Romarnas sista bastion låg i Serbien

Sista gången fartyget seglade, för över 1 800 år sedan, var det fullt av soldater som vaksamt spanade över Donaus bräddar efter eventuella fiender.

Inte långt från det romerska fartyget hittade arkeologerna rester av två primitiva kanoter, som troligen använts av fientliga stammar för att korsa floden. De bodde på motsatta sidan Donau och det var dem tiotusentals romerska soldater kämpade för att hålla ute ur romerska riket.

Enligt arkeologerna byggdes det romerska fartyget på 100-talet efter Kristus och var knutet till det närliggande romerska fortet Viminacium. Fästningen hade en flottstyrka, som tillsammans med fort, vakttorn och stora arméer skyddade Donau mot angrepp i cirka 400 år.

Den över 200 mil långa gränsen längs Donau, av vilka 58 mil numera ligger i Serbien, blev romerska rikets mest utsatta. Otaliga angrepp gjordes av krigiska stammar som vällde fram mot gränsen från de ogenomträngliga skogarna i Nordeuropa och de ändlösa stäpperna i öster.

För de romerska kejsarna och vanliga romare blev det en brutal kamp för överlevnad och vid fronten stod gränstrupperna, som skyddade både land och vatten.

Floderna gav skydd

Det var kejsar Augustus som 100 år tidigare, kring tiden för Kristi födelse, beslutade att det som i dag är Serbien och stora delar av övriga regionen söder om Donau skulle inlemmas i romerska riket, detta i ett försök att skapa lugn och ordning i norr.

Under flera årtionden hade vilda stammar gång på gång gått till attack längs Donau, där romarna hade ingått en försvarsallians med flera lokala folkslag. Varje gång de allierade attackerades var romarna tvungna att skicka ut styrkor och ge stöd åt sina allierade. I synnerhet dakerna i det som i dag är Rumänien orsakade stora problem.

Dakerna var krigiska och välorganiserade. Enligt den romerske historikern Florus gick de aldrig miste om ett tillfälle att röva och plundra på andra sidan floden: ”Varje gång Donau frös till is och blev till en bro angrep de under ledning av sin kung Kotiso och anställde förödelse i närområdet.”

Dakerna var emellertid långt ifrån ensamma. Gång efter annan tvingades romarna även strida mot sarmaterna, ett krigiskt ryttarfolk som brett ut sig från stäpperna i öster och erövrat området kring vår tids Moldova i nordöstra Rumänien – och de var oerhört svåra att förhandla med.

”De är så barbariska att de inte förstår sig på begreppet fred”, skrev en förbluffad Florus.

Den besvärliga situationen fick kejsar Augustus att under årtiondet efter Kristi födelse flytta fram gränsen till Donau, som var tänkt att fungera som ett bålverk mot barbarerna. Det nya territoriet söder om Donau delades senare in i två provinser.

Den ena provinsen, Pannonien, omfattade bland annat dagens Österrike, Ungern, Kroatien och norra Serbien, medan provinsen Moesia omfattade centrala Serbien samt delar av Bulgarien och Rumänien.

Fördelen med den nya gränsen var att den var lättare att försvara. Floden var emellertid också perfekt för transporter av varor och förnödenheter. Vid den här tiden upprättade därför romarna de första permanenta flodflottorna. Fartygen skulle se till att ingen korsade floden olovandes.

Expedition i Germanien gav nyttiga erfarenheter

Romarna hade tidigare använt Europas stora floder för att transportera trupper och förnödenheter till oroshärdar. Strax före Kristi födelse sände kejsar Augustus adoptivson Tiberius en flotta uppför Elbe i Germanien i ett försök att utvidga riket norrut, och år 15 efter Kristus transporterade fältherren Germanicus fyra legioner – totalt drygt 20 000 man – uppför floden Ems till Germanien.

De romerska skeppsbyggarna hade stor erfarenhet av att bygga fartyg för strider på Medelhavet, men på floderna behövdes en annan typ av krigsfartyg. Till Germanicus expedition byggde armén på rekordtid inte mindre än 1 000 fartyg som klarade förhållanden både till havs och på floder.

