De plågade skriken ekar mellan Jerusalems försvarsmurar. Ljudet av dödsångest och olidliga plågor hörs från en skog av meterhöga kors som har planterats på varenda ledig kvadratmeter runt staden.
Den judiske historikern Josefus har aldrig sett något liknande. På vartenda ett av de tusentals korsen hänger en av hans landsmän, blödande, med insjunkna ögon och väsande andning.
Offren har flytt från den dödsdömda staden Jerusalem, som romarna har belägrat i månader. Roms legionärer visar ingen nåd.
”Varje dag fångade de romerska soldaterna minst 500 judar”, berättar Josefus i sin ögonvittnesskildring av Jerusalems belägring år 70 efter Kristus.
”De korsfäste dem i olika ställningar för att roa sig.” Josefus, om romarnas avrättning av judiska fångar
Drivna av hat och förbittring över judarnas envetna motstånd torterar de romerska soldater sina fångar. Sedan spikar soldaterna fast de misshandlade judarna på kors gjorda av trä.
”De korsfäste dem i olika ställningar för att roa sig. Med tiden fick soldaterna slut på trä till sina kors – och på plats för korsen, ifall de hade hittat mer trä”, skriver en förfärad Josefus.
Scenen är så makaber att till och med den romerske härföraren Titus får medlidande med offren. Ändå låter han sina soldater fortsätta.
Titus hoppas att invånarna i det belägrade Jerusalem ska bli så förfärade över fångarnas plågsamma död att de ger sig, så att kriget kan avslutas.
Korsfästelse var det mest plågsamma av alla Roms straff. De romerska bödlarna hade utvecklat vartenda steg i avrättningsmetoden för att offret skulle åsamkas maximal smärta och förödmjukelse.
Straffet ansågs vara så fruktansvärt att det i århundraden inte fick lov att användas mot Roms egna medborgare.
Assyrierna uppfann korsfästelsen
Korsfästelse var inte någon romersk uppfinning. Straffet utvecklades sannolikt av assyrierna i dagens Irak flera århundraden före Roms grundande.
På 1300-talet före Kristus hade assyrierna skapat ett mäktigt rike, men till deras stora frustration gjorde de underkuvade områdena ofta uppror.
Som motdrag tänkte assyrierna ut forntidens mest bestialiska straff. Ett av dessa var en tidig form av korsfästelse, där offret spetsades genom överkroppen på upprättstående stolpar.
De assyriska härskarna var mästare på brutala avrättningsmetoder. I sitt palats förevigade kung Tiglatpileser III på 700-talet före Kristus hur hans soldater spetsade invånarna i städer som vägrade kapitulera eller försökte göra uppror.
Kanske vidareutvecklade assyrierna sedan straffet på ett sätt som liknade den klassiska korsfästelsen. Hur som helst tog assyriernas arvtagare perserna över metoden.
Den grekiske historikern Herodotos berättar till exempel att perserkungen Dareios I omkring år 594 före Kristus bestraffade ett uppror i Babylon hårt: ”Han valde ut nästan 3 000 av stadens mest framstående invånare och gav order om att de skulle korsfästas.”
Exakt hur en persisk korsfästelse gick till är oklart. Troligen bestod straffet i att offrets armar bands runt ett träd eller en stolpe så att fötterna inte nådde marken.
Persernas arvfiende i väster var grekerna. De betraktade perserna som barbarer, vilket kan ha varit anledningen till att korsfästelsen aldrig blev en fast beståndsdel av grekernas avrättningsrepertoar.
”Tvåtusen invånare som hade överlevt de utmattade makedoniernas raseri hängde nu fastnaglade vid kors hela vägen längs den breda stranden.” Antik källa, om bestraffningen av invånarna i hamnstaden Tyrus
Den sortens samvetsbetänkligheter hade inte makedoniernas kung Alexander den store när han erövrade perserriket på 300-talet före Kristus. När han kom till hamnstaden Tyrus i dagens Libanon stod staden emot kungens trupper i månader, så när staden slutligen intogs utkrävde Alexander hämnd.
”Tvåtusen invånare som hade överlevt de utmattade makedoniernas raseri hängde nu fastnaglade vid kors hela vägen längs den breda stranden”, står det i en antik källa.
