Kejsaren hade Roms farligaste jobb

Mordförsöket har gjort honom skräckslagen för personerna i sin närhet. Nu misstänker han precis alla för att vilja döda honom, så han låter avrätta hundratals personer i ett desperat försök att förhindra nya attentat.

Det ger dock bara en kort frist, för ju fler romare kejsaren dödar, desto fler blir hans fiender.

Ända sedan Roms första kejsare, Augustus, intog tronen år 27 före Kristus blev det uppenbart att posten som härskare över världens största imperium inte var någon dans på rosor.

Av Roms elva första kejsare blev sju antingen förgiftade eller ihjälhuggna, eller så begick de självmord för att undvika ett värre öde. Med bara några månaders mellanrum år 69 efter Kristus miste tre kejsare livet på ett brutalt vis.

Det var dock ingenting jämfört med de mord som senare kejsare blev måltavlor för – och alltihop utlöstes av den vansinnige kejsar Commodus.

Kejsaren var en psykopat

När Commodus kom till makten hade imperiet just upplevt en osedvanligt lugn period under de så kallade fem goda kejsarna, som alla slapp bli mördade.

Gemensamt för dessa fem kejsare var att de utsågs till ämbetet av sina företrädare för att de ansågs vara lämpade att leda riket.

Sist i raden var Marcus Aurelius, som sitt stora skarpsinne till trots beslöt att utse sin oduglige son Commodus till kejsare.

Efter Aurelius död slöt sonen, som avskydde livet vid fronten, snart fred med de germanska stammar som hans far hade ägnat hela sitt liv åt att bekämpa. Commodus föredrog att festa i Rom.

Kejsarens fredsavtal gjorde emellertid många förbittrade, vilket utmynnade i attentatsförsöket i arenan år 182. Efter det fick kejsarens vanvett fullt spelrum.

Han lät avrätta gardesprefekten, som ledde kejsarens livgarde, och överlät den praktiska ledningen av imperiet åt den nye gardesprefekten Perennis. Rädslan för ytterligare attentat gjorde att kejsaren röjde ännu fler potentiella fiender ur vägen.

Medan Perennis styrde riket gick kejsaren från fest till fest och roade sig med gladiatorspel.

Commodus, som såg sig som en reinkarnation av hjälten Herakles, gick klädd i lejonhudar i Colosseum, där han slogs mot både djur och människor.

Enligt den samtida senatorn Dio Cassius samlade den galne kejsaren bland annat samtliga män i Rom som mist fötterna till följd av sjukdom.

Männen kläddes ut till ormliknande monster och tvingades åla runt i dammet innan kejsaren slog ihjäl dem med en klubba.

Vid ett annat tillfälle roade han sig med att skjuta huvudet av strutsar med pilbåge. Enligt Dio Cassius visade han triumferande upp ett av huvudena för senatorerna på åskådarplatserna: ”Han sa inte ett ord, men skrattade och nickade åt oss för att antyda att vi stod näst på tur.”

Snart råkade även prefekten Perennis i onåd och dödades. Kejsaren var nu så paranoid att vem som helst riskerade att mista livet.

Hundratals personer avrättades och Commodus lät rutinmässigt eliminera livgardets ledare innan de blev för mäktiga.

Kejsarens brutala regim gav dock inte önskad effekt, när den nyutnämnde gardesprefekten Laetas insåg att han själv måste slå till först om han skulle undvika sina föregångares öde.

Laetas allierade sig med Commodus älskarinna, som hade tillgång till kejsarens gemak. Hon förgiftade Commodus vin, vilket dock bara fick honom att kräkas.

Då tillkallade de sammansvurna brottaren Narcissus och betalade honom för att avsluta jobbet: ”Narcissus kastade sig över den förgiftade kejsaren, grep honom om halsen och ändade hans liv”, skriver den romerske författaren Herodianus.

Nyheten om kejsarens död fick alla att dra en lättad suck – alla utom den man som utsågs till ny kejsare.

Ärlighet kostade Pertinax livet

Efter Commodus död sände mördarna bud efter Roms stadsprefekt Pertinax och bad honom ta över kejsarämbetet.

