Natten tillhörde storstadens prostituerade. Rika och fattiga spelade bort sina pengar på värdshusen. På de mörka gatorna härjade huliganer – och emellanåt en bindgalen kejsare. Välkommen till Rom by night!

© Art Archive/Picture Desk & Shutterstock

Rom by night: Allt var tillåtet i romerska riket

Nätterna i det antika Rom var notoriskt otrygga. På de beckmörka gatorna härskade tjuvar, bråkmakare och galningar. Trots det lämnade mängder av romare sina hem för att njuta av vad vinbarerna och bordellerna hade att erbjuda. I Roms svarta natt var allt tillåtet.

23 augusti 2019 av Niels-Peter Granzow Busch

Skymningen sänker sig långsamt över huvudstaden i det romerska imperiet. Klockan är ungefär sex på kvällen och folk skyndar hemåt. 

Hela dagen har Roms smala, krokiga gator varit så fullproppade med människor att romarna trampat varandras sandalklädda fötter både gula och blå. 

Men nu ligger gatorna nästan tomma och butiksägarna har fullt upp med att låsa om sina butiker med skjutdörrar och reglar, innan de ilar hemåt med ängslan i blicken.

Antikens mäktigaste stad saknar nämligen gatubelysning, och så snart natten faller på vaknar den brokiga undre världen till liv. Tjuvar, rånare och bedragare är mörkrets okrönta kungar.

På 100-talet e.Kr. skrev den romerske satirdiktaren Juvenalis: ”Man anses vårdslös, en katastrof­sökande idiot, om man ger sig ut efter kvällsmaten utan att först ha skrivit sitt testamente.”

Men långtifrån alla romare låter sig skrämmas av det tilltagande mörkret och de djupa skuggorna. 

Den gigantiska staden sover aldrig, och vissa av invånarna har till och med längtat till nattimmarna som till skillnad från det obarmhärtiga dagsljuset kan dölja de dunklaste lustar och hemligheter. 

Rom härjades ständigt av eldsvådor. Såväl de fattiga i de stora hyreshusen som de rika i lyx­villorna drabbades.

Kvällen ett bullrigt helvete

Majoriteten av romarrikets invånare, de som bodde på landet och i småstäderna, gick och lade sig när det blev mörkt och steg upp samtidigt med solen – till skillnad från invånarna i antikens Rom som levde ett helt annat liv. 

I staden med upp­emot en miljon invånare hände det saker dygnet runt – trots att det var beckmörkt på gatorna. Nätterna i huvudstaden var aldrig lugna.

Enligt romerska källor var kvällen och natten i Rom ett bullrigt helvete. Orsaken var att diktatorn Julius Caesar år ­44 f.Kr. hade infört lagar mot i stort sett all frakt- och persontrafik i staden från soluppgång till sen eftermiddag. 

Det skulle sätta stopp för de ständiga trafikstockningarna på de smala gatorna.

Följden blev att nätterna fylldes med ljudet av tusentals hästhovar, smällande piskor och gnisslande trähjul vars metallband skramlade och lät när de rullade fram över de ojämna gatstenarna. 

Ljudet studsade mellan husväggarna och plågade i synnerhet de invånare som bodde i Roms omkring 50 000 hyreskaserner med små, billiga lägenheter. Enligt Juvenalis var oväsendet så infernaliskt att det kostade liv:

”Här dör många för att sömnbristen gjort dem sjuka. Visa mig den lägenhet där det går att sova! Vagnarna som dundrar fram genom de trånga gatorna, och svordomarna från kuskar som fastnat i trafikstockningar, skulle kunna väcka den slöaste. Eller rentav en kejsare!”

Endast de rika romarna som bodde på Roms svala kullar i stora, avskilt belägna villor med stora trädgårdar och skyddande murar, kunde enligt Juvenalis hoppas på att få en god natts sömn utan avbrott.

Men oväsendet var inte det enda som störde invånarna i Rom. Vindstilla dagar låg gatorna insvepta i en tjock dimma av rök från Roms enorma badanläggningar samt de tusentals kolbäcken som stadsborna använde till att värma sig vid eller laga mat på.

De som hade råd eldade med träkol, men de fattiga hade bara råd med torkad djurspillning som gav upphov till kväljande rökmoln i staden och fick ögonen att tåras. 

Alltför ofta fick glöd och gnistor från de öppna eldhärdarna fatt i virket i byggnaderna, med katastrofala konsekvenser i en tid då det inte fanns några brandtrappor i flervåningshusen. Döden var en vanlig besökare i det antika Rom.