”Vissa var korta med liten för och bred buk, för att lättare kunna stå emot stora vågor. Andra hade platt botten för att kunna segla nära land utan att bli skadade. Ett ännu större antal fartyg försågs med roder i vardera änden, så att de kunde segla åt båda hållen”, berättar den romerske författaren Tacitus.

Enligt Tacitus hade många av fartygen också platt däck för att kunna transportera krigsmaskiner och hästar.

”Hela armadan, förberedd för framdrivning med antingen segel eller åror, var en enastående syn”, skriver Tacitus.

Erfarenheterna från Germaniens floder användes på Donau, där romarna snabbt byggde upp en flotta som skulle patrullera från Svarta havet och vidare uppför den över 200 mil långa floden.

Enligt den serbiske arkeologen Nemanja Mrđić var de flesta av romarnas flodfartyg utformade på ungefär samma sätt som det nyligen hittade fartyget, trots att det troligen byggdes minst 100 år efter Germanicus expedition på Ems.

”Fartygens djupgång var inte mer än cirka en halvmeter, så de lämpar sig väl för grunda floder. Dessutom har de i många fall platt botten, så att de kan lägga till direkt vid en låg flodbrädd”, berättar han.

Under åren efter Kristi födelse blev den nyupprättade Donauflottan gränsens huvudsakliga väktare. Snart visade den sig emellertid vara otillräcklig.

Floden befästes

År 69 befann sig romerska riket i uppror. Den galne kejsaren Nero hade begått självmord och hela fyra kejsarkandidater tävlade om makten. De blodiga konflikterna utnyttjades genast av dakerna, som såg chansen att skaffa sig krigsbyte medan romarna stred inbördes och därför hade överlämnat försvaret av provinsen Moesia åt utländska legosoldater, så kallade hjälptrupper.

”När de hörde att Italien stod i lågor och att riket var uppdelat i fientliga läger stormade de våra hjälptruppers vinterkvarter och intog båda Donaus bräddar”, skriver Tacitus.

En romersk legion hann emellertid fram och kunde sätta stopp för dakernas härjningar. Bara ett år senare korsade även de sluga sarmaterna Donau och dödade Moesias romerske guvernör i slaget som följde. Trots att även sarmaterna kunde slås på flykten hade Roms nye kejsare Vespasianus fått nog.

Han beordrade armén att säkra floden med ett omfattande system av fästningar. Från och med nu skulle legionerna inte längre bara upprätthålla lugnet internt i provinserna längs Donau, utan även säkra provinserna mot fiender utifrån.

Längs den romerska sidan av Donau sköt nu enorma befästningar upp och mellan dem restes en skog av vakttorn, från vilka romarna kunde överblicka fiendens rörelser. En av dessa befästningar var Viminacium, där det romerska fartyget hittades över 1 900 år senare. En annan var Singidunum, där Belgrad ligger i dag.

Enligt arkeologen Nemanja Mrđić anlades Viminacium nära floden Mlava, som rinner ut i Donau. På den tiden rann floden några hundra meter längre därifrån, men sedan dess har flodens lopp flyttats uppemot tre kilometer, vilket är skälet till att det romerska patrullfartyget hittades långt inne på land.

Romarnas nya befästningar visade sig emellertid inte avskräcka dakerna, som fortsatte med sina angrepp. Imperiet tvingades nu gå ännu hårdare fram.

Rom utkrävde hämnd

Efter ett antal dakiska angrepp över Donau samlade Trajanus, Roms nye kejsare, år 105 en stor armé som skulle stoppa dakernas expeditioner en gång för alla. I detta syfte beordrade Trajanus ingenjören Apollodoros att uppföra en tusen meter lång bro, den längsta i romerska rikets historia, över Donau.

Med hjälp av bland andra sarmaterstammen iazygerna kämpade sig romarna igenom Dakien och belägrade den välbefästa huvudstaden, som uppförts på en bergstopp på 1 200 meters höjd. Trots bittert motstånd tvingades dakerna till slut kapitulera, varefter den dakiske kungen Decebalus tog sitt liv.

