Landkrabbor utplånade Karthagos flotta
För invånarna på Siciliens sydkust var det en ofattbar syn som mötte dem denna sommardag år 256 före Kristus. Ute på havet passerade en väldig flotta av 330 romerska krigs- och transportfartyg.
Ombord hördes ljudet av kommandorop och tiotusentals åror som knarrade i takt i årtullarna. På de romerska skeppen spanade besättningarna, som till största delen bestod av debutanter när det gällde sjöslag, nervöst ut över havet.
Alla visste att målet för operationen var det förhatliga Karthago i Nordafrika. De visste också att fiendens flotta skulle göra allt för att stoppa de romerska fartygen. Och till sjöss var Karthago den svåraste motståndare man någonsin kunde tänka sig.
Plötsligt hördes ett högt rop. Borta vid horisonten skymtade romarna några enstaka master – som snart blev så många att man slutade att räkna dem.
De romerska roddarna tog ett fastare grepp om årorna samtidigt som skeppens bågskyttar och de tungt beväpnade legionärerna intog sina positioner längs relingen.
Det rådde ingen tvekan om vad skogen av master vid horisonten betydde: Karthagos flotta var under uppsegling. Inom de närmaste timmarna skulle ett av världshistoriens största sjöslag utkämpas här vid Kap Ecnomus.
Utfallet skulle komma att prägla utvecklingen i hela den kända världen under flera hundra år. Just nu fanns det två stormakter i Medelhavsområdet. Det var en för mycket.
Under antiken var rammen ett av de mest använda vapnen till havs.
Karthago regerade på havet
Karthago hade varit Medelhavets största sjöfartsnation i mer än trehundra år.
Med utgångspunkt i staden Karthago – som låg i vår tids Tunisien och grundades av fenicierna cirka år 800 före Kristus – seglade karthagiska handelsfartyg kors och tvärs över Medelhavet.
De hade med sig varor som såldes i stormaktens vitt förgrenade nät av handelsplatser och kolonier längs kusterna i Nordafrika, Spanien, Cypern, Sardinien och Sicilien.
Handeln inbringade enorma summor och staden kunde snart bygga upp en väldig örlogsflotta som inte drog sig för att sänka rivaliserande nationers fartyg om de hotade Karthagos intressen.
Karthagos armé var till största delen uppbyggd av legosoldater men den viktiga flottan var nästan uteslutande bemannad med karthager. Fartygen var kända i hela Medelhavet för sin manöverduglighet och enorma kapacitet i strid.
Till skillnad från handelsfartygen var krigsfartygen, som var mer betjänta av snabbhet än av lastkapacitet, långa och smala för att ha plats för så många roddare som möjligt.
Krigsfartygen var utrustade med två master men segel användes endast vid vanlig seglats. Inför ett sjöslag monterades masterna ner och sedan tog roddarna över.
Antalet roddare hade med fartygens storlek att göra. De första fartygen, quinqueremerna, var cirka fyrtio meter långa och hade omkring trehundra roddare.
Karthago hade en stående örlogsflotta om drygt tvåhundra fartyg, men de kunde snabbt bygga fler. Inga andra stater hade någonsin kunnat mönstra sådana enorma sjöstridskrafter.
Karthagerna var mästare på att attackera fiendens fartyg med sina rammar.
Karthagos flotta var dödligt effektiv
Från sin placering på Nordafrikas kust nära dagens storstad Tunis utvecklades Karthago till Medelhavets absoluta handelscentrum.
Under de första åren efter stadsstatens grundande på 500-talet regerades den av en kung, men därefter gick karthagerna över till ett styresskick som påminde om romarnas, då valda ledare från stadens ledande familjer styrde staden.
Karthago använde soldater från sina erövrade kolonier. Det viktigaste skyddet var flottan, som skulle försvara det vidsträckta imperiet. Flottan var inriktad på krig och hade därför skepp som var mycket snabbare än romarnas.
