Rom erövrar världens ände

På sluttningarna samlas tusentals kaledoniska stamkrigare och under dem radar deras stridsvagnar upp sig. Året är 83 efter Kristus. Den romerske generalen Agricola har kommit för att erövra det som i dag är Skottland och göra sitt namn odödligt.

På sluttningarna samlas tusentals kaledoniska stamkrigare och under dem radar deras stridsvagnar upp sig. Året är 83 efter Kristus. Den romerske generalen Agricola har kommit för att erövra det som i dag är Skottland och göra sitt namn odödligt.

Osprey Publishing

Medan alltfler grupper av tatuerade, vrålande stamkrigare stormar nedför berget Mons Graupius för att krossa romarna med ren råstyrka, arbetar sig de romerska soldaterna metodiskt uppför höjden i norra Skottland.

Stamfolkens stridsvagnar har för länge sedan satts ur spel denna höstdag år 83 efter Kristus och de skrämda hästarna orsakar förvirring i deras led. De långhåriga kaledonierna, som romarna kallar de keltiska stammara som lever längst i norr i provinsen Britannia, fortsätter emellertid striden. Utan rustning, och i många fall i bar överkropp, angriper de oförtrutet de romerska legosoldaterna.

År 83 efter Kristus utkämpade 30 000 kaledoniska krigare ett enormt slag mot en inkräktande romersk armé.

© Osprey Publishing

Våg efter våg av kaledoniska krigare försöker bryta sig igenom romarnas linje. Ljudet av svärdsslag hörs överallt i den kalla höglandsluften och larmet från de båda arméernas sammandrabbning på bergssluttningen blandas med djupa toner från kelternas stridslurar. Resultatet är en öronbedövande kakofoni.

En man har fortfarande överblick över händelserna: den romerske ledaren Gnaeus Julius Agricola. Slaget utgör kulmen på den stolte härförarens liv. Agricola vet att hans namn kommer att bli odödligt ifall han lyckas besegra de kaledoniska stammarnas förenade armé. För eftervärlden kommer namnet Agricola att vara synonymt med mannen som slutförde Roms erövring av Britannia. Om han misslyckas är emellertid hans karriär över, och utbredningen av Roms strålande civilisation kommer att ha lidit ett förödmjukande nederlag.

Historikernas huvudsakliga källa till Agricolas liv är hans svärson, historikern Tacitus.

© Shutterstock

Slaget vid Mons Graupius präglas av mystik. Den enda beskrivningen av striderna kommer från den romerske historikern Tacitus (56–120 efter Kristus).

Agricolas fälttåg och slaget vid Mons Graupius utgjorde en enastående möjlighet, men om fälttåget misslyckades skulle romarna tvingas acceptera att leva jämsides med fientliga grannar, som när som helst kunde överskrida gränsen och utsätta det trygga, välorganiserade livet i Roms nordligaste utpost för fara.

Avlägsen utpost erbjöd möjligheter

När Gnaeus Julius Agricola föddes hade ingen kunnat förutsäga att han skulle få en speciell relation till provinsen Britannia och bli den ende romaren som tjänstgjorde på ön hela tre gånger. När han kom till världen vid Medelhavet i provinsen Gallia Narbonensis (dagens Provence i Frankrike) år 40 efter Kristus hade han emellertid som son till en förmögen senatorsfamilj goda förutsättningar att göra karriär i romerska riket.

Agricola var bara tre år när kejsar Claudius soldater invaderade Britannia, där de lade grunden till staden Londinium och upprättade en romersk provins i sydöstra hörnet av det som i dag är England.

Caesar var den förste romerske härföraren som genomförde expeditioner till Britannia, där han hoppades hitta ädelmetaller.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

För att kunna behålla territoriet dröjde det inte länge förrän Claudius behövde mängder av välutbildade romare till öns militär och administration. Ryktet om möjligheterna att göra karriär i rikets nordliga utpost nådde säkert även staden Massilia (dagens Marseille), där Agricola gick i skolan som liten pojke. Hur som helst reste han år 58 efter Kristus, vid endast 18 års ålder, till Britannia för att tjänstgöra som krigstribun, en officerstjänst med administrativa uppgifter, under öns guvernör.

När Agricola kom till Londinium beboddes Britannia fortfarande av ett otal keltiska stammar, som romarna benämnde med latinska namn som durotriges, trinovantes och catuvellauni. Många av stammarna på öns södra del hade i många år bedrivit handel med det romerska Gallien på andra sidan Engelska kanalen. De accepterade det romerska herraväldet i utbyte mot deras beskydd och möjligheterna att handla med sina varor.