Snuskiga vinbarer lockade pöbeln

Det var dock inte hela Rom som mörklades när solen gått ned. På vissa gator stod det ­oljelampor utanför de lokaler där folk brukade samlas framåt kvällen. 

Lamporna var reklam för de så kallade popinae – vinbarer – som låg tätt i fattigkvarteren där de flesta kunderna fanns. 

Vi känner inte till hur många vin­barer och andra serveringar som fanns i själva Rom, men i staden Pompeji som be­gravdes i aska år 79 e.Kr. har arkeologerna hittat fler än hundra. Rom, som var ­betydligt större, borde ha haft flera tusen.

Redan från sen eftermiddag började folk vallfärda till de allt annat än glamorösa vinbarerna för att äta, dricka och roa sig. 

Enligt romerska källor lockade ställena till sig Roms absoluta bottenskikt: sjömän, tjuvar, kistsnickare, förrymda slavar och åsnedrivare. Ingen respektabel människa satte sin fot på ett sådant ställe:

”Lika lite som jag vill bo under en bödel, vill jag vara granne med en vinbar”, skrev den berömde filosofen Seneca omkring år 50 e.Kr.

Kännetecknande för värdshusen var att maten var billig och enkel. Gästerna kunde bland annat köpa bröd, gryträtter och gröt som hälldes upp från stora lerkärl i bardisken. 

Och så fanns det vin i olika kvaliteter. Den billigaste sorten kostade en romersk as för ett glas, medan den dyraste – det berömda falerner-vinet från Kampanien – kostade hela fyra as.

Romarna drack sitt vin utspätt med vatten, allt annat ansågs vara barbariskt. Det var dock vanligt att barägarna spädde ut vinet alltför mycket för att tjäna mer pengar. 

Det är därför huvudpersonen Trimalchio i den kända satiriska romanen Satyricon är övertygad om att alla värdshusägare måste vara födda i vattumannens tecken.

De romerska kejsarna ogillade vin­barernas skumma miljöer, som skulle kunna bli en grogrund för social oro ­eller till och med uppror. Vid flera till­fällen försökte de begränsa antalet popinae genom att förbjuda dem att sälja vissa matvaror. 

Kejsar Tiberius förbjöd dem att sälja bröd och bakverk, medan kejsar Claudius var mera radikal: ”Han stängde värdshusen, där folk var vana vid att samlas för att dricka”, skriver den romerske historikern Dio Cassius.

Men värdshusen förblev inte stängda länge. Allt tyder på att Claudius tvingades erkänna att det var omöjligt att förbjuda de populära ­inrättningarna. Värdshusen var nämligen inte bara kända för billigt vin och billig mat. Många av deras gäster var ute efter helt andra saker.     

Stora summor spelades bort i barerna

Så gott som alla värdshus hade någon väl undanskymd lokal baktill där det rymdes en illegal spelhåla. Hasardspel var förbjudet i lagen, men det struntade de allra flesta blankt i.

”Bland de lägre klasserna sitter några hela natten i barerna. De spelar tärning lika ivrigt som de bråkar om dem, medan de pressar samman näsborrarna och gör opassande ljud genom att suga in luft genom munnen”, berättar historikern Ammianus Marcellinus efter ett besök i Rom på 300-talet.

Tärningsspel var ett kärt nöje inom ­alla samhällsklasser i huvudstaden. Enorma summor pengar bytte ägare varenda natt i rummen bakom vinbarerna. 

Varje denar som lades på bordet som insats motsvarade en genomsnittlig dagslön för en arbetare. 

Även slavar spelade, och inte sällan spelade de bort pengar som de fått av sin herre. Den romerske politikern Marcus Cicero fick anledning att fråga sig om inte en slavhandlare borde vara skyldig att upplysa ifall hans ”vara” var ”en bedragare, spelare, suput eller tjuv”.   

”Den berusade spelaren, förrådd av slamret från tärningsbägaren, ber ämbetsmannen om nåd.” Poeten Martialis om en spelrazzia.

© Scala Archives & Picture Desk

Razzior var mest för syns skull

Myndigheterna hade helt klart för sig vad som försiggick i vinbarernas hemliga rum, och stadens tjänstemän genomförde då och då razzior. Den romerske diktaren Martialis beskriver ögonblicket efter en sådan razzia:

”Den berusade spelaren, avslöjad av rasslet från sitt tärningskrus, vädjar till ämbetsmannen om nåd efter att just ha släpats ut från någon skum vinbar.”

Men razzior var sällsynta och ingen av de romerska kejsarna tycks ha satt ett ingripande mot spelandet särskilt högt på dagordningen – kanske berodde det på att många av dem själva var spelgalna. 

