Rom utkrävde blodig hämnd: Judarna miste sitt land i heligt krig

Främlingar regerar Judeen

Det var inte första gången som judarna gjorde uppror mot romarna. Judarnas uppror år 132 e.Kr. var kulmen på många års förtryck mot det lilla folkslaget.

Judeen hade erövrats av romarna nästan tvåhundra år tidigare, år 63 f.Kr. Romarna tillsatte därefter en lydkung som såg till att driva in skatter från judar­na å romarnas vägnar.

Flera år senare placerade romarna en romersk guvernör i om­rådet, med högkvarter i judarnas heliga stad Jerusalem.

Romarna stödde Judeens judiska aristokrati liksom de många tusen romerska och grekiska bosättare som levde i landet.

På det viset såg romarna till att invånarna förblev så splittrade att ett enat uppror mot den romerska ockupationen var i stort sett otänkbart.

Men i maj 66 e.Kr., nästan 70 år före Bar Kokhbas uppror, bröt ett våldsamt uppror ut i staden Caesarea­ i norra delen av Judeen. Oroligheter­na spred sig snabbt till Jerusalem.

Judarna dödar 6 000 romare

Upprorets styrka kom som en överraskning för romarna. Under våren och sommaren 66 e.Kr. intog rebel­lerna stora delar av Judeen. Men på hösten började Roms mäktiga krigsmaskineri sätta sig i rörelse.

Syriens romerske guvernör marscherade mot Judeen med 30 000 man för att krossa rebel­lerna.

Den 27 oktober stod den romerska armén utanför Jerusalem och under dagarna som följde bröt romarna igenom försvarsverken och tog sig ända fram till templet, judarnas helgedom i stadens centrum.

Men just när segern tycktes vara i hamn avbröt romarna anfallet och drog sig tillbaka mot staden Caesarea.

Så snart romarna läm­nat Jerusalem dök de första judiska gerillasoldaterna upp. I regelrätta slag hade de lätt beväpnade rebellerna inte en chans mot de väldisci­plinerade och tungt bepansrade romarna.

Men bland Judeens klippor och olivlundar­ hade de övertaget och snart myllrade det av judiska soldater överallt

Det som skulle ha blivit en organiserad romersk reträtt blev istället ett fyra dagar långt, mardrömslikt gatlopp. Gång på gång anföll judarna.

När de romerska legionärerna till sist satt sig i säkerhet hade de lämnat efter sig högar med vapen, rustningar och materiel. Och närmare 6 000 av deras kamrater låg döda i Judeens vildmark.

Det var den största judiska segern på 200 år och ett av Roms värsta nederlag.

Seger slutar i inbördeskrig

Upproret år 66 e.Kr. hade brutit ut helt spontant. Därför bestod den judiska rebellarmén av en rad grupper med vitt skilda åsikter och mål.

Bland rebellerna fanns allt från revolutionära bonderebeller och radikala seloter och sicarianer, till konservativa representanter för adel och prästerskap.

De militära framgångarna i början av upproret hade till viss del mildrat motsättningarna, men det var bara en tidsfråga innan de väcktes igen.

I staden Tiberias utspelades snart veri­tabla gatustrider mellan radikala och moderata upprorsmän. I staden Sepphoris gick det ännu längre.

Där fruktade det judiska borgerskapet de ­radikala rebellerna mer än Rom och bad därför romarna om militärt beskydd.

Resultatet blev att romarna nu fick ett brohuvud mitt i fiendeland.

Rom skickar Vespasianus

Den man som fick i uppdrag att krossa upproret var den 57 år gamle generalen Vespasianus. På våren år 67 e.Kr. ryckte han in i judarnas land.

Vid katastrofen utanför Jerusalem hade judarna fått strida på sina egna villkor, men under Vespasianus invasion var det romarna som bestämde.

Han beordrade sina soldater att bränna åkrarna, förstöra spannmålslagren och döda alla husdjur i de områden som soldaterna marscherade genom.

De romerska trupperna slog till mot rebellernas städer och borgar. Judarna hade ingenting att sätta emot romarnas överlägsna teknik, och en efter en föll deras fästningar.

Den sista stora basen för rebellerna var klippstaden Gamala. Här försvarade sig befolkningen tappert mot övermakten och slog tillbaka flera romerska anfall.

