Romare skrev antikens Wikipedia

Plinius verk Historia naturalis (”Naturhistoria”) hade kanske blivit ännu mer omfattande om inte hans nyfikenhet hade drivit honom i döden år 79 efter Kristus.

Från officer till dermatolog

Plinius kom till världen år 23 efter Kristus. Han föddes in i en norditaliensk familj som tillhörde romerska rikets så kallade riddarstånd, klassen snäppet under de mäktiga och ännu rikare nobilitas.

Familjens välstånd innebar att Gajus Plinius Caecilius Secundus, som hans fullständiga namn löd, kunde slå sig ner i Rom och studera retorik och militärkonst. Som 23-åring inledde han sin militära bana och skickades till Germania som ryttarofficer.

Redan då fick den starka önskan att skriva det att krypa i fingrarna på Plinius. Han gav snart ut sitt första verk, en liten instruktionsbok om hur man kastar spjut från hästrygg. Det var även under stationeringen vid floden Rhen som Plinius blev vän med Roms blivande kejsare Vespasianus.

Inflytelserika vänner gjorde att Plinius livet igenom hade tillgång till ovanliga böcker och antikens stora begåvningar.

Efter fälttåget i Germania återvände han hem för att ägna sig åt litteraturen. Han skrev långa avhandlingar om sin syn på kejsarna, den innevarande såväl som avlidna. Han skrev även om grammatik och vardagsspråk.

Även något så praktiskt som kvinnors hudvård skrev han texter om.

Mot rynkor i ansiktet rekommenderade Plinius insmörjning med åsnemjölk. Akne kunde behandlas med en blandning av smör och blyvitt, som även det skulle smörjas in. Mot sår i ansiktet hjälpte en varm moderkaka från en ko, sammanfattade Plinius dåtidens hudvårdsråd.

När hans gamle vän Vespasianus tog makten i Rom år 69 utnämndes Plinius till ståthållare i Spanien, sydöstra Frankrike respektive Belgien. Det var nu Plinius verkligen gav sig i kast med att samla in kunskaper till sitt livsverk.

Plinius kämpade mot sömnen

Under den berömda 200 år långa Pax Romana, romerska rikets fredligaste period, inledde Plinius arbetet med Historia naturalis. Enligt honom innebar freden att upptäckternas tid var över. Världen stod stilla och vetenskaperna hade nått sina gränser. Därför var det dags att samla alla kunskaper och se till att de inte gick förlorade för eftervärlden.

Redan från början insåg Plinius att verket skulle bli monumentalt. Under de kommande tio åren skulle Historia naturalis komma att kräva både dag och natt av honom.

Plinius drevs av en stark nyfikenhet och en närmast manisk arbetsmoral. ”Evighetsmaskinen” Plinius fruktade ingenting mer än att spilla sin tid. Han ansåg att alla timmar som inte ägnades åt forskning var bortkastade.

Kanske var det därför han ogärna lade sig för att sova. Faktum är att hans motto var vita vigilia est, ”att leva är att vara vaken”. Genom att minimera sin sömn kunde Plinius sköta sitt arbete i statens tjänst på dagarna och ägna sig åt sin stora encyklopedi på nätterna.

Även transportsträckor kunde användas för att arbeta. När Plinius bars fram i sin bärstol av två starka slavar på Roms gator gick en tredje slav alltid bredvid honom och nedtecknade vad den flitige författaren dikterade.

Han ansåg att det var en gudomlig plikt att tjäna Rom och mänskligheten. Det var så han ville att eftervärlden skulle minnas honom.

När nattugglan Plinius arbetade i skenet från levande ljus och facklor satt han hopsjunken i sin länstol medan en av hans husslavar läste högt från en bokrulle.

På författarens uppmaning nedtecknade en annan slav utvalda passager. På så vis fick Plinius på en och samma gång texten uppläst och antecknade de delar av andra verk som skulle samlas i Historia naturalis.

Plinius hävdade att han på det här viset hade tagit sig igenom inte färre än 2 000 verk av drygt 100 författare, däribland Aristoteles, Homeros och Mucianus – och det han läste tog han för sanning. Om elefanter skrev han: ”Det är förvånande att elefanter kan klättra uppför rep, men mest förvånande är att de kan klättra ner igen, även när repet hänger rakt ner. Mucianus, som var konsul tre gånger, skriver att en viss elefant lärde sig det grekiska alfabetet och ofta skrev följande på detta språk: ’Jag har själv skrivit detta och jag har offrat krigsbyte från kelterna.’”

