Rom till salu: Ökenkungen fann romarnas svaghet

Lögn, bedrägeri och mord är den afrikanske kungen Jugurthas stora tillgångar. När han kommer på kant med supermakten Rom reser han till staden för att muta sig ur knipan. De romerska senatorerna är med på noterna!

Lögn, bedrägeri och mord är den afrikanske kungen Jugurthas stora tillgångar. När han kommer på kant med supermakten Rom reser han till staden för att muta sig ur knipan. De romerska senatorerna är med på noterna!

Miłek Jakubiec/Historiebladet

Den 1 januari 104 före Kristus myllrar Roms invånare ut på stadens gator. Alla vill se det triumftåg som de aldrig räknat med att få uppleva.

Från gator och gränder klämmer sig borgare, hantverkare och dagdrivare fram för att få en skymt av triumftågets huvudattraktion, krigsfången Jugurtha, som av sin egen kusin kallats ”den ondaste av alla män på jorden”.

I ett årtionde har ökenkungen Jugurtha från det heta Numidien i Nordafrika mutat, bedragit och mördat alla som stått i vägen för hans planer. Inte ens Roms mäktiga armé fick bukt med den förslagne numidiern. Han blev tillfångatagen bara för att romarna till slut använde sig av de smutsiga trick som kungen var expert på.

Jublet är stort nu när triumftågets vagnar fyllda med krigsbyte rullar förbi och den ökände fången dyker upp. Åskådarna sträcker på halsen för att få en skymt av den 56-årige härskaren, som bär vackra kläder och glänsande smycken av guld.

Jugurtha, triumftåg, Rom

År 1729 målade italienaren Giovanni Battista Giambattista Tiepolo hur han föreställde sig att det såg ut när Jugurtha gick genom Rom i bojor.

© The Metropolitan Museum of Art, New York

Så som han för sig på Roms stenlagda huvudgata Via Sacra, på väg mot Capitolium med böljande korkskruvslockar och ett gulddiadem på huvudet, ser Jugurtha alls inte ut som någon slagen man.

Det är bara bojorna runt hans handleder som visar att kungen inte längre har någonting att fira. När triumftåget når Capitoliums fot förs han bort på en sidoväg och vandrar mot sitt slutliga öde.

Av Roms många fiender är Jugurtha den som lyckades skaka om Rom allra mest, inte för att han var en genialisk taktiker i krig eller ledde väldiga arméer, utan för att han utnyttjade romarnas största svaghet: guld.

Jugurtha var alldeles för skicklig

Historien om Jugurtha började många år tidigare. År 146 före Kristus krossade romarna Nordafrikas supermakt Karthago i tredje puniska kriget och gjorde det möjligt för grannriket Numidien, Roms allierade, att växa fram som ett starkt handelscentrum på den nordafrikanska kusten.

Sex år senare blev kung Micipsa landets envåldshärskare, efter det att hans två bröder dött. Micipsa hade två söner, som båda två skulle följa honom på tronen. Han hade emellertid också en brorson, Jugurtha, som kungen lät utbilda i sitt palats.

Numidien, mausoleum

De numidiska härskarna lämnade bland annat efter sig sig detta kungliga mausoleum i det som i dag är Tunisien.

© Ritzau Scanpix

Numidiens härskare var beroende av Rom

Ursprungligen lutade sig Numidiens härskare mot den nordafrikanska stormakten Karthago. År 206 före Kristus bytte de emellertid sida och allierade sig med Rom, som därefter bestämde i stort sett allt.

206 före Kristus

Hövdingason blir Roms allierade
Under andra puniska kriget ingår hövdingasonen Massinissa en allians med Rom. Som tack gör Rom Massinissa till Numidiens kung sedan fienden Karthago besegrats.

149 före Kristus

Massinissa orsakar ett storkrig
Kung Massinissa försöker erövra land från Karthago. Striden får Rom att förklara karthagerna krig (tredje puniska kriget). Konflikten slutar med Karthagos utplåning.

148 före Kristus

Tre söner delar på Numidien
Efter Massinissas död år 148 före Kristus delar Rom upp riket och ger kungens tre söner var sin del. Två av sönerna dör, varefter riket enas under den tredje sonen, Micipsa.

118 före Kristus

Riket delas på nytt
När Micipsa dör år 118 före Kristus tar sönerna Hiempsal och Adherbal över var sin del av riket. Micipsa har emellertid också testamenterat en tredjedel till sin brorson Jugurtha.