Med Alexander den store spreds straffet till Medelhavsområdet, där bland andra den nordafrikanska stormakten Karthago införde metoden, så när Karthago och Rom på 200-talet före Kristus kämpade om makten i Medelhavsområdet kom romarna för första gången i kontakt med korsfästelse.
Efter att ha förstört Karthago år 146 före Kristus seglade därför segerherrarna hem med galärerna fulla av krigsbyte – och antikens mest plågsamma avrättningsmetod.
”Där piskades han tills benen syntes.” Josefus, om piskningen av en man som dömts till korsfästelse
De korsfästa skulle lida
Liksom de tidigare rikena växte romarriket hela tiden, risken för uppror likaså.
Därför såg romarna stor potential i korsfästelsen, som de gjorde så skräckinjagande som möjligt. Vartenda steg i processen var noga uttänkt.
Det första steget under den dömdes färd mot döden var piskning. Utan en tråd på kroppen bands offret vid en påle, varefter bödlarna slog den nakna huden med en piska med flera remmar, vars ändar var försedda med små blylod, metallstycken eller benfragment.
År 62 efter Kristus såg den judiske tolken Josefus romarna piska en bonde i Jerusalem innan han korsfästes: ”Där piskades han tills benen syntes.”
Med blodet rinnande från den söndertrasade ryggen fick den dömde armarna fastbundna vid en tvärslå, patibulum, som kunde väga upp till 57 kilo. Med tvärslån på nacken tvingades den avklädda personen sedan gå till avrättningsplatsen.
Som en extra förödmjukelse fick den dömde själv bära korsets tvärslå, patibulum, genom gatorna till avrättningsplatsen.
Den romerske komediförfattaren Plautus beskriver en sådan scen: ”Låt honom bära patibulum genom staden. Låt honom sedan fästas vid korset.”
Just den här delen var viktig, eftersom det nakna, blödande offret skulle förödmjukas under vandringen genom de av människor fyllda gatorna.
I en text från tiden kring Kristi födelse beskriver författaren Chariton att de dömda skickades ut till platsen för korsfästelsen sammanlänkade vid hals och fötter.
”Var och en bar sitt eget kors. Bödlarna lade denna grymma förevisning till straffet som en extra avskräckning för alla som skulle kunna komma på tanken att begå samma brott”, skriver han.
Först därefter började själva korsfästelsen.
Den dömde spikades fast vid korset
Utformningen av korset varierade, men det bestod oftast av en upp till 2,4 meter hög lodrät stolpe, stipes, som på förhand rests på avrättningsplatsen.
När den dömde kom fram spikades hans armar fast vid tvärslån, patibulum, som han själv burit. Forskarna är oense om huruvida järnspikarna slogs genom handflatan eller handleden.
De dömda spikades fast i korset med upp till 18 centimeter långa spikar som denna, som återfunnits i Israel.
Eventuellt användes båda metoderna. Nutida experiment har visat att om spiken hade slagits in mitt i handflatan, så skulle offrets vikt ha slitit sönder handen. Då hade korsfästelsen misslyckats.
Om spiken i stället slogs genom handlovsbenen i handens nedre del, strax intill övergången till handleden, var vikten inget problem.
Handloven består nämligen av åtta ben som är nära förbundna med varandra med starka ledband.
Kanske visste romarna att just denna del av handen är extra känslig, eftersom bland annat ulnarisnerven passerar där. Varje gång offret rörde sig vidrörde spiken nerven och gav upphov till en ilande smärta.
Samma sak gällde om spiken i stället slogs genom handleden. Där går nämligen bland annat medianusnerven.
När armarna hade spikats fast i patibulum hissade bödlarna upp tvärslån med den dömde i stolpen, i vilken tvärslån spikades fast. Därefter spikades fötterna fast.
Enligt forskarna spikades den dömdes fötter fast på vardera sida av stolpen genom att järnspiken slogs genom hälbenet bakerst i foten. I andra fall spikades båda fötterna fast i stolpens framsida med bara en spik genom mellanfotsbenen, mitt på foten.
Även där sitter nerver, vilket förvärrade den dömdes plågor.
