Neros mor var Roms ondskefullaste kvinna

Agrippina hade insupit sin maktlystnad med modersmjölken. Hon tillhörde Roms finaste och mest inflytelserika släkt.

Hennes mormors far var Augustus, romarrikets förste kejsare. Hon var dotter till generalen Germanicus, som varit härförare i våra dagars Tyskland med högkvarter i Ara Ubiorum, dagens Köln, där Agrippina föddes år 15 e.Kr.

Soldaterna avgudade både Germanicus, Agrippinas mor – Agrippina den äldre – och deras sex barn.

I synnerhet familjens yngste pojke, som senare blev kejsar Caligula, var populär. För att glädja soldaterna klädde hans mor honom i uniform och lät honom besöka soldaterna i deras kvarter.

Männen roade den lille pojken med spel och berättelser från fältet, och kallade honom Caligula – ”den lilla stöveln”.

Historikerna tror att Agrippinas första år var relativt lyckliga, men år 19 inträffade tragedin; Germanicus dog efter en kort tids sjukdom, bara 34 år gammal, och familjen tvingades återvända hem till Rom.

Det ryktades att kejsaren, Tiberius, låtit förgifta Germanicus eftersom han betraktade den populäre generalen som ett hot. Snart fick den döde generalen närmast kultstatus.

Efter kejsar Tiberius död tyckte de flesta det var självklart att Caligula, Germanicus ende levande son, skulle bli kejsare.

Men kejsar Caligula mördades redan år 41 och då fick hans syster äntligen chansen att förverkliga sina ambitioner.

Förste maken mördades med gift

Som kvinna kunde Agrippina inte få -någon formell makt; därför måste hon skaffa sig en lämplig make.

Hon hade -redan ett äktenskap bakom sig, med Gnaeus Domitius, även kallad Ahenobarbus, ”bronsskägg”.

Han hade emellertid dött av sjukdom år 40 medan Agrippina var i exil på Ponza. Tillsammans hade de -sonen Nero.

Redan från början siktade Agrippina högt i valet av en ny make och styvfar åt Nero. Hon flörtade ohämmat med -Galba, en rik och inflytelserik aristokrat som många år senare blev kejsare.

Kurtisen fortsatte även sedan Galba gift sig med en annan kvinna.

Men förhållandet dog ut och Agrippina kastade sig i stället över den rike och respekterade Passienus, prokonsul i den romerska provinsen Asia i våra dagars Turkiet.

Efter bara några års äktenskap dog Passienus. Dagens historiker har inga säkra källor till vare sig dödsorsak eller exakt tidpunkt, men i det gamla Rom gick rykten om att Agrippina hade förgiftat honom.

Det kunde ingen bevisa, men å andra sidan kunde ingen förneka att Passienus död kom mycket lägligt för Agrippina.

Maken lämnade efter sig ett stort arv som hon kunde använda för att skaffa sig ”klienter”, folk som mot betalning och underhåll hjälpte sin ”patron” – beskyddare – genom att t.ex. stötta dennes politiska karriär med röster och propaganda.

Denna praxis var vanlig i tidens Rom. Men ännu viktigare var att Agrippina blev änka just när mannen som kunde ge henne makt och inflytande blev ledig på äktenskapsmarknaden.

Roms mäktigaste man, kejsar Claudius, hade nyligen blivit änkling.

Agrippina skyddade kejsaren

Claudius hade utsetts till kejsare efter mordet på Caligula år 41 och han var kanske inte den idealiske kandidaten till jobbet som härskare i världens mäktigaste imperium. Han hade hånats i hela sitt liv.

När han föddes sade hans egen mor att han var ett portentum hominis, ett monster som naturen hade påbörjat men inte gjort klart.

Det står ingenting om vilka hans brister var, men vi vet att han haltade på höger ben, hans huvud och ena handen darrade lite och han talade underligt – nästan som ett djur från havet, berättar den romerske författaren Seneca.

På grund av sina fysiska skavanker betraktades Claudius som en stackare, men han visade sig bli en duglig kejsare. Inom kort lyckades han både reformera det romerska rättsväsendet och ge kvinnor och slavar bättre förhållanden.

Men alla var inte nöjda med Claudius. År 48 kom det fram att hans hustru Messalina och hennes älskare planerade ett attentat mot honom.

