De romerska kejsarna löpte större risk att drabbas av ett brutalt slut än till och med en gladiator under en kamp till döden.
Faktum är att deras överlevnadschans motsvarade en omgång rysk roulette med hela fyra kulor i revolverns sex kammare. Men om härskarna överlevde det första året kunde de slappna av lite grand – under en period.
Sex av tio drabbades av en våldsam död
Det visar en studie av kejsarnas ”hållbarhet” gjord av professor Joseph Saleh vid Georgia Institute of Technology i USA.
”Att det var ett riskabelt uppdrag är allmänt känt, åtminstone kvalitativt”, säger Saleh till VÄRLDENS HISTORIA och påpekar att över 60 procent av Roms första 70 kejsare antingen mördades, begick självmord eller stupade i krig.
Saleh ville emellertid ta reda på om det fanns ett mönster för när en kejsare riskerade att mördas. Till sin hjälp tog han en statistisk metod som normalt används för att testa maskinkomponenters hållbarhet, så kallad driftsäkerhetsteknik.
Kejsarens överlevnadschans över tid
Så uttyds diagrammet:
Y-axeln = överlevnadschans i procent
X-axeln = antal år som kejsare
Det första året var väldigt farligt för kejsarna. Risken förblev hög, men minskade gradvis under de därpå följande sju åren.
Från det åttonde ämbetsåret och framåt stabiliserades risken. Kejsaren hade då lyckats pacificera sina värsta fiender och byggt upp en stabil grund för sitt styre.
Efter det tolfte året ökade risken på nytt. Det kunde bero på antingen omfattande samhällsförändringar eller yngre rivaler som utmanade härskaren.
Kejsaren kunde ha ”ursprungsfel”
Det visade sig att två tredjedelar av de mördade kejsarna miste livet under sitt första ämbetsår, ett mönster som känns igen från nytillverkade maskiner med ”ursprungsfel”.
Dödsrisken stabiliserades under kejsarens åttonde år vid makten, men ökade igen efter det tolfte året, ungefär som maskiner som går sönder på grund av slitage eller metallutmattning.
Goda råd till en paranoid härskare
Enligt Saleh finns det inget universellt råd man hade kunnat ge kejsarna, eftersom deras förutsättningar var så olika. Ett vanligt misstag var dock att de bedrev rovdrift på flera samhällsgrupper, som därför gjorde gemensam sak.
”Mitt råd skulle därför vara: Var känslig för situationen och undvik att bli osams med två eller flera inflytelserika grupper samtidigt. Håll även ett öga på dina officerare och känn efter när det att dags att träda tillbaka”, säger Joseph Saleh.
Enligt honom skulle det kunna vara en livsförlängande metod att varje år flytta arméernas generaler, som i många fall låg bakom kuppförsök, till ett nytt geografiskt område.
Då skulle kejsaren kunna behålla den administrativa kontrollen över ledarskapet, befordringar och andra viktiga processer i Roms militära maskineri.
Omöjligt att rädda kejsaren
Enligt Saleh fanns det emellertid en kejsare som det hade varit ovanligt svårt att hjälpa: Heliogabalus, som tog över kejsarämbetet vid fjorton års ålder, sedan hans mormor låtit mörda hans företrädare.
Denne mycket märklige kejsare, som bland annat gifte sig med en manlig slav, lär ha gett ett antal av imperiets högsta ämbeten till män vars enda kvalifikation var deras ovanligt stora könsorgan.
Heliogabalus, som skaffade sig oerhört många fiender på rekordtid, var så inkompetent att till och med hans mormor insåg att den enda lösningen var att låta mörda honom, vilket hon också gjorde.
”Jag tror inte att något som helst råd hade kunnat rädda Heliogabalus”, säger Joseph Saleh.
”Det skulle i så fall vara: Tacka nej till uppdraget!”