Kejsaren ville bli kvinna

Djurens strupar skärs av medan vin hälls över dem. Rännilar av blod och vin rinner åt alla håll. Med vaggande rörelser ber pojken Heliogabalus att ta emot offergåvan.

Senatorerna vrider på sig där de sitter. Den sensuelle ynglingen som åmar sig framför dem i religiös upphetsning är ingen annan än Roms kejsare, Varius Avitus Bassianus från Syrien, som av eftervärlden har fått namn efter sin favoritgud Heliogabalus.

Caracallas oäkta son

Heliogabalus var romerska rikets dittills yngste kejsare när han vid fjorton års ålder intog tronen.

Det skedde sedan den brutale kejsaren Caracalla år 217 mördats av en av sina egna män. Mordet utfördes på order av Macrinus, prefekt för kejsarens livgarde, som genast utropade sig till kejsare.

Caracalla hade ägnat större delen av sin regeringstid åt krig, medan det administrativa sköttes av hans mor Julia Domna.

Hon kom från en av de rikaste släkterna i staden Emesa, dagens Hums i Syrien.

Julia Domna begick självmord efter mordet på sonen, men hennes syster Julia Maesa var inte beredd att ge upp släktens nyvunna makt i romarriket.

Julia Maesa började sprida rykten om att hennes barnbarn, den blide, feminine Varius, i själva verket var son till Caracalla och inte till den romersk-syriske adelsman som hennes dotter Julia Soaemias var gift med.

Den listiga lögnen innebar att Varius plötsligt var rättmätig arvtagare till Roms tron.

Med lite hjälp av Julia Maesa nådde ryktena Caracallas soldater i den stora garnisonen Legio III Gallica, som befann sig nära Emesa.

Männen hade älskat den stridslystne Caracalla, och med hans rykte som kvinnokarl var det inte svårt att tro att han kunde ha en oäkta son med sin attraktiva kusin.

Sonen Varius var, trots sin unga ålder överstepräst för Heliogabalus, den lokala solguden i Emesa.

I Emesa presenterades han för soldaterna, som flockades för att se honom dansa med förförisk perfektion för sin gud, klädd i den traditionella syriska prästdräkten, en lång, klänningsliknande tunika i klara färger.

Soldaterna trollbands av synen och när Julia Maesa samtidigt lovade att betala dem för att hjälpa Caracallas son till tronen klädde de Varius i purpur och utnämnde honom till kejsare.

Soldaterna användes först för att besegra kuppmakaren Macrinus, vars stöd var blygsamt.

Därefter begav sig den nyutnämnde kejsaren till Rom.

Transsexuell kejsare i siden

Senaten och Roms invånare fick emellertid vänta ett år på att få se sin nye kejsare, för Varius, som tog sig kejsarnamnet Marcus Aurelius Antoninus, insisterade på att ta med sig symbolen för sin syriske gud: en svart monolit.

När tonårskejsaren år 219 närmade sig huvudstaden hade mormor Julia Maesa förutsett att synen av den sminkade gossen i sin svepande, lokalt präglade prästtunika knappast skulle väcka jubel i det maskulina Rom.

Den nye kejsaren struntade dock i hennes råd om att klä sig mer romerskt. Hans hud var van vid siden, inte soldaternas grova läderplagg eller togornas ylletyg, som han tyckte kliade.

Den unge mannen var framför allt ivrig att få visa romarna sin gud Heliogabalus.

Därför lät han måla ett stort porträtt av sig själv i färd med att offra till Heliogabalus och skickade bilden i förväg med order om att den skulle hängas upp ovanför statyn av gudinnan Victoria vid ingången till den romerska senaten.

Kejsaren var övertygad om att den romerska senaten snart skulle komma att älska den store solguden.

Att senatorerna skulle bli irriterade av att påtvingas en lokal syrisk kult föll honom aldrig in.

När kejsar Heliogabalus så småningom nådde Rom med sin svarta sten i släptåg var alla i staden lyckliga över att ha en kejsare boende där igen, så han möttes av jubel.

Kärleken växte ytterligare när han hyllade sig själv med enorma fester. Under ett festspel med vilda djur dödades bland annat en elefant och femtioen tigrar till kejsarens ära.

Han delade även ut spannmål och pengar till alla Roms medborgare och svepte in i staden i en gigantisk procession med danserskor och sina medhavda syriska solpräster.

Enligt den romerske historikern Herodianus var kejsaren utsmyckad med pärlhalsband, armband och ringar och liknade en egyptisk prostituerad med målade kinder och ögonbryn som framhävts med kohlstift.

Ämbeten gick till välutrustade

Efter de stora festerna var kejsarens första politiska åtgärd att skicka instruktioner till stadens magistrat att hans gud Heliogabalus skulle nämnas före alla andra gudar, till exempel vid offer.

Sedan inledde han två stora tempelbyggen åt sin gudom.

Mormor Julia Maesa försökte dämpa hans hängivenhet till sin kult med förmaningar om att hans religion inte var det viktigaste. Det viktigaste var att behålla makten i Rom.

Hon talade emellertid för döva öron. Regerandet intresserade inte Heliogabalus, det fick hans mormor ta hand om.

Han visade dock engagemang när det gällde att dela ut poster i den romerska ämbetsmannaapparaten.

Det stod snart klart att vackra män med stora könsorgan hade förtur vid utdelning av höga titlar.

Hans favorit var en slav och kappkörningskusk vid namn Hierocles, som han kallade för sin ”husbonde” och njöt av att straffas av när kejsaren varit otrogen, vilket hände ganska ofta.

Sedan visade han gärna upp sig vid hovet sönderslagen och med blåtiror, så att alla kunde se hur lösaktig han varit, ett beteende som hans soldater avskydde.