Stammarna i bergen i Wales och i området nära det som i dag är York i norra England var inte lika medgörliga, så på 60-talet efter Kristus hade de romerska styrkorna fullt upp i dessa områden. Därför ägnade de ännu inte öns allra nordligaste delar många tankar. Den romerske historikern Tacitus summerade den tidens gradvisa utvidgning av kolonin i en mening: ”Nationer erövrades och garnisoner förstärktes.”

Caesar invaderade England vid två tillfällen. Båda gångerna återvände han emellertid till kontinenten utan att ha erövrat ön.

© Pictorial Press Ltd/Imageselect

Julius Caesar var först med att invadera England

Slaget vid Mons Graupius år 83 efter Kristus utgjorde kulmen på en årslång erövring, under vilken romerska riket utvidgades allt längre norrut.

År 55 före Kristus kom Julius Caesar till Britannia i spetsen för en armé, men strax norr om Themsen vände han om. Enligt filosofen Cicero blev han besviken över bristen på guld och silver på ön. Caesars fälttåg gav dock romarna blodad tand. År 43 efter Kristus lyckades kejsar Claudius upprätta vad som senare skulle bli en romersk koloni i sydöstra England.

Driven av ett ständigt behov av militära segrar och av att sprida pax romana (den romerska freden) utvidgade romarna kolonin till att även omfatta Wales och norra England. Under kejsar Neros regeringstid (54–68 efter Kristus) försummades provinsen och år 61 efter Kristus ledde den brittiska drottningen Boudicca ett blodigt, men misslyckat uppror.

Neros efterträdare, kejsar Vespasianus, ville fullborda Roms erövring av ön, så år 77 efter Kristus invaderade härföraren Agricola Kaledonien (Skottland). Sex år senare segrade han över en kaledonisk allians med stamledaren Calgacus i spetsen.

Forskarna diskuterar fortfarande många detaljer om Agricolas liv, inte minst för att Tacitus, som är författare till den huvudsakliga källan De vita Iulii Agricolae (översatt till svenska av Axel Gabriel Silverstolpe som Minne af Cnejus Julius Agricola), var Agricolas svärson. Även om Tacitus troligen broderade ut sin berömde svärfars bedrifter bygger hans berättelse på verkliga händelser.

Enligt dagens historiker upplevde Agricola konflikten mellan romarna och öborna på nära håll. År 61 efter Kristus gjorde drottning Boudicca och hennes stam icenerna uppror mot romarna i området norr om Londinium. Forskarna tror att Agricola var på plats vid dessa blodiga upplopp, som kostade sammanlagt 70 000 romare och öbor livet.

Kejsar Vespasianus skickade sin vän

De våldsamma upplevelserna verkar inte ha avskräckt Agricola. När han efter avslutad tjänstgöring reste till Rom, var han av allt att döma redo att ta chansen att uppleva ännu ett brittiskt äventyr. Tillfället kom år 69 efter Kristus, då familjens vän Vespasianus i kölvattnet på tyrannen Neros död året innan intog kejsartronen.

Efter många år av kaos i delar av romerska riket ville Vespasianus skapa stabilitet och ta kontroll över hela Britannia.

Det behövdes med andra ord en man med Agricolas erfarenhet. År 70 efter Kristus skickade kejsaren sin vän, som under tiden gift sig med en ung kvinna vid namn Domitia, till Britannia. Där skulle Agricola leda legionen XX Valeria Victrix, som tidigare använts huvudsakligen i Wales.

Den här gången fokuserade romarna på norra England, där det år 71 efter Kristus utbröt ett inbördeskrig bland briganterna, en stam vars drottning Cartimandua var allierad med Rom. Alliansen med Cartimandua innebar att romarna tidigare inte hade haft något skäl att ta över briganternas territorium, men nu gav oroligheterna guvernör Petilius Cerialis en förevändning för en invasion.

Romarna förde med sig sin civilisation med kloaker, badinrättningar och teatrar till Britannien, där de även uppförde ståtliga villor.

© Historic England/Imageselect

Romarna upprättade provinsen Britannia

Britannia var romerska rikets nordligaste utpost. Om provinsen skrev historikern Tacitus: ”Vädret är hemskt med mycket regn och dimma, men det råder ingen extrem köld.”

