Claudius bad för sitt liv när pretorianer med dragna svärd hotade honom 43 f.Kr. Till hans häpnad utnämnde de honom till kejsare.

© ART Renewal

Kejsarens pretoriangarde var livsfarligt

Roms kraftfulla pretoriangarde skulle skydda kejsaren. Men om han glömde att skämma bort sina livvakter med lyx och pengar blev de hans värsta fiender. Den kejsare som retat upp pretorianerna satt inte längre säker på sin tron.

4 september 2019 av Esben Mønster-Kjær

Dödsstöten kom utan förvarning. Caligula var på väg ut från en teater i Rom då en ung, beväpnad man kom fram till honom. Kejsaren kände alla officerare i sitt pre­torian­garde, även tribunen Cassius Chae­rea, och anade inte oråd.

Med sin karaktäristiska, pipiga röst – som Caligula ofta hånade – frågade Chae­rea vilket fältrop kejsaren hade valt ut för natten. 

Men den här januaridagen år 41 e.Kr. brydde sig ingen om att vänta på svaret. Plötsligt drog pretorianen sitt svärd och stack till. Den överrumplade kejsaren kände hur den blanka klingan trängde in i halsen på honom, och såg samtidigt andra mordlystna officerare närma sig.

Samtidigt som Caligula dog utanför teatern mördade en annan tribun hans hustru och dotter i palatset. Skriken väckte många pretorianer som inte var invigda i komplotten, och de rusade omkring utan att veta vem de jagade. 

Plötsligt fick pretorianen Graton syn på ett par fötter som stack fram under ett draperi. Han gjorde sig redo att döda, ryckte undan tyget – och stod öga mot öga med Claudius, Caligulas farbror.

Den avslöjade mannen var skräckslagen och väntade bara på att bli dödad. Graton tvekade en sekund – sedan bugade han sig spontant och hyllade Claudius som Roms nye kejsare. Tillsammans med några kamrater förde han därefter sin härskare till gardets kasern där Claudius var i tryggt förvar.

En grupp sammansvurna pretorianer hade röjt kejsaren ur vägen, och andra pretorianer hade utsett hans efterträdare. Hela Rom förstod att gardet hädanefter skulle vara en stark och farlig aktör i spelet om makten i staden.

Tillträde förbjudet för militären

Redan hundra år före Caligulas död, då Rom ännu var en republik, visste alla att soldater var farliga. Därför var armén förbjuden att närma sig staden. Endast efter stora fälttåg tilläts de segerrika ­legionärerna komma in genom portarna för att låta sig hyllas i ett triumftåg.

Adelsmannen Gaius Octavianus begick alltså ett grovt lagbrott då han år 43 f.Kr. gick in i Rom med en legion och sin pretorianska kohort utan att be senaten om tillstånd. 

En pretoriansk kohort var romarnas beteckning på ett personligt garde som vissa mäktiga män anlitade som livvakt. En ”pretor” var en general eller ståthållare, och en ”kohort” var en militär enhet om 500 man – senare växte den till 1 000.

Octavianus hade all anledning att ge sig in i Rom med ett manstarkt följe; år 43 f.Kr. kämpade han mot andra om makten. Soldaterna var hans livförsäkring i en stad där framgångar ofta slutade med en kniv i ryggen. Samtidigt visade de många soldaterna hur mäktig Octavianus var.

Under blodiga kamper på slagfälten, där hans pretorianska kohort deltog, krossade den ambitiöse mannen alla sina rivaler. År 31 f.Kr. tog Octavianus sig namnet Augustus och grundade det romerska kejsardömet. 

Arméns legioner tilläts fortfarande inte komma in i staden, men hans privata livvakter var något helt annat. Roms nye härskare behövde män som kunde säkra hans grepp om makten. Gardet växte till nio kohorter och blev en permanent del av livet i huvudstaden.

Roms kejsare fick betala med sitt liv om de inte skämde bort sitt livgarde med privilegier och pengar.

© Bridgeman

Pampar passade Augustus

Augustus pretoriangarde var ingen elittrupp jämfört med arméns legioner. Den hade inga erfarna veteraner i leden och rekryterna fick samma utbildning som övriga romerska soldater. Pretorianernas främsta kvalifikation var lojalitet.

Gardet bestod av män från staden Rom; de antogs vara mer lojala än romerska medborgare från provinserna. Samtidigt fick de många privilegier. 

Pretorianerna fick 50 procent mer i lön än legionärerna, var förpliktade till bara 16 års tjänstgöring i stället för de normala 25, och under de första åren hamnade gardet aldrig ens i strid.

