Jim Irvine tittar undrande på den nyskördade åker han som barn otaliga gånger har traskat över tillsammans med sin far. Sommaren 2020 är den 43-årige ingenjören ute och går med sina egna barn. I jorden, bland de gula stjälkarna, får Jim syn på blänkande, gåtfulla och uppenbarligen uråldriga keramikskärvor.
”Jag grävde en djup ränna, och jag var på precis rätt plats.” Jim Irvine, som 2020 fann en av Englands största mosaiker.
Fyndet förbryllar Jim Irvine, för varför ligger det keramikskärvor på en åker långt från all bebyggelse? Efter att ha konsulterat det lokala museet besluta han sig för att undersöka saken.
”Jag grävde en djup ränna, och jag var på precis rätt plats”, berättade Irvine senare för brittiska BBC.
När Jim Irvine gräver i marken i grevskapet Rutland drygt tio mil norr om London stöter han på en sensation. Omkring en meter under markytan dyker ett 1 700 år gammalt och i engelska sammanhang helt unikt mosaikgolv upp.
Hela den elva gånger sju meter stora mosaiken har nu, år 2022, grävts ut, och experterna kan se att konstverkets detaljerade motiv är inspirerat av Homeros klassiska epos Iliaden. Golvmosaiken har varit det stora blickfånget i en sedan länge försvunnen romersk villa, vars ägare ville visa upp sin förfinade smak för sina gäster.
Mosaiken i Rutland är enligt experter ett av de viktigaste fornfynden i England de senaste 100 åren.
När mosaiken i Rutland lades någon gång på 200-talet efter Kristus hade konstformen varit känd i årtusenden. ”Evighetens målningar” kallas mosaiker ibland, eftersom de till skillnad från antikens konventionella avbildningar har överlevt någorlunda intakta till vår tid.
Mosaikernas många tusen små bitar av sten och glas bildade några av antikens mest gripande och livaktiga motiv. Konstformens mästare var berömda i antikens värld, och tack vare romarna blev mosaiker utbredda från Nordafrika till romarrikets nordligaste gräns i England.
Praktiskt stengolv svalkade
Ursprungligen utgjorde mosaiker praktiska trottoarer och golv. På bland annat Kreta har arkeologer funnit inom- och utomhusmosaiker från bland annat minoisk tid, det vill säga cirka år 2000 före Kristus. De har skapats av släta småstenar som fästs i ett lager gips. Stenarna har sannolikt samlats på stränder eller i floder.
Mosaikerna hade på den tiden inga motiv. Stenarna lades bara så att de passade intill varandra, och deras huvudsakliga funktion var att bilda ett slitstarkt underlag.
Under 700-talet före Kristus såg emellertid en ny trend dagens ljus i Anatolien, där förmögna personer lät lägga mosaikgolv av småsten, som bildade enkla geometriska mönster. Det blev början till en konstnärlig revolution.
Idén spred sig till det grekiska fastlandet, där grekerna omfamnade konstformen och utvecklade raffinerade mönster genom att lägga svarta och vita stenar i romber, rutor och stiliserade vågmönster. I regel användes vita stenar för att bilda mönstret, medan svarta stenar fick utgöra bakgrunden.
Några av de första exemplen är från 400-talet före Kristus och har hittats i forntidsstaden Olynthos i norra Grekland. Där har arkeologer avtäckt konstfärdiga mosaiker i förmögna invånares privatbostäder.
I Olynthos har arkeologer avtäckt bland annat en tidig mosaik, som visar den grekiske sagohjälten Bellerofon på sin bevingade häst Pegasus.
Precis som tidigare består mosaikerna av släta småstenar från floderna, men utgrävningar visar att grekerna nu även var skickliga på att skapa bilder av djur och människor.
Strax därefter började det makedoniska kungadömet norr om Olynthos rusta militärt och utvecklas kulturellt. Makedoniens kung Archelaos flyttade huvudstaden till staden Pella och bjöd in den berömde grekiske målaren Zeuxis att smycka det nya palatset.
Elaka tungor hävdade att kungen spenderade stora summor på utsmyckningen, men inget på sig själv:
”Så människor från hela världen kom till Pella för att beskåda palatset, men ingen kom för att se Archelaos.”
