De förbannade olyckstavlorna
Romarnas stora skräck var de så kallade förbannelsetavlorna, defixiones_,_ som oftast var gjorda av tunna blyplåtar.
Bly var billigt, och det var lätt att rista tecken i den mjuka metallen.
Enligt romersk folktro kunde man bringa olycka över en annan person genom att rista in magiska formler på blytavlan och anropa dödsrikets gudar eller väsen för att till exempel få hjälp att hämnas på en fiende.
”Må Festus försvagas, tyna bort, förtäras, och alla hans lemmar upplösas”, lyder till exempel en förbannelse från 400-talet.
Arkeologer har hittat mer än 1 500 förbannelsetavlor från antiken. De flesta är romerska och har hittats i Italien och i Roms många provinser.
Romarna köpte dem oftast hos professionella magiker som hade färdigskrivna blytavlor på lager, med ett blankt fält för offrets namn.
De flesta av de förbannelser som hittats har skrivits i samband med de omåttligt populära hästkapplöpningarna.
På tavlorna förbannar supportrarna motståndarnas hästar och kuskar: ”Må de falla med sina kuskar”, lyder till exempel en förbannelse från Karthago i våra dagars Tunisien.
Många av förbannelsetavlorna placerades i gravar. Romarna trodde att folk som dött en för tidig död var dömda att vandra omkring som spöken.
Enligt folktron kunde en förbannelse-skrivare hjälpa den döde att få frid, om i stället spöket hjälpte till med att verkställa förbannelsen.
På nätterna måste gravarna ha varit flitigt besökta av folk som i all hemlighet – eftersom det var strängt förbjudet – lade förbannelser hos de döda.
Förbannad vare olycklig kärlek
En annan mycket vanlig anledning till att skriva förbannelser var kärlek: nästan en fjärdedel av de tavlor som hittats är skrivna av folk som vill få kontrollen över någon de har nobbats av.
I Egypten har arkeologerna hittat en tavla tillsammans med en lerfigur av en kvinna som är genomborrad med 13 pinnar.
Förbannelsen riktas mot kvinnan Ptolemais: ”Slit i hennes hår och hjärta tills hon inte längre är reserverad gentemot mig, utan i stället fylls med kärlek till mig.”
Förbannelserna blev så populära och vanliga att kejsarna gång på gång förbjöd bruket av dem. Straffet var korsfästning eller att bli kastad till vilda djur.
Men ingenting hjälpte.
Även de tidiga kristna använde förbannelsetavlor. Under 500-talet lyckades emellertid kyrkan stoppa de romerska förbannelserna.