När invånarna till sist insåg att slutet närmade sig, sökte de sin tillflykt till en utskjutande klippa över en djup dal. Där valde många att kasta sig mot avgrunden hellre än att hamna i fiendens klor.

Efter hand som romarna tog kontroll över de judiska distrikten flydde rebellerna till Jerusalem där det slutgiltiga slaget skulle stå. Här väntade 25.000 judiska rebeller på den romerska armén som närmade sig.

Den judiska upprorsarmén i Jerusalem var en brokig skara av konservativa nationalister, religiösa fanatiker och revolutionärer. En stor del av dem hade besegrat romarna tidigare och var fulla av kampvilja.

För många kändes detta som det avgörande slaget mellan ljusets och mörkrets makter. Judarna var övertygade om att himlens härskare skulle komma dem till undsättning när romarna anföll den heliga staden.

Och den 23 april år 70 e.Kr. stod ”mörkrets armé” utanför Jerusalems murar – nu ledd av Vespasianus son Titus.

Angreppet mot Jerusalem

Romarna började anlägga tre enorma ramper av jord utanför Jerusalems murar. När ramperna var färdiga körde man fram murbräckor och belägringsmaskiner för att krossa­ stadsmuren.

Historikern Jose­fus berättar att ”ett djupt stön av förtvivlan” steg upp från Jerusalem när ljudet av den första stöten med murbräckan ekade genom staden. Alla visste att romarna hädanefter inte skulle visa judarna minsta nåd.

Efter en veckas arbete bröt romarnas största murbräcka, ”Victor”, genom stadsmuren. I slutet av maj närmade sig romarna tempelområdet och stod nu framför Jerusalems innersta fästning, ”Antonia”.

Än en gång började romarna bygga ramper och efter två veckor var de enorma murbräckorna på plats nedanför murarna. Åter skakades staden av dånet från belägringsmaskinerna.

Men plötsligt gav marken vika. Murbräckor, ramper och män försvann ned i avgrunden. I största hemlighet hade judarna grävt tunnlar under romarna och därefter tänt eld på de balkar som stöttade upp tunnlarna med följden att de kollapsade.

På ett ögonblick hade rebellerna förstört med än två veckors romerskt ingenjörsarbete. Men romar­na hade många andra metoder att ta till när de ville knäcka en stad.

Judarna fick äta halm

General Titus drog tillbaka soldaterna från staden och lät anlägga en åtta kilometer lång mur med 13 fort kring hela Jerusalem. Därefter behövde romarna bara vänta på att maten i Jerusalem skulle ta slut. Det dröjde inte länge.

De militära styrkorna i staden hade stora matförråd liksom många av de rika judarna i staden. Men de övriga cirka 200 000 invånarna i Jerusalem hade inte tillgång till dessa förråd.

Under sommaren 70 e.Kr. blev situationen allt mer desperat. Folk plockade ogräs, kokade läderbälten, åt halm från stallgolven och rotade igenom hästspillningen på jakt efter osmälta korn.

Och i svältens spår kom sjukdomarna. Till slut kunde man inte begrava alla döda utan kastade ut liken över stadsmurarna.

Dalen utanför Jerusalem fylldes med lik som ruttnade i sommarhettan och en rännil av stinkande vätskor sipprade ut från de upplösta kropparna.

Många försökte fly men bara ett fåtal kom förbi den romerska blocka­den. Välbärgade judar klarade sig lätt om de blev fångade. De kunde betala och många hade varit motståndare till upproret.

Några hade dock oturen att springa rakt i famnen på romarnas syriska och arabiska hjälptrupper, som skar upp magen på dem eftersom de trodde att flyktingarna hade svalt guld och ädelstenar.

För vanliga judar gavs ingen nåd. Snart växte en skog upp kring Jerusalem: tusentals kors där döda eller döende judiska fångar hade spikats fast. På så vis försökte romarna knäcka judarnas kampvilja.

Kombinationen av strider, svält, sjuk­domar och terror fungerade och på sensommaren år 70 e.Kr. stod den romerska armén framför templet – judarnas viktigaste helgedom.