Det är möjligt att de väggmålningar som Zeuxis utförde åt kungen låg bakom att Pella under 300-talet fick sin tids mest avancerade och konstfärdiga mosaiker.
I palatset och husen i närheten har arkeologer hittat bland annat en mosaik som föreställer en hjortjakt, och där konstnären lyckats få det detaljrika motivet att se tredimensionellt ut.
Typisk för Pellas praktmosaiker är att konstnärerna använde väldigt små, färggranna flodstenar. De bästa lyckades dessutom skapa ännu mer liv genom att välja stenar med ljusare och mörkare nyanser för att åstadkomma ljus och skuggor i motiven.
Men mosaiken som konstart var fortfarande bara i sin linda, för nya och ännu mer detaljerade metoder var på väg. Snart liknade de mest imponerande mosaikerna riktiga målningar.
Monster och duvor blev mode
På 200-talet före Kristus utvecklade mosaikmästare på bland annat den grekiska ön Delos och i Alexandria i Egypten en banbrytande teknik. Med hjälp av hammare med spetsigt huvud finfördelade och bearbetade de stenar till kubformade bitar som var bara några millimeter stora. Dessa stenar blev kända som tessera.
Med de oerhört små bitarna av färgad sten och färgat glas kunde en mosaikmästare lägga sitt motiv med en oerhörd precision. Resultatet blev mosaiker som i detaljrikedom och färgspel var nära att kunna mäta sig med målningar.
Med romarnas erövring av Grekland från år 146 före Kristus ökade efterfrågan på de dekorativa stengolven snabbt, för överklassen i Medelhavets nya supermakt var tokig i grekisk kultur.
”I denna konstgren har den högsta expertisen uppnåtts av Sosos från Pergamon.” Den romerske författaren Plinius den äldre om mosaikkonstens stjärnor.
För en romare med pengar betraktades en grekisk mosaik i hemmet som det ultimata beviset för stil och bildning – i synnerhet om motivet hämtats från grekiska dramer eller myter.
Den grekiske sagohjälten Theseus och hans kamp mot odjuret Minotaurus med tjurhuvudet var ett omtyckt och lätt igenkännbart motiv i förmögna romares villor från Sicilien till Köln vid floden Rhen.
De största mästarna inom mosaikkonsten blev berömda i hela riket.
”I denna konstgren har den högsta expertisen uppnåtts av Sosos från Pergamon”, skrev till exempel den romerske historikern Plinius den äldre år 77 efter Kristus.
Staden Pergamon blev på 100-talet före Kristus ett centrum för mosaikkonstnärer. Därifrån kom greken Sosos, som stod bakom en mosaik med duvor på ett vattenfat. Mosaiken kopierades talrika gånger – även i den romerske kejsaren Hadrianus villa.
I synnerhet en mosaik med duvor kring en vattenskål var enligt Plinius berömd:
”Den hade en mycket beundrad duva, som dricker och kastar en skugga från sitt huvud på vattnet, medan andra fåglar solar sig och kopplar av kring skålens kant.”
Sosos duvor från omkring 100-talet före Kristus kopierades gång på gång. Driftiga konstnärer från hela den antika världen besökte det berömda verket i Pergamon för att kopiera motivet på pergament. Sedan kunde de erbjuda sina egna kunder motivet.
I den romerske kejsaren Hadrianus villa, som uppfördes nästan 200 år senare, finns det sålunda en mosaik som sannolikt är en kopia av Sosos berömda duvmosaik.
Mosaiker följde med Caesar i fält
Att använda små fyrkanter i till exempel sten och marmor var ett oerhört krävande och pilligt arbete. Varenda liten bit skulle passas in noggrant i mosaikens motiv. En del bitar var så små att de fick läggas på plats med pincett.
Lärlingar och gesäller tog hand om mosaikens dekorkanter, med motiv av till exempel vågor eller rutor i svarta och vita stenar, medan mästaren stod för mosaikens huvudmotiv, det så kallade emblemata.
1. Fundamentet bestod av stora stenar
På den plats där mosaiken skulle ligga avlägsnade arbetare all jord till ett djup av cirka 60 centimeter. Gropens botten stampades fast, varpå stora stenar – lite större än en knytnäve – placerades i ett lager intill varandra.
