Romarna fruktade nattens monster

Om barnen inte uppförde sig ordentligt hotade romerska föräldrar ofta med att häxan Lamia skulle komma om natten och äta upp dem. Och hon var långtifrån den enda häxan som sades vandra omkring på nätterna för att mörda romar­rikets småttingar.

”När jag var fyra år blev jag bortrövad och dödad. Jag togs av en häxa”, står det t.ex. på en liten pojkes grav.

Romarna var övertygade om att häxorna använde barnens kroppsdelar i sina hemska ritualer eller sålde dem vidare till vidskepliga kunder. Det sägs t.ex. att advokater köpte torkade fosterhinnor från förlossningar eftersom de gav tur i rättssalen.

Det var inte bara häxor som lurade i mörkret. Romarna var även rädda för onda andar – så kallade lemures – som myllrade upp ur sina gravar om natten.

Om de döda inte fick en begravning med de rätta ritualerna sades de vara dömda till att vandra runt bland de levande i minst hundra år.

Romarna var så rädda för de rastlösa andarna att de varje år i maj firade en nio dagar lång högtid, Lemuria, som skulle dämpa de dödas lust att skada dem.

Knutar kunde förstöra skörden

För romerska kvinnor som deltog i religiösa ceremonier var det strängt förbjudet att ha håret uppsatt i knut. Det skulle bäras löst hängande, liksom kvinnornas kläder.

Romarna trodde näm­­ligen att knutar kunde binda de religiösa ritualerna och därmed göra dem verkningslösa. Eftersom man var rädd för knutar fick kvinnorna inte heller bära med sig sina spinnredskap nära åkrar.

Om trådarna trasslade ihop sig till knutar skulle säden trassla ihop sig med ogräset – med katastrofala följder för skörden.

Blodstänk förebådade kungatidens fall

Trots alla sina krig var romarna liv­rädda för att få blod på sig. De menade att själen bodde i blodet och att det hade magiska egenskaper. Därför skulle det bringa olycka att få någon annans blod på sig.

Enligt en legend från det tidiga Rom mördades stadens kung Servius Tullius av sin svärson Tarquinius Superbus. Liket kastades ut mitt på gatan, varefter kungens dotter, Tullia, körde över det med en vagn.

Blod från det överkörda liket stänkte upp på Tullia. En sierska sade att det var ett förebud om att den nya regimen skulle sluta lika illa som den börjat. Hon fick rätt.

Några år senare mördades Tar­quinius son sedan han våldtagit en romersk adelsdam. De rasande romarna avsatte samtidigt fadern och införde republik.

Blixtnedslag skulle begravas

Precis som de flesta andra folk var romarna rädda för åskan. Ett blixtnedslag i en byggnad eller ett träd ansågs föra olycka med sig.

Vid sådana tillfällen ryckte särskilda präster ut för att tyda varsel och offra ett lamm vid nedslagsplatsen.

Prästerna lät därefter bygga en låg mur kring platsen med en inskription där det stod att blixten begravts och området hade renats.

Offergåvor skulle förhindra olycka

Romarna hade många olika gudar men offrade bara till de gudar de behövde just för tillfället. En romare som var sjuk offrade till läkekonstens gud Asklepios.

Guden hade en kultplats på Tiberön mitt i Rom och arkeologerna har hittat hundratals små lerfigurer i floden Tibern.

Läs också: De tolv största romerska gudarna – och de små

Figurerna föreställer allt från fötter till bröst och har placerats ihop med offergåvorna så att guden skulle veta var på kroppen sjukdomen satt.

Offergåvorna bestod ofta av frukt eller vin. Vid speciella tillfällen offrade romarna även djur. När Caligula blev kejsare år 37 e.Kr. offrades 160 000 kor inom loppet av tre månader.

Ett husaltare i varje hem

I alla romerska hem fanns ett litet altare där invånarna kunde offra till de så kallade lares, husets skyddsgudar.

Varje morgon offrade romarna till dem för att de skulle värna om huset och dem som bodde där. När en pojke fick sitt första skägg var det sed att han rakade av det och gav det till husgudarna.

Flickorna gav sina leksaksdockor till lares när de blivit vuxna och skulle gifta sig.