Templet går upp i lågor

Under de blodiga och kaotiska gatustriderna kring templet plockade en romersk soldat upp en brinnande träbit från marken. Han ställde sig på en annan soldats axlar och kastade in facklan genom ett fönster.

Rummet bakom fönstret råkade vara ett av templets förrådsrum och det var fullt med pergamentrullar, papyrus och kläder. Det hade varit torrt i flera veckor och en explosions­artad brand bröt ut.

Snart fylldes tempelområdet med förtvivlade judar som försökte försvara templet mot romarna och samtidigt rädda de heliga skrifterna undan elden.

Förlusten av templet blev döds­stöten för rebellerna och många av judarna förstod att slutet var nära. Plötsligt fick de romerska soldaterna syn på något.

På arkadernas tak runt om det brinnande templet stod hundratals män, kvinnor och barn. Omringade av eld och rök stirrade de mot himlen, in i det sista väntade de på att räddningen skulle komma därifrån.

Men när hjälpen inte kom slukades de av lågorna.

Romarna firar segern

Hemma i Rom firades segern med tidernas mest storslagna triumftåg. De besegrade var inte barbarer från Gallien eller Germanien utan en gammal och högtstående kultur med palats, tempel och stora städer.

I flera timmar ringlade tåget genom gatorna och tusentals romare samlades för att titta på processionerna.

De såg tavlor som avbildade de största slagen samt de städer som erövrats under det fyra år långa kriget i judarnas land. Tusentals soldater tågade förbi och visade upp alla de skatter den romerska hären rövat med sig.

Sjuhundra judiska fångar leddes också längs gatorna. De hade valts ut för att de var särskilt stora, kraftiga och vackra.

När den sjuarmade ljusstaken och andra tempelskatter visades upp steg ett öronbedövande jubel från åskådarna.

I Judeen låg Jerusalem och judarnas tempel i ruiner. Det fanns inte heller några präster kvar i staden. Jerusalems befolkning hade reducerats till en tredjedel – flera hundra tusen judar hade dödats eller deporterats.

Alldeles intill Jerusalem grun­dade Rom en koloni för romerska krigsveteraner som tilldelades land som tack för tjänstgöringen. Dess­utom grundlades en rad icke-judiska städer över hela Judeen.

Den judiska nationen hade i praktiken upphört att existera. Men inte ens nu var judarnas motståndsvilja knäckt. De väntade bara på en chans att bli av med det romerska oket.

Hadrianus förbjuder omskärelse

År 130 e.Kr. – 60 år efter judarnas första uppror – kom den romerske kejsaren Hadrianus till Jerusalem som ännu låg i ruiner.

Han ville nu bygga en ny och modern romersk stad vid namn Aelia Capitolina på platsen. Och i stället för judarnas för­störda tempel tänkte han bygga ett nytt tempel till den romerske guden Jupiters ära.

Judarna reagerade med chock och raseri. Hadrianus ansåg sig vara judarnas vän men som så många före honom förstod han sig inte på judarna och deras religion.

Romar­nas religion däremot, var flexibel och prag­matisk; de tog gärna till sig nya gudar och hade till och med en gudinna för Roms kloaker. En sådan kultur kunde aldrig förstå judarnas passionerade förhållande till sin gud.

Samtidigt med sina tempelplaner i Jerusalem införde Hadrianus även ett förbud mot omskärelse.

För romare och greker var alla former av självstympning motbjudande, men judarna tolkade förbudet som en medveten provokation. Inom två år reste sig Judeen på nytt till det sista och mest ödesdigra kriget mot Rom.

I det förra stora upproret hade en mängd motstridiga grupper och personer deltagit. Men denna gång stod rebellerna enade bakom ­Bar Kokhba. Med sin status som den väntade Messias ledde han judarna in i den slutgiltiga frihetskampen.

Upproret år 66 e.Kr. hade haft reli­giösa undertoner. Men den här gången menade många rebeller att de förde ett heligt krig mot Rom.

Judarnas religiösa fanatism gav rebellsoldaterna nästan övernaturlig kraft i kampen mot de annars oövervinneliga romerska trupperna.

Och varje vecka kom tiotusentals nya rekryter till rebellerna som till sist var fler än hundra­ tusen.

