När fick romarna gladiatorer?

De första gladiatorkamperna i Rom ägde rum år 264 f.Kr. vid en begravningsceremoni. Tre par gladiatorer fick kämpa in i döden för att hedra en avliden senator.

Men var romarna fick idén ifrån visste inte ens antikens historiker. Några, bland andra Nikolaus från Damaskus, pekade ut grannfolket i norr, etruskerna.

Andra, exempelvis historieskrivaren Livius, menade att romarna inspirerats av grannarna i Kampanien i söder, som lär ha firat en krigsseger år 310 f.Kr. med gladiatorstrider.

De flesta av våra dagars historiker lutar åt Livius teori, som bland annat backas upp av att de tidigaste romerska gladiatorskolorna låg just i Kampanien.

Gladiatorer stred vid begravningar

I ungefär 150 år hölls romerska gladiatorstrider bara vid begravningar.

Med tiden försvann den ­cere­moniella prägeln, och förmögna romare försökte köpa sig popularitet genom att arrangera blodiga strider.

Spelen blev så populära att de med tiden fick fotfäste över hela romarriket – tills de förbjöds år 404 e.Kr.

Kämparna var feta

I filmer framställs gladiatorer ofta som vältränade och muskulösa.
I själva verket var de flesta kämparna på arenan fetlagda. Enligt forskarna åt sig gladiatorerna medvetet feta eftersom ett tjockt fettlager skyddade vid skärsår och dolde vitala nerver och blodkärl.

Tre berömda gladiatorer

• Flamma gick från seger till seger på arenan. Medan de flesta gladiatorer bara utkämpade en enda strid, deltog Flamma i 34 spel innan han dödades.

• Spiculus var oerhört populär i antikens Rom. Kejsar Nero var en stor beundrare, och överöste sin favoritkämpe med gåvor.

• Carpophorus kämpade som en bestiarius mot vilda djur. På en enda dag fällde han 20 djur – bl.a. ett lejon, en björn och en flodhäst.