En liten grupp germanska legosoldater utgjorde den innersta kretsen kring kejsaren, men en kohort pretorianer fanns också alltid på vakt i palatset som Augustus byggde åt sig själv på Palatinen i Rom. Resten av pretorianerna tog hand om en mängd andra uppgifter i huvudstaden och i flera kringliggande städer.

En viktig uppgift var att upprätthålla ordningen under stora offentliga tillställningar. Gladiatorkamper, hästkapplöpningar och till och med teaterföreställningar kunde urarta så till den milda grad att minsta provokation utlöste storslagsmål mellan de olika skådespelarnas anhängare. I extrema fall kostade de våldsamma upploppen människoliv.

Strax före sin död år 14 e.Kr. utökade Augustus pretoriangardet med tre stadskohorter som blev Roms poliskår. ­Cohortes urbanae rekryterades i Rom med omnejd, precis som pretorianerna. De fick lika omfattande privilegier, och centurionerna (officerarna) hämtades ur gardet. 

Stadskohorterna blev ordningsmakten i Rom, men pretoriangardet var fortfarande kejsarens vapen mot alla statsfiender. Under Augustus efterträdare Tiberius skickades t.ex. en styrka till södra Italien år 24 e.Kr. för att gripa en man som höll på att organisera ett slavuppror. 

Romarna levde i ständig skräck för att den stora slavbefolkningen skulle göra revolt. I det här fallet blev agitatorn effektivt stoppad; han var före detta pretorian och välkänd bland sina förföljare.

Andra uppdrag utfördes mer i skymundan; gardet agerade även som hemlig polis och kejserliga lönnmördare.

Reglerna gällde inte alla

År 16 e.Kr. anklagades en romare för att ha använt trolldom mot kejsaren. Rättegången sköts upp då han blev sjuk, men tills processen kunde återupptas bevakades han av pretorianerna.

”Hans hus var omringat av soldater”, berättar historikern Tacitus. ”De förde ett kolossalt oväsen vid ingången, för att han skulle höra och se dem.”

Den anklagade insåg att domen var bestämd på förhand, och begick självmord. Därför slapp också kejsar Tiberius slutföra en tvivelaktig rättsprocess. Många liknande episoder, där misstänkta drevs till självmord eller till och med mördades av pretorianerna, förekommer i romerska skrifter.

Vissa förräderiprocesser gick hela vägen genom rättssystemet, och här kunde pretorianerna agera domare. När gardet fick sin egen kasern strax utanför Rom år 23 e.Kr. rymde det så kallade ­castra praetoria bland annat en domstol där åtalade fick sin sak prövad. 

Även döds­domar verkställdes av pretorianerna innanför kasernens murar. Gardet hade alltså erfarenhet av att döda då en grupp officerare kom på idén att vända sina vapen mot kejsar Caligula.

Gardet fick smak för makt

De första gångerna en kejsare dog och hans titel skulle gå vidare såg pretorian­gardet till att att maktskiftet gick fredligt till, utan blodiga maktstrider i Rom. Men med attentatet mot Caligula år
41 e.Kr. var gardets roll som garant för lag och ordning över.

Även om endast ett fåtal pretorianer varit invigda i mordplanerna, var de övriga kloka nog att ta tillfället i akt när kejsaren plötsligt var död och hans farbror Claudius fördes till gardets kasern. 

De hyllade omedelbart gästen som Roms nye kejsare, och Claudius – som insåg att han lätt skulle kunna möta samma öde som sin företrädare – lovade genast pretorianerna en stor summa pengar.

”Han var den förste kejsaren som köpte soldaternas lydnad med pengar”, skrev den romerske historikern Suetonius knappt hundra år senare. Dagen efter mordet kom även stadskohorterna och brandkåren vigiles för att svära Claudius sin trohet. 

De hoppades också bli belönade för sin lojalitet. Pretorianerna hade lyckats utse den nye regenten över världens mäktigaste rike, och Caligulas plötsliga död hade gjort dem fruktade – och mycket rika. Pretorianerna trivdes mycket bra i rollen som ”kejsarmakare” i Rom, och knappt 30 år senare skulle de komma att överträffa sig själva.

Pretorianerna gick under i slaget vid Pons Mulvius år 312 e.Kr. De ingick i Maxentius armé som korsade floden Tibern för att besegra rivalen Konstantin I, men tvingades i stället att retirera. Deras flykt tillbaka över en smal pontonbro utvecklades till ett blodbad.

© AKG Images

Kaos fick Rom att stanna

Romarriket plågades av permanent kaos i samhällstoppen, men fyrkejsaråret 69 e.Kr. blev alldeles extraordinärt. I början av året regerade Galba, efter att legioner från Spanien tågat mot Rom och installerat honom på tronen. 