Den 66 år gamle Pertinax fördes ut till livgardet, de så kallade pretorianerna, för att få deras välsignelse.

Livgardet var inte särskilt förtjusta i den nye kandidaten, men de lät sig övertalas genom att varje soldat fick en stor summa pengar. Därefter eskorterades den gamle mannen till senaten, där han enligt Dio Cassius klargjorde att han helst inte ville vara kejsare: ”Ålderdom, svaghet och sakernas tillstånd gör att tronen inte utövar någon lockelse på mig”, sa Pertinax och erbjöd tronen åt de övriga senatorerna, som var kloka nog att tacka nej. Sedan utsåg senaten enhälligt Pertinax till kejsare.

”Han var inte bara den mest ärevördige, utan var också vid god hälsa. Det enda han led av var svaga fötter”, skriver Dio Cassius om omröstningen.

Den hederlige Pertinax tog sig an ämbetet på ett helt annat sätt än sin företrädare.

Commodus hade slösat bort en förmögenhet på smycken, glädjeflickor, guld och elfenben, som den nyutnämnde kejsaren nu sålde för att få in pengar till statskassan. Kejsaren satte även stopp för dyra banketter.

Om den sparsamme Pertinax någon gång bjöd på middag hade han för vana att servera kronärtskockshalvor. Dessutom såg Pertinax till att hans fru och hans son levde av hans egna privata medel, inte av statens.

Medborgarna och senatorerna jublade, men Pertinax hade glömt bort kejsarnas farligaste fiende: pretorianerna, som var missnöjda eftersom de inte längre kunde berika sig på medborgarnas bekostnad.

Endast två månader och tjugofem dagar efter tronskiftet gick därför trehundra arga soldater in i palatset.

Enligt Dio Cassius hade kejsaren kunnat fly, men den ärlige ledaren försökte i stället få hopen att ta sitt förnuft till fånga. Det gick inte.

Pertinax, som aldrig unnat sig själv så mycket som en stekt fasan, genomborrades om och om igen av soldaternas svärd. Som ett sista hån skar soldaterna huvudet av honom och satte det på ett spjut.

Om romarna trodde att situationen inte kunde bli värre än så här misstog de sig.

Julianus köpte tronen

Bara några timmar efter Pertinax död bjöds kejsartronen ut till försäljning av kejsarens mördare.

”Staden och dess imperium salufördes till högstbjudande som på en marknadsplats eller en auktion”, berättar en förargad Dio Cassius.

Två av Roms rikaste män var inte sena att se möjligheterna i erbjudandet, för med kejsartiteln följde även tillgång till statskassan och lukrativa intäkter.

Den ene av dem var Didius Julianus, som efter en hetsig budrunda avgick med segern efter att ha erbjudit varje medlem av det tusentals man stora gardet 30 000 sestertier, cirka tio års sold för en soldat.

Efter att ha meddelat de förbluffade senatorerna att han var imperiets nye kejsare fördes Julianus till palatset.

Enligt Dio Cassius tyckte Julianus att det var komiskt att den mördade Pertinax middag stod kvar på bordet, när han inledde segerfirandet: ”Han åt glupskt medan företrädarens lik låg kvar i byggnaden. Sedan började han spela tärning.”

Den nye kejsaren sände även bud efter sin hustru och sin dotter, som anlände med vissa farhågor, eftersom oroligheter utbrutit runtom i Rom när folk hörde talas om den skamliga auktionen.

Pöbelns vrede bekymrade emellertid inte Julianus. Han kände sig trygg. Han hade ju säkrat sig livgardets lojalitet med sina pengar.

Varken senaten eller medborgarna i Rom kunde hota Julianus, men kejsaren hade glömt att det också fanns en värld utanför huvudstaden och att han med sin auktion visat att vem som helst kunde bli kejsare, bara man hade pengar eller soldater.

När generalerna i provinserna fick kännedom om skandalen i Rom gjorde bland andra general Septimius Severus uppror och marscherade med sin armé mot huvudstaden.

Nyheten fick Julianus att be pre­toria­nerna att organisera ett försvar, men när de fick veta att kejsaren inte kunde erbjuda dem mer pengar för det tog de sig bara ytterst motvilligt an uppgiften.