111 före Kristus

Rom förklarar krig
Jugurtha mördar Hiempsal, varefter Adherbal ber Rom om hjälp. Senaten beslutar att Jugurtha och Adherbal ska dela riket, men när Jugurtha även mördar Adherbal förklarar Rom krig år 111 före Kristus.

105 före Kristus

Jugurtha besegras
Efter ett långt krig besegrar romarna slutligen Jugurtha år 105 före Kristus. Rom tillsätter nya kungar, men år 46 före Kristus delas riket mellan grannstaten Mauretanien och Rom.

Jugurtha visade snart stor fallenhet för både krig och ledarskap, och hans popularitet inom armén och befolkningen växte så mycket att kung Micipsas stolthet över sin brorson fick ge vika för rädslan för den unge mannens ambitioner.

När den romerske fältherren Scipio Aemilianus år 134 före Kristus bad Micipsa om hjälp med Roms belägring av den spanska staden Numantia fick kungen en idé.

”Han gav Jugurtha befälet över numidierna han skickade till Spanien i hopp om att Jugurtha skulle falla offer för antingen sin önskan att visa sig modig eller den brutala fienden”, skriver den romerske författaren Sallustius.

Fällan gav emellertid inte önskat resultat. Jugurtha inte bara överlevde, utan imponerade dessutom så mycket på den romerske fältherren att han blev en av generalens mest betrodda män. När den unge krigshjälten återvände hem kände sig därför kung Micipsa tvungen att adoptera Jugurtha.

En kort tid senare dog Micipsa. I sitt testamente gav han sina båda söner och Jugurtha var sin del av Numidien. Arvingarna kunde emellertid inte komma överens, så Jugurtha planerade att mörda kungens söner Hiempsal och Adherbal, trots att morden garanterat skulle sticka romarna i ögonen.

”Han var fast förvissad om att allt kunde köpas i Rom.” Den romerske författaren Sallustius om Jugurtha

Under sin vistelse i Spanien hade Jugurtha nämligen upptäckt att Roms elit först och främst styrdes av pengar. ”Han var fast förvissad om att allt kunde köpas i Rom”, skriver Sallustius.

Natten innan tronarvingarna skulle mötas skickade han ut sina hejdukar till huset där Hiempsal bodde. De slog in dörrarna och hittade en skräckslagen Hiempsal gömd i en tjänsteflickas kammare.

”Numidierna följde sina order och förde hans huvud till Jugurtha”, berättar Sallustius.

Guld gick före rätt

Mordet på Hiempsal fick brodern Adherbal att fly till Rom för att vädja om hjälp. Som svar på det skeppade Jugurtha diplomater med väskor fulla av guld och silver till Rom.

Vid den här tidpunkten styrdes den romerska republiken av två konsuler som valdes av det romerska folket och satt ett år i taget. Konsulerna ledde staten tillsammans med senaten, som i princip var en rådgivande församling.

Numantia, Jugurtha, Rom

Romarna belägrade staden Numantia i ungefär ett år. Bland Roms soldater fanns Jugurtha.

© Imageselect

Den unge Jugurtha lärde sig att förakta romarna

Som ung man skickades Jugurtha till Spanien för att hjälpa den romerska armén. Där insåg han att supermaktens aristokrater gjorde vad som helst för pengar.

År 134 före Kristus beordrade Rom fältherren Scipio Aemilianus till Spanien för att rädda armén undan ett förödmjukande nederlag. Legionärerna hade i många år försökt inta staden Numantia, men romarna hade gång på gång slagits tillbaka.

När Scipio kom dit var arméns disciplin mycket dålig. Officerarna ägnade sin tid åt spel och prostituerade. Generalen återinförde disciplinen och betalade även ur egen ficka för att värva fler soldater. Bland dessa fanns en grupp från Numidien, ledd av den unge Jugurtha.

Enligt den romerske författaren Sallustius visade sig Jugurtha vara extremt skicklig och vann både Scipios och andra romares vänskap. Trots Scipios insats rådde fortfarande en utpräglad svaghet för pengar och ohederlighet inom den romerska armén, i synnerhet bland officerarna.

Jugurtha ägnade mycket tid åt att studera romarna och han kom fram till att de flesta enkelt lät sig korrumperas, detta trots att romarna hade rykte om sig att vara rättskaffens. Dessa kunskaper tog den unge mannen med sig hem, där hans planer tog form.