Avklippt hår var ett vapen

Romarna ansåg att hår och naglar hade magiska egenskaper och innehöll en del av dem själva. Avklippt hår och nagelbitar kunde därför användas av fiender för att dra förbannelser över ägaren. Av den anledningen var det viktigt att ta hand om resterna.

I en roman från århundradet efter Kristi födelse förvarar den stenrike romaren Trimalchio t.ex. alltid sitt avklippta skägg i en förgylld låda.

Spott skyddade mot onda ögat

Mest av allt var romarna rädda för att deras fiender skulle sätta ”onda ögat” på dem. Den som drabbats skulle råka ut för allehanda olyckor.

Romarna köpte därför särskilda amuletter för att avvärja onda ögat. Barn som blev utsatta för onda ögat av främlingar kunde emellertid räddas om man smorde lite saliv i pannan på dem.

Barn levde i ständig fara

Från och med det ögonblick då ett romerskt barn föddes levde det i överhängande fara.

Barnadödligheten var extremt hög i det romerska samhället och romarna var övertygade om att detta berodde på att barnen inte hade samma motståndskraft mot onda andar som de vuxna.

I en särskild ceremoni redan vid födseln tillkallade romarna skyddande gudar som skulle hålla skogens onda andar borta från barnets hem:

”På natten omringar tre män husets yttertröskel och slår på den med en yxa och en hammare. Därefter sopar de den med en kvast. Genom dessa tecken på tillbedjan hindras de onda andarna från att komma in”, förklarade kyrko­fadern Augustinus på 400-talet e.Kr.

Fram till puberteten skulle pojkar dessutom bära en särskild toga med rödlila kant. Togan, som även bars av Roms högsta ämbetsmän, ansågs ge barnen extra skydd.

Utöver detta var det vanligt att både pojkar och flickor bar amuletter av läder eller metall – så kallade bullor. Amuletterna påstods vara särskilt effektiva mot folk som kastade ”onda ögat” efter barnen.

General blev galen på heliga höns

Inför ett militärt slag var det sed att tyda tecknen från heliga höns. Djuren fördes med i burar, och inför slaget kastade prästerna sädeskorn framför dem. Om hönsen åt, var det ett gott tecken. Om de inte åt, måste slaget i regel skjutas upp eller avblåsas helt.

Inför ett väldigt sjöslag mot ärkefienden Karthago år 249 f.Kr. kastade den romerske konsuln Claudius Pulcher korn framför hönsen, men de vägrade att äta av dem.

Efter en lång väntan blev den otålige fältherren så arg att han kastade hönsen i havet med orden: ”Om de inte vill äta ska de få dricka!” Sjöslaget slutade i ett förkrossande nederlag för romarna.

Fåglar berättade om framtiden

Innan den romerska senaten kunde fatta några beslut om lagändringar och andra statsangelägenheter måste de ta reda på vad gudarna tyckte.

För att få veta det hade romarna präster, så kallade augurer, som studerade fåglar och bedömde om tecknen var goda eller dåliga. Auguren studerade fågelarten, hur högt fåglarna flög och i vilken riktning.

Om tecknen var dåliga måste lagförslaget revideras eller helt förkastas.

Romarna hade övertagit seden från etruskerna som tidigare styrt över om-rådet norr om Rom. Varje gång romarna erövrade nya landområden var det tradition att en präst inviterade stadens eller landets gudar att komma till Rom och ge romarna ett tillskott av gudomar.

Präster läste i de inre organen

De så kallade haruspices kunde tyda varsel, precis som augurerna. Det gjorde de oftast genom att studera offerdjurens lever. Organets färg, storlek och form granskades noga.

Om levern var sjuk eller hade en ovanlig form var det ett hemskt omen. Haruspices hade även till uppgift att tyda tecken i samband med blixtnedslag.

Heliga böcker hade svar på allt

De så kallade sibyllinska böckerna var Roms heligaste och de innehöll urgamla visdomsord. En romersk kung köpte dem cirka 500 f.Kr. av en sibylla – en grekisk sierska.

Särskilda präster konsulterade böckerna när stora olyckor inträffade. De slog upp en sida på måfå, och oavsett vad som stod på sidan skulle rådet följas. Det var därför en katastrof då templet som de förvarades i brann ned år 83 f.Kr.