medan romarna besköt dem från skansens palissader och torn.

Först därefter kunde gallerna resa sina stegar upp mot skansen. Men Caesar lät sitt kavalleri rida ut ur befästningen, så att det kom i närkamp med galliska ryttare och drev dem tillbaka. Det galliska fotfolket vid skansen anfölls också av de romerska ryttarna och flydde snart i panik. Även Vercin­getorix angrepp mot den inre skansen slogs tillbaka.

På natten gick gallerna åter till anfall. Den här gången på två ställen utifrån, och Vercinge­torix attackerade samtidigt från insidan.

I mörkret störtade många av angriparna ned i de romerska björngroparna och vid skansen möttes de av ett regn av kastspjut från tornen och stenar från slungor, samt jättespjut som romarna avfyrade från stora armborstliknande vapen.

Gallernas sista krampryckningar

Gallerna insåg att deras två första anfall varit dåligt koordinerade. De undersökte terrängen och hittade en plats vid floden Ose där skansen bara var delvis färdigbyggd. Omkring 6 000 galler angrep den svaga punkten medan andra gick till attack mot skansen på andra ställen för att sprida ut romarnas trupper längs hela försvarsverket.

Vercingetorix uppfattade kamraternas plan från Alesias murar och skickade genast sina män ned för kullen för att stödja angreppet vid den svaga punkten.

Caesar stod i ett torn där han kunde överblicka stora delar av sina försvarsverk. Härifrån dirigerade han förstärkningar till de hårdast attackerade platserna. Caesar insåg att striden hade nått ett avgörande skede, vilket han senare skrev om i sin bok om de galliska krigen. Om gallerna bröt igenom skulle han förlora, och därför tvingades han nu till en avgörande manöver.

Den romerske härföraren skickade iväg några kavallerienheter ut ur fästningen, och de red obemärkta i en stor cirkel bakom gallerna vid den svaga punkten.

Samtidigt gav han sig själv in i striden. När Caesars män såg honom mitt i stridens hetta i en lätt­igenkännlig röd kappa, kastade de sig ännu vildare in i striden. På samma gång angrep de utsända ryttarna gallerna bak­ifrån.

Många av gallerna trodde att det var en ny romersk armé som just anlänt, och de flydde för sina liv. Paniken spred sig i hela den galliska hären. Den splittrades i två grupper som alla gav upp och drog sig tillbaka till sina egna hemtrakter.

Hela den följande natten jagade Caesars ryttare de flyende och upprätthöll på så sätt paniken bland sina galliska motståndare.

Vercingetorix fick det yttersta straffet

Gallerhövdingen Vercingetorix var nu hjälplöst fångad inne i Alesia utan förnödenheter och utan hopp om ytterligare förstärkningar. Han sände ett meddelande om kapitulation till Caesarr.

Caesar byggde ett podium där han satte sig i en stol omgiven av sina officerare.

Alla ledande galler från Alesia gick fram till tribunen och lade ned sina vapen för Caesars fötter – häribland Vercingetorix, som sedan skickades till Rom i en fångtransport.

Sex år senare avrättades gallerhövdingen under ett storslaget triumftåg till krigshjälten och diktatorn Caesars ära.

Året efter slaget vid Alesia slog romarna ned mindre grupper av galliska upprorsmakare och krossade allt motstånd i Gallien. Romerska bosättare strömmade till det nyerövrade landet och slog sig ned som handelsmän och godsägare.Många ledande galler fick höga poster i den romerska adminis­tra­tionen. Gallien blev en romersk provins där man talade latin i stället för gallernas språk keltiska.

Erövringen ledde till att romarrikets nordgräns lades fast vid floden Rhen. Norr och öster om gränsen bodde de germanska folkslagen.

Julius Caesar blev diktator

Erövringen av Gallien gjorde Ceasar populär bland romarna och han såg sin chans att bli envåldshärskare i romarriket. Han gick därför över floden Rubicon med sina legioner och utkämpade ett inbördeskrig mot Pompejus­ som han dittills hade regerat tillsammans med. Han vann kriget och senaten beslöt senare att utnämna honom till diktator.

Caesar hade nått sitt mål.

Romarriket hade tills nu varit en republik som styrts av konsuler och senatorer, och många inflytelserika romare var emot Caesars envälde.

En grupp sammansvurna adelsmän mördade honom år 44 f.Kr. Mordet ledde till en ny kamp om makten i romarriket, som till slut blev ett kejsardöme med Caesars adoptivson Augustus vid makten.