Till skillnad från konsulerna innehade medlemmarna av senaten, som utgjordes av Roms rikaste och mäktigaste män, sina ämbeten livet ut. Församlingen hade blivit extremt inflytelserik och senatorerna kämpade med näbbar och klor för att stänga ute alla andra från rikets ledning.

Senatorerna kom från familjer som alla påstod sig ha anor som sträckte sig ända tillbaka till stadens grundande.

Jugurtha kände till senatens makt, så hans sändebud började smöra för de romerska senatorerna med stora summor pengar.

”Den del av senaten som satte pengar och tjänster högre än rättvisa vann trots allt.” Den romerske författaren Sallustius om Roms korrumperade senatorer

När senaten röstade om att hjälpa Adherbal ansåg flera medlemmar som tidigare varit emot Jugurtha plötsligt att han inte hade gjort något fel.

”Den del av senaten som satte pengar och tjänster högre än rättvisa vann trots allt”, skriver Sallustius upprört.

I stället för att bestraffa mordet beslutades det att Numidien skulle delas mellan Jugurtha och Adherbal. Utfallet visade Jugurtha att Rom inte utgjorde något verkligt hot. En kort tid senare, år 112 före Kristus, lät han sina soldater attackera Adherbal, vars armé höggs ner utanför huvudstaden Cirta (det antika namnet på den algeriska staden Constantine).

Adherbal sökte skydd i staden tillsammans med de överlevande. Där fanns ett stort antal romerska handelsmän, som försvarade Cirta så ihärdigt att Jugurtha tvingades ge upp stormningen av staden.

Senaten i Rom skickade representanter till Nordafrika för att få Jugurtha att ge upp belägringen, men förhandlingarna kom ingenvart.

När romarna i Cirta hörde talas om sändebuden blev de övertygade om att Jugurtha inte skulle skada dem ifall staden kapitulerade, men så snart stadsportarna slogs upp lät Jugurtha döda Adherbal, varefter hans soldater mördade vuxna män i staden, även romare.

Jugurtha, porträtt, mynt

Jugurtha mördade sina adoptivbröder och år 112 före Kristus blev han Numidiens envåldshärskare.

© Bridgeman Images

Nyheten fick omedelbart den romerska senaten att förklara krig. Det var en sak att Jugurtha massakrerade sin adoptivbror och hans mannar, men något helt annat att han mördade romerska medborgare!

Rom tänkte utkräva hämnd och skickade en armé till Nordafrika.

Invasion rann ut i sanden

Roms fälttåg mot Numidien blev ett stort fiasko. Invasionsarmén leddes av konsuln Lucius Bestia, som efter ett par mindre segrar oväntat ingick ett fredsavtal med Jugurtha, efter vad som påstås för att kungen hade använt sig av sitt gamla trick.

”Så snart Jugurtha via sändebud började fresta med pengar och visa hur starkt motstånd han kunde uppbåda blev Bestia ett enkelt offer för sin egen girighet”, skriver Sallustius.

Nyheten väckte vrede i Rom, där folkförsamlingen, i vilken vanliga medborgare satt, anklagade Bestia och andra senatorer för korruption. Frågan var så viktig att Jugurtha – mot löfte om fri lejd – kallades till Rom för att reda ut saken.

Korruption, Rom, Dentatus

Konsuln Curius Dentatus lät sig inte mutas.

© Photo Scala, Florence

Militära triumfer gjorde romarna giriga

Jugurthas trick visade hur korrumperad och degenererad den romerska staten hade blivit. Sallustius beskrev Roms förvandling ”från den mest storartade och bästa till den värsta och uslast tänkbara”.

Ända sedan republiken infördes år 509 före Kristus hade romarna bröstat sig över att vara bättre än alla andra. Till skillnad från stater som leddes av giriga kungar styrdes republiken av ärliga män, som satte statens väl framför alla andra intressen.

En av de stora förebilderna var konsuln Curius Dentatus, som på 200-talet före Kristus ledde Rom till seger över samniterna. Det sägs att samniterna försökte muta honom och kom till hans hus med stora mängder guld.

Där fann de honom i färd med att rosta en rova över elden. När de erbjöd honom guldet tackade han nej och sa att han hellre ville härska över dem som ägde guld än att själv äga det.

