Möt Kejsar Nero: Konstnären från helvetet

Fram till Roms förste kejsare Augustus död år 14 e.Kr. var imperiet framgångsrikt och stabilt. Hans efterträdare blev emellertid alltmer galna.

Tiberius var paranoid, Caligula utnämnde sin häst till konsul, och Claudius beskrevs som en dreglande dåre.

År 54 kom Nero till makten men även han visade sig snart vara direkt olämplig som kejsare i romarriket.

De nästan 8 000 åskådarna tror knappt sina ögon denna sommardag år 59 e.Kr.

En knubbig ung man med tovigt skägg har nyss klivit in på Roms största teaterscen, Pompejus teater.

Trots den högtidliga miljön är mannen klädd i långa, fladdrande kläder och högskaftade stövlar, och kastar sig oberörd och med en högtidlig min ut i en recitation av en lång dikt.

Plötsligt stiger ett vrål av uppskattning från läktarna:

”Åh, Apollo!” Mannen har inte ens hunnit till de sista stroferna förrän jublet bryter ut.

Åskådarna tycks älska diktaren med det udda utseendet, och de kräver att ”den gudomliga stämman” ska delta i sångtävlingen som snart ska börja.

Mannen tvekar en stund – fullständigt överväldigad av folkets hyllningar. Detta är nämligen hans debut på tiljorna i Rom.

Sedan lägger han en pollett i en lerkruka, som tecken på att han tänker delta.

Två soldater ur pretoriangardet bär genast upp artistens lyra på scenen, och på en stor divas manér påbörjar han ett långt solonummer.

Bland åskådarna råder det nu inte minsta tvekan om vem som kommer att vinna tävlingen.

Det kommer garanterat att bli den knubbige debutanten. Han själv var säker på seger redan innan han klev upp på scenen.

Den unge mannen är nämligen ingen mindre än romarrikets kejsare – Nero, 21 år gammal.

Nero sjunger i timmar i det gassande solskenet, medan soldater ur pretorian­gardet patrullerar på läktarna och pryglar eller anhåller alla som inte applåderar eller som haft oförskämdheten att falla i sömn under framträdandet.

Utgångarna är låsta och folk måste spela döda om de vill bli utburna. En gravid kvinna tvingas föda sitt barn på läktaren.

Samtidigt för­söker romare ur de högre samhällsskikten tränga sig in; de är rädda för att bli straffade för att de inte varit närvarande vid denna stora premiär.

Deras rädsla är befogad; kejsaren är synnerligen kinkig när det gäller sitt konstnärskap.

Många som har försökt övertala Nero att hålla sig borta från under­klassens nöjen har avrättats eller landsför­visats, men den här gången har den unge kejsaren varit fast besluten att romarna skulle få beundra hans enastående konstnärliga talanger – kosta vad det kosta ville.

Nero föddes år 37 e.Kr. av adelsdamen Agrippina, som med våld och list förde fram sin son till att överta kejsartiteln ­efter Claudius.

Kejsaren hade redan en son, Britannicus, men efter att han gift sig med Agrippina adopterade han den 12-årige Nero och gjorde honom av okänd anledning till sin arvinge.

Samtidigt kallade Agrippina hem den berömde filosofen Seneca från dennes exil på ön Korsika.

Filosofen skulle ge Nero bästa tänkbara utbildning inom ­filosofi och politik. Men den begåvade ynglingen hade helt andra intressen.

Redan när han var liten blev det nämligen uppenbart att det inte var stor­politik utan konst, musik och idrott som tilltalade den unge tronföljaren.

Nero följde hästtävlingarna med stor passion och diskuterade ständigt de senaste resultaten med sina kamrater.

Kvällarna ägnade han aldrig åt att lära sig det politiska hantverket, han föredrog att teckna, sjunga och spela lyra.

Antagligen kunde Seneca ha ingripit, men eftersom han var rädd för att bli tvingad i exil igen mörkade han sin elevs brist på framsteg.

Detta blev ödesdigert, hävdade den romerske historikern Suetonius.

Fröet till framtida konflikter såddes redan här:

”Han älskade att teckna, måla och formge statyer. Men framför allt drevs han av ett behov av att bli populär. Var och en som mottog folkets jubel, betraktade han som en rival.”