Enorm hamn skyddade flottan
Örlogshamnen i Karthago var själva hjärtat i stormaktens krigsmakt. Där kunde skeppen underhållas och samtidigt ligga skyddade från fiender och dåligt väder.
Hamnen rymde totalt 220 krigsskepp och omgavs av höga murar. Den var anlagd så att skeppen behövde passera den civila hamnen för att komma in till örlogshamnen.
Inloppet var endast 21 meter brett och kunde stängas snabbt med tunga kättingar. Det gjorde att ett angrepp på flottan – medan den låg sårbar i hamnen – var så gott som omöjligt.
Efter arkeologiska utgrävningar i dagens Tunis har man konstaterat att hamnen var 325 meter i diameter och byggdes ut kontinuerligt.
Sannolikt nådde den sin slutgiltiga storlek åren 220–210 före Kristus. När flottan stävade ut förlitade karthagerna sig på sin inövade sjökrigstaktik. Rammen under fartygets stäv var det viktigaste vapnet.
Hamnen var en fästning
Karthagos örlogshamn var ett genomtänkt byggnadsverk, som gav örlogsfartygen bästa möjliga skydd.
Hamnens yttre del var förbehållen handelsfartyg, som kunde lasta och lossa varor där.
Den runda örlogshamnen låg innerst och hade höga murar, som skyddade Karthagos flotta.
Amiralen styrde flottan från central ö i örlogshamnen
I centrum av Karthagos örlogshamn låg en konstgjord ö med faciliteter för att dra upp trettio skepp på ramper. Där utfördes reparationer.
Ovanför båthusen låg amiralens högkvarter. Från den upphöjda positionen hade han överblick över flottan och kunde se över hamnens murar ut till havs.
Byggde en flotta på två månader
Karthago hade många små kolonier på Siciliens västkust men den östra delen kontrollerades av grekiska kolonisatörer.
Även romarna såg möjligheter på Sicilien. Därför tog de chansen att invadera den rika ön när en grupp legosoldater, de så kallade mamertinerna, bad dem om stöd emot karthagerna.
Mamertinerna hade kontrollerat staden Messana på nordöstra Sicilien i tjugo år, men staden hade nyligen ockuperats av karthagiska trupper. Nu ville mamertinerna ha romarnas hjälp att kasta ut dem.
Romarna hade ingen flotta, däremot Medelhavsområdets starkaste armé på land. I småbåtar lyckades de ta sig över sundet mellan södra Italien och Sicilien, och på så sätt intog de Messana.
Som en följd av romarnas invasion satte karthagerna genast igång med en upprustning på västra Sicilien. Samtidigt började deras flotta plundra städerna längs södra Italiens kuster.
Situationen blev hotfull för romarna som insåg att de måste bygga en egen flotta. Snabbt!
Den romerska senaten beslutade att man på bara ett par månader skulle bygga hundra quinqueremer och tjugo något mindre krigsfartyg – trots att de romerska skeppsbyggarna aldrig tidigare hade byggt sådana fartyg.
Romarna hade föresatt sig att det helt enkelt skulle gå. ”Detta visar bättre än någonting annat hur målinriktade och modiga romarna är när de väl föresatt sig någonting”, skrev den grekiske historikern Polybios.
Enligt Polybios kopierade romarna in i minsta detalj ett karthagiskt quinquerem-krigsskepp, som fallit i deras händer efter en grundstötning.
Romarna upptäckte att Karthagos mäktiga flotta var massproducerad av prefabricerade delar med fasta mått, så att skeppen kunde monteras fort och skickas till fronten.
På två välbevarade vrak funna på Sicilien är bordplankornas fogar till exempel markerade med bokstäver och siffror – som på en möbel från IKEA.
De röda urnorna innehåller ben från människor. Undersökningar visar att flera av benen har tillhört barn.
Barn offrades i nödsituationer
I en extrem nödsituation såsom pest eller krig var överklassen i Karthago tvungen att offra sina förstfödda söner till guden Baal.