Offren spikades bland annat fast i korset genom hälbenet. Här är ett genomborrat hälben som hittats i Jerusalem.
Enligt den romerske filosofen Seneca roade sig bödlarna med att variera korsfästelsen: ”Vissa hänger offren upp och ner. Andra spikar fast könsdelarna.”
För de dödsdömda var emellertid inte dessa plågor värst. Andningen var det stora problemet.
De korsfästa kvävdes långsamt
Moderna försök har visat att det värsta med korsfästelsen var när offret skulle andas ut.
Under experimenten hängdes frivilliga försökspersoner upp i armarna. Inandningen var inget problem. Mellangärdet, kroppens viktigaste andningsmuskel, drog som vanligt nedåt och utvidgade lungorna, så att frisk luft drogs in.
Utandningen, då lungorna gör sig av med koldioxid, var däremot besvärlig. Den förutsätter nämligen att andningsmuskulaturen pressar uppåt och trycker ihop lungorna. Försöken visade att de korsfästa personerna bara kunde aktivera dessa muskler genom att minska belastningen på armarna, och då var de tvungna att trycka ifrån med fötterna.
Smärtan var obeskrivlig varje gång offret försökte andas ut. Försöken visade att andningskapaciteten hade minskat med 70 procent redan efter sex minuter, medan blodtrycket halverades – och det blev bara värre med tiden.
Korset dödade långsamt
Romarna utvecklade korsfästelsen till en barbarisk konst där det gällde att åsamka offret mesta möjliga smärta före döden. Från början till slut kunde den noga koreograferade avrättningen pågå i ända upp till fyra dagar och vartenda steg var obeskrivligt plågsamt.
1. Piskning
Före korsfästelsen piskades den dömde. Remmarna på piskan var försedda med bitar av metall, ben eller glas, som slet upp huden och drog ut delar av muskulaturen.
2. Fastspikad hand
Den dömde spikades fast i tvärslån genom antingen handloven eller handleden. Romarna undvek att skada de stora artärerna. I gengäld satt de stora järnspikarna nära nervbanor, vilket orsakade svår smärta.
3. Fastspikad fot
Fötterna fästes i den lodräta stolpen genom att en spik slogs igenom fotens ovansida. I vissa fall spikade romarna i stället fast fötterna i stolpens sidor genom att spika genom hälbenet.
4. Andningen var ett helvete
När offret hängde på korset var det extremt smärtsamt att andas. För att göra det var den korsfäste nämligen tvungen att använda sina fastspikade lemmar för att föra kroppen uppåt. Offret tvingades därmed åsamka sig smärta för att inte kvävas.
Inandning
När kroppen hänger i armarna spänns bröstkorgen och därmed lungorna ut av sig själva, så att luft sugs in. Därför var det inte svårt för den korsfäste att dra in frisk luft i lungorna.
Utandning
Vid utandningen behöver muskulaturen i mellangärdet pressa ihop lungorna. Det går inte när man hänger i armarna. Därför tvingades offret skjuta ifrån med fötterna för att minska belastningen på armarna.
När döden inträffade – efter några timmar, men ibland efter så mycket som fyra dagar – var orsaken därför en kombination av kvävning och hjärtstopp.
Vägen till den slutliga befrielsen var lång och outsägligt plågsam. I många fall orkade romarna inte vänta så länge. Vissa offer – de som hade tur – fick då skenbenen avslagna med en hammare.
Det hindrade dem från att använda benen för att pressa kroppen uppåt och andas ut, vilket påskyndade döden.
Filosofen Seneca ansåg att korsfästelse var den värsta döden.
”I synnerhet efter piskningen, som gjorde offret dödligt svagt, vanställt och svullet av elaka sår på axlar och bröst medan han kämpade för varje smärtsamt andetag”, skrev filosofen.
Korsfästelsen var ett psykologiskt vapen
Den fasa som Seneca kände var precis vad bödlarna ville uppnå. Huvudsyftet med korsfästelsen var nämligen att avskräcka andra från att begå brott. Därför genomfördes korsfästelsen på platser där så många som möjligt kunde beskåda den.
När den romerske härföraren Crassus år 71 före Kristus besegrade upprorsmakaren Spartacus och hans slavarmé såg härföraren till att alla fick se när de straffades.