Dakien, som var rikt på guld, inlemmades därefter som romersk provins. Det innebar att den övre delen av Moesia, där Viminacium låg, fick ett visst andrum från de ständiga angreppen. Under den ovana perioden av fred grundade romarna en stad i närheten av Viminacium. Snart kom handelsmän från hela riket till den nya staden.

”Vi har många inskriptioner, framför allt gravinskriptioner, som nämner grekiska och syriska handelsmän. De kom till Viminacium och de dog också där”, berättar Nemanja Mrđić.

Sedan år 1882 har arkeologer grävt i ruinerna av fästningsstaden, som med sina omkring 40 000 invånare blev en av de största på Balkanhalvön. Hittills har arkeologerna frilagt 14 000 romerska gravar på stadens gravplats, det största antal som hittats i hela romarriket.

Utgrävningarna har visat att Viminacium blev rikt tack vare de många varor som efter erövringen av Dakien kom till staden från handelsfartyg på Donau och de dakiska guldgruvorna. Rikedomarna omsattes i kullerstensgator, långa kolonnader, ett kloaksystem och en amfiteater.

Freden skulle emellertid inte komma att bestå.

Allierade gick till angrepp

Ända sedan kejsar Augustus tid hade en avgörande faktor i romerska rikets försvar varit allianserna med stammarna som bodde närmast gränserna. Särskilda traktater förpliktade de båda parterna att hjälpa varandra i händelse av angrepp utifrån.

Romarna lät dock sällan sin egen militär engagera sig i eventuella strider på andra sidan gränsen, utan nöjde sig med att betala allierade för att hålla situationen under kontroll. På 100- och 200-talet började emellertid de första folkvandringarna, vilket gjorde det svårt för Roms allierade.

I panik försökte sändebud från den germanska stammen markomannerna år 167 få romarnas hjälp mot goterna, som hade trängt in i deras områden. Antingen skulle romarna låta de allierade bosätta sig på Roms sida av Donau eller så måste Rom inlemma deras land i riket, så att de kunde skyddas.

När romarna vägrade blev markomannerna desperata. Tillsammans med en rad övriga allierade stammar gick de till anfall mot de romerska provinserna längs Donau. En kort tid senare angrep även iazygerna samt ett antal andra allierade stammar.

”Kriget överträffade alla andra krig i mannaminne”, skrev en samtida anonym källa.

I 13 år rasade striderna i Donauprovinserna, tills kejsar Marcus Aurelius strax före sin död år 180 kunde utropa Rom till segerherre. Hur våldsamt kriget var illustreras bland annat av det faktum att iazygerna som en del av fredsförhandlingarna släppte över 100 000 romerska fångar.

Av rädsla för nya uppror och invasioner flyttades stora styrkor till Donau, vars försvar byggdes ut ytterligare. Det var troligen under denna period som patrullfartyget från Viminacium sattes in i försvaret. Utanför imperiets gränser var emellertid Europa i kaos. Barbarerna var på väg.

Blodet flöt längs Donau

Under 200-talet vällde en veritabel flodvåg av nomadiserande folk mot romerska rikets gränser i norr. År 251 invaderade den germanska stammen goterna Moesia, där de möttes av den romerske kejsaren Decius och hans son i spetsen för en armé.

Till en början lyckades man jaga goterna på flykten, men när kejsaren och hans son tillsammans med trupperna satte efter goterna lockades de ut i ett träsk och överöstes med spjut och pilar från gotiska krigare som låg i bakhåll.

”Han och sonen samt ett stort antal romare fastnade i träsket och dödades allihop. Deras lik hittades aldrig, eftersom de försvann i leran”, skriver den bysantinske författaren Lactantius.

Decius var den förste romerske kejsaren som kom från det som i dag är Serbien, men de allt hårdare striderna i gränsområdena gjorde att soldaterna i regionen vid upprepade tillfällen tvingade Rom att sätta deras kandidater på kejsartronen. Inte färre än 17 av de senromerska kejsarna kom från vår tids Serbien.