Endast prinsar och adliga barn dög nämligen, när deras arge gud skulle blidkas. Det skedde till exempel år 310 f.Kr., när Karthago belägrades av grekisk-sicilianska soldater.
Under striderna blev invånarna övertygade om att Baal vänt dem ryggen i besvikelse över att de inte offrat tillräckligt till honom.
Enligt de grekiska historikerna Diodorus Siculus och Plutarchos lät karthagerna därför bränna femhundra barn från överklassen på bålet.
När krigen mot Rom 264–146 f.Kr. hotade Karthagos existens offrades sannolikt barn för att blidka Baal. En del forskare anser att de grekiska och romerska historikerna överdrev för att ge karthagerna dåligt rykte.
Barnoffer var dock en uråldrig sedvänja i Mellanöstern, där karthagerna hade sitt ursprung. I Gamla Testamentet beslutar israeliternas stamfader Abraham sig för att offra sin egen son Isak till Gud.
Traditionen följde med till Karthago, där arkeologer i nyare tid har funnit en gravlund med 20 000 urnor från sexhundra år av offer.
De flesta av urnorna innehåller resterna av under två år gamla barn. I en del fall tycks man dock ha fuskat: i vissa urnor låg det skelett av getkid och fåglar.
Seriproduktion av krigsfartyg
Trots att romarna hade tillgång till feniciernas mall var uppgiften att bygga upp flottan enorm.
Medan flera tusen snabbinkallade snickare satte igång med serieproduktionen rekryterades flera tusen roddare bland södra Italiens grekiska kolonisatörer.
Det krävdes cirka trehundra roddare per krigsfartyg – totalt 30 000 man skulle omedelbart utbildas.
”Romarna lät roddarna sitta på bänkar på land, så som man satt i fartygen, och tränade dem i att samtidigt dra händerna bakåt intill kroppen och sedan luta sig framåt”, skrev Polybios.
Det krävdes cirka trehundra roddare per krigsfartyg – totalt 30 000 man skulle omedelbart utbildas.
Mot alla odds blev flottan klar inom de fastställda två månaderna, även om fartygen enligt Polybios visade sig vara väldigt tunga och trögmanövrerade eftersom de byggts av orutinerade skeppsbyggare.
Icke desto mindre var romarna nu redo att utmana Karthago till havs. År 260 före Kristus – fyra år efter krigsutbrottet – seglade den romerska flottan upp längs Sicilien för att landsätta en stor romersk armé på ön.
Sjutton fartyg seglade i förväg för att förbereda landstigningen. Under resans gång beslutade dock flottstyrkans chef att man skulle inta den karthagiska staden Lipara.
Karthagernas flottchef Hannibal hade förvarnats om romarnas avsikter och i skydd av natten seglade nu tjugo krigsfartyg till Lipara. De lade sig i ring utanför stadens hamn där den romerska flottan låg för ankar.
När romarna följande morgon såg att de var omringade flydde större delen av besättningen inåt land och lämnade kvar de romerska officerarna som genast togs till fånga.
Nederlaget var illavarslande för den nyetablerade romerska flottan men några dagar senare fick romarna upprättelse när en flotta om femtio karthagiska fartyg oväntat seglade rakt in i romarnas huvudstyrka.
Romarna var numerärt överlägsna och en stor andel av de karthagiska fartygen sänktes eller erövrades medan resten flydde.
Alla roddare under antiken var inte slavar, men deras arbete var oerhört krävande och livsfarligt.
Roddarna hade flottans värsta jobb
Trångt, varmt och livsfarligt. Livet som roddare ombord på de karthagiska och romerska örlogsfartygen var inte avundsvärt.
Till skillnad från vad många tror var roddarna sällan slavar. Oftast rekryterades de ur de lägre samhällsklasserna i Rom och Karthago.
På tidiga krigsfartyg var roddarbänkarna inte övertäckta, vilket medförde att roddarna överöstes med fiendens pilar och kastspjut under sjöslagen.