Heliogabalus öppnade även de kejserliga baden för allmänheten och skickade in agenter i nakenbaden. Deras uppgift var att hitta extra välutrustade kandidater.

En sådan var idrottaren Zoticus, som Heliogabalus utnämnde till kejserlig kammarherre så snart han hört talas om mannens imponerande lem.

Zoticus skickades prompt till den förväntansfulle kejsarens sovrum.

Morgonen därpå fråntogs emellertid Zoticus titeln och visades på porten, uppenbarligen för sin bristande förmåga att prestera.

Ville byta kön

Den tonårige kejsaren tycktes ha en omättlig sexualdrift, men hans många partner av båda könen var inte populära inom vare sig senaten eller armén.

I ett försök att få fason på den unge mannen fick mormor Julia Maesa honom gift med en medelålders kvinna vid namn Julia Cornelia Paula.

Heliogabalus tröttnade dock snabbt på henne, och under förevändningen att hon hade en ful fläck på kroppen lät han skilja sig.

I stället fick kejsaren en ny idé: Han kom ut som kvinna. Han bar hårnät och i stället för att raka sig lät han plocka skäggstråna för att få ett mer feminint utseende.

Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Heliogabalus klädde sig som en prostituerad och turnerade på stadens bordeller för att sälja sig.

Han lät sig omskäras, och enligt historikern gick han så långt som att be läkare skapa en kvinnas vagina i sin kropp, vilket han lovade dem stora summor för.

Kejsaren höll dessutom envist fast vid sin solgud, som få romare ens hade hört talas om.

När prakttemplet helgat åt Heliogabalus stod klart på hösten 220 förkunnade kejsaren att solguden nu skulle dyrkas som den mäktigaste av alla romerska gudar.

För romarna var kejsarens mest chockerande handling emellertid hans nästa äktenskap. Som överstepräst ansåg han att inget kunde vara mer passande än att få barn med en översteprästinna.

Till hela Roms förskräckelse gifte han sig därför med vestalen Aquilia Severa. Gudinnan Vesta var stadens heligaste beskyddare och hennes prästinnor, vestalerna, var tvungna att i likhet med gudinnan förbli jungfrur.

Att våldta en vestal var ett oförlåtligt illdåd i alla romares ögon.

Heliogabalus vägrade emellertid lyssna på sina rådgivare och höll ett enormt bröllop med sin nya, ovilliga hustru.

Vid det laget hade både förmögna och fattiga romare börjat tröttna på kejsarens vanvettiga påfund, inte minst när de beordrades att fira det heliga äktenskapet och skänka pengar i bröllopsgåva till kejsaren.

Mormor avbryter festen

Ett par månader efter bröllopet lät Heliogabalus skilja sig från sin vestal, men skadan var oåterkallelig.

Rom hade motvilligt accepterat guden han fört med sig, men genom att ha sex med en vestal hade kejsaren klart och tydligt visat att han inte hade någon respekt för rikets gamla traditioner.

Kejsaren hade inte bara gjort sig impopulär bland befolkningen, utan det hade även gått upp för Julia Maesa att hon inte kunde kontrollera sitt gränslösa barnbarn.

Hon var emellertid inte beredd att mista sin makt och förberedde därför en efterträdare. År 221 övertalade hon Heliogabalus att adoptera sin trettonårige kusin Alexianus.

Den unge pojken var nu arvtagare till tronen om något skulle ”råka” hända den impopuläre kejsaren.

Det dröjde inte länge förrän Heliogabalus greps av paranoia och svartsjuka av oro för att Alexianus var populärare än han.

Det slutade med att han försökte lönnmörda sin trettonårige adoptivson, dock utan att lyckas.

Mordförsöket fick bägaren att rinna över för pretoriangardet, kejsarens livgarde.

De hade länge varit missnöjda med Heliogabalus och såg Alexianus som en lovande efterträdare.

För att förhindra en revolt var Heliogabalus därför tvungen att visa att han och pojken försonats. Tillsammans med Alexianus och modern Julia Soaemias besökte han därför pretoriangardets förläggning.

Där försökte kejsaren blidka soldaterna genom att avskeda några av sina välutrustade favoriter, men när gardet krävde att Hierocles skulle avlägsnas vägrade kejsaren ge upp sin kappkörningskusk.

Det ledde till att pretoriangardet började hylla Alexianus, medan de ignorerade Heliogabalus.

Det gjorde kejsaren så rasande att han på stående fot dömde flera av soldaterna till döden.

Det blev för mycket för gardet, som bestämde sig för att det inte var någon av dem som skulle dö den dagen.

Alla spår suddades ut

Enligt Dio Cassius var mordet på Heliogabalus synnerligen blodigt. Historikern berättar att den skräckslagne kejsaren flydde, men upptäcktes i palatset, där han gömt sig i en träkista: ”Hans mor låg och omfamnade honom och dödades tillsammans med honom. De fick huvudet avhugget och deras nakna kroppar släpades genom staden.”

Dagen därpå utropades Alexianus till kejsare. Hans namn ändrades till Alexander Severus och han beskrevs som son till Caracalla. Alla spår av personen som adopterat honom var snart borta.

Heliogabalus regeringsperiod hade nämligen varit så vederstygglig att den romerska senaten dömde den döde kejsaren till rikets värsta straff, damnatio memoriae, fördömande av minnet.

Hans namn och porträtt avlägsnades från mynt, statyer och offentliga dokument och alla berättelser om hans regeringstid förbjöds.

För romarna, som var besatta av heder och stolthet, var det ett straff värre än döden.

Att vi över huvud taget vet någonting om den oregerlige tonårskejsaren i dag tyder emellertid på att historien om Heliogabalus var så fascinerande att romarna inte kunde låta bli att berätta den.