Claudius lät avrätta Messalina, och därmed blev platsen som kejsarinna ledig.

Agrippina började genast göra kejsaren sin kur. Av alla beskrivningar och porträtt att döma såg hon bra ut, även om hon inte var bländande vacker.

-Ansiktet var runt och en aning skevt, hakan var bred – näsan kraftig. En relief på en byggnad i resterna av den grekiska staden Aphrodisias (i våra dagars Turkiet) där Agrippina finns avbildad intill andra figurer, visar att hon var lång och rak i ryggen.

Och hon hade en egenskap som Claudius värderade högre än skönhet: hennes ursprung gav henne en nästan mytisk status.

Praetorianerna – kejsarens elitkår av personliga livvakter – beundrade Agrippinas framlidne far Germanicus och var lojala mot honom, och eftersom -praetorianerna utgjorde en viktig maktfaktor i kejsardömet var det viktigt att hålla sig väl med dem.

De låg inte bara bakom Caligulas och Claudius utnämningar till kejsare, utan även mordet på Caligula.

Claudius fruktade att han skulle gå samma öde till mötes, men med Agrippina vid sin sida skulle han kunna minska den risken.

Drev svärsonen till självmord

”Så snart Agrippina flyttade in i palatset fick hon fullständig kontroll över Claudius”, berättar den romerske historikern Dio Cassius.

Agrippina njöt av sin nyvunna makt. Hon visade sig gärna i kläder med rent guld i, och lade sig i statsangelägenheter.

När ett stort projekt med att förbinda Fucine-sjön med floden Liris gick snett, överöste Agrippina den ansvarige ämbetsmannen med anklagelser om girighet och förskingring.

Ämbetsmannen försökte ”protestera mot hennes köns dominerande temperament och överdrivna ambition”, berättar den romerske senatorn och historikern Tacitus.

Enligt Tacitus mötte Agrippina inget större motstånd. Claudius agerade vagt och fogade sig efter henne.

”Claudius tvingades av Agrippina att utföra de hems-kaste saker”, berättar han och räknar upp hur kejsaren i flera fall avrättade eller landsförvisade män och kvinnor som Agrippina retade sig på på grund av girighet, maktlystnad eller vad Tacitus kallar ”kvinnlig svartsjuka”.

Men när kejsaren var onykter medgav han att ”det var hans öde att uthärda sin frus elakhet”.

Att bara gifta sig med kejsaren var inte nog för Agrippina. Claudius hade en klen hälsa och för att trygga sitt stora -inflytande även på längre sikt tänkte -Agrippina se till att Nero, hennes son från första äktenskapet, hamnade först i kön till tronen.

Det var lättare sagt än gjort; Claudius hade en son, Britannicus, och även om det inte var rak tronföljd i romarriket räknade alla med att Britannicus skulle ta över tronen efter sin far.

Agrippina tog sig an uppgiften med -lika delar list och hänsynslöshet. Hon beslöt att Nero skulle gifta sig med Claudius dotter Octavia.

På så vis kunde Nero förena de båda familjerna och därmed bli starkare i kampen om tronen.

Octavia var 8–9 år gammal, två år yngre än Nero. Fyra år senare skulle hon enligt romersk lag bli vuxen och kunna gifta sig.

Men Octavia var redan förlovad, och Claudius tyckte mycket om sin blivande svärson. Lucius Junius Silanus Torquatus, som Octavias tillkommande hette, hade gjort blixtkarriär och utnämnts till praetor vid bara 22 års ålder, det näst högsta steget på karriärstegen för romerska ämbetsmän.

Det var en position som de flesta inte uppnådde förrän i 40-årsåldern.

Silanus var en svår konkurrent, men Agrippina kom på en lösning. Hon spred rykten om att Silanus hade ett förhållande med sin egen syster, som lägligt nog ansågs vara procax – ett uttryck som kan översättas med ”lite av en vildkatt”.

Ingen vet om det fanns någon sanning bakom beskyllningarna, men Silanus blev desperat. Det står ingenting i källorna om vad han sagt eller gjort i panik, men snart surrade rykten om att han planerade att mörda Claudius.

Det fick hemska konsekvenser. Silanus kastades ut ur senaten och fråntogs sin titel. I skam tog han sitt liv. Och nu stod han inte längre i vägen för Octavias äktenskap med Nero.

