Den romerska expeditionskåren har i flera timmar surrat av illavarslande rykten: Roms unge kejsare Numerianus, som har lett sina män till seger över perserna, är död. Enligt ryktet har han mördats av chefen för pretorianerna, kejsarens livgarde.
Bland soldaterna som den 17 november år 284 har samlats i staden Nikomedia i dagens Turkiet är det emellertid ingen som är överraskad. Inom loppet av bara tio år har fem kejsare i rad mördats, i många fall av sina egna soldater eller av tronpretendenter.
Ett spänt mummel hörs på exercisplatsen när generalstaben visar sig. Längst fram går 40-årige Gaius Diocletianus, chefen för kejsarens elitkavalleri, en yrkessoldat med barskt utseende som har stridit vid rikets oroligaste gränser.
Tillsammans med en av arméns generaler kliver Diocletianus upp på ett podium, där den mordanklagade livgardeschefen Lucius Aper står fastkedjad. Med dundrande röst tillkännager generalen att officerarna har utsett Diocletianus till ny kejsare. Han vrålar: ”Är ni eniga?”
Svaret kommer sekunden efter, då tusen och åter tusen soldater taktfast börjar slå med svärden mot sina sköldar. Entusiastiskt ropar de: ”Augustus, Augustus!”, titeln på rikets härskare.
Diocletianus kom från enkla förhållanden, men slutade som världens mäktigaste man.
Med bestämda steg träder den nyutropade kejsaren fram. Han svär med höjt svärd att han inte har haft någonting med mordet på sin företrädare att göra. Det har däremot den anklagade livgardeschefen. I samma stund stöter Diocletianus svärdet genom kroppen på den försvarslöse Aper.
Förbluffade stirrar soldaterna på det blodiga skådespelet. Det här tycker de om; den nye härskaren är uppenbarligen förmögen att fatta snabba beslut! Från podiet ser Diocletianus ut över raderna av soldater, de vajande vimplarna och glimtarna från tusentals vapen.
På bara några timmar har han gått från kavallerichef till härskare över ett enormt rike. Som son till en frigiven slav har han nått maktens absoluta topp, men han har också intagit världens farligaste ämbete. Diocletianus vet att det är nu den verkliga kampen börjar om han inte vill sluta sitt liv i en blodpöl, på samma sätt som sina föregångare.
För att rädda det krisdrabbade och splittrade riket – och hålla sig vid liv – måste han genomföra en plan som kommer att förändra romerska riket för all framtid.
Ingen vet det ännu, men kejsarens räddningsinsats ska bli så brutal att den kommer att göra romarna till statens slavar och lägga grunden till några av de mest tröstlösa sidorna av Europas medeltid.
Diocletianus hade inte för avsikt att sluta som sina föregångare, som i stort sett alla blev mördade.
Slavson kämpade för rikets återuppbyggnad
Diocletianus föddes inte till makt och ståt när han år 243 kom till världen i staden Salona i vår tids Kroatien. Tvärtom växte han upp under enkla förhållanden hos sin familj i senatorn Annularis hus, där hans far, en frigiven slav, arbetade som skrivare.
Omkring år 270 tog den unge Diocletianus värvning i armén, där han snart steg i graderna. Han lyckades slutligen bli befordrad till högste befälhavare för kejsarens elitkavalleri.
Från denna position kunde Diocletianus på nära håll följa de maktkamper som gång på gång slutade med att en kejsare mördades. När Diocletianus grep makten år 284 hade han därför en plan för hur han skulle återupprätta det rike som han älskade så högt – utan att sluta som sina föregångare.
Riket befann sig på randen av kollaps
Kejsar Diocletianus stod inför en kris av enorma proportioner. Rikets yttre fiender hade blivit väldigt starka. Längs i stort sett hela romerska rikets norra gräns angrep germanska stammar gång på gång.
”Germanen som kämpar för sin frihet har visat sig vara en betydligt dödligare fiende än till och med persernas tyranni.” Den romerske historikern Tacitus
Nästan 300 år tidigare hade kejsar Augustus försökt inlemma Germanien i riket, men motståndet var så våldsamt att romarna tvingades retirera.
”Germanen som kämpar för sin frihet har visat sig vara en betydligt dödligare fiende än till och med persernas tyranni”, skrev författaren Tacitus omkring år 100 efter Kristus.