Enligt Tacitus beboddes ön av diverse stammar, från silurerna med sina ”mörka ansikten” i det som i dag är Wales till de ”starka kaledonierna” med ”rödaktigt hår” i våra dagars Skottland.

Framför allt britternas stridsvagnar imponerade: ”Vissa stammar använder stridsvagnar. Adelsmannen styr och hans underordnade slåss.”

Lika entusiastisk var emellertid Tacitus inte över britternas politiska förmåga: ”En gång löd de under kungar. Nu är de indelade i klaner och grupper under rivaliserande ledare. Inget har hjälpt oss mer i våra krig mot de starkaste nationerna än deras bristande samarbetsförmåga.”

Tacitus korta beskrivning visar att Agricola bistod Cerialis i hans strider mot de rebelliska briganterna: ”Cerialis delade ofta arméerna med honom för att pröva hans värde, och då han (Agricola, red.) klarade testen lät han honom ibland leda större styrkor.”

Om härföraren tog sig så långt norrut som till dagens Skottland innan fälttåget var över vet historikerna inte säkert. När rebellerna hade bekämpats inlemmades briganternas territorium i romerska riket och sedan lämnade Agricola och hans familj Britannia.

Under första hälften av år 77 efter Kristus gifte Agricola och hans fru Domitia bort sin unga dotter Julia till den senare historikern Tacitus. Därefter var Agricola redo att ännu en gång bege sig till romerska rikets nordligaste frontlinje, nu som kejsar Vespasianus officiella guvernör.

Kaledonien skulle erövras steg för steg

När Agricola sommaren år 77 efter Kristus anlände till Britannia för tredje gången hade enligt Tacitus de romerska soldaterna på ön blivit lata. Den tidigare guvernören Frontinus hade i princip pacificerat Wales och eftersom det även var lugnt i norra England satt de romerska soldaterna i sina läger och rullade tummarna.

Det tänkte Agricola ändra på. En av hans första åtgärder var att rycka in med en armé i norra Wales, där rebeller från stammen ordovicerna fortfarande levde ostraffat. Agricolas armé slaktade walesarna och förföljde de sista resterna av dem ända ut till ön Anglesey, som Agricola lade under romersk kontroll.

Romarna var militärt överlägsna de kaledoniska stammarna, men frågan om Kaledoniens inlemmande i kejsarriket kunde inte lösas på slagfältet.

© Shutterstock

Vespasianus (9–79 efter Kristus) – romersk kejsare

I december år 69 efter Kristus vann Vespasianus en blodig maktkamp och blev romerska rikets kejsare. Han ville röja upp i kaoset efter sin föregångare Nero och skickade därför sin vän Agricola till Britannia för att befästa sin makt i den romerska provinsen.

© World History Archive/Imageselect & Shutterstock

Agricola (40–93 efter Kristus) – romersk härförare

Efter en enastående militär karriär fick senatorssonen Agricola år 77 efter Kristus posten som guvernörsposten i Britannia. Enligt svärsonen Tacitus blev kejsar Domitianus senare avundsjuk på den framgångsrike Agricola och kallade hem honom efter erövringen av Kaledonien.

© The Pictorial History of Scotland: From the Roman Invasion to the Close of the Jacobite Rebellion & Shutterstock

Calgacus (död år 83 efter Kristus?) – stamledare

Namnet Calgacus betydde ”svärdfäktare”, och enligt Tacitus var det han som ledde de kaledoniska stammarnas militärförbund i slaget vid Mons Graupius. Vad som hände med Calgacus efter slaget mot romarna år 83 efter Kristus är emellertid oklart.

Vespasianus ville att hela huvudön skulle lyda under Rom. Om det var på direkt order av kejsaren som Agricola år 78 efter Kristus ryckte in i Kaledonien vet man dock inte. Hur som helst gick han enligt Tacitus målmedvetet till väga i områdets sydligaste områden (dagens Southern Uplands, mellan Newcastle och Edinburgh):

”När sommaren kom och han hade samlat sin armé var han ständigt närvarande under marschen. Han valde lägerplatser och utforskade flodmynningar och skogar på egen hand. Genom att göra plötsliga plundringståg gav han aldrig fienden någon ro. När han hade terroriserat dem i tillräckligt hög grad demonstrerade han fredens önskvärdhet för dem genom att visa återhållsamhet. På så vis fick han många samhällen att avstå från våldsamheter och att överlämna gisslan.”