Dödade maken med hans favoritmat

Agrippina har troligen glatt sig åt Silanus självmord, och år 51, två år efter bröllopet med Claudius, kunde hon äntligen njuta offentligt.

Detta år fyllde Nero 13 år och blev därmed man enligt romersk tradition. Under ceremonin intog Nero scenen i den vita toga som symboliserade mandom.

De lila ränderna på Britannicus kläder visade däremot att han ännu inte uppnått denna åtråvärda status.

Det var en mycket tydlig signal: Nero – som redan adopterats av Claudius -efter påtryckningar från Agrippina – var vuxen och kunde bli kejsare, medan den fyra år yngre Britannicus bara var ett barn.

”Hela tiden såg hon till att Britannicus uppfostrades som om han inte var någonting värd. Medan Nero fick all hjälp, visade hon Britannicus varken respekt eller omsorg. Tvärtom; Agrippina lät skicka iväg eller avrätta dem som sympatiserade med honom”, berättar historikern Cassius Dio, och tillägger att kejsarinnan spred rykten om att styvsonen var sinnessjuk.

Agrippina var dock plågsamt medveten om att hennes lycka inte kunde vara för alltid.

Om Claudius levde så länge att även Britannicus hann bli man innan det var dags för tronskifte, kunde kejsarens biologiske son utgöra ett allvarligt hot mot Nero. Och det skulle Agrippina förhindra, till varje pris.

Enligt historikern Tacitus tog kejsarinnan god tid på sig för att undersöka giftmarknaden. Det skulle inte bli lätt att ta livet av Claudius.

På kejsares vis tog han regelbundet motgift mot olika kända gifter, och han var så van vid att stoppa i sig gift – i form av stora mängder alkohol – att det skulle krävas stora doser gift för att döda honom.

Dessutom fick medlet inte börja verka så snabbt att det väckte misstankar, men inte heller så långsamt att Claudius själv hann uppfatta vad som var i görningen.

Agrippina behövde hjälp, och vände sig därför till Locusta, en driven giftmörderska och expert på örtmedicin.

Genom försök på slavar kom de båda kvinnorna fram till rätt mixtur och bestämde sig för att sätta sin plan i verket i samband med en bankett.

Som en god hustru bjöd Agrippina sin man på en stor portion av hans favoritmat: svamp. Strax därpå miste kejsaren förmågan att tala, blev medvetslös och fick bäras i säng.

Själva förloppet väckte inga större misstankar eftersom Claudius var en suput, men den här gången nyktrade han aldrig till igen.

Enligt vissa källor dog Claudius direkt, men Tacitus berättar att han hann vakna till. I panik tillkallade han en läkare, som emellertid var delaktig i komplotten.

”Under förevändningen att han skulle hjälpa kejsaren att kasta upp, stack denne man, antar man, ned en fjäder insmord i snabbverkande gift i kejsarens hals”, skriver historikern om kejsarens död.

Nyheten om dödsfallet spreds inte i Rom förrän på eftermiddagen följande dag. Agrippina hade sett till att allt var ordnat inför Neros maktövertagande och att ingen skulle kunna utnyttja de första förvirrade timmarna efter Claudius död till att iscensätta en kupp.

För att vinna tid lät hon svepa liket i varma filtar, så att likstelheten inte skulle avslöja tidpunkten för kejsarens död.

Samtidigt kallade hon gycklare och komiker till palatset ”för att underhålla den sjuke kejsaren”. På så vis fick hon det att verka som om kejsaren fortfarande levde och att han inte var allvarligt sjuk.

När Nero klev ut genom palatsets portar nästa dag var alltså allting klart. De jublande praetorianerna hyllade honom som kejsare.

Gjorde sig oumbärlig

Men än kunde Agrippina inte andas ut. Många viskade om att den nye kejsaren var alltför ung för att bli kejsare. Rivalerna tassade redan i kulisserna. En av dem var Marcus Junius Silanus, guvernör i provinsen Asia.

Marcus Silanus var 40 år, ättling till kejsar Augustus och utan några skandaler bakom sig; precis en sådan man som romarna kunde tänkas välja i stället för Nero.

Agrippina tvekade aldrig. Med hjälp av två av Silanus närmaste män förgiftade hon guvernören med samma slags gift som fungerat så bra på Claudius.