2. Grov betong gjorde fundamentet plant
Ovanpå stenarna göt arbetarna det så kallade rudus – ett cirka 25 centimeter tjockt lager betong blandad med sten och byggavfall. Innan betonglagret stelnade stampades det, så att det utgjorde en plan botten för de resterande lagren.
3. Fin betong blockerade fukt
Det tredje lagret kallades nucleus och skulle vara cirka tolv centimeter tjockt. Lagret bestod av fin betong blandad med pulveriserat lertegel och keramikskärvor. När blandningen stelnat hindrade den fukt från att tränga upp underifrån.
Sista lagret höll fast mosaikbitarna
Det fjärde lagret var tunt och bestod av betong med extra kalk i. I detta fästes de små sten- och glasbitarna. Den färdiga mosaiken ströks till slut med ett tunt bruk, som sjönk ner mellan bitarna och stelnade.
Emblemata var mosaikmästarens chans att briljera. Huvudmotivet lades inte på plats som resten av mosaiken, utan utfördes i mästarens verkstad. Där höggs de små stenarna till och trycktes fast i ett lager bruk, som slätats till i en träform.
”Vi har börjat måla med sten.” Den romerske författaren Plinius den äldre om mosaikerna på hans tid.
Den färdiga emblemata transporterades till kundens hus och placerades i mosaikens mitt i en fördjupning med släta sidor förberedd av mästarens gesäller. De största mosaikmästarna kunde skapa emblemata med ansikten och motiv som gav betraktaren illusionen av att titta på en målning.
Mosaiken av den så kallade Zeugmaflickan, som hittades i ruinerna av den romerska bosättningen Zeugma i dagens Turkiet, visar mosaikkonstens höga nivå.
”Vi har börjat måla med sten”, konstaterade Plinius den äldre förbluffat.
En del emblemata var så små och fina att de i stället för att läggas i ett golv transporterades omkring i en blyram, som om de vore ett fotografi. Härföraren Julius Caesar medförde till exempel emblematamosaiker på sina fälttåg och ställde fram dem i sitt tält för att njuta av dem – och imponera på besökare.
År 2020 fann arkeologer detta välbevarade mosaikgolv från 200-talet efter Kristus utanför Verona.
Alexandermosaik visar benlös häst
Trots mästarens handlag och erfarenhet kunde mycket gå snett under tillkomsten av en mosaik. Förarbetet var av största betydelse, så att mosaikens underlag var fast och plant. Ett ojämnt underlag kunde få en mosaik att spricka eller bitar att lossna.
”Den största hänsyn och alla nödvändiga åtgärder måste vidtas för att säkra dess hållbarhet. Läggs mosaiken i nivå med marken, så testa jorden för att se om den är fast överallt”, skrev den romerske arkitekten Vitruvius omkring år 25 före Kristus.
En lärling eller gesäll stampade därför först jorden med en så kallad jungfru – en tung trästock med bly i änden – för att se till att den var fast. Alla skikt i underlaget, bland annat av skärvor och murbruk, fick samma behandling när de lagts.
Lades mosaiken i ett rum på andra våningen fick det inte finnas en bärande vägg under golvet, varnade Vitruvius. Minsta rörelse i vägg eller golv kunde få mosaiken att spricka.
Slarvigt lagda mosaiker utomhus löpte risk att ”krympa av torka, sättningar och ras. Dessutom kommer frosten inte att lämna dem oskadda”, påpekade arkitekten.
Mosaikerna krävde ett stabilt underlag i flera skikt. På denna uppgrävda mosaik från Rom syns de översta lagren tydligt. Fragmentet är omkring 1,5 meter högt och väger flera hundra kilo.
För att undvika misstag ristade en del mosaikmästare motivet i bruket. Därefter kunde de lägga varenda sten korrekt. En del mästare hade dessförinnan anlitat en målare för att teckna motivet åt dem.
Trots det blev det ibland fel. I den berömda mosaiken av fältherren Alexander den store från år 100 före Kristus syns fyra hästar, men endast tre uppsättningar hästben. Sannolikt har mosaikmästaren förbisett en detalj i ritningen.
Den över fem meter långa mosaiken av Alexander den store i strid mot perserkungen Dareios smyckade en förmögen familjs hus i den romerska staden Pompeji. På höger sida syns huvudena av fyra svarta hästar. Men mosaikläggaeren har glömt att ge en av hästarna ben.