När Claudius förgiftades år 54 – troligen av Agrippina – tog den blott 16-årige Nero över tronen.

Han var dock så omogen att rådgivarna Seneca och Burrus i praktiken styrde riket.

Särskilt upp­seende­väckande var att Seneca själv skrev Neros tal och officiella uttalanden.

Under tiden ägnade sig Nero åt sin konst och – till sin mors stora besvikelse – även åt nattliga utsvävningar.

Agrippina var så missnöjd med sonens brist på ambitioner att hon hotade med att sätta Claudius biologiske son Britannicus på tronen i stället.

Nero blev ursinnig och gjorde allt för att förödmjuka sin tre år yngre styvbror och rival.

Under en blöt fest under den så kalla­de saturnalia-högtiden utmanade Nero plötsligt Britannicus att sjunga för sina gäster.

Till allas häpnad steg Claudius biologiske son upp på scenen och sjöng vackert om att han förlorat tronen och sin far, vilket möttes med stor sympati av alla – förutom Nero.

Några månader senare sjönk Britannicus ihop med fradga kring munnen under en middagsbjudning.

På Neros order hade någon blandat dödligt gift i vinet.

Det var en varning till hela Rom, och medan Seneca fick fullt upp med ett intellektuellt försvar för den unge Neros gärning fortsatte den unge kejsaren med sina ­utsvävningar som om ingenting hade hänt.

På nätterna klädde han ut sig till slav eller vanlig romare, drack sig berusad och levde rövare i huvudstadens mest ljusskygga kvarter.

Där stal han ur bodarna, drack ohämmat och förgrep sig på förbipasserande kvinnor och pojkar.

Under en våldtäkt blev han tagen på bar gärning och fick en rejäl omgång stryk av kvinnans make – den unge senatorn Julius Montanus – som inte hade upptäckt vem våldtäkts­mannen egentligen var.

Senare, medan Nero slickade sina sår i palatset, tvingades Montanus att begå självmord.

Efter den händelsen tog Nero alltid med sig livvakter under sina nattliga eskapader.

Rådgivarna Seneca och Burrus såg oroligt på medan Nero kämpade för att bli en duktig musiker.

Kejsaren hade presenterat en hopplös skattereform för dem och det var helt uppenbart att han helt saknade politisk talang.

Därför lät de tonåringen sköta sig själv medan de tog över det praktiska arbetet med att styra riket.

Nu var det bara Agrippina som övervakade Nero.

Hon hade vigt sitt liv åt sonens karriär och till och med arran­gerat ett äktenskap med den respektabla Octavia – en kvinna som Nero inte brydde sig det minsta om.

Historikern Tacitus skriver att Agrippina försökte hindra Nero från att ägna sig åt sina stora intressen.

Stridsvagnar, lustspel och poesitävlingar passade sig inte alls för en kejsare, ansåg hon.

Innan han fyllde 21 år omgav sig kejsaren med en mängd lättfotade kvinnor, men år 59 kom en kvinna med mycket mer utstrålning och skönhet in i Neros liv: den 29-åriga Poppaea Sabina.

Hon visste hur hon skulle hantera Nero och retade honom genom att kalla honom pupillum – ett hjälplöst barn – och hon krävde att han skulle göra sig av med sin manipulerande mor och skilja sig från Octavia.

Precis som Neros dryckesbröder tryckte Poppaea Sabina på hans ömma punkt.

Nero var plågsamt medveten om att många romare ansåg att Agrippina styrde kejsaren som en marionett.

Nero tyckte att modern var manipulativ och maktlysten och beslöt därför att röja henne ur vägen.

Efter en blöt fest försökte han dränka Agrippina ­genom att låta sänka hennes lyxskepp.

Hon lyckades dock ta sig i land, men ­hittades snart och blev ihjäl­stucken av ­Neros hantlangare.

Strax innan hon dog pekade Agrippina mot sitt sköte och sade:

”Begrav era svärd här, platsen där monstret blev till.”

Nero tog iskallt emot nyheten om sin mors död:

”Först i dag fick jag kontrollen över imperiet.”