Till skillnad från resten av besättningen kunde de heller inte lämna sina platser och ta skydd – utan folk vid årorna skulle fartygen snart vara förlorade.
På de senare krigsfartyg som romarna och karthagerna använde satt roddarna i regel skyddade under ett övre däck.
Det var en enorm fördel i strid men under varma dagar blev temperaturen under däck olidlig och roddarna svettades floder vid de tunga årorna.
Karthagos och Roms skepp påminner utåt om varandra, men de karthagiska var snabbare och lättare att manövrera.
Romarnas motdrag blev äntringsbryggan, kallad corvus, som hakades fast i fiendeskeppet med en järnpik. Därefter kunde de romerska soldaterna rusa över och angripa fienden.
Corvus fungerade som en enkel och genial lösning, som fick krig till sjöss att likna krig på land.
166 åror, 83 per sida, var normalt för en romersk quinquerem.
Sköldar längs relingen skyddade soldaterna på däck mot fiendens pilar, spjut och stenar.
Rammen, som romarna kallade rostrum, användes för att ramma och sänka fiendeskepp.
Roddarna satt på bänkar i flera plan. Det satt en eller två man vid varje åra.
Däcket infördes för att skydda roddarna mot pilar och spjut. Å andra sidan blev det fruktansvärt varmt där nere.
Äntringsbryggan kallades corvus, vilket betyder ”korp”. Piken i änden kallades ”näbben”.
Metallpiken borrade sig ner i motståndarens skepp, när äntringsbryggan sänktes. Därefter kunde de romerska legionärerna rusa över och angripa fienden.
Rom klarade sitt eldprov till sjöss
Romarna var fullt medvetna om att karthagerna var helt överlägsna när det gällde manöverdugliga båtar och krigslist.
Karthagernas vanligaste taktik var att ramma fiendens skepp med kraftiga rammar, som satt monterade på främre delen av krigsfartygens köl.
Så snart rammen slagit hål i det fientliga fartygets skrov rodde karthagerna därifrån och överlät fienden till vågorna. Taktiken var effektiv men krävde mycket övning, vilket romarna inte hade.
Deras styrka låg i de framstående och stridsvana legionärerna som gång på gång visade sin effektivitet i krig på land. Med hjälp av en sinnrik uppfinning beslutade romarna därför att sjöslagen skulle likna krigföring på land.
Enligt Polybios försåg romarna alla sina krigsfartyg med en så kallad corvus, en äntringsbrygga. En sju meter hög mast med en talja i toppen restes i stäven på de romerska krigsfartygen.
Till sjöss var Karthago den svåraste motståndare man någonsin kunde tänka sig.
Vid masten fäste romarna en elva meter lång träbrygga som kunde höjas, sänkas och svängas åt alla håll. I änden på bryggan satt en lång, vass metallpik.
När fienden kom inom räckhåll släppte romarna ner äntringsbryggan som med ett brak borrade sig djupt ner i däcket. Piken hindrade fiendeskeppet från att fly och de romerska soldaterna kunde springa över bryggan och attackera besättningen.
Några månader efter de första två sjöslagen fick romarna chansen att testa sin nya taktik. Den romerske flottchefen fick rapporter om att den karthagiska flottan befann sig vid Mylae, inte långt från Messana på Sicilien.
Romarna hade utökat sin flotta ytterligare och totalt 145 romerska skepp seglade nu ut för att utmana karthagerna.
”När karthagerna fick syn på den romerska flottan sände de ut 130 krigsfartyg för att möta den, triumferande och ivriga eftersom de föraktade romarnas bristande erfarenhet”, skriver Polybios.
När de upptäckte de mystiska bryggorna i stäven på de romerska krigsfartygen tvekade de ett ögonblick men bestämde sig ändå för att anfalla med full styrka.
Men så snart de första karthagiska krigsfartygen försökte ramma de romerska skeppen lät romarna de långa bryggorna falla ner i fiendens fartygsdäck.
Den tunga järnpiken höll fast fartyget i ett stadigt grepp medan de romerska soldaterna vräkte ner spjut och pilar över de överrumplade karthagerna.