Det var dock inte alla konstnärer som ansåg att de behövde några hjälpande linjer.
”Utan målare”, skröt mosaikläggaren Sabinianus på en mosaik av en kvinna, som hittats i den romerska provinsen Africa.
Kvinnans porträtt utsattes för hans hårdhänta reparation någon gång på 400-talet efter Kristus – bland annat försvann hälften av kvinnans kläder, och porträttet ser ut som något ett barn skulle ha ritat. Men Sabinianus skryt, lagt med små stenar i mosaiken, är till skillnad från resten helt felfritt.
Skattestopp blåste liv i konsten
Under kejsar Trajanus på 100-talet efter Kristus fick romarriket sin största utsträckning med provinser i Nordafrika, Europa och Mellanöstern. I takt med att romarna lade under sig folkslag och landområden växte intresset för mosaiker i de nya provinserna.
Vid den här tiden växte mosaikerna i storlek, och komplexa, geometriska mönster av svart och vita stenar blev populära som golv i bland annat bibliotek, offentliga bad och administrativa byggnader.
Gudar, hjältar och vilda djur var populära
Gudar prydde golven
Ett populärt motiv var gudar som speglade ett rums funktion eller ägarens yrke. En skeppsredare fick en mosaik av havsguden Poseidon. Andra valde mosaiker av vinguden Dionysos (bilden) i matsalen.
Vardagen förevigades
Motiv från vardagen var vanliga, till exempel utklädda skådespelare, stridande gladiatorer eller badande kvinnor. I synnerhet scener från dramer stod högt i kurs, eftersom de visade att ägaren var finkulturell.
Vild natur i huset
Jaktscener eller till exempel lejon som fällde byten var omtyckta motiv. Orsaken var bland annat att rika romare älskade att jaga. Men scenerna kan även ha speglat en längtan efter ett svunnet, enklare liv i samklang med naturen.
Mönster lurade ögat
Geometriska mosaiker, som lekte med det optiska intrycket, var mycket eftertraktade. Skickliga mästare kunde lägga en mosaik så att mönstret av kuber och trianglar verkade tredimensionellt för betraktaren, som sögs in i motivet.
Mästare med gott anseende anlitades av kunder i romarrikets avlägsnaste hörn. I den nordfranska orten Lillebonne har forskare hittat en mosaik signerad ”T. Sennius Felix”. Enligt mosaikens små stenbokstäver kom mosaikmästaren från Pozzuoli i närheten av Neapel – 180 mil därifrån.
En gravinskription hittad i staden Perinthos vid Marmarasjön visar att konkurrensen mellan mästarna var hård.
”I många städer har jag triumferat över alla andra mosaikläggare med mina konstnärliga förmågor, som förstärkts av gåvor från Pallas Athena”, lyder inskriptionen för en mosaikmästare.
Forskarna vet inte vad en mosaik kostade. Men en förordning utfärdad av kejsar Diocletianus år 301 efter Kristus slår fast att en mosaikläggare kunde kräva högst 50 denarer om dagen plus förplägnad. Betalningen motsvarade en vagnmakares eller en smeds.
Kunden skulle dessutom betala lön till mästarens gesäller, lärlingar och stenhuggare samt för materialet till mosaiken.
Denna 26 meter långa mosaik föreställande romerska kapplöpningshästar världen med storm, när den upptäcktes på Cypern 2016.
Även en mosaikmästare fick endast hälften så mycket för sitt arbete som en porträttmålare, var hans konst uppskattad. Efter decennier av förödande inbördeskrig beslutade kejsar Konstantin den store att blåsa liv i romersk konst och kultur.
År 337 befriade kejsaren därför mosaikläggare från att betala skatt, vilket redan gällde för arkitekter, målare och skulptörer. Skattebefrielsen fick mosaikkonsten att blomstra. Bland romarrikets kristna blev det därför vanligt att smycka kyrkor med mosaiker av helgon och religiösa motiv ur Bibeln.
Någon gång under 300-talet beslutade en förmögen romare i mellersta England att villans golv skulle prydas av en mosaik. Resultatet visade sig vara så beständigt att det i dag – drygt 1 700 år senare – får forskarna att tappa hakan.