De höga idealen försvann dock med tiden. Författaren Sallustius menade att romarnas moral förstördes av deras framgångar på slagfältet. De militära segrarna gjorde dem förmögna och deras välstånd fick dem att bli giriga och vällustiga.

Det var denna girighet som Jugurtha skamlöst utnyttjade, men som också fick det romerska folket att vända sig mot eliten.

En kort tid senare stod den fräcke numidiern, som för inte länge sedan varit Roms fiende, obekymrad i folkförsamlingen, beredd att peka ut alla dem som han mutat. Trots åhörarnas avsky för Jugurtha höll de andan när kungen kallades fram för att avslöja de korrumperade männen.

I samma stund som Jugurtha skulle tala reste sig emellertid en folktribun och lade in sitt veto mot kungens vittnesmål. Roms folktribuner hade till uppgift att skydda de breda massornas intressen och hade därför vetorätt.

Detta faktum hade Jugurtha, som inte var intresserad av att avslöja någonting, varit listig nog att utnyttja. Folktribunens veto hade nämligen köpts med afrikanskt guld.

”Folket fick gå hem från mötet efter att ha bedragits av Jugurtha.” Sallustius om Jugurthas framträdande i den romerska folkförsamlingen

Det dröjde inte länge förrän de närvarande insåg vad kungen hade gjort, men det gick inte att upphäva vetot.

”Folket fick gå hem från mötet efter att ha bedragits av Jugurtha”, skriver Sallustius.

Kungen var emellertid inte färdig. Jugurtha hade fått veta att hans kusin Massiva var romarnas nya favorit till den numidiska tronen – och att han befann sig i Rom.

I skydd av natten lät Jugurtha sin mest pålitlige man betala några romare för att lönnmörda rivalen. Det dristiga mordet mitt i romarnas huvudstad utfördes dock på ett så klumpigt vis att en av lönnmördarna blev gripen.

Han erkände mordet och snart stod det klart att det var Jugurtha som låg bakom attentatet. Vid det laget hade dock kungen sedan länge lämnat staden. Enligt Sallustius vände han sig om, såg ut över den imponerande staden och utbrast: ”En stad till salu, dömd att falla om den finner en köpare.”

Jugurtha, Rom, korruption

Under ett besök i Rom lät Jugurtha lönnmörda sin egen kusin i staden. På väg ut ur Rom vände han sig om och utbrast: ”En stad till salu, dömd att falla om den finner en köpare.”

© Bridgeman Images

Roms armé tvingades kapitulera

Jugurthas lönnmord fick återigen Rom att förklara krig. I spetsen för en ny armé stod general Aulus Postumius Albinus, som inte heller han kunde mäta sig med den förslagne Jugurtha. Albinus satsade dumdristigt nog på att belägra den numidiska staden, där kungen hade sin skattkammare.

På vintern 110–109 före Kristus lyckades Jugurtha muta flera missnöjda romerska trupper till att låta sig lockas i bakhåll. Krigslisten slutade med att Albinus och hans 40 000 man starka armé tvingades kapitulera villkorslöst och lova att lämna Numidien inom loppet av tio dagar.

I Rom trodde människor inte sina öron när de fick höra om katastrofen. Rom, som hade besegrat ärkefienden Hannibal och lagt supermakten Karthago i aska, hade blivit så svagt att det inte ens kunde besegra en simpel nomadhövding – och efter varje nederlag återvände de ansvariga härförarna, som alla tillhörde Roms mest inflytelserika familjer, hem rikare än när de gav sig av.

Jugurtha, romerska riket, Numidien

Numidien utgjorde ett område som sträckte sig från dagens Marocko till Libyen, men mitt i regionen låg den romerska provinsen Africa.

© Shutterstock

Ökenkungen duperade Roms arméer i sex år

År 111 före Kristus skickade Rom den första armén till Numidien för att straffa kung Jugurtha. Härförare efter härförare tvingades ge upp sina försök att besegra den listige kungen, som föll först när han förråddes av sin egen svärfar.

Det romerska folket krävde en politisk storstädning. Flera av Roms ledande män landsförvisades, anklagade för antingen korruption eller ren och skär oduglighet.

Ledningen av kriget mot Jugurtha överlämnades åt konsuln Quintus Metellus. Han tillhörde visserligen också den gamla aristokratiska eliten, men han hade rykte om sig att vara omutlig. Trots att Metellus tog med sig utvilade soldater till Afrika och återupprättade disciplinen, lyckades inte heller han avsluta kriget.