På Diocletianus tid hade de germanska stammarna gått samman i allianser, vilket gjorde dem ännu farligare. Romarna var visserligen tekniskt och organisatoriskt avancerade, men hela det germanska samhället var till skillnad från det romerska uppbyggt kring krig. Alla germanska män var utbildade krigare. Därför var flodvågen av germaner svårstoppad för Roms arméer, som även anfölls av perserna, arvfienden i öster.
”Vi utsätts i exempellös grad för utpressning och olagliga krav från dem som borde skydda allmänhetens väl.” Romerska medborgare i brev till kejsaren år 245
De inre hoten var om möjligt ännu värre. De oroliga tiderna hade gett Roms soldater så mycket makt att de ständigt krävde pengar för att förbli lojala. Om en kejsare vägrade betala mördades han, varefter soldaterna utropade en ny kejsare. Enbart under de femtio åren före Diocletianus maktövertagande mördades femton kejsare.
I de utsatta gränsregionerna fruktade invånarna inte bara de invaderande folken, som de kallade barbarer, utan även Roms egna soldater, som fyllde sina magar och penningpungar på civilbefolkningens bekostnad.
”Vi utsätts i exempellös grad för utpressning och olagliga krav från dem som borde skydda allmänhetens väl”, beklagade sig skräckslagna medborgare inför den romerske kejsaren år 245.
Konsekvensen av invasionerna och soldaternas godtyckliga plundringar blev att gränsregionerna avfolkades. Denna tragedi kan spåras än i dag. Arkeologer har hittat allt från skelett av mördade romare till utbrända villor och mängder av skatter som grävts ner av medborgare på flykt.
Att säkra gränserna krävde emellertid ett enormt antal nya soldater.
Skatteindrivare flydde
Diocletianus visste att risken för att andra generaler skulle göra uppror mot honom i syfte att ta över tronen var stor. Något av det första han gjorde var därför att samla de starkaste generalerna nära sig, så att han kunde hålla ett öga på dem.
Sedan utnämnde han Maximianus, sin mest trogne general, till medkejsare. Båda härskarna tog titeln Augustus, med hänvisning till Roms förste kejsare. Diocletianus behöll posten som kejsare över rikets östra del, medan Maximianus fick den västra.
”De såg upp till Diocletianus som om han vore en far, eller på samma sätt som man ser upp till en mäktig gud.” Den romerske författaren Aurelius Victor
För att ytterligare underlätta administrationen beslutade Diocletianus att han och Maximianus skulle utse var sin arvinge med militär bakgrund. Diocletianus valde sin svärson Galerius, medan Maximianus utsåg sin svärson Constantius. Underkejsarna fick båda titeln Caesar. Liksom med Maximianus såg Diocletianus till att de båda underkejsarna var mycket lojala.
”De såg upp till Diocletianus som om han vore en far, eller på samma sätt som man ser upp till en mäktig gud”, skriver den nästan samtida historikern Aurelius Victor.
Den mest berömda skulpturen av rikets nya härskare visar de fyra kejsarna rygg mot rygg, beredda att skydda varandra.
Därefter tog Diocletianus itu med armén, vars antal soldater nära nog fördubblades från cirka 300 000 till omkring 600 000. Utvidgningen krävde dock gigantiska summor och det fanns bara ett sätt att få in pengar: genom skatter. Diocletianus lät därför en armé av statliga tjänstemän inventera allt av värde i hela riket.
”Mark mättes upp täppa för täppa, vinrankor och träd räknades, alla sorters husdjur registrerades och varje medlem av befolkningen beskrevs”, skrev den samtida författaren Lactantius, som var kristen och starkt kritisk mot Diocletianus.
Dittills hade skatteindrivningen gjorts av dekuriones, medlemmar av de lokala byråd som valdes ut bland den markägande eliten. Före rikets kris, när skatterna var låga, hade de flesta dekuriones utfört sitt arbete med stolthet.
Krisen hade dock fått de mest välbärgade att fly från städerna och bosätta sig på sina lantegendomar. Resultatet av det var att städerna började förfalla och att skatteintäkterna minskade. Diocletianus höjde emellertid skatten och krävde att dekuriones oavlönat skulle driva in den skatt som kejsarens tjänstemän beräknat utifrån inventeringen av ägorna och befolkningen.