Genom mordet öppnade Nero en ny dörr, enligt historikern Tacitus:

”Efter det kastade han sig ut i de värsta avskyvärdheter, som respekten för modern tidigare hade begränsat”, skrev han.

Tacitus överdrev inte.

Sedan Nero försäkrat sig om att romarna inte tänkte vända sig emot honom på grund av mordet, firade han sin nyvunna frihet med en överdådig fest där tusen gäster drack och gick på teatern under flera dagar.

I samma veva lät Nero bygga en ny amfiteater som kunde fyllas med vatten, och där släppte han ut fisk, sälar och kanske även isbjörnar.

I andra arenor lät han exotiska djur som flodhästar och renar springa omkring, till publikens förtjusning. Nero passade även på att förödmjuka adeln.

Roms förnämsta personer tvingades uppträda med dans och skådespel, och tvingades även slåss mot vilda djur som simpla gladiatorer.

Vanligt folk, där­emot, överöstes med gåvor eftersom den unge kejsaren var rädd att folket skulle göra uppror.

Numrerade bollar kastades ut bland åskådarna på amfiteatrarna, och de lyckliga vinnarna kunde få allt vad en romare kunde drömma om: tama fåglar, säd, slavar, guld, silver, juveler, fartyg och hela lant­egendomar.

Nero själv satt på en balkong och tittade på, mycket nöjd med sig själv.

Förutom jättefesterna kunde Nero nu äntligen även anordna egna lekar, i form av ungdomsfestivalen Juvenalia, där utvalda unga män och kvinnor ur alla samhällsklasser tävlade inom poesi och sång.

Spelen ägde rum utomhus runt en stor bassäng.

Ännu en gång tvingades rika och mäktiga personer, även ur adeln, finna sig i förödmjukelsen att uppträda på en scen precis som fattigt folk.

Nero förbjöd dem till och med att bära mask; alla skulle kunna känna igen dem.

En förnäm dam i 80-årsåldern, Aelia Catella, tvingades till exempel uppträda som pantomimdansös – ett av de mest ringaktade yrkena i Rom.

Nero själv uppträdde offentligt för första gången i Rom, men hade med sig sina egna anhängare – augustianerna.

De fick bra betalt för att ropa uppmuntrande slagord som ”Åh, Apollo!” under och efter Neros framträdanden – en hänsyftning till ljusets och musikens gud i den grekiska mytologin.

Det gjorde dock inte någon större skillnad att ­augustianerna satt på läktarna; kejsaren var redan självklar segrare i poesi- och musiktävlingarna.

Men de avlönade beundrarna kunde alltid användas som huliganer och sättas in mot eventuella konkurrenter.

Enligt Tacitus var det därför en skara generade senatorer och en ”ombesörjande” Burrus som pliktskyldigt närvarade vid de extravaganta spelen år 59.

Burrus och Seneca hade mycket svårt att acceptera att Nero ställde upp i sångtävlingen, men när kejsaren dessutom ville delta i kappkörning fick de nog.

Efter hård kritik från sina rådgivare flyttade Nero tävlingen till Vatikankullen utanför stads-gränsen och sina rådgivares fördömande blickar.

Platsen var emellertid svårtillgänglig för kejsarens anhängare, och därför lät Nero bygga en ny bro över Tibern.

Kejsaren ville förstås inte tävla inför tomma läktare.

Nero kom undan med sin extravaganta ledarstil i några år, men år 62 blev han plötsligt ensam.

Då avled rådgivaren Burrus oväntat, och Seneca klarade inte av att styra den gigantiska romerska statsapparaten ensam.

Tacitus hävdade att Nero själv hade förgiftat Burrus, som var den siste ­konservativa rösten i palatset.

Hur som helst fanns det nu ingenting kvar som tyglade Nero, och den 24-årige ­kejsaren bjöd in professionella fest­prissar och bråkmakare som Tigellinus till sitt palats.

Enligt Tacitus hade Tigellinus ”en enkel härkomst, en dålig barndom och en tvivelaktig mog-nad”.

Trots detta fann han och Nero snabbt varandra, eftersom Tigellinus också älskade sport, och snart utnämndes han till ledare för pretoriangardet och fick stort inflytande.

Tigellinus uppmanade Nero att göra vad han ville med sin obegränsade makt – ett råd som kejsaren följde men inte riktigt klarade av att hantera.