Överblick: Donaugränsens utveckling

Efter arton år av i princip ständiga krig i Donauprovinserna fick romarna år 268 en ännu värre överraskning: Goterna och en rad andra stammar kom över omkring 500 fartyg längs Svarta havet och blev därmed för första gången sjöfarare. Tusentals krigare seglade ut på Medelhavet och plundrade längs den grekiska kusten innan de steg i land och anföll Moesia söderifrån. Där kunde de emellertid så småningom besegras av en romersk armé.

Både Moesia och Pannonien drabbades hårt av barbarernas många angrepp, men allra värst var det i provinsen Dakien norr om Donau, där barbarerna angrep från norr, öster och väster. År 275 tog kejsar Aurelianus konsekvensen av detta och lät evakuera alla soldater och civila romare ur provinsen. När den sista romaren hade tagit sig över Apollodoros praktfulla bro över Donau lät kejsaren riva den, så att fienden inte skulle kunna använda den för att ta sig över floden.

Nu stod de romerska styrkorna i Viminacium återigen vid frontlinjen, medan fienden bara blev fler och fler.

Attila förstörde Viminacium

När goterna anföll med sin flotta blev romarna skräckslagna. Under de följande åren utökades därför romarrikets flotta markant. Bara för att skydda Donau och dess bifloder upprättade kejsar Diocletianus i början av 300-talet 15 flottenheter, av vilka den ena fick Viminacium som hemmahamn.

I nära samverkan med de romerska markstyrkorna samordnade flottenheterna försvaret av floden och gjorde räder mot de ständigt lurande fienderna. I en berättelse från Rhen i mitten av 300-talet nämns att kejsar Julianus lät fartyg genomföra överraskningsanfall mot germanerna på motsatta sidan floden: ”Framåt kvällen satte kejsaren 800 soldater i små snabba fartyg, så att de kunde segla uppför Rhen, stiga i land och med eld och svärd förstöra allt i sin väg.”

Under ett antal år verkade det nästan som om de romerska styrkorna hade lyckats ta kontroll över Donaugränsen, bland annat genom att ingå en allians med goterna och ta in tusentals av deras krigare i armén, vilket var något som förargade många romare.

”Deras kroppar väckte förakt hos alla som såg dem. De var alltför stora och klumpiga för att deras fötter skulle kunna bära dem”, skrev en samtida författare.

Snart dök emellertid en ny, ännu starkare fiende upp. I slutet av 300-talet slaktade sig hunnerna fram från stäpperna i öster ända till Donau. Dem kunde varken den romerska flottan på floden eller de bredaxlade gotiska krigarna stå emot.

På 400-talet kunde hunnernas kung Attila ockupera den romerska provinsen Pannonien och år 441 vällde hans krigare även in i Moesia, där de bland annat intog fästningsstaden Viminacium.

”När hunnerna kom utplånade de allt i sin väg. Från källorna vet vi att Attila tog minst 100 000 slavar i forten och städerna längs Donau”, berättar arkeologen Nemanja Mrđić.

Utgrävningar har visat bränder från hunnernas härjningar samt otaliga skatter som romarna i all hast grävde ner innan de flydde, i hopp om att en dag kunna återvända och gräva upp dem igen.

”Men ingen tillbaka för att hämta dem”, säger Nemanja Mrđić.

Enligt källorna låg benen från tusentals dödade romerska soldater i åratal på slagfälten, eftersom det inte fanns någon som kunde begrava dem.

Först cirka hundra år senare lyckades den bysantinske kejsaren Justinianus återerövra Moesia, varefter han återuppförde många av de gamla befästningarna längs Donau, däribland Viminacium.

”Han lade emellertid alla sina pengar på befästningarna, så han hade inte råd att fylla dem med soldater. Befästningar utan soldater är bara värdelös sten”, påpekar Nemanja Mrđić.

Därför fanns det heller ingen som kunde stå emot när slaviska folk i slutet av 500-talet intog stora delar av Balkanhalvön och slutgiltigt förstörde Viminacium. Kvar stod de tomma ruinerna av den en gång så mäktiga fästningsstaden, romerska rikets sista bastion.