Romarna dödade oönskade spädbarn
Fäder i det antika Rom hade oinskränkt makt över sina barns liv. Klena spädbarn, och även friska flickor, dödades ofta strax efter födseln. Man har hittat barnskelett som bekräftar den makabra sedvänjan.
Arkeologen Simon Mays är övertygad om att fynden av barnskelett bevisar att romarna dödade sina spädbarn.
Spädbarn betraktades inte som människor utan avlivades kallblodigt i det antika Rom.
Den slutsatsen drog en grupp brittiska arkeologer som år 2010 undersökte kvarlevorna efter 97 romerska barn.
De små skeletten grävdes ut år 1912 intill en romersk villa i Buckinghamshire i södra England, där de begravts på bakgården.
De arkeologer som grävde ut barnskeletten undersökte dem emellertid aldrig utan packade ned dem i cigarrlådor och arkiverade dem.
Andra arkeologer som upptäckte lådorna av en slump cirka hundra år senare fick en chock.
”Alla skelett var lika stora. Genom att mäta benen kan man avgöra hur gammalt barnet var när det dog, och genom att undersöka benen i extremiteterna kan man fastslå ett barns ålder med två veckors marginal”, säger arkeologen Simon Mays, som upptäckte att samtliga skelettdelar kom från nyfödda barn som hade varit helt friska.
Forskarna drar därför slutsatsen att det för cirka 1 800 år sedan kan ha funnits en romersk bordell i villan och att de 97 skeletten var kvarlevorna av de prostituerades oönskade barn, som systematiskt dödats efter födseln.
Fyndet i Buckinghamshire påminde om en liknande, makaber upptäckt som arkeologer gjorde år 1988 i den israeliska staden Askalon.
I kloaken under ett romerskt badhus fann forskarna tusentals ben från hundra spädbarn.
Även här visade granskningen att barnen varit nyfödda och friska.
Flera arkeologiska fynd tydde på att badhuset varit en bordell och att de nyfödda strypts och kastats i kloaken.
Barnskeletten är därför ett bevis för en teori som historikerna länge känt till genom skriftliga källor: Romarna dödade sina spädbarn.
Även om de arkeologiska fynden gjorts vid bordeller tyder flera antika texter nämligen på att barnamord var utbrett även bland vanliga romare.
Satirikern Juvenalis (ca 65–135 e.Kr.) skriver att barn ”lämnades kvar vid septiktankar” och filosofen Seneca (4–65 e.Kr.) bekräftar att ”vi dränker nyfödda som är svaga eller onormala”.
I ett annat exempel skriver en utstationerad legionär till sin hustru: ”Jag bönar och ber dig att ta väl hand om vårt lilla barn, och när jag får lön ska jag sända den till dig. Om du innan dess – med gudarnas nåd – föder en pojke, så låt honom leva. Om det är en flicka så gör dig av med henne.”
Mord på spädbarn förekommer i grekisk mytologi: kungadottern Medea dödar sina två små barn i desperation.
Fadern var herre över livet
Enligt romersk lag hade en far oinskränkt makt över sitt barns öde, till dess att barnet fyllde två år.
Barn som var yngre än så betraktades inte som en fullt utvecklad människa och om barnet var sjukt, handikappat, hade ”fel” kön – eller om familjen helt enkelt var fattig – hade fadern rätt att ta sitt barns liv.
Enligt den romerska rätten, de Tolv tavlornas lag, var det faktiskt faderns ansvar att uppfylla regeln om att ”deformerade barn skall dödas”.
Enligt samma lag hade en far rätt att döda friska flickebarn – en praksis som många romare använde sig av eftersom pojkar ansågs vara mer värda.
Även i Roms finaste familjer dödade man nyfödda flickor – historikerna kan se att de fick onaturligt få döttrar.
Många av de främsta personerna i romarriket förespråkade mord på spädbarn.
De menade att det romerska folket skulle bli starkare om de svagaste individerna gallrades bort.
Juristen Cicero försvarade till exempel barnamord genom att hänvisa till Tolv tavlornas lag, och historikern Tacitus hånade judarna för att de betraktade det som ”en dödssynd att döda ett oönskat barn”.
Barnen kastades oftast i någon flod eller lämnades kvar invid vägen.
Tanken var att barnets familj på så vis slapp ifrån det moraliska ansvaret, eftersom barnet dog av naturliga orsaker; svält eller köld.
Tekniskt sett kunde ju förbipasserande, eller gudarna, ingripa och rädda livet på barnet. Men faktum var att det ofta var hungriga vilda hundar som hittade barnen.
Direkt efter förlossningen skulle barnets far bestämma om den nyfödda skulle få leva eller kastas ut på gatan.
Brutal sedvänja chockade samtiden
”Alla de vilddjur som äter människokött besöker dessa platser och frossar på spädbarn”, skriver den grekisk-judiske filosofen Filon från Alexandria (10 f.Kr.–40 e.Kr.) chockad om romarnas brutala seder.
De barn som faktiskt blev räddade slutade ofta som slavar eller prostituerade.
Under tider då romarna hade ont om slavar, till exempel när riket inte tagit krigsfångar på flera år, gick slavhandlare omkring på gatorna och plockade upp övergivna spädbarn.
Barnen hamnade oftast hos ammor som var specialiserade på att uppfostra oönskade barn tills barnen var gamla nog att kunna säljas.
Spädbarnsmord var inget unikt för Rom; företeelsen spred sig även till de erövrade provinserna, vilket skelettfynden i England och Israel visar.
På många platser förfasades invånarna över romarnas brutalitet.
Till exempel tog gamla tiders egyptier ofta hand om oönskade spädbarn men gav dem då gärna namn som var avledda av ”sophög” för att påminna om var barnet hade hittats.
Inte förrän år 374 e.Kr. – då kristendomen hade fått fotfäste i romarriket – förbjöds de systematiska morden på spädbarn.