Judarnas sista fästning

Kejsar Hadrianus sände bud efter en av Roms mest erfarna generaler, Julius Severus. Severus kom direkt från Britannia och hade stor er­farenhet av att bekämpa gerilla­trupper.

På grund av rebellernas numerära överlägsenhet och religiösa fanatism undvek Severus att möta dem i öppna strider. I stället isolerade han mindre grupper av rebeller och skar av deras försörjningsvägar.

Han anlade även ett nytt vägnät i ­Judeen bara för att underlätta transporten av legionärerna. Sakta kvävde Severus upproret.

Upprorsledaren Bar Kokhba var ännu på fri fot. Tillsammans med sina mest fanatiska soldater för­skansade han sig i klippfästningen Bethar inte långt från Jerusalem.

Men det var bara en tidsfråga innan romarna skulle komma. Belägringen av Betharfästningen blev krigets sista stora kraftmätning.

Att besegra Bar Kokhba och hans gerilla var så viktigt att kejsar Hadrianus själv fanns på plats under belägringen.

Rebellernas mod och fanatism hjälpte inte längre mot romarnas arméer. Judarna gav aldrig upp, de dog i klippfästningen. En romersk källa hävdar att de dog av svält och törst.

Men enligt judiska källor högg romarna ned alla judar ”tills häs­tarna vadade i blod upp till näs­borrarna och blodet rann ner för klipporna och vidare ut i havet som färgades rött”.

Kriget skakar även romarna

Jerusalems fall år 70 e.Kr. firades med en av de mest storslagna segerceremonier som Rom skådat. Efter Bar Kokhba-upproret – 60 år senare – anordnade romarna inga triumf­tåg och reste heller inga segermonument.

Den våldsamma fanatism och brutalitet som präglat upproret skakade till och med de krigsvana romarna och det var inte ett krig som de var stolta över att ha vunnit. Några romare betraktade det inte ens som en seger.

I ett brev från författaren Cornelius Fronto till kejsar Marcus Aurelius trettio år senare beskriver han Bar Kokhba-upproret som ett av Roms nederlag.

Kanske kände många som general Titus när han efter Jerusalems fall år 70 e.Kr. ska ha sagt: ”Det är ingen ära att ha besegrat ett folk som blivit övergivet av sina gudar.”

Kriget var inget mindre än en kata­strof för judarna. Den romerske historikern Dio Cassius beskrev kriget med dessa ord:

”Femtio av deras viktigaste fästningar och 985 av deras mest kända städer jämnades med marken. 580.000 människor dödades i drabb­ningar och slag, och det går inte att räkna alla som dog av svält, sjukdom och eldsvådor. På det viset ödelades nästan hela Judeen.”

Med dessa tre meningar sammanfattade den romerske historikern en hel nations undergång.

Hadrianus tömmer Judeen på judar

Judeen existerade inte längre. I stället­ upprättade kejsar Hadrianus en ny provins vid namn Syria Pale­stina, uppkallad efter judarnas urgamla fiender filistéerna.

Landet tömdes nästan på judar. Förutom alla de judar som dödats under upproret såldes tusentals som slavar ­eller skickades ut i det romerska ­imperiet för att sluta sina dagar i ­romarnas saltgruvor.

De som över­levde flydde. De som hade tur anslöt sig till de judiska kolonierna i Egypten och nuvarande Irak, men många andra tvingades resa mot ett helt okänt öde i Europa.

För att säkra att en judisk stat aldrig skulle återuppstå förbjöd Hadrianus judarna att se Jerusalem. Straffet för överträdelsen var döden.

Omedelbart efter upproret riskerade rabbinen Akiba ben Josef sitt liv för att få se sitt älskade Jerusalem en sista gång.

Han lycka­des ta sig in i staden och han lyckades få en skymt av tempelruinen innan soldaterna upptäckte honom och kastade honom i fängelse.

Medan romarna torterade honom till döds läste ­Akiba judarnas urgamla bön ”Shema Yisrael” – Hör Israel, att Herren­ är din Gud, Herren allena.

Den gamle rabbinen kunde inte veta att det skulle dröja ytterligare 1 800 år innan Israel återigen blev ett eget land. Judarna var nu ett folk på flykt, utan land och utan beskydd.