När en romersk man hade utsett sin blivande hustru gav han gärna en ring som gåva före bröllopet.
Ringen, som visade att kvinnan hade trolovat sig med en man, bars på vänster hands ringfinger.
Enligt romarna gick det en nerv direkt från ringfingret till hjärtat.
Romarna gifte sig vanligen när de var mellan tolv och fjorton år gamla.
När flickan nådde den åldern valde pappan en lämplig make åt henne och ingick de nödvändiga avtalen med brudgummens familj, bland annat om hemgiftens storlek.
Kärlek var inte en faktor som spelade in. Äktenskapet handlade i hög grad om att hitta ett bra parti.
Därför var äktenskap mellan olika sociala skikt väldigt ovanliga.
Romerska män gav sin hustru en ring som bröllopsgåva.
Själva bröllopet innehöll inslag som vi känner igen från vår tid. Bruden bar exempelvis vit klänning och hade sällskap av en brudtärna.
Brudparet åt även bröllopstårta och höll fest för familjen efter det att de vigts i ett tempel och offrat till gudarna.
Datumet för bröllopet valdes med omsorg, för romarna var väldigt vidskepliga. Den stora dagen fick inte infalla alltför nära religiösa festivaler, för då riskerade man att gudarna vredgades.
Följaktligen var februari och maj förbjudna, medan juni ansågs vara en bra månad.