Masada: Judarnas sista bastion

Judarna i fästningen visste att deras timmar var räknade. Med Masadas fall skulle­ motståndet mot romarna vara över en gång för alla. Anföra­ren Elieser Ben Yair samlade alla de 960 judarna som fanns kvar i fästningen.

”Det är helt uppenbart att vi kommer att få ge oss i morgon, men det står oss också fritt att välja en ärorik död tillsammans med dem vi älskar mest”, sa han högt medan­ han såg på de män, kvinnor och barn som hade samlats kring honom.

”Låt oss först låta elden förtära såväl våra ägodelar som fästningen. Bara maten ska vi lämna kvar för att visa att det inte var hungersnöd vi dog av, utan att vi föredrog döden framför träldom.”

Uppfyllda av religiös fana­tism omfamnade männen sina hustrur och barn, var­efter de skar halsen av dem. I en sjö av blod från de döda drog männen nu lott om vilka­ tio som skulle vara de övriga männens bödlar.

När de tio utvalda hade utfört sin fruktansvärda gärning satte­ de eld på fästningen och palatset. Därefter drog de åter lott om vem som skulle döda de resterande. När den siste levan­de försvararen på Masada­ hade förvissat sig om att ingen var vid liv, samlade han sina sista krafter och körde svärdet genom sin kropp.

Kejsaren vill äras som Gud

Det blodiga slutet för Masa­das judiska försvarare var avslutningen på ett sju år långt krig mellan judarna och romar­riket. År 6 e.Kr. hade Palestina blivit ett romerskt protektorat med en romersk ståthållare som bestämde över både yttre och inre ange­lägenheter, även utnämnandet av överstepräster.

Detta ledde till stort motstånd i det mycket reli­giösa landet, och när kejsar Caligula år 39 e.Kr. utnämnde sig själv till gud och gav order om att hans staty skulle placeras i alla tempel i imperiet, var judarna på gränsen till uppror.

Allt fler judar, med den fanatiska judiska­ sekten seloterna­ i spetsen, uppmanade till väpnat motstånd. Men de judiska prästerna manade till besinning.

Lugnet varade till år 64 e.Kr. när Gessius Florus blev ståthållare i Palestina.

Romarna byggde vall kring Masada

Florus favoriserade landets grekiska minoritet, som fick privilegier och ämbeten på judarnas bekostnad. När Gessius Florius i kejsarens namn konfiskerade en stor summa pengar från templet i Jerusalem, hade judarna fått nog.

Judarna gör uppror

Oroligheter utbröt i staden och de judiska prästerna­ vägrade att offra till den gudom­lige kejsaren. Florus satte in armén och korsfäste en rad judiska ledare. Då bröt upproret ut med full kraft.

År 66 övermannades den romerska­ garnisonen i Jeru­salem och judarna besegrade en romersk legion i norra Palestina. Samma år erövrade seloterna klippfästningen Masada­ i den södra delen av landet.

Kejsar Nero avsatte ståthållaren Gessius Florus och satte i stället in Roms bäste fältherre, Flavius Vespasianus, för att slå ned upproret. Han gick in i norra­ Palestina med 60.000 soldater, och år 68 var hela den norra delen av Palestina under hans kontroll.

År 70 intog Vespasianus son, Titus Flavius, Jerusalem med stor brutalitet. Bortsett från ett par små fickor av motstånd var det judiska­ upproret i stort sett kväst. Den enda nageln i ögat på de mäktiga romarna var den grupp fanatiska seloter som höll stånd på Masada.

De förhatliga seloterna

Enligt den judisk-romerske historikern Josefus var seloterna en av totalt fyra judiska­ sekter som fanns vid tiden för det judiska upproret.

Seloterna, vars namn betyder ”de som strävar efter det rättfärdiga”, skilde sig från de övriga judiska sekterna genom att rättfärdiga våld mot både judar och icke-judar om det kunde leda till ett självständigt judiskt kungarike.

Seloterna hade i decennier uppmanat till motstånd mot romarna, och det var seloterna som gick i spetsen även för erövringen av Jerusalem.

Men seloterna kämpade inte bara mot romarna. Större delen av deras angrepp var riktat mot andra judar. Seloterna ansåg att judar som inte gjorde aktivt motstånd mot romarna eller rent av samarbetade med dem, skulle utrotas.

Enligt Josefus terroriserade seloterna därför ständigt de delar av den judiska befolkningen som inte följde seloternas hårda och ­oresonliga linje gentemot ­romarna: ”De stal deras ägodelar, släpade iväg dem och satte eld på deras hus.”

Dessutom sände seloterna ut dödspatruller för att av­rätta alla som de ansåg vara kollaboratörer.

”Att begå brott mot främmande människor var vardagsmat för dem, och att vara grym mot sina närmaste­ räknade de som en storslagen prestation. De slaktade till och med översteprästerna”, skriver Josefus.

Det var denna oresonliga sekt som år 66 hade erövrat klippfästningen Masada från romarna.

Herodes befäste Masada

Masada är en cirka 400 meter hög bergsplatå som reser sig över Palestinas öken vid Döda havets sydvästra strand. Toppen på platån kunde bara nås via två smala stigar. Den ena stigen, ”Ormstigen” slingrade sig fram och den var så svårframkomlig att ingen behövde frukta några angrepp från den sidan.

Den andra stigen var bättre men den spärrades av ett bastant torn vars portar man måste ta sig igenom för att komma upp till fästningen. Masada var därför helt naturligt näst intill ointaglig.

Det var också orsaken till att judarnas kung Herodes, som enligt Josefus fruktade ett uppror från sina egna undersåtar, på sin tid hade gjort om Masada-klippan till en gigantisk fästning.

