Den 17 juni år 64 e.Kr. drabbades Rom av den största branden i stadens historia.
Enligt den romerske historikern Tacitus som var med om branden, började eldsvådan i förråden längs kapplöpningsbanan Circus Maximus mitt i Rom och spred sig snabbt längs de smala gatorna, ner i stadens dalar och upp på kullarna.
Tusentals romare försökte förtvivlat fly undan de förtärande lågorna – enligt Tacitus dock förgäves: ”När folk tittade bakåt slog lågorna upp och omslöt dem.
När de slank in i ett grannkvarter följde elden efter. Några som hade förlorat allt – till och med mat för dagen – kunde ha klarat sig, men föredrog att dö. Detsamma kände de som inte hade lyckats rädda sina kära.”
Eldsvådan härjade i staden i nio hela dagar. Av de fjorton distrikt som Rom delades in i utplånades tre fullständigt.
Sju av distrikten var så förstörda att stora områden måste byggas upp igen från grunden. Över 200000 romare hade blivit hemlösa och förlorat allt.
Över 200000 romare blev hemlösa när en storbrand härjade Rom nio dagar i sträck år 64.
Kejsaren sjöng av glädje
När elden bröt ut befann sig kejsar Nero i sin villa i Anzio söder om Rom. Han kom tillbaka till Rom först när elden drabbade hans eget nyuppförda palats.
Vid sin ankomst befallde kejsaren att flera av de kejserliga byggnaderna, och till och med hans egen trädgård, skulle öppnas för de flyende massorna.
Sedan lät han uppföra provisoriska byggnader för att hysa de många tusen hemlösa romarna. Han såg också till att mat fraktades till Rom från grannstäderna.
Kejsarens åtgärder imponerade på Roms befolkning, men snart började rykten spridas om att Nero själv hade givit order om branden. Den romerske författaren Suetonius, som föddes sex år efter den stora eldsvådan, skrev:
”Nero såg branden från Maecenas torn, och i sin glädje över den sköna brasan, som han kallade den, sjöng han om Trojas förstörelse.”
Ryktena uppstod eftersom Nero vid flera tillfällen inte gjort något för att dölja sitt förakt för det gamla Roms fulhet och kaos.
Han hade också tidigare givit uttryck för missnöje med sitt eget palats – det var på tok för litet. En kejsare av Neros dignitet behövde mer utrymme – mycket mer plats, skulle invånarna i Rom mycket snart få erfara.
Överklassen föraktade Nero
Den 27 år gamle Nero, som bara var sjutton när han utnämndes till härskare över Rom, var den siste kejsaren i den julisk-claudiska kejsarfamiljen.
Hit räknas bland andra den galne kejsaren Caligula, som under sin regeringstid utnämnde sin häst till konsul. Nero hade alltså en del att leva upp till. Den unge kejsaren var väl rustad för sitt uppdrag eftersom hans läromästare var filosofen Seneca. Det gick också bra – till en början.
Dessvärre visade sig de mentala problemen snabbt. Nero älskade teater, dans och musik och till den romerska överklassens förfäran uppträdde han gärna själv – det var annars bara de lägre klasserna som sysslade med sådant.
Till råga på allt deltog Nero dessutom i olika idrottstävlingar och han utropades alltid till segrare. Han vann bland annat de olympiska spelen i hästkapplöpning med sig själv som körkarl.
Dessvärre ramlade den unge kejsaren av sin vagn och kunde inte slutföra loppet. Trots det utropades han till segerherre. Redan när eldsvådan i Rom bröt ut år 64 betraktades Nero allmänt som lätt sinnesrubbad.
Palatsområdet täckte en miljon kvadratmeter
På kejsarens befallning, kort tid efter branden, satte arkitekterna Severus och Celer i gång med arbetet att uppföra Neros drömpalats Domus Aurea – Det gyllene huset – på den plats där Neros nedbrända palats hade stått.
Än i dag råder ovisshet om hur stort palatset var, och hur stort område det täckte. Arkeologerna är eniga om att det sträckte sig över kullarna Esquilinen i norr, Caelius i öster och söder och Palatinen i söder och väster – ett gigantiskt område på cirka en miljon kvadratmeter, motsvarande över 200 fotbollsplaner!
Nero ägde nästan alla mark men fick ändå konfiskera delar av Palatinen som fortfarande var privatägda, samt området öster om det som sedan blev Colosseum.