Efter det rusade de romerska legionärerna över bryggan och ombord på det karthagiska skeppet där de anföll besättningen.
”En del karthager höggs ner – andra kapitulerade i förtvivlan över att kampen blivit som en strid på land”, berättar Polybios.
Karthagerna förlorade mer än femtio krigsfartyg. Resten kom undan men Rom hade klarat sitt elddop som örlogsmakt.
Karthago drevs ut ur Sicilien
Det första puniska kriget hade rasat i åtta år, och romarna tog långsamt över det rika Sicilien från Karthago.
År 259 före Kristus förskansade Karthagos styrkor sig dock på Siciliens nordkust, och Rom utsåg ett nytt mål: Karthago självt.
Romarna fyllde sina krigsskepp med soldater och hästar, som skulle invadera Nordafrika och tvinga Karthago på knä.
Den erfarne generalen Hamilkar fick år 256 före Kristus i uppgift att stoppa romarna innan de kom i land.
Därför möttes de gigantiska flottorna med 330 romerska och 350 karthagiska skepp utanför Kap Ecnomus på Sicilien.
Hamilkars plan var att förmå romarnas huvudstyrka att förfölja Karthagos skepp, så att eftertruppen och lastfartygen kunde angripas.
Romarna gick i fällan, men Karthagos taktik hjälpte inte mot det nya vapen som romarna hade på sina skepp.
Kriget centrerade kring det rika Sicilien
Under första puniska kriget stod kontrollen över det rika Sicilien i fokus. När det avgörande slaget vid Kap Ecnomus utkämpades år 256 före Kristus var ön uppdelad mellan Karthago, Rom och stadsstaten Siracusa.
Karthago höll sig fast i norr
Vid krigsutbrottet kontrollerade Karthago större delen av Sicilien. Men 256 f.Kr. hade de framför allt norra delen kvar, däribland Panormus, som senare blev Palermo.
Romarna kämpade sig fram
För romarna var invasionen av Sicilien en långvarig process. De sista karthagerna drevs bort först när Karthago gav upp slutgiltigt år 241 f.Kr.
Grekerna hjälpte romarna
Siciliens östra spets kontrollerades av den oberoende grekiska stadsstaten Siracusa. Grekerna bröt med Karthago och levererade proviant åt romarna.
Slaget stod några kilometer från kusten
Under slaget vid Kap Ecnomus använde delar av den romerska flottan kusten för att se till att de inte kunde angripas bakifrån av Karthagos snabba fartyg.
Avgörandet vid Kap Ecnomus
I fyra år böljade kampen fram och tillbaka, till havs och på land, medan både Rom och Karthago rustade sina flottor inför det slutliga sjöslaget.
År 256 före Kristus avseglade Roms vid det laget enorma flotta av 330 krigs- och transportfartyg med cirka 140 000 roddare, sjömän och legionärer ombord.
Romarnas plan var att föra kriget till själva Karthago och landsätta en stor armé som skulle erövra staden. Karthagerna kände till planen och skickade ut en ännu större flotta, 350 krigsfartyg och uppemot 150 000 man, för att stoppa romarna en gång för alla.
”Dessa siffror kommer inte bara att slå den som med egna ögon betraktar styrkorna, utan även den som bara får dem berättade för sig, med häpnad över kampens storlek och de båda staternas enorma makt”, skriver Polybios.
Vår tids historiker tror att de antal som Polybios skriver om är överdrivna. Enligt beräkningar är det dock sannolikt att drygt 200 000 romerska och karthagiska roddare, sjömän och soldater deltog i slaget som därmed är det största sjöslaget i historien, sett till antalet deltagare.
Överallt dundrade karthagiska skepp med full kraft in i de romerska medan bågskyttar och spjut- och stenkastare på båda sidor lät sina projektiler hagla ner över fienden.
