På 200-talet e.Kr. följde en romersk officer, Aelius Proculinus, sin unga hustru till den sista vilan i soldatkolonin Lambaese i våra dagars Turkiet.
På graven lät han hugga in en ilsken text i marmorn åt sin kära Ennia:
”Hon fick inte den död hon förtjänade – förbannad av trollformler låg hon stum och hennes liv blev snarare ryckt ifrån henne än återlämnat till naturen. Må antingen de underjordiska eller de himmelska gudarna straffa detta avskyvärda brott!”
Nu, nästan 2 000 år senare, verkar Aelius text mest som ett sätt att hantera sorgen, men för Aelius var det allvar:
Romarna var på den tiden övertygade om att deras fiender – elaka grannar, svartsjuka rivaler eller affärskonkurrenter – kunde åsamka dem olycka genom trollformler.
”Det finns definitivt ingen som inte är rädd för att drabbas av förbannelser”, berättar den romerske författaren och vetenskapsmannen Plinius den äldre, som levde under århundradet efter Kristi födelse.
Med magiska ramsor, blytavlor och lerdockor sände romarna död och förbannelse över varandra.
De förbannade olyckstavlorna
Romarnas stora skräck var de så kallade förbannelsetavlorna, defixiones_,_ som oftast var gjorda av tunna blyplåtar.
Bly var billigt, och det var lätt att rista tecken i den mjuka metallen.
Enligt romersk folktro kunde man bringa olycka över en annan person genom att rista in magiska formler på blytavlan och anropa dödsrikets gudar eller väsen för att till exempel få hjälp att hämnas på en fiende.
”Må Festus försvagas, tyna bort, förtäras, och alla hans lemmar upplösas”, lyder till exempel en förbannelse från 400-talet.
Arkeologer har hittat mer än 1 500 förbannelsetavlor från antiken. De flesta är romerska och har hittats i Italien och i Roms många provinser.
Romarna köpte dem oftast hos professionella magiker som hade färdigskrivna blytavlor på lager, med ett blankt fält för offrets namn.
De flesta av de förbannelser som hittats har skrivits i samband med de omåttligt populära hästkapplöpningarna.
På tavlorna förbannar supportrarna motståndarnas hästar och kuskar: ”Må de falla med sina kuskar”, lyder till exempel en förbannelse från Karthago i våra dagars Tunisien.
Många av förbannelsetavlorna placerades i gravar. Romarna trodde att folk som dött en för tidig död var dömda att vandra omkring som spöken.
Enligt folktron kunde en förbannelse-skrivare hjälpa den döde att få frid, om i stället spöket hjälpte till med att verkställa förbannelsen.
På nätterna måste gravarna ha varit flitigt besökta av folk som i all hemlighet – eftersom det var strängt förbjudet – lade förbannelser hos de döda.
Förbannelserna ristades oftast in i blytavlor, som sedan veks ihop och lades i gravar, tempel eller i närheten av offrets hus.
Alla kastade förbannelser
Invånarna i romarriket köpte mängder med blytavlor och lät rista in de värsta tänkbara förbannelser. Tavlorna har hittats i alla rikets provinser.
Förbannad vare olycklig kärlek
En annan mycket vanlig anledning till att skriva förbannelser var kärlek: nästan en fjärdedel av de tavlor som hittats är skrivna av folk som vill få kontrollen över någon de har nobbats av.
I Egypten har arkeologerna hittat en tavla tillsammans med en lerfigur av en kvinna som är genomborrad med 13 pinnar.
Förbannelsen riktas mot kvinnan Ptolemais: ”Slit i hennes hår och hjärta tills hon inte längre är reserverad gentemot mig, utan i stället fylls med kärlek till mig.”
Förbannelserna blev så populära och vanliga att kejsarna gång på gång förbjöd bruket av dem. Straffet var korsfästning eller att bli kastad till vilda djur.
Men ingenting hjälpte.
Även de tidiga kristna använde förbannelsetavlor. Under 500-talet lyckades emellertid kyrkan stoppa de romerska förbannelserna.