Striderna böljade fram och tillbaka, men även efter betydande romerska segrar undslapp Jugurtha, som till skillnad från romarna kände till alla öknens gömställen – och varje gång lyckades han sätta ihop en ny armé, så att han kunde fortsätta kriget.

Det faktum att inte heller Metellus lyckades kritiserades skarpt av hans underordnade Gajus Marius, som i likhet med Jugurtha 26 år tidigare stridit i Spanien vid belägringen av Numantia som ung officer.

Till skillnad från Metellus kom 49-årige Marius inte från någon av de gamla senatorsfamiljerna, så sina fenomenala militära förmågor till trots hade han ständigt blivit förbigången. Nu såg dock officeren sin stora chans.

Eliten ratades

År 108 före Kristus lät Quintus Metellus motvilligt Marius ställa upp i konsulsvalet, i fast förvissning om att han omöjligt kunde vinna. Marius utnyttjade emellertid folkets misstro mot Roms maktelit.

”De säger att jag är vulgär och obildad för att jag inte har förstånd att ordna fina middagsbjudningar.” Gajus Marius om Roms gamla familjer

I flammande tal framhävde Marius att han var en homo novus, ”en ny man”, som inte tillhörde den uppblåsta, vällustiga eliten: ”De säger att jag är vulgär och obildad för att jag inte har förstånd att ordna fina middagsbjudningar. Låt dem ägna sin ålderdom åt samma sak som de har ägnat sin ungdom, det vackert dukade bordet, som slavar under sina bukar och begär.”

Marius hårda kritik av de gamla familjerna gick hem hos romarna, som med en överväldigande majoritet valde honom till det ena av Roms två konsulsämbeten.

Dessutom beslutade folkförsamlingen att Marius skulle ersätta Metellus och leda kriget i Numidien. Aristokraten Metellus började gråta av ilska när han fick höra nyheten. Han hade ratats till fördel för en underordnad som inte ens kunde skilja mellan en stekt vaktel med vinblad och en fettdrypande fläskstek!

Jugurtha, Gajus Marius, Rom

Gajus Marius avskydde den romerska överklassen, som trots sin medelmåttighet ansåg sig vara bättre än alla andra.

© Shutterstock

I och med utnämningen hade folkförsamlingen förödmjukat inte bara Metellus, utan även senaten, som normalt var den församling som bestämde vem som skulle leda Roms arméer.

År 107 före Kristus anlände Marius till Numidien med den största armén som satts in i kriget mot Jugurtha. I slag efter slag blev kungen varse att hans nye motståndare var av en helt annan kaliber än de tidigare. Kriget var emellertid inte över förrän Jugurtha tillfångatagits.

Det fanns bara ett sätt att lyckas med det: genom att använda Jugurthas smutsiga metoder mot honom själv.

Kungens svärfar förrådde honom

Under kriget hade Jugurtha övertalat sin svärfar, kung Bocchus av Mauretanien (dagens Marocko), att stötta honom. I gengäld skulle Mauretanien få en tredjedel av Numidiens territorium efter kriget. Bocchus, som tidigare varit en av Roms allierade, fick dock snart kalla fötter.

Numidien, ryttare, krig

I kriget mot Rom satte Jugurtha in Numidiens berömda ryttare, som varken använde sadel eller betsel.

© Johnny Shumate

År 105 före Kristus skickade kungen i största hemlighet diplomater till romarna med en begäran om en vänskapspakt och förlåtelse för sitt förräderi. Marius beordrade ut en av sina officerare, aristokraten Lucius Cornelius Sulla, för att ta emot Bocchus.

Sulla meddelade kungen att Roms förlåtelse var beroende av vad han kunde erbjuda dem som tack och tillade enligt Sallustius: ”Om han kunde leverera kungen (Jugurtha, red.) till romarna så skulle de vara mycket tacksamma.”

Bocchus tvekade in i det sista. Först förhandlade han med Jugurtha om att kidnappa Sulla och använda honom som gisslan i en fredsförhandling med Rom. Sedan förhandlade Bocchus med Sulla om att locka Jugurtha i ett bakhåll.