Och för att ytterligare befästa Neros makt lät hon fängsla Narcissus, en av Claudius närmaste rådgivare. Han dog i fängelset – antingen till följd av ett brott, eller genom självmord.

Agrippinas handlingskraft måste ha satt skräck i hennes och Neros motståndare, för den unge kejsarens första år vid makten var lugna. Under årens lopp tog Agrippina över i stort sett alla delar av regerandet.

Hon skickade ständigt brev och bulletiner både till rikets representanter i utlandet, och till utländska diplomater. På så vis kunde hon både ta del i romarrikets utrikespolitik och göra sig oumbärlig för Nero.

Nero själv gjorde vad han kunde för att Agrippina skulle kunna delta. Bland annat förlade han viktiga möten till kullen Palatinen, som låg nära Agrippinas bostad.

Eftersom konservativa romare inte accepterade att kvinnor lade sig i statsangelägenheterna lät Nero göra en hemlig dörr till den sal där mötena hölls. Genom den kunde Agrippina obemärkt smyga in och följa med i mötena, dold bakom ett draperi.

Alla visste vilken makt Agrippina hade över Nero. Som valspråk för praetorianerna valde han Optima Mater – ”den bästa modern” – och han visade ständigt sin respekt för Agrippina genom att de båda åkte i bärstol bredvid varandra, eller att han gick bredvid när hon blev buren.

Nero såg också till att hans mor fick ett personligt garde. Det utgjordes av germanska soldater som på grund av -Agrippinas härkomst kunde förväntas vara särskilt lojala.

Agrippina blev dess-utom den första kvinnan i romarrikets historia som fick sitt porträtt präglat på ett mynt tillverkat i själva Rom.

På guld- och silvermynt som präglats -under Neros första år som kejsare syns byster av Agrippina och Nero mittemot varandra, som om de vore jämställda -regenter.

För att undanröja alla tvivel om -Agrippinas betydelse tilldelade Nero henne dessutom två liktorer, ett slags personliga betjänter. Med så kallade fasces – spöknippen fastbundna på påkar, en traditionell romersk maktsymbol – gick de framför henne och banade väg genom staden.

Slog sonens vänner

Den goda relationen mellan mor och son fick dock ett slut. Nero hade ärvt -Agrippinas omättliga maktbegär och han började bli riktigt trött på moderns ständiga inblandning och hennes eviga påminnelser om att han var ung och oerfaren.

Redan i slutet av år 54 – bara några månader efter Claudius död – hände något som visade att Agrippinas ställning var ohållbar.

Rom befann sig i en djup kris. Under det senaste seklet hade Armenien dominerats av romarriket, men nu hotades romarnas ställning i området av Partherriket, ett stort rike med centrum i våra dagars Iran.

I slutet av år 54 bjöd Nero in en -armenisk delegation till Rom för att diskutera krisen. Under den pompösa ceremonin gick Agrippina som vanligt rakt fram till den kejserliga tribunen för att ta plats där och delta i förhandlingarna jämte sin son.

Både Nero och hans rådgivare stelnade till. Inte förrän en råd-givare diskret knuffade till honom kom sig Nero för att vänligt leda bort sin mor.

”Med denna till synes pliktskyldiga handling lyckades man avvärja en skandal”, konstaterar Tacitus.

Det var uppenbart att Agrippina hade gått över gränsen till vad både Nero och vanliga romare kunde acceptera.

”Romarna, med sin förkärlek för skvaller, började spekulera kring om en kejsare på bara 17 år skulle kunna förhindra denna enorma fara, och om de kunde förlita sig på någon som styrdes av en kvinna”, skriver Tacitus. Nero märkte att Agrippinas tilltagande dominans var ett hot mot hans auktoritet som kejsare, och han började ta avstånd från sin mor.

Agrippina blev sur. Tacitus berättar att hon ofta var ”dyster och hotfull” mot Nero, och när han strax därefter skaffade sig en älskarinna blev konfrontationen med den maktgalna modern oundviklig.

Affären med Acta, en frigiven slav, hotade äktenskapet med Octavia och därmed även den maktallians som Agrippina byggt upp.

Hon reagerade -direkt. ”Agrippina tjatade med kvinnligt raseri om att hon nu hade en frigiven kvinna, en slavflicka – och liknande uttryck – till svärdotter”, berättar Tacitus.