I ett brev till svärsonen Tiberius berättar kejsar Augustus till exempel glatt och utan minsta ånger att han under en religiös fest hade förlorat nästan 20 000 sestertier – en hel förmögenhet – på tärningsspel:

”Vi spelade alla dagar. Spelbrädet hann aldrig svalna.”

Enligt romerska källor var även den galne kejsar Caligula en storspelare och han lär ha fuskat med tärningarna för att vinna. 

Men enligt historikern Dio Cassius var det inte alltid kejsaren som vann. När hans pengar tog slut under ett spel bad han om skattlistorna från den romerska provinsen Gallien och gav genast order om att de rikaste på listan skulle avrättas och att deras egendom skulle konfiskeras.

Därefter vände han sig till sina motspelare och sade: ”Ni spelar om några ynka denarer, samtidigt som jag har tjänat runt 150 miljoner denarer.”

Bland de spelglada kejsarna fanns även den förmögne Didius Julianus, som år 193 köpte sig platsen på kejsartronen. 

Samma natt som han blivit kejsare tog han sig in i palatset på Palatinen och började, ”medan liket av hans företrädare Pertinax fortfarande låg där inne, att äta och spela tärning tillsammans med sina kumpaner”, skriver Dio Cassius förargat.

Skökor lockade med oljelampor

När natten kom var det dags för en särskild kategori kvinnor att tjäna pengar: de prostituerade. 

Enligt romersk tradition hörde skökor till en typ av människor som – precis som gladia­torer och skådespelare – saknade heder. Men det var helt acceptabelt att utnyttja deras tjänster, det ansåg även folk i de ­finare samhällsklasserna.

Enligt en romersk satirskrift såg den berömde och djupt konservative politikern Cato en dag en anständig man komma ut från en bordell. 

Cato berömde honom genast eftersom han ansåg att det var sunt att leva ut sin sexualitet. 

När Cato sedan gång på gång såg mannen komma ut från samma bordell, kände sig politikern nödsakad att varna ­honom: ”Unge man, jag lovordade dig för att du går hit ibland, inte för att du flyttat in här!”

Roms mest kända glädjekvarter låg i stads­delen Subura där de allra fattigaste bodde. Här kunde en prostituerad köpas för två as – som ett glas halv­dåligt vin på ett värdshus. 

Kvinnorna lockade till sig kunder ­genom att stå eller sitta utanför bordellerna i skenet av en oljelampa, som ofta hade formen av en fallos. 

De var klädda i kort tunika och genomskinliga klänningar. De var kraftigt sminkade och doften från deras billiga parfym kändes på långt håll.

Enligt romerska källor visade de upp sig för potentiella kunder genom att ”vicka med låren och vagga med höfterna”. Därefter började prisförhandlingarna. När parterna kommit överens fick kunden följa med in på kammaren.

Romarna såg det inte som äktenskapsbrott om en gift man gick till prostituerade. De många bordellerna besöktes av i stort sett alla män.

© Bridgeman & Picture Desk

Prostitutionen var satt i system

De allra flesta av Roms prostituerade var slavinnor som tvingades tjäna pengar ­åt sina ägare genom att sälja sin kropp. 

Filosofen Seneca beskriver en slavmarknad där en kvinna såldes till en hallick: ”Till köparens förtjusning stod hon helt naken på stranden. Varenda del av hennes kropp undersöktes och klämdes på.”

Även fria romerska kvinnor tvingades ibland sälja sin kropp för att tjäna pengar. Men då var de tvungna att anmäla sig hos den tjänsteman som ansvarade för lag och ordning i staden. 

Tjänstemannen skrev upp kvinnornas namn på en lista, för att de inte skulle riskera att anklagas för otukt eller äktenskapsbrott om de påträffades i säng med en gift man. 

År 40 e.Kr. legitimerade kejsar ­Caligula yrket ytterligare genom att kräva skatt av de prostituerade, motsvarande intäkten från en kund per dag.

De flesta kunder visste precis var de kunde hitta prostituerade. De billigaste hade inget rum att gå till utan höll till kring teatrar, tempel och kapplöpningsbanor. 

Andra kvinnor kunde köpas på stadens värdshus och gästgiverier, och åter andra höll till på bordeller där kunderna fick följa med in i små kammare där inredningen i princip bestod av en halmmadrass.

Satirdiktaren Juvenalis skildrar hur kejsar Claudius ökända hustru Messalina – enligt rykten – varje natt smög sig ut för att leva som sköka på stadens bordeller:

”Klädd i en blond peruk som döljer hennes naturliga hår träder hon in på en bordell som stinker av gamla nedsmutsade lakan. Hon gör en tom kammare till sin egen och säljer därefter sig själv. Senare, när hallicken skickat hem sina flickor, lämnar hon platsen – en avskyvärd varelse med smutsigt ansikte, täckt av lampans svarta sot.”