De båda flottorna, som var indelade i fyra eskadrar vardera, drabbade samman utanför Kap Ecnomus på Siciliens sydkust. De romerska örlogseskadrarna 1 och 2 angrep de båda karthagiska eskadrarna i centrum.
Dessa vände dock om och hoppades på så sätt kunna locka iväg de båda romerska eskadrarna från de övriga. Planen lyckades och de båda romerska eskadrarna hamnade långt framför resten av flottan som skulle skydda de långsammare transportfartygen.
På en given signal vände de till synes flyende karthagiska eskadrarna om och angrep de förföljande romarna, medan de båda andra karthagiska eskadrarna anföll romarnas eftertrupp.
Överallt dundrade karthagiska skepp med full kraft in i de romerska medan bågskyttar och spjut- och stenkastare på båda sidor lät sina projektiler hagla ner över fienden.
Trots den listiga planen började de karthagiska fartyg som angripit den romerska flottans främre krigsfartyg att förlora kraft och de tvingades till sist ta till flykten.
Därefter kastade sig alla de fyra romerska örlogseskadrarna över de kvarvarande karthagiska styrkorna, som krossades.
Ännu en gång hade de romerska äntringsbryggorna visat sitt värde och nära hundra karthagiska fartyg hade sänkts eller erövrats medan romarna bara förlorat 24. Segern var förkrossande.
År 31 f.Kr. utkämpade romarna sitt sista stora sjöslag då den blivande kejsar Augustus flotta besegrade Marcus Antonius och Kleopatras krigsfartyg vid Actium i Grekland.
Flottan gjorde imperiet möjligt
Roms segrar till havs under det första puniska kriget skakade Karthagos flotta i en sådan grad att den aldrig återfick självtilliten.
Under de följande två stora krigen mot Rom, som slutade med att Karthago totalförstördes år 146 f.Kr., vågade den karthagiska flottan inte anfalla ens när den var numerärt överlägsen.
När hotet från Karthago utplånats skar Rom ner på flottans aktiviteter. Hotet mot riket kom nu från framför allt de germanska stammar som angrep på land.
I stället för många mellanstora skepp satsade man på färre men större fartyg. De nya krigsfartygen var nära femtio meter långa och hade plats för nästan sexhundra roddare.
De hade stora katapulter som kunde träffa fiendeskepp på långt håll. Dessutom hade fartygen stora trätorn i båda ändar. Därifrån sköt bågskyttar mot soldaterna på fiendeskeppens däck.
Fartygen ingick i små, permanenta flottstyrkor runt om i Medelhavet, andra romerska flottor patrullerade på floderna Donau och Rhen.
Även om romarna aldrig betraktade flottan som mer än ett stöd åt armén skulle Rom aldrig ha kunnat kontrollera sitt vidsträckta imperium utan sin flotta.
Storm tog trehundra fartyg
Efter slaget vid Kap Ecnomus samlades resterna av den karthagiska flottan utanför Karthago för att i en sista kraftansträngning försvara staden mot den väntade invasionen. Romarna landsatte dock sina styrkor öster om Karthago.
I ett helt år stred romarna vid Karthago innan de på våren 255 före Kristus led ett så svårt nederlag att senaten i Rom tvingades beordra flottan att rädda hem resten av armén.
Den återuppbyggda kartagiska flottan försökte sig på ännu ett angrepp men besegrades med lätthet. Inte mindre än 114 karthagiska krigsfartyg erövrades av romarna.
På väg hem över Medelhavet drabbades den romerska flottan av en katastrof. En svår storm skingrade skeppen och nästan trehundra fartyg sjönk med omkring 100 000 man ombord.
Endast åttio skepp återvände hem. Flera forskare tror att de många förlisningarna berodde på äntringsbryggorna som gjorde de romerska fartygen instabila i hårt väder.
Det kan också vara därför romarna därefter slutade att använda det nya vapnet.
Katastrofen förändrade emellertid inte det faktum att romarna hade skaffat sig herravälde över Medelhavet – ett herravälde som skulle bestå ända till romerska rikets fall över sjuhundra år senare.