Men Agrippina bråkade och väsnades förgäves. Inte ens när hon försökte komma på god fot med Nero igen genom att låta honom och Acta använda hennes rum för sina kärleksmöten blev förhållandet bättre.

Då började hon i stället förfölja och förödmjuka Neros vänner, ”vissa genom att skaffa undan dem, andra genom att misshandla dem”, berättar Dio Cassius.

Förförde sin egen son

Enligt Tacitus gick det till sist så långt med fientligheterna mellan mor och son att Agrippina ”med handen hotfullt lyftad” började åkalla den döde kejsar Claudius och hotade med att göra Britannicus till kejsare i stället.

Hotet från Britannicus försvann emellertid plötsligt. Han dog den 11 februari år 55. Precis som Claudius föll han ihop under en festmåltid.

Nero avfärdade det hela med att Britannicus bara hade fått ett av sina många epileptiska anfall och att det hela säkert snart skulle gå över. Men det gjorde det inte.

Britannicus avled medan Nero, Agrippina och alla deras förnäma gäster lät sig väl smaka av mat och vin från dignande bord.

Trots att det både stormade och regnade lät Nero kremera Britannicus lik redan samma natt. Elaka tungor talade om att den unge kejsar Nero ville röja undan alla bevis.

Nu när Britannicus var ute ur bilden drog Nero åt tumskruvarna ytterligare ett varv. Praetorianerna, som alltid hade haft en stark koppling till Agrippina, fick mutor av Nero för att i stället ta hans parti.

Och de möten som gjort det möjligt för Agrippina att hålla kontakten med alla viktiga personer i Rom, flyttade han ut ur palatset.

Historikerna vet inte hur förhållandet mellan Agrippina och Nero utvecklades mellan åren 55 och 59 – under den perioden står Agrippina i stort sett inte alls omtalad i källorna.

Men ett är säkert: år 59 bestämde sig Nero för att döda sin mor.

Orsaken var troligtvis att kejsaren hade en ny kärleksaffär; den här gången med den förnäma damen Poppaea Sabina – som dessutom krävde att Nero skulle gifta sig med henne.

Agrippina blev livrädd för att makten skulle glida henne ur händerna, och hon tog till desperata åtgärder. Enligt ryktena sökte hon till och med upp Nero på eftermiddagen, när han hade druckit, och förförde honom.

Men ingenting hjälpte. Agrippina hade fört sin son till makten, men nu var hon bara i vägen.

Nero hade svårt att bestämma sig för på vilket sätt han skulle mörda sin mor. Gift var uteslutet – det pratades fort-farande om Britannicus död. Och ett direkt fysiskt angrepp skulle avslöja honom direkt.

Agrippina skulle i stället dö i en båtolycka. Under en festival i mars 59 följde Nero sin mor ombord på ett skepp som låg i hamnen vid Baiae, en semesterort där det vackra och rika folket från Rom brukade samlas.

”För dig lever jag, genom dig regerar jag”, utbrast han storvulet till sin mor medan hon gick ombord.

Natten var mörk och det blåste nästan inte alls när skeppet stävade ut. Allt andades ro. Men plötsligt rasade ett halvtak ned över Agrippina som låg och vilade sig på en soffa på däcket.

Besättningsmännen rusade omkring för att försöka ställa allt till rätta, och mitt i tumultet föll Agrippina i vattnet.

Men hon visade sig vara lika stark som hon var elak. Trots att hon skadat ena axeln allvarligt i fallet simmade hon in till land, gick hela vägen till den ståtliga villa som Nero installerat henne i, och svepte in sig i varma filtar.

När Nero fick höra att Agrippina hade överlevt skickade han genast en trupp soldater till hennes villa.

De sparkade in ytterdörren och övermannade Agrippina. En av soldaterna slog henne i huvudet, varpå en annan drog sitt svärd för att döda henne.

Det sägs att Agrippina inväntade dödsstöten med orden: ”Förgör det sköte som gav liv åt Nero.”

När nyheten om att Agrippina var död nådde Rom, spred sig lättnaden genom staden. Nero benådade flera av de oskyldiga romare som Agrippina hade låtit kasta i fängelse, men han lyckades ändå aldrig riktigt bli kvitt sin mor.

Den unge kejsaren berättade skräckslagen om hur moderns ande jagade honom med smällande piskor och brinnande facklor. Även efter sin död tycktes Agrippina vara Roms ondaste kvinna.