Under de följande veckorna förvandlades Rom till ett fort med soldater överallt. Enligt Dio Cassius var alla i staden skräckslagna, men många brast ändå i skratt när kejsaren barrikaderade palatset och bytte ut låsen på alla dörrar för att skydda sig mot fienden.

”Soldaterna hade visserligen inte kunnat döda Pertinax lika enkelt om han låst om sig, men Julianus trodde uppenbarligen att han i händelse av ett nederlag bara kunde låsa in sig för att överleva.”

Under tiden fortsatte härföraren Severus sin marsch mot Rom. Några dagars resa från staden sände han bud till livgardet och lovade dem straffrihet om de överlämnade Julianus.

Pretorianerna, som inte hade någon lust att dö för kejsaren, lämnade genast sin herre och överlade med senaten.

Ensam och övergiven satt en förvirrad Julianus kvar i palatset. Det enda han hörde var ekot av sin egen röst i gångarna. Under tiden beslöt senaten att frånta honom kejsartiteln.

Strax efteråt stormade livgardet palatset och halshögg kejsaren i dennes badrum.

Julianus hann bara vara kejsare i 66 dagar efter det att han köpt tronen för dyra pengar – kanske historiens sämsta affär. Hans sista ord lär ha varit: ”Vad har jag gjort för ont? Vem har jag dödat?”

Caracalla dödade sin bror

Efter segern över Julianus utropade senaten härföraren Septimius Severus till kejsare. Han styrde i 18 år, tills han dog av sjukdom under ett fälttåg i Britannien år 211.

Före sin död gav han sina båda söner, som utsetts att ta över tronen tillsammans, några koncisa råd om hur ämbetet bäst sköttes: ”Var eniga, tänk på soldaterna, förakta alla andra.”

Det var goda råd, för en kejsare med armén i ryggen stod stark. Tyvärr lyssnade inte Caracalla och Geta, som sönerna hette. De avskydde nämligen varandra.

Storebror Caracalla hade redan flera gånger planerat att döda sin bror, som var populärare bland soldaterna än han. När de nyblivna kejsarna kom till Rom från Britannien delade de upp palatset mellan sig. Så rädda var de för varandra.

”De barrikaderade innerdörrarna och delade bara de yttre tillfarterna. Båda två placerade ut privata vakter”, skriver den romerske författaren Herodianus.

Enligt Dio Cassius var anledningen till att Caracalla ännu inte försökt mörda Geta att brodern alltid var omgiven av soldater och vänner när han rörde sig i det offentliga rummet.

Caracalla övertalade sin mamma Julia Domna att bjuda in bröderna till ett försoningsmöte i hennes gemak. När Geta kom dit utan livvakter kastade sig Caracalla och en grupp hantlangare över honom med dragna knivar.

Dio Cassius berättar att Geta rusade fram till sin lamslagna mor och klamrade sig runt hennes hals medan knivarna skar upp hans kropp: ”Mamma, mamma, jag blir mördad”, var hans sista ord.

När Julia Domna började gråta tvingade Caracalla henne att sluta. Han hotade henne med döden om hon inte började le.

Därefter ilade kejsaren till pretorianerna, som han lurade att tro att han angripits av Geta och i självförsvar dödat sin lillebror. Soldaterna var misstänksamma, men de accepterade förklaringen eftersom de samtidigt fick löneförhöjning.

Senaten fick höra samma historia, varpå Caracalla, som fruktade Getas många vänner, skickade ut soldater för att hitta broderns anhängare.

Senatorer, officerare och hovfolk mördades i massakern, som kostade uppemot 20 000 personer livet. De följande åren blev kejsaren alltmer brutal.

Alla som visade sig bättre än genomsnittet röjdes ur vägen, eftersom Caracalla befarade att de kunde komma att utmana honom. Han mindes faderns råd om att alltid hålla soldaterna nöjda, men det gjorde att han höjde deras löner så mycket att statskassan nästan tömdes.

Kejsarens paranoia kostade honom slutligen livet. En dag kom det nämligen ett brev om att en spåman siat om att livgardets chef Macrinus skulle bli kejsare.