Systemet tog dock inte hänsyn till år med dåliga skördar eller andra olyckor. Skatten skulle drivas in oavsett, och om dekuriones inte lyckades få ihop de fastslagna summorna fick de betala ur egen ficka.
Konsekvensen blev en massflykt av dekuriones, som befarade ekonomisk ruin. Även det hade emellertid Diocletianus förutsett, och hans lösning var skoningslös.
Yrken gick i arv
Det problemet löste Diocletianus på ett handfast vis. Han kungjorde att alla som ägde 25 jugerum (53 000 kvadratmeter) mark var tvungna att fungera som dekurion och driva in skatt. Omständigheter som tidigare medfört befrielse från uppgiften gällde inte längre.
Till skillnad från tidigare kunde nu även slavfödda, analfabeter, prostituerade och gladiatorer utses till dekurion. För att undvika massflykt beslutades även att ingen markägare fick lov att flytta från sin födelseort och att yrken skulle gå i arv från far till son.
Alla som försökte undandra sig sina förpliktelser i stadens råd straffades. Det gällde även personer som tog värvning i armén för att undvika uppgiften som dekurion.
”Eftersom vissa män har lämnat stadens råd och anslutit sig till kejsarens trupper eller livgardet, eller kanske rentav till elitkavalleriet eller kejsarens ämbetsstab, ger vi order om att alla sådana personer ska återsändas till stadens råd”, löd en officiell skrivning.
De statliga förpliktelserna spreds snart även till andra områden. Först gällde det spannmålstransporterna till havs. Före Diocletianus hade kejsarna anlitat privata skeppare, som seglade spannmålet över Medelhavet i konvojer. Diocletianus ansåg inte att den romerska staten skulle behöva betala för den tjänsten, så snart tvingades fartygen frakta statens leveranser gratis.
Kejsaren bestämde dessutom att skepparna inte bara skulle garantera spannmålsleveranserna med sin egendom, utan också att yrket skulle gå i arv från far till son. Samma krav ställdes snart på en lång rad andra yrken, bland annat vävare, mjölnare och bagare. Vissa år påbjöd lagen rentav att en man som gifte sig med en mjölnardotter själv måste bli mjölnare.
”Antalet personer som avlönades av staten var betydligt större än antalet skattebetalare.” Lucius Lactantius, romersk kristen
Därmed sattes möjligheten att välja sin egen sysselsättning ur spel. Det beslutades även att yrkesgrupperna måste organisera sig i skrån för att det skulle bli enklare för staten att få igenom sina krav.
Med Diocletianus nya ”kommandoekonomi” skulle med andra ord alla tjäna staten inom sitt respektive område – gratis. De enda som inte ålades tvångsarbete var statens egna anställda, vilket fick till följd att antalet ämbetsmän exploderade, eftersom alla med pengar mutade sig till ett statligt jobb.
”Antalet personer som avlönades av staten var betydligt större än antalet skattebetalare”, påpekade Lactantius och skakade på huvudet.
För att finansiera den väldiga armén var kejsar Diocletianus tvungen att brandskatta befolkningen.
Bönder förslavades
Skattereformen fick denarerna att strömma in i statskassan, och den strikta kontrollen gjorde produktionen av förnödenheter till armén stabil. För civilbefolkningen var dock konsekvenserna katastrofala.
I städerna, där skatterna hade nästan utraderat medelklassen, gick handeln i stå och på landet dukade de jordlösa bönderna – så kallade coloni, som arrenderade marken av godsägarna – under för de hårda tiderna och de höjda skatterna.
”Bönderna blev utfattiga och gårdarna övergavs. Jordarna blev till skog och överallt rådde elände.” Lucius Lactantius, romersk kristen
Jordbrukarna hade inte längre råd att betala för sina arrenden, och medan de tidigare hade kunnat flytta fritt blev de nu i praktiken livegna, tvingade av enorma skulder att stanna kvar på samma plats. Samma sak gällde de små, oberoende bönder som tvingades hyra exempelvis dragdjur och olivpressar från storbönderna.