Stycket om elefanterna visar på en vid den här tiden banbrytande och för framtiden essentiell vetenskaplig praxis: Plinius informerade om varifrån han fått sina uppgifter. Han hänvisade till sina källor.

Världens äldsta encyklopedi

Wikipedia och Historia naturalis har inte så lite gemensamt. Faktum är att Plinius skrev att han samlade in kunskaper av ”omfattande kultur”, på grekiska enkyklios paideia, varifrån ordet ”encyklopedi” kommer.

I en encyklopedi är det ingen hemlighet att de kunskaper som förmedlas kommer från andra än författaren själv. Just det är unikt med Plinius verk. Medan alla hans föregångare använde passiva formuleringar som ”det sägs”, eller ”det har lästs”, angav Plinius namnen på de personer från vilka han fått sina uppgifter.

Liksom Wikipedia försökte Plinius täcka in nästan allt – ja, åtminstone allt i romarnas värld. Verkets titel ”Naturhistoria” bör uppfattas som en beskrivning av hela världen – och i det här fallet avsåg detta romerska riket.

På så vis blev Plinius verk även patriotiskt, i och med att Roms roll i världen förknippades med naturen själv. Liksom i fallet Wikipedia finns det dock goda skäl att läsa Historia naturalis med en nypa salt.

Vissa forskare hävdar rentav att själva uttrycket ”med en nypa salt” (cum grano salis) kan spåras till Plinius, som i ett recept på ett universellt motgift skrev att man ska ta det med ett saltkorn.

Andra experter påpekar att vi kan tacka Plinius för uttrycket ”det enda som är säkert är att ingenting är säkert”.

Säkert är dock att vi har Plinius att tacka för ingående skildringar av allt från romarnas gruvdrift till deras kryddhandel och konsthistoria.

Plinius den äldre dog år 79 efter Kristus, endast 55 år gammal. Det faktum att han är känd under sitt lite udda tillnamn beror på att den ogifte och barnlöse författaren testamenterade sitt livsverk till systersonen Gajus Caecilius. Därför blev systersonen känd som Plinius den yngre.

Under åren efter Plinius död lade systersonen sista handen vid det ämnesindelade verket. Därefter kopierades det huvudsakligen i mindre delar, så att kunskapstörstande romare kunde läsa just de delar av encyklopedin som intresserade dem mest.

På 200-talet valde den romerske författaren Quintus Gargilius Martialis till exempel ut verkets medicinska innehåll och publicerade det under namnet Medicina Plinii, ”Plinius medicin”.

Under de följande århundradena påverkades området örtmedicin i hög grad av texterna i Plinius verk. Han beskrev bland annat den så kallade signaturläran, som gick ut på att om en sjukdoms synliga symptom eller problemets orsak påminde om en växt, så kunde den bidra till hälsan.

Arter i familjen ärtväxter användes till exempel flitigt för att behandla skorpionstick, eftersom ärtbaljans böjda form liknar formen på skorpionens stjärt.

Vissa typer av orkidéer, som enligt romarna såg ut som testiklar, användes för att behandla impotens – dock med oviss verkan.

Från antiken till 1400-talet kopierades Historia naturalis så många gånger att över 200 exemplar finns kvar i dag. När tryckpressen uppfanns var Historia naturalis ett av de första verken från antiken som trycktes – för första gången i Venedig år 1469.

Skrönor överlevde i århundraden

År 1492 kritiserades verket för första gången för att innehålla alltför många felaktigheter, men det var först i slutet av 1600-talet som det kategoriskt avvisades av framstående vetenskapsmän. Dessförinnan hade Historia naturalis räknats som det främsta och mest användbara vetenskapliga verket.

I dag använder historiker mest Historia naturalis för att ta reda på mer om romarnas vardag och deras världsuppfattning. För dem är Plinius skrönor, som när han hävdade att barn i Illyrien (Slovenien, Kroatien, Serbien och Albanien) föddes gråhåriga och såg bäst på natten, mindre väsentliga.

De fäster sig inte heller särskilt mycket vid att han hävdade att björnar inte föds som de djur vi känner, utan som vita, oformliga köttklumpar, stora som möss och utan vare sig ögon eller hår, samt att björnmamman därefter slickar ungarna tills de har den rätta björnformen.