Agricola säkrade sina nya undersåtars lojalitet genom att anlägga militära brohuvuden. Enligt Tacitus omgavs hela området av ”garnisoner och fort med sådan omsorg att en ny del av Britannia aldrig tidigare har kuvats på ett så lugnt och fridfullt vis”.

Tacitus ord underbyggs av arkeologiska spår efter romerska fort från perioden. Vissa forskare tror att Agricola lät uppföra ett fort ungefär var femte mil mellan städerna Chester och York i norra England och vidare genom södra Kaledonien. Enligt historikerna var befästningarna en förberedelse inför en stor invasion av höglandet.

Flera kejsare stöttade insatsen

Större delen av Kaledonien var fortfarande okänd terräng för romarna. En romersk stridssäsong, som normalt varade från vårdagjämningen till höstdagjämningen, räckte inte på långa vägar för att Agricola skulle kunna förverkliga sitt ambitiösa mål att erövra hela norra delen av ön.

I juni år 79 efter Kristus dog kejsar Vespasianus. Den mäktige vännens bortgång hindrade emellertid inte Agricolas planer, för samma år ryckte han längre norrut. Tacitus berättade om framryckningen att Agricola ”härjade bland folken ända till Taus (floden Tay, red.)”, strax norr om det som i dag är Edinburgh.

Folkslagen som nämns gav bara mycket litet motstånd, skrev Tacitus. Flygfoton från 1970-talet har visat två tillfälliga militärläger från Agricolas fälttåg till Tay. Dateringar av keramik från det ena lägret bekräftar tidpunkten för militärinsatsen.

”Överallt låg vapen, lik och avhuggna kroppsdelar och marken var indränkt av blod.” Tacitus beskrivning av slagfältet efter slaget vid Mons Graupius

Agricolas sabelskrammel i södra Kaledonien fortsatte även under nästa kejsare, Vespasianus 39-årige son Titus. År 80 efter Kristus lät Agricola uppföra garnisoner norr om det som i dag är Glasgow.

Året därpå dog Titus plötsligt, varefter hans yngre bror Domitianus tog över kejsartiteln. Även han stöttade Agricolas företag, och år 82 efter Kristus gjorde sig härföraren beredd att fullborda erövringen av Kaledonien.

Den här gången tog guvernören med sig en flotta av romerska krigsfartyg, som seglade längs kusten och följde de marscherande soldaterna. Enligt Tacitus blev kaledonierna ”förbluffade vid åsynen av flottan”.

Under en sex år lång period, från år 77 till år 83 efter Kristus, erövrade Agricolas styrkor Kaledonien (dagen Skottland).

© Wayne Southwell/VÄRLDENS HISTORIA

Återigen sände Agricola sina styrkor till floden Tay. I det området har arkeologer hittat 120 fältugnar, som antas härstamma från fälttåget. Nu började emellertid de lokala stamfolken röra på sig, och vid flera tillfällen anfölls romarnas nordliga fort. Enligt Tacitus försökte vissa av Agricolas underordnade få generalen att ge upp fälttåget, dock utan framgång. För att visa sin beslutsamhet valde Agricola att marschera norrut.

En natt anfölls de romerska soldaterna av kaledoniska krigare, men efter en kort och hård strid jagades stammarna på flykten. Nu var det bara en tidsfråga innan de båda sidorna skulle drabba samman i ett avgörande slag.

Stammarna bildade ett militärförbund

De keltiska stammarna i norra Kaledonien såg faran komma. När Agricola år 82 efter Kristus började förbereda sin slutliga erövring av området, samlade regionens stamledare vapenföra män inför den slutgiltiga konfrontationen med den romerska armén. Forskarna vet inte mycket om Agricolas motståndare, som Tacitus bara kallar ”Kaledoniens invånare”.

I likhet med kelter i andra delar av Västeuropa var kaledonierna skickliga hantverkare. Arkeologiska fynd visar att de hade staket runt sina odlingar, förvarade sin mat i källare, bodde i runda, lerklinade hus med halmtak och hade fästningar byggda av sten.

Inför slaget radade de kaledoniska krigarna upp sig på bergssluttningen.

© Osprey Publishing

Romarna krossade stamfolk

På berget Mons Graupius drabbade romerska legosoldater samman med kaledoniska stamkrigare. Där kom de infödda krigarnas råa kampvilja till korta mot romarnas överlägsna utrustning och militära disciplin.