”Bönderna blev utfattiga och gårdarna övergavs. Jordarna blev till skog och överallt rådde elände”, skriver Lactantius.
”Coloni som överväger att fly kan bindas med kedjor och förvisas till ett slavliknande tillstånd.” Dekret från kejsar Konstantin
Statsmakten slog ner hårt på de bönder som försökte fly, eftersom de betraktades som godsägarnas egendom, och under de följande åren drog kejsaren åt tumskruvarna ännu hårdare. Under kejsar Konstantin, som styrde mellan åren 306 och 337, riskerade en flyende bonde till och med förslavning.
”Alla som påträffas i besittning av en colonus som tillhör någon annan ska inte bara återbörda denna colonus, utan även betala skatt för denne man för den tid han tillbringat hos honom”, löd en förordning, som också beskrev straffet för att ens överväga flykt: ”Coloni som överväger att fly får bindas med kedjor och förvisas till ett slavliknande tillstånd, så att han under slavliknande tillstånd kan tvingas att utföra de plikter som passar sig för fria män.”
Kejsaren bestämde alla priser
De höjda skatterna gjorde det möjligt för Diocletianus att betala för nya trupper, och tillsammans med sina tre medkejsare lyckades han slå tillbaka rikets många yttre fiender. Snart kastade han sig även över ett annat trängande ärende.
För att skaffa mer pengar hade de föregående kejsarna regelbundet devalverat valutan genom att producera mynt med allt lägre halt ädla metaller. Omkring år 270 var silverhalten i en romersk denar endast 0,02 procent.
De i stort sett värdelösa mynten fick inflationen att gå i taket. För en mängd egyptiskt vete som före krisen kostade cirka åtta drakmer tvingades romarna under Diocletianus betala 120 000 drakmer, en inflationstakt av cirka 15 000 procent.
”För sina varor kräver de priser som inte bara är fyra eller åtta gånger högre än tidigare, utan så höga att mänskligt tal inte kan återge dem.” Kejsar Diocletianus om rikets giriga köpmän
Kejsaren försökte åtgärda problemet genom att slå nya mynt med ett något högre innehåll av ädla metaller i förhoppningen att det skulle få inflationen att plana ut. När det inte skedde blev Diocletianus rasande och beskyllde rikets köpmän för att driva upp priserna.
”Vi vet alla att när armén för allas skull sänds ut, så står girigbukarna beredda att på ett oförskämt vis angripa allmänhetens bästa. För sina varor kräver de priser som inte bara är fyra eller åtta gånger högre än tidigare, utan så höga att mänskligt tal inte kan återge dem”, dundrade Diocletianus.
Därför lät han sina statstjänstemän upprätta en lista med över tusen varor och tjänster med en kungörelse om hur mycket de fick lov att kosta. Allt från priset på getkött och underkläder av harhår till skrivarens betalning per rad fick ett i lag fastslaget maxpris. Straffet för att bryta mot prisgränsen var döden.
I ett desperat försök att få ner inflationen lät kejsar Diocletianus år 301 upprätta en lista över vad varor fick lov att kosta.
Redan från första början blev lagen ett fiasko. Priserna var så lågt satta att köpmännen förlorade pengar om de sålde sina varor. Många lät därför bli att köra sina varor till marknaden, vilket fick handeln att gå i stå. Andra sålde sina varor på svarta marknaden, trots hotet om dödsstraff.
”Mycket blod spilldes över små, billiga föremål. Folk var så rädda för att sälja något att knappheten ökade och bristen blev större än någonsin”, beklagade sig Lactantius.
Till och med Diocletianus tvingades till slut medge att lagen hade varit ett misstag, och efter några år skrotades fastprispolitiken i det tysta.
Kejsaren levde i överflöd
Medan folket led levde Diocletianus och hans medkejsare i lyx. Kejsaren hade tidigare betraktats som ”den främste bland likar”, men Diocletianus lät sig tillbes som övermänniska. Han och hans medkejsare hade ju enligt Diocletianus valts ut av gudarna.
”Det var han som införde en praxis som påminner mer om en kungs agerande än om romersk frihetskänsla, i och med att han gav folk order om att hedra honom genom att lägga sig på golvet framför honom. Alla andra kejsare krävde bara en hälsning”, berättar den romerske författaren Eutropius.