Oturligt nog var det just Macrinus som hade till uppgift att läsa kejsarens brev. Macrinus fruktade vad Caracalla skulle göra om han hörde spådomen, så han beslöt sig för att föregripa Caracalla genom att leja en soldat för att mörda kejsaren.

Caracalla befann sig då på resande fot i Mindre Asien, och under en nattlig utflykt till ett tempel slog mördaren till. När kejsaren gick avsides stack soldaten en dolk i hjärtat på honom.

En kort tid senare utropade sig Macrinus till kejsare, bara för att två månader senare mista livet i ett slag mot en av Caracallas släktingar, Heliogabalus, som därmed blev kejsare.

Han visade sig bli den besynnerligaste kejsaren i Roms historia.

Mördades i ett skåp

Endast fjorton år gammal tog Heliogabalus över romerska riket. Han var egentligen en avlägsen släkting till den tidigare kejsaren Caracalla, men hans mor hävdade att Caracalla var Heliogabalus far, vilket vann honom kejsarämbetet.

Den unge kejsaren, som i sin hemstad i Syrien varit präst för solguden Elagabal, var medveten om att Rom de senaste tjugofem åren haft sex kejsare, av vilka endast en klarat sig undan att bli mördad.

Det bekymrade honom dock inte det minsta. För Heliogabalus var det viktigaste att utnyttja ämbetet för att njuta av ett liv i lyx och leva ut alla sina fantasier.

Enligt Dio Cassius var det svårt att veta om kejsaren var en man eller en kvinna: ”Han spann ull, bar hårnät och målade ögonen”, skriver författaren, som uppger att kejsaren lät plocka sina ansikts- och kroppshår för att se ut som en kvinna.

Som chef för livvakten anlitade han en dansare, medan andra höga ämbeten lär ha tillsatts med män vars enda kvalifikation var att de hade stort könsorgan.

Enligt källorna gifte sig den underlige kejsaren med en manlig slav, men det hindrade honom inte från att ligga med andra. Kejsaren fann det upphetsande att bli avslöjad av sin partner: ”Resultatet var att han ofta bestraffades av sin ’äkta hälft’ och fick en blåtira”, skriver Dio.

Kejsarens relation till soldaterna var dock inte bra. När den feminine regenten besökte ett arméläger var han tvungen att ta med sin mormor, för annars var det ingen som tog honom på allvar.

Hans familj visste att en god relation till armén var livsnödvändig. Därför beslöt man att göra Heliogabalus kusin Alexander Severus till medregent.

Även kusinen var tonåring, men han såg inte ut som en flicka och var populär bland soldaterna.

Utnämningen gjorde Heliogabalus rasande, och han försökte få kusinen mördad. Mordförsöket, som misslyckades, ledde till så stor upprördhet inom armén att Heliogabalus fruktade att han själv riskerade att bli mördad.

Det fick han rätt i. Snart ingick hans moster, Alexander Severus mor, en komplott med några officerare, som stormade palatset och dödade Heliogabalus mor.

Kejsaren själv fann de skakande av rädsla i ett skåp. Officerarna stack ihjäl honom och lät kasta hans lik i en kloak. Kroppen fastnade, så den släpades upp igen och dumpades i stället i Tibern.

Modern kostade Severus livet

År 222, vid endast tretton års ålder, blev Alexander Severus kejsare. Han beskrivs som Heliogabalus diametrala motsats.

Han var flitig, måttlig och modig samt förstod sig på både krigskonst och filosofi. Under moderns vägledning kastade Severus ut alla Heliogabalus jasägare och använde sig enbart av personer som var bevisat skickliga på sina uppgifter.

Framför allt när det gällde armén visade kejsaren stort engagemang. Han besökte personligen de sårade och kunde sitta hela nätter och planera fälttåg.

Soldaterna älskade honom för detta. Enligt Herodianus hade Severus dock ett problem: ”Han förebrådde modern för hennes besatthet av pengar och retade sig på hennes ständiga jakt på guld.”

I tretton år härskade den unge kejsaren med lika delar stränghet och mildhet, men slutligen blev moderns girighet hans fall.