Enligt Tacitus stod omkring 30 000 kaledonier på berget Mons Graupius när Agricola och hans armé närmade sig. På slätten framför berget körde kaledoniernas stridsvagnar fram och tillbaka. Medan Agricola och hans romerska legionärer höll sig i bakgrunden marscherade 8 000 romerska legosoldater fram på slätten samtidigt som romarnas snabba ryttare oskadliggjorde kaledoniernas stridsvagnar.

När de båda sidorna befann sig inom skotthåll från varandra började de överösa varandra med spjut. Sedan började närstriden, i vilken de illa utrustade kaledonierna dödades av de romerska legosoldaterna, som både hade utrustning av högre kvalitet och var bättre utbildade.

I panik skickade härföraren Calgacus sina sista trupper nedför vardera sidan av berget för att fånga romarna i en kniptångsmanöver. Agricola sände fram sina ryttare för att mota tillbaka anfallet. I det här skedet gav de panikslagna kaledonierna upp striden och flydde slagfältet med de romerska ryttarna i hälarna.

De många klanerna och stammarna var inte vana vid att strida tillsammans mot en gemensam fiende, men i den aktuella krisen lade kaledonierna sina interna stridigheter åt sidan. Enligt Tacitus slöt de ett förbund av 30 000 krigare ledda av Calgacus, ”en framstående man bland många ledare, både i mod och härstamning”.

Kaledoniernas förbund fick av allt att döma hjälp från oväntat håll. Innan Agricola hann möta fienden på slagfältet tvingades han år 82 efter Kristus avstå från en del av sin armé. Domitianus hade nämligen inlett ett krig mot det germanska folket chatterna norr om Rhen och till det samlade kejsaren in styrkor från rikets övriga fronter. Därför var det med en försvagad styrka Agricola förberedde sig inför uppgörelsen med Calgacus armé.

Blodet flöt på okänt berg

Agricola marscherade norrut längs kusten, så att hans galärer kunde följa arméns marsch. Romarnas styrka utgjordes av minst 8 000 legosoldater från kontinenten, 3 000 ryttare på flankerna och ett okänt antal romerska legionärer. Längden på Agricolas marscherande armé har uppskattats till 15 kilometer. Efter många dagars marsch kom Agricola enligt Tacitus ”till Mons Graupius, som fienden redan ockuperade”.

Tacitus uppskattade fiendens styrka till över 30 000 krigare, som var ”utomordentligt skickliga på att strida och som alla bar dekorationer” (tatueringar, red.).

Det är bara Tacitus som har skrivit om slaget vid Mons Graupius, och arkeologerna har ännu inte hittat några fysiska spår efter slaget. De flesta forskare tror att det stod någon gång under den senare hälften av år 83 efter Kristus, medan andra tror att det utkämpades först året därpå. Eftersom de kaledoniska elitkrigarna använde hästdragna stridsvagnar måste det ha varit platt terräng framför berget, så enligt en teori motsvarar Mons Graupius berget Bennachie utanför dagens Aberdeen.

Både Tacitus beskrivningar och nutida kunskaper om kaledoniernas och romarnas utrustning tyder på att striderna var oerhört blodiga. Innan slaget började stod kaledonierna i stora grupper på bergssluttningarna. På slätten mellan dem och den romerska armén körde de sina stridsvagnar fram och tillbaka.

Kaledonierna hade ingenting att sätta emot det romerska kavalleriet på slagfältet.

© Osprey Publishing

Slaget började med att romarnas ryttare målmedvetet riktade in sig på stridsvagnarna och oskadliggjorde dem, varefter båda sidor överöste varandra med spjut. Därefter satte Agricola sitt infanteri i rörelse. Snart var den romerska krigsmaskinen på väg uppför sluttningen.

Närstriden som följde gick hårt åt kaledonierna, som stred utan rustning – många i bar överkropp – och endast hade små sköldar som skydd. Romarna hade visserligen kortare svärd, men de bar rustning och stred som en sammansvetsad enhet. Framför allt Agricolas tyska legosoldater högg sig effektivt fram genom kaledonierna.

I desperation sände Calgacus de flesta av sina återstående krigare nedför sluttningen i ett försök att angripa romarna från sidorna, men Agricola upptäckte manövern och beordrade sina ryttare att gå till motattack. Vid mötet med de romerska ryttarna flydde det kaledoniska infanteriet.

Resultatet var en brutal, skoningslös slakt. Enligt Tacitus slutade slaget vid mörkrets inbrott, då 360 romare och 10 000 kaledonier hade mist livet: ”Överallt låg vapen, lik och avhuggna kroppsdelar och marken var indränkt av blod.”