Det hela är utan tvekan ett rent påhitt av Juvenalis själv, men historien visar ändå på vilka förhållanden som de prostituerade i Rom tvingades arbeta under. 

Från eskortflicka till gatusköka

Romarna hade mer än 50 ord för prostituerade; de lättfotade damerna hade olika jaktmarker och skilda metoder för att locka till sig kunderna. Dessutom varierade priserna på deras tjänster enormt.

  1. Lyxväninnan ★★★★★★★
    Så kallade amicae, väninnor, umgicks enbart med Roms överklass. De var experter på förförelse och fick inte pengar, utan dyrbara ”gåvor”.


  2. Eskortflickan ★★★★★★☆

    Rika romare som inte ville synas på bordeller skickade bud efter eskortflickor som gjorde hembesök. De kunde även sjunga och dansa. 


  3. Hotellflickan ★★★★★☆☆

    Kunder som tog in på Roms gästhus kunde mot betalning få med sig en flicka upp på rummet. De hämtades oftast in utifrån och stannade hela natten.

  4. Värdshusflickan ★★★★☆☆☆
    Kunder på stadens barer kunde köpa sex av den kvinnliga personalen i ett avsides rum. Dessa kvinnor kallades blitidae, efter ordet för billigt vin (blitum). 

  5. Bordellskökan ★★★☆☆☆☆

    Kvinnor på Roms bordeller kallades prostibula – de som står framför hotellet. Kunderna togs om hand på löpande band och var klara på bara några minuter.


  6. Gravludret ★★☆☆☆☆☆

    De så kallade bustuariae försörjde sig som gråterskor vid begravningar. Mellan arbetspassen drygade de ut inkomsten genom att sälja sex på begravningsplatsen.


  7. Gatuvandrerskan ★☆☆☆☆☆☆

    Den lägsta klassen var kvinnor som gick på gatan och inte ens hade ett rum att ta med kunden till. En sådan kvinna kallades ofta Circulatrix – hon som går runt.

I den romerska staden Pompeji har arkeologerna grävt ut en bordell med små kammare för de prostituerade och deras kunder.

© Scala Archives

Våldsverkare härjade i natten

Efter midnatt började det romerska nattlivets många gäster långsamt röra sig hemåt – ofta i allt annat än nyktert tillstånd. 

Men det kunde lätt bli en farlig promenad. Enligt romerska källor hade ligor av unga, ofta adliga romare för ­vana att ströva omkring i Roms kvarter på jakt efter oskyldiga offer, som de överföll och misshandlade för skojs skull.

En av de mest ökända gängledarna var ingen mindre än den galne kejsaren Nero, som enligt historikern Tacitus fann ett stort nöje i att klä ut sig till slav och sedan, tillsammans med sina kamrater, överfalla och råna ensamma natt­vand­rare.

”Julius Montanus, en senator, mötte vid ett tillfälle prinsen (Nero, red:s anm.) i mörkret och slog genast tillbaka hans attack. När han direkt efteråt kände igen sin antagonist bad han innerligt om nåd, men tvingades till självmord”, skriver Tacitus och berättar att Nero därefter omgav sig med soldater och gladiatorer som var beredda att kasta sig över kejsarens offer ifall de skulle försvara sig alltför effektivt. 

Många romare drog en lättnadens suck när Nero mördades några år senare, särskilt alla som älskade stadens nattliv. 

Men glädjen blev kortvarig. Nero hade bildat skola, och hans efterträdare, kejsar Otho, gav sig också ut på gatorna för att misshandla folk. 

Han och hans kamrater roade sig med att tvinga offret att lägga sig på en utspänd kappa och sedan kasta veder­börande högt upp i luften.

Femtio år senare konstaterade diktaren Juvenalis att inte mycket hade förändrats. Stora grupper av adelsmän vandrade ännu i natten på jakt efter offer: 

”Vet du vad den fattige mannens frihet är? Friheten att – sedan han blivit sönderslagen – tigga och be om att få gå hem med åtminstone några tänder kvar i munnen!”

Trots våldet fortsatte nattlivet i Rom oförändrat. Mörkret och farorna var ett pris som många var villiga att betala för att få ta del av nattens glädjeämnen. 

Läs mer

Karl-Wilhelm Weeber: Nachtleben im alten Rom, Primus Verlag, 2004. Alberto Angela: Ein Tag im alten Rom, Riemann Verlag, 2009. Lionel Casson: Everyday Life in Ancient Rome, The Johns Hopkins University Press, 1998.

Kanske är du intresserad av...