Den nye kejsaren trodde att stödet från soldaterna var tillräckligt, och gjorde ingenting för att hålla sig på god fot med pretorianerna. Det kom som en total överraskning när de dödade honom.

Galba efterträddes av Otho, som hade lovat att gardet hädanefter skulle få välja sin ledare själv. Men den nye kejsaren hade knappt hunnit inta tronen förrän det ryktades att legioner från Germanien marscherade mot Rom med en annan kejsarkandidat, Vitellius.

Pretorianerna gick ut i strid och mötte fienden i ett antal brutala slag. Men fienden var för stark, och när Otho insåg att allt var förlorat begick han självmord. Vissa pretorianer gjorde likadant, de övriga kapitulerade.

Vitellius tänkte inte omge sig med ett garde fullt av fiender. Därför kastade han ut alla de gamla pretorianerna och anlitade legionärer i deras ställe. Men de nyutnämnda gardessoldaterna fick inte njuta av det ljuva livet i Rom särskilt länge. Fältherren Vespasianus ville nämligen gärna bli kejsare – och han visste vem hans officerare skulle anlita innan han tågade mot Rom.

”De skulle locka gamla pretorianer, som avskydde Vitellius, med löften om att få återvända till militärtjänsten”, skrev Tacitus. 

De f.d. gardessoldaterna var med när de båda rivalernas arméer drabbade samman i ett kaotiskt slag vid Cremona. När Vespasianus linje vacklade under fiendens angrepp, skickades ex-pretorianerna fram och de lyckades bromsa Vitellius framryckning.

”Där är era örnar och vapen, nederlag betyder döden”, ropade Vespasianus härförare enligt Tacitus. Hela hären stormade framåt och vann slaget. 

Några dagar senare greps Vitellius i Rom och dödades. Pretoriangardet hade fått sin hämnd, och när fyrkejsaråret 69 e.Kr. gick mot sitt slut hade den gamla ordningen återupprättats.

Imperiet gick på auktion

Pretorianerna hade visat sig vara en slagkraftig styrka år 69 e.Kr. och förvandlingen från palatsväktare till elitkår fortsatte under de krigiska kejsare som styrde Rom från slutet av århundradet. 

Gardet var t.ex. med när dakernas land i nuvarande Rumänien erövrades år
105 e.Kr. Men pretorianernas nya roll innebar inte att de slutade lägga sig i de oändliga intrigerna i Rom.

Gardet överträffade sig självt år 193. Kejsartiteln var ledig och pretorianerna gav den till Pertinax, men i stället för att belöna dem rikligt försökte han införa en strikt disciplin bland sina livvakter.

Efter knappt tre månader vid makten fick kejsaren besök utanför palatset av 300 rasande pretorianer.

Enligt det romerska verket Historia Augusta gick Pertinax ut för att möta dem och försökte lugna dem med ett långt och allvarligt tal. Som svar fick han ett kastspjut i bröstet.

När nyheten om Pertinax död nått ut, begav sig den ambitiöse romaren Julianus till pretorianernas kasern för att skaffa sig stöd i sitt försök att bli kejsare. När han kom dit insåg han att en annan man redan var där i samma ärende.

”Julianus ropade att han skulle ge pretorianerna allt de önskade, och att hans kistor var proppfulla med guld och silver”, berättar romaren Herodianus.Det löftet kunde gardet inte motstå. De släppte in Julianus, hyllade honom som kejsare och slängde ut hans rival.

Auktionen blev emellertid upptakten till ett brutalt inbördeskrig, och innan år 193 var slut hade Rom bytt härskare fem gånger. Pretorianerna fick betala sin del av notan för det långvariga kaoset. 

Rekryteringen ändrades så att det inte längre bara var staden Roms invånare som fick tjänstgöra i den prestigefyllda truppen. Hädanefter skulle pretorianerna vara erfarna soldater ur legionerna. Det gjorde dock inte att kejsaren fick mer lojala livvakter.

Opålitliga in i det sista

Under hela pretoriangardets historia var kåren omöjlig att reformera. 

Oavsett vilka straff och förändringar kejsarna försökte med, förblev gardet ett dödligt hot mot den man som var beroende av pretorianerna som sina livvakter.

Gardet förblev kejsarnas värsta fiende i 250 år, ända tills Konstantin be­segrade vaktstyrkan utanför Rom och avskaffade resterna av gardet år 312. Vid det laget hade pretorianerna befäst sitt rykte som historiens mest opålitliga livvaktsstyrka. 

Läs mer

Sandra Bingham: The Praetorian Guard, I.B. Tauris, 2013. Boris Rankov: The Praetorian Guard, Osprey, 1994.

Kanske är du intresserad av...