Utrustningen gjorde hela skillnaden

Erövraren fick en staty

Efter det att slagfältet plundrats ledde Agricola sin armé norrut, förbi viken Moray Firth vid Inverness i det som i dag är norra Skottland, för att markera sin seger. Enligt Tacitus ”marscherade han sakta och fick de nyligen besegrade folken att tappa modet vid åsynen av hans avslappnade förhållningssätt”.

Agricola skickade sin flotta längre norrut för att utforska de erövrade territorierna. Som god romersk sed tillrådde tog härföraren även gisslan i de samhällen som han passerade.

Agricola lät snart flera av sina trötta män bege sig söderut för att övervintra i fort. Små trätavlor med skrift i bläck från Carlisle i norra England visar att det i november år 83 efter Kristus bodde romerska soldater i den befästa staden. Troligen kom många av de återvändande soldaterna från fälttåget som slutade med segern vid Mons Graupius.

Trätavlor med skrift i bläck, hittade i Carlisle i norra England, tyder på att Agricolas trupper övervintrade i staden efter sin stora seger år 83 efter Kristus.

© The British Museum

Var Agricola själv övervintrade är okänt, men han hade uppnått sitt mål och erövrat hela ön. När nyheten om hans bedrift nådde Rom kallades han hem av kejsar Domitianus, som enligt Tacitus blev avundsjuk på Agricolas framgångar. ”Domitianus fruktade inget mer än att en undersåtes namn skulle överglänsa furstens (hans eget, red.).”

Utåt överöste kejsaren emellertid Agricola med hedersbetygelser och lät uppföra en offentlig staty av honom. Till eftervärldens stora förvåning säkrade emellertid Domitianus inte Agricolas erövring genom att stationera ut trupper eller grunda romerska städer. Enligt Tacitus korta resumé ”erövrades områdena i norr bara för att omedelbart överges”.

Kejsare återkallade trupperna

Forskarna tror att Domitianus inte delade Agricolas entusiasm för den kalla provinsen Britannia och att ön betydde mycket mindre för honom än det kontinentala Europa, där han försökte erövra nya områden norr om Donau. Eftersom romerska rikets resurser trots allt var begränsade, sände Domitianus hellre överskjutande trupper till Donaufronten än att upprätta en permanent närvaro i den avlägsna norden, som hade ytterst liten ekonomisk betydelse för romarna.

På sex år byggde tre romerska legioner den mur som går tvärs igenom England. Rester av muren syns än i dag i landskapet.

© Shutterstock

Hadrianus mur blev gränsen

Omkring år 85 efter Kristus gav kejsar Domitianus (81–96 efter Kristus) upp att hålla det erövrade Kaledonien (dagens Skottland) och överlät försvaret av gränsen norrut åt de romerska styrkorna i norra England.

År 122 efter Kristus fick emellertid det ständiga hotet från kaledonierna kejsar Hadrianus (117–138 efter Kristus) att ta initiativ till bygget av en gränsmur, som stod klar sex år senare. Den 118 kilometer långa, 5–6 meter höga och 2,5–3 meter breda stenmuren bevakades av uppemot 12 000 män i ett antal mindre och större fort längs gränsen.

I ett försök att befästa romerska rikets makt i gränsområdet skickade kejsar Antoninus Pius (138–161 efter Kristus) under åren 142–154 in en armé i Kaledonien. Den romerska armén anlade en 63 kilometer lång, bevakad jordvall med palissader i flaskhalsen mellan Firth of Forth och Firth of Clyde, cirka 16 mil norr om Hadrianus mur.

Efter bara åtta år lämnades emellertid Antoninus mur, varefter dess garnisoner återigen begav sig söderut till Hadrianus mur. Fram till år 410 efter Kristus, då romarna lämnade provinsen Britannia, fungerade Hadrianus mur som rikets gräns i norr.

Senast år 90 efter Kristus hade alla romerska soldater och legosoldater lämnat Kaledonien, varefter områdets stammar återigen kunde leva som förr. År 93 efter Kristus dog Agricola, sannolikt av sjukdom.

Fem år senare fattade hans svärson pennan för att hedra sin framlidne svärfar. Tacitus ville att eftervärlden skulle minnas den ovanlige mannen, som erövrade vår tids Skottland och för en kort stund lät Roms storslagna makt stråla till världens ände.