År 71 före Kristus korsfäste den romerske härföraren Crassus 6 000 slavar som deltog i Spartacus blodiga uppror.
”Endast 6 000 överlevde. De togs till fånga och korsfästes längs hela vägen från Rom till Capua”, berättar den grekiske historikern Appianos.
Korsfästelse var ett så grymt straff att lagen angav att ingen romersk medborgare fick lov att korsfästas. Korsfästelse var enbart för slavar, upprorsmän, pirater och förrädare.
”Trots det sände du honom till den mest fruktansvärda och skamfulla döden!” Advokaten Cicero, under process mot Verres
Därför väckte det stor bestörtning när det år 70 före Kristus kom fram att Verres, Roms ståthållare på Sicilien, hade låtit korsfästa en romersk medborgare. Verres ställdes inför rätta och den berömde Cicero var åklagare.
”Mitt i hans smärta och ljudet av slagen hördes inga andra ord från den stackars mannen än dessa: ’Jag är romersk medborgare’”, rasade han.
Enligt Cicero förväntade sig mannen att informationen om medborgarskapet skulle få ståthållaren att avbryta korsfästelsen.
”Trots det sände du honom till den mest fruktansvärda och skamfulla döden!” utbrast Cicero, som fick Verres landsförvisad.
Kejsarna korsfäste sina motståndare
Efter den romerska republikens fall började kejsarna döma betydligt fler till dödens kors. Allt från våldsamma rån till förtalskampanjer mot kejsarfamiljen kunde nu bestraffas med korsfästelse.
Medan Rom tidigare hade varit tolerant mot andra religioner blev det under kejsartiden också möjligt att straffa medlemmar av religiösa minoriteter med korsfästelse.
Skärpningen berodde bland annat på att kejsarna nu upphöjdes till levande gudar. Om någon inte erkände härskarens gudomlighet utdömdes straffet.
Det hände bland annat år 38 efter Kristus i Egypten, där judarna i Alexandria vägrade tillbe kejsar Caligula som gud. Den romerske guvernören krävde därför strängast möjliga straff.
”Han gav order om att levande män skulle korsfästas”, skriver den judiske författaren Filon förfärat.
Fem år tidigare hade Pontius Pilatus, Roms ståthållare i provinsen Iudaea, korsfäst en fattig judisk snickare för att även han utmanade kejsarens makt.
Roms värsta straff
Bränning på bål
Ett av de mer sällsynta straffen i Rom var crematio, bränning på bål. Straffet blev en officiell metod först under kejsartiden. Historikerna känner bara till ett fåtal fall där det användes. Kejsar Nero lät dock bränna kristna medan de hängde på ett kors.
Kastas till lejonen
Som en del av underhållningen kunde dömda personer skickas ut till de vilda djuren i exempelvis Colosseum. Där slets offren i stycken av lejon, tigrar eller björnar. Enligt de romerska källorna kastades många kristna till lejonen.
Säckstraffet
Ett av Roms märkligare straff utdömdes vid föräldramord. Då dömdes förövaren till att först bli piskad och sedan insydd i en säck tillsammans med en orm, en tupp, en apa och en hund. Slutligen kastades säcken i en flod.
Levande begravd
Gudinnan Vesta hade sex prästinnor, så kallade vestaler, som var tvungna att leva i celibat. Om en prästinna bröt celibatlöftet piskades mannen som hon varit tillsammans med till döds. Vestalen själv stängdes in i en underjordisk kammare för att svälta ihjäl, eftersom gudarna då inte kunde straffa någon för prästinnans död.
Hans namn var Jesus och det blev hans anhängare som slutligen satte stopp för Roms mest bestialiska straff.
Trots ett envetet motstånd från den romerska kejsarmakten växte skaran av Jesu anhängare i alla delar av riket. Kejsare efter kejsare lät korsfästa tusentals kristna, men det hindrade inte sekten, som till och med tog korset som sin symbol.
Trehundra år efter Kristi korsfästelse konverterade kejsar Konstantin den store till kristendomen. Sju år senare förbjöd han användningen av korsfästelse.
I stället blev hängning den avrättningsmetod som de kristna makthavarna använde sig av.