Till sist låtsades Bocchus gå med på Jugurthas plan att kidnappa Sulla i samband med ett möte. Jugurtha, som litade på sin svärfars ord, kom dit. Bocchus män låg dock i bakhåll – och sedan slog fällan igen. De högg ner Jugurthas följe, slog den numidiske kungen i bojor och överlämnade honom till Sulla.

Efter sex långa år var kriget mot Jugurtha över.

Jugurtha, Marius, Sulla

Marius (sittande) gav Sulla (stående till vänster) order om att tillfångata Jugurtha.

© Johnny Shumate

Jugurthas banemän blev dödsfiender

Tillfångatagandet av Jugurtha gjorde Marius och Sulla berömda och gav en skjuts åt deras karriärer. De slutade dock som dödsfiender i senatens maktstrider.

Det var ett omaka par som år 105 före Kristus satte punkt för kriget i Numidien genom att tillfångata Jugurtha. Bakom insatsen stod härföraren Marius och hans underordnade Sulla.

Politiskt stod de båda männen på olika sidor. Marius var en så kallad ny man, som avskydde Roms elit av gamla familjer, medan Sulla kom från just en av dessa gamla familjer och stöttade senatens makt.

Det var på Marius order Sulla ingick en överenskommelse med kung Bocchus av Mauretanien om att förråda svärsonen Jugurtha. När Marius och Sulla återvände hem till Rom började deras vänskap knaka i fogarna.

Marius ansåg att äran för Jugurthas tillfångatagande självklart borde tillfalla honom, eftersom han stod högst i rang. Sulla tyckte att äran borde vara hans, eftersom det faktiskt var han som genomförde planen. Tillfångatagandet ledde till de båda männens snabba uppstigande i den romerska hierarkin, men det resulterade också i ett livslångt hat mellan dem.

När Marius dog år 86 före Kristus, efter att ha valts till konsul sju gånger, utsågs Sulla till diktator och inledde en klappjakt på hans anhängare.

Jugurtha gick en iskall död till mötes

I januari 104 före Kristus firade den återvändande Marius, iklädd lagerkrans och purpurfärgad toga, sin seger med ett imponerande triumftåg. Framför hans segervagn gick Jugurtha, mannen som i nästan ett årtionde dragit Medelhavets supermakt vid näsan.

Vid triumftågets slut fortsatte Marius och alla andra upp på Capitolium för att offra till Jupiter i gudens tempel. Därefter skingrades deltagarna och åskådarna för att gå på banketter och njuta av andra nöjen som betalades av den segerrike fältherren.

Sulla, mynt, Jugurtha

Efter Sullas död lät hans son prägla ett mynt där Sulla visas när han tar emot kung Bocchus och en bakbunden Jugurtha.

© Imageselect

Inget av detta fick Jugurtha uppleva. Han fördes till Roms gamla fängelse Tullianum. Flera hundra år tidigare hade det byggts som ett brunnshus och själva fängelsehålan låg i den kalla, ständigt fuktiga reservoaren i byggnadens källare.

Enligt den grekiske författaren Plutarchos fördes Jugurtha in i fängelsets bottenvåning, där vakterna slet av honom kläderna och guldörhängena med sådan kraft att kungens örsnibb lossnade.

”Det var ett kallt romerskt bad!” Jugurtha efter att ha kastats i en fuktig fängelsehåla i Rom

Därefter knuffade de ner den nakne ökenkungen i den gamla reservoaren genom ett hål i golvet. Därifrån hade ingen någonsin flytt, för reservoaren hade varken fönster eller trappor och golvet var täckt av vatten.

Enligt Plutarchos var kungens sista ord: ”Det var ett kallt romerskt bad!”

Sex dagar senare dukade Jugurtha under för kylan och hungern.

Hans förutsägelse om Roms fall besannades inte. Staden levde vidare i ytterligare dryga 500 år. Den numidiske kungen lämnade dock efter sig ett arv som kom att plåga den romerska republiken.

Jugurthas skamlösa mutor avslöjade den romerska elitens girighet och egoism så till den grad att romarna började hysa en stark misstro mot senaten.

Under de därpå följande årtiondena tog romarna alla tillfällen att stötta senatens mest uttalade motståndare, bland dem general Gajus Marius, som valdes till konsul hela sju gånger.

Kampen mellan folket och senaten kulminerade när Julius Caesar 55 år efter Jugurthas död förklarade senatorerna krig och därmed inledde republikens slutliga fall.