Han lät exempelvis halshugga sin före detta hustru Octavia och det avhuggna huvudet visades sedan upp för Poppaea Sabina.

Nero uppmuntrade även våld på ­teatern och kastade själv stenar och bänkar omkring sig.

År 64 försvann de allra sista spåren av statsman hos Nero.

Gardeschefen arrangerade en bankett där han uppfyllde kejsarens vildaste fanta­sier.

Nero blev inbjuden till en lyxbåt på en sjö som dagen till ära fyllts med exotiska fiskar från främmande länder.

Båten drogs av manliga prostituerade i roddbåtar som dekorerats med guld och elfenben.

Under tiden låg Nero, Tigellinus och deras vänner på mjuka kuddar och njöt av en utsökt festmåltid.

Längs stranden hade Tigellinus byggt tillfälliga värdshus, fulla med lättklädda kvinnor, som Nero seglade in till med jämna mellanrum.

Senare in­vaderade hela sällskapet privata hem där husägarna tvingades spendera hela förmögenheter på mat, vin och underhållning åt de objudna gästerna.

Festens bisarra klimax kom då Nero lät ­sig vigas vid en man som hette Pythagoras.

”Kejsaren drog en slöja för ansiktet, vittnen tillkallades. Hemgift, bröllopsfacklor, brudsäng fanns på plats. Allt det som natten normalt döljer, kunde folk se i fullt dagsljus”, skrev Tacitus.

Senare samma sommar stod Rom i lågor.

En eldsvåda spred sig okontrollerat och mer än halva staden förstördes under nio helvetiska julidagar. En av de mest seglivade historierna om Nero spreds samtidigt.

Han påstods ha spelat lyra och reciterat en dikt om Trojas undergång medan han dansade på
murarna runt den brinnande staden.

Andra källor påstår att Nero, som befann sig utanför staden, skyndade hem för att leda hjälparbetet.

Hundratals hemlösa fick husrum i palatset, läger byggdes och spannmålspriserna sänktes.

Trots detta anklagade många kejsaren för att ligga bakom katastrofen.

”Nero ville ha äran av att grunda en ny huvudstad och kröna den med sitt eget namn”, skrev Suetonius.

Nero behövde syndabockar, och han valde en liten minoritet: de kristna.

Enligt Tacitus dömdes de till omänskliga straff:

”Klädda i djurhudar blev de slitna i stycken av hundar, eller korsfästa, eller dömda till bålet och brända så att de tjänade som belysning om natten.”

Historikerna är oeniga om ifall Nero brände ned Rom, men faktum är att han snart började bygga ett överdådigt palats på ruinerna.

”Nu kan jag äntligen bo som en människa”, sade Nero.

År 67 lät han kastrera sig och gifte sig därefter med en manlig före detta slav, Sporus, som var slående lik Poppaea Sabina.

Sporus fick strikta order om att klä sig och uppföra sig som Poppaea Sabina, och kejsaren kysste honom oavbrutet.

I Grekland bad folk rentav till gudarna om att äktenskapet skulle bära frukt.

På teatern visade Nero upp sin galenskap för folket genom att bära en mask med Poppaea Sabinas ansiktsdrag och spela rollen som en mor som föder ett dödsdömt barn.

Folket började skämta om honom.

”Vad gör kejsaren?” började ett romerskt skämt. ”Han ligger och föder barn”, blev svaret.

Året därpå hade den romerska överklassen fått nog.

Nero hade missbrukat kejsartitelns värdighet, mördat respekterade medborgare, höjt skatterna och tömt statskassan i sina desperata försök att bli populär.

Legioner i Spanien och Germanien gjorde revolt och Nero planerade att fly till Alexandria och bo­sätta sig där som konstnär.

Men kuppmakarna agerade snabbt.

En natt år 68 vaknade Nero och såg att vakterna var borta. Kuppen hade börjat.

Med Sporus och tre tjänare flydde han till en villa utanför Rom, där han satt i timmar och samlade mod inför sitt självmord.

Till sist fick han hjälp med att skära upp halspulsådern.

”Vilken stor konstnär dör inte med mig”, sade den blott 30-årige kejsaren medan livet rann ur honom.