För att kunna stå emot en belägring hade Herodes låtit hugga ut vattenreservoarer i klippan som fylldes på när det regnade. Dessutom lät han upp­föra enorma förrådsbyggnader­ för såväl mat som vapen och byggmaterial.

Inne i fästningen byggde kungen fem palats, administrationsbyggnader, en badanläggning med simbassäng, ett tempel och innanför murar­na även bostadshus. Här samlade han allt han behövde för att styra sitt kungarike från Masadas klippa och samtidigt leva ett liv i lyx.

Romarnas belägring

I samband med att romarna tog över makten i Palestina år 6 e.Kr. hade de placerat en garnison på Masada. Men när det judiska upproret bröt ut 60 år senare övermannade en grupp seloter den romerska garnisonen och tog kontrollen över fästningen.

År 70 hade de mest fanatiska seloterna fördrivits från Jerusalem av övriga judiska sekter och de anslöt sig därför till seloterna på Masada. I två år terroriserade seloterna härifrån både romare och judar i södra Palestina.

Den romerske ståthållaren Lucius Silva satte därför in alla resurser för att knäcka seloterna. Med minst 10.000 stridsklara män och minst lika många judiska slavar begav han sig år 72 genom öknen mot Masada.

Lucius Silva insåg genast att det skulle krävas en längre tids belägring innan man kunde inta Masada. Det var helt omöjligt att leda en armé ens någorlunda oskadd fram till fästningens portar uppför de branta klippväggarna och genom de oländiga stigarna.

Ett angrepp på Masada­ skulle kräva tid, tålamod och ingenjörsmässig skicklighet – och det hade romarna i överflöd.

Först lät Lucius Silva­ bygga en 3,5 km lång jordvall som omgärdade Masada helt och hållet.

Nu kunde seloterna varken bryta sig ut eller skaffa hjälp utifrån, och Lucius Silva kunde i lugn och ro ta itu med nästa utmaning. Han skulle se till att få sina belägringstorn, kast­maskiner och män ända fram till muren.

Byggde jätteramp

På platåns västra sida fanns en bred bergknalle var­ifrån det var drygt 150 meter upp till Masadas mur. Lucius­ Silva­ beordrade sina soldater och slavar att bygga ett av de mest häpnadsväckande romerska belägringsverk som finns bevarade än i dag.

Han skulle ha en ramp som sträckte sig från bergknallen upp till Masadas murar. Skyddade av bågskyttar och stenslungor, och i övrigt bara beväpnade med korgar och spadar, byggde de romerska soldaterna och de judiska slavarna under de följande två månaderna en enorm ramp av jord och sten.

På våren år 73 var Lucius Silva och hans romerska soldater till sist redo för den sista striden mot seloterna.

Det sista anfallet

Josefus beskriver det slutliga anfallet mot Masada: ”De byggde ett 30 meter­ högt anfallstorn, helt bepans­rat med järn. Härifrån sköt romarna med kastmaskiner och stenslungor efter­ dem som kämpade uppe på muren, och de jagade snart bort dem. Samtidigt beordrade Lucius­ Silva fram en stor murbräcka och lät den stöta oavbrutet mot muren.”

Seloterna kunde inte försvara sig mot ett så våldsamt angrepp. De hade inga kastmaskiner och kunde därför inte skada de romerska angriparna särskilt allvarligt. Det enda de kunde hoppas på var att romarna gav upp belägringen.

Därför arbetade­ de 960 seloterna i Masada som besatta för att bygga en ny mur innanför ringmuren.­ De byggde två parallella murar av bjälkar och fyllde mellanrummet med jord. När romarna hade brutit igenom yttermuren möttes de av denna provisoriska mur.

”För romarna såg muren ut som en vanlig husvägg men belägringsmaskinernas oupphörliga­ stötande var verkningslöst eftersom jorden absorberade stötarna”, skriver Josefus.

Men även om seloternas hastigt resta mur kunde stå emot romarnas murbräcka, kunde den inte stå emot eld. Romarna satte eld på muren och väntade.

Bara sju judar i livet

Nästa morgon förberedde sig de intet ont anande romarna på en stormning och hårda strider mot en fanatisk fiende. Från belägringsvallen reste de stormningsstegar mot muren, men det enda som mötte dem var tystnad och en fästning som stod i brand.

De romerska soldaterna utstötte höga stridsrop för att locka fram fienden. Ropen hördes bara av två kvinnor och fem barn som hade gömt sig för att undkomma det kollektiva självmordet.

De berättade för de romerska soldaterna om selo­ternas blodiga självmord. Romarna vägrade tro dem:

”De började släcka elden och kom till palatsets inre där de fann stora högar med lik. Plötsligt kände de inte ens någon glädje över sina fienders död. I stället greps de av beundran inför ett så stor­stilat och drastiskt beslut, och för det dödsförakt som så många människor uppvisat genom att utan tvekan möta döden”, berättar Josefus.

600 seloter utlämnades

Masada hade fallit och seloternas motstånd var slutligen knäckt. Efter Masadas fall ­beslöt äldsterådet i Jerusalem att utlämna alla landets överlevande seloter till romarna eftersom de ansåg att seloterna bar skulden till alla judarnas­ olyckor.

Josefus berättar att över 600 seloter togs till fånga och överlämnades till romarna. Men trots att seloterna utsattes för all slags tortyr erkände inte en enda av dem den romerske kejsaren som sin herre.

”De stod alla emot den enorma pressen och höll fast vid sin uppfattning – som om deras kroppar var okänsliga för tortyr och eld och som om deras själar rentav gladde sig därvid”, avslutar Josefus­ sin berättelse om Masada – judarnas sista bastion.