År 232 vällde germanerna åter in över rikets gränser. Situationen var så desperat att Severus till soldaternas stora besvikelse bestämde sig för att mäkla fred.

I denna svåra tid beslöt modern att sänka soldatlönerna för att spara pengar. Det kostade den unge kejsaren livet.

Armén ville inte ledas av en man som varken ville strida eller ge dem en ordentlig lön. En kall natt i mars år 235 bröt sig en grupp soldater in i Severus tält med dragna svärd. Den unge kejsaren insåg genast vad de hade för ärende: ”Den 26-årige ynglingen utbrast att modern var skyldig till hans död, varefter han täckte sitt huvud med manteln och blottade sin nacke”, skriver Herodianus.

Brutalitet var Thrax bästa vapen

Mordet på Severus organiserades av fältherren Maximinus Thrax, en bondson från Thrakien i dagens Bulgarien, som arbetat sig upp inom armén.

Thrax, som ju själv låg bakom ett kejsarmord, ansåg att styrka och brutalitet var bästa försvaret mot attentat. Den väldige mannen, som vid ett tillfälle slagit ut tänderna på en häst med ett enda knytnävsslag, påstods kunna dricka tjugofem liter öl om dagen.

Enligt Herodianus inledde Thrax omedelbart efter kejsarmordet stora militära operationer mot germanerna: ”På så vis försökte han visa att anklagelserna mot Severus för militärt vankelmod stämde.”

Thrax besegrade germanerna och kastade sig därefter ut i nya fälttåg, samtidigt som han inledde en klappjakt på sina många fiender, som avrättades i tusental. Hans fälttåg kostade enormt mycket pengar, som kejsaren drev in genom att bland annat lägga beslag på rika familjers egendomar runtom i imperiet.

År 238 gjorde romerska markägare i Nordafrika uppror och utropade den 80-årige guvernören Gordianus till motkejsare, trots att denne bönföll dem att låta bli. Han hade inget val.

Om han inte gick med på det skulle de döda honom.

Som medregent tog Gordianus sin son med samma namn. Han sändes ut med en armé för att kväsa ett motuppror av anhängare till Thrax. Sonen stupade i slaget, och när Gordianus fick veta det insåg han att hans dagar var räknade.

”Helt förtvivlad gick han ensam till sitt sovrum som för att vila. Där hängde han sig i sitt bälte”, skriver Herodianus.

Gordianus hann inte vara kejsare i mer än tre veckor. Strax efteråt utropade senaten i Rom, som stöttat Gordianus, två nya kejsare: Maximus och Balbinus.

Samtidigt utsåg de den döde Gordianus 13-åriga barnbarn Gordianus III till medkejsare. Kejsarna gav sig iväg med en armé för att krossa den fjärde kejsaren Thrax, som fortfarande befann sig vid den germanska gränsen.

Thrax belägrades i flera månader, och till slut mördade de belägrade trupperna sin brutala herre.

Kejsarna slaktade varandra

Maximus och Balbinus fick inte möjlighet att njuta av sin seger särskilt länge. De rök i luven på varandra och mördades kort tid senare av pretoriangardet.

Tonåringen Gordianus III, som blev kvar på tronen, stred tappert mot bland andra goterna i norr och partherna i söder.

Under sitt sista fälttåg mördades Gordianus, enligt uppgift av livgardets ledare Filip Araben, som tog över kejsartronen år 244.

Sedan Commodus död ett halvt sekel tidigare hade romarna vant sig vid kejsarmord och en strid ström av nya härskare.

Ingen var dock förberedd på den formliga slakt som utspelade sig mellan åren 235 och 285. Under dessa femtio år hann inte färre än tjugosex kejsare utropas, av vilka endast tre säkert kan sägas ha dött en naturlig död.

De övriga dödades av antingen sina egna soldater eller livgardet, eller föll i strid mot det otal motkejsare som med jämna mellanrum utropade sig till härskare runtom i riket.

Först i och med Diocletianus tronbestigning år 284 var det slut på morden – för en period. Kejsar Diocletianus var också den ende som frivilligt steg ner från tronen. Därmed överlevde han Roms farligaste jobb.