Därmed hade Diocletianus i praktiskt taget alla avseenden förvandlat det republikanskt sinnade och frihetsälskande romerska riket till en orientalisk despoti där alla tjänade en otillgänglig härskare som residerade i väldiga palatssalar fulla av tysta vakter, eunucker och ryggdunkande hovfolk – alltihop möjliggjort av kopiösa mängder statstjänstemän som höll koll på alla invånare.
I dagens Split i Kroatien lät kejsar Diocletianus uppföra ett enormt palats. Stora delar av palatset finns kvar än i dag.
Kejsaren genomförde även en omfattande byggnation runtom i riket, berättar Lactantius: ”Provinserna fick se till att det betalades ut löner till arbetare och konstnärer samt levererades vagnar och annat nödvändigt. Här byggdes en offentlig sal och där en cirkus, en myntverkstad eller en verkstad för krigsproduktion.”
Ett av Diocletianus många byggnadsverk var hans eget palats i hemstaden Split i dagens Kroatien. Palatset fungerade dels som militärförläggning, dels som kejserligt residens, och dess prakt överträffade alla kejsarens övriga byggnader.
”Om du hade sett grönsakerna jag odlar i min trädgård med mina egna händer, så skulle du hålla inne med allt prat om riket.” Diocletianus, efter att ha uppmanats att bli kejsare på nytt
Palatset blev Diocletianus hem under hans sista år. År 303 besökte han Rom för att fira sitt 20-årsjubileum som kejsare. På vägen hem insjuknade han och i maj 305 drog han sig tillbaka. Det gjorde även Maximianus, varefter de båda underkejsarna tog över.
Under de följande åren höll sig Diocletianus borta från politiken för att odla sin trädgård. När han år 308 uppmanades att återvända till makten tackade han nej med orden: ”Om du hade sett grönsakerna jag odlar i min trädgård med mina egna händer, så skulle du hålla inne med allt prat om riket.”
En typisk hertig på medeltiden var hertig Vilhelm av Normandie, som erövrade England.
Diocletianus reformer blev medeltidens fundament
Kejsar Diocletianus reformer präglade inte bara romarnas vardag. De påverkade även livet långt in på medeltiden. Efter västromerska rikets fall tog nämligen småkungar och furstar över många av kejsarens idéer.
1. Kungadömet av Guds nåde
Under Diocletianus var kejsaren inte längre ”den främste bland likar”, utan en otillgänglig härskare utsedd av gudarna. Medeltidens härskare framställde sig själva på liknande sätt.
2. Nedärvda yrken
Under Diocletianus ärvdes yrken från far till son. Så var det i princip även på medeltiden, då skråväsendet gjorde att yrken gick i arv inom familjen.
3. Godsägarens livegna
Coloni, som var en sorts landbor, arbetade efter Diocletianus reformer åt godsägaren utan hopp om att själva någonsin få äga mark eller bli fria. Så var det även med medeltidens livegna, vars enda möjlighet var att arbeta på godsägarens mark.
4. Mäktiga hertigar och grevar
Diocletianus trupper leddes lokalt av en dux eller en comes, som på engelska senare blev duke (hertig) och count (greve). Dessa titlar levde vidare under medeltiden, då hertigar och grevar var de främsta härskarna i europeiska stater med svag centralmakt.
Helt lycklig var dock inte Diocletianus tillvaro som pensionär. Rivalitet mellan efterträdarna fick hans system att knaka i fogarna, och efter Constantius död år 306 utbröt inbördeskrig igen. Den pensionerade kejsaren insåg möjligen sitt misslyckande, för år 312 insjuknade han och dog.
Med sina drakoniska lagar hade Diocletianus räddat riket för en tid, men kuren kostade riket dess livsnerv. Romerska riket hade blivit ett tomt skal utan det innehåll som gett riket dess styrka. Det blomstrande civila liv som tidigare gett upphov till stora uppfinningar, bländande konst och imponerande byggnadsverk hade ersatts av apati, brist på nytänkande och ett nästan totalt stopp för social rörlighet.
I stället styrdes allt av statliga krav och övervakades av uniformerade byråkrater och hemlig polis. Mindre än hundra år senare hade riket delats i två, en händelse som för västromerska riket blev början till slutet.