En jättelik byggarbetsplats uppstod, trots det tog det bara fyra år att uppföra palatset. Antalet slavar och arbetare som byggde och slet var enormt.
Så var även de penningsummor som Nero slösade på palatsbyggandet, det handlade om belopp som övergick till och med de rikaste romarnas förstånd.
Etthundrafemtio rum i den nedre delen av den så kallade Oppia-paviljongen i Neros gyllene hus finns bevarade. Eftersom det finns problem med fukt i rummen arbetar arkeologerna dock för högtryck med att rädda de unika freskerna.
Palatset pryddes med ädelstenar
I dag vet ingen exakt hur palatset såg ut, men Suetonius ger denna beskrivning av Neros gyllene hus:
”I förhallen var det så högt i tak att en kolossal staty av honom själv på 120 fot (cirka 35 meter) fick plats där inne. Hallen var så rymlig att den hade tredubbla pelarsalar som var en mil långa och en konstgjord sjö, stor som ett hav omgiven av byggnader stora som hela städer. I de övriga delarna var allt förgyllt och pryddes med ädelstenar och pärlemor”, berättar den romerske författaren.
Enligt Suetonius var flera av palatsets matsalar försedda med elfenbenssmyckade innertak, som kunde föras åt sidan så att slavar kunde strö blommor ner över gästerna. Taken var dessutom försedda med små rör som parfymer kunde stänkas ned i ovanifrån.
Enligt de romerska historikerna var alla väggar, tak och golv i palatset antingen utsmyckade med väggmålningar och mosaiker, eller med dyrbar färgad marmor och stenar. Stenar hämtades på Neros order hem från stenbrott i Afrika, Grekland och Mindre Asien, flera hundra mil bort.
Neros arkitekter experimenterade med olika stenarter, i synnerhet den vita alabastern, phengites, från södra Turkiet. Enligt Plinius hade den helt unika egenskaper: ”Tack var denna sten var det som om rummet fylldes av ett glödande sken, till och med när dörrarna var stängda.”
Palatsets väggdekorationer stod den berömde målaren Fabullus för. Trots sitt kändisskap var Fabullus dock enligt Plinius ganska lat: ”Han målade bara några timmar om dagen, alltid klädd i toga, till och med på byggnadsställningarna.”
Men det var inte bara utsmyckningen av det nya palatset som överträffade de vildaste fantasier – världen hade heller aldrig sett maken till arkitektur.
Ett arkitektoniskt mästerverk
Romerska rum var vanligtvis rektangulära och linjära, men i Neros gyllene hus fanns en mängd polygona och svängda former. I Neros palats var den estetiska aspekten den viktigaste, och varje rum fick sin egen unika identitet.
Det bästa exemplet på detta är det oktagonala rumkomplexet i den så kallade Oppia-paviljongens östra flygel. Komplexet av rum utgjordes av en åttkantig konstruktion som bar upp en stor betongkupol.
Dagsljus trängde in i byggnaden från en bred öppning i taket och nådde ut till de fem kringliggande rummen via ett genialiskt system av fönster som var placerade i vinkel mellan oktagonens väggar och kupolen.
De flesta av palatsets rum hade tunnvalv i taket, formade som en halvcylinder. Men i det oktagonala rumskomplexet hade arkitekterna konstruerat en av arkitekturhistoriens tidigaste kryssvalv, där tunnvalven korsade varandra.
Att bygga det oktagonala rummet var omöjligt utan betong. Bruket av betong var känt redan från slutet av 200-talet f.Kr., men det var först i Neros palats som de romerska arkitekterna började experimentera och utnyttja betongen fullt ut.
Arkitekturen i hela palatset var noggrant samstämd med utsmyckningen. Genom fönster i palatsets väggar och valv lystes de överdådiga marmordekorationerna upp. När ljuset reflekterades i freskerna, elfenbenet och ädelstenarna strålade de.
Att solljuset på detta sätt fick en helt dominerande funktion i palatset fanns det en särskild anledning till.
Nero lät smycka väggar och tak i Det gyllene huset med några av antikens vackraste fresker. De blev senare en viktig inspirationskälla för bland andra renässansens konstnärer.
Palatset symboliserade guldåldern
Nero, vars psykiska ohälsa under åren efter eldsvådan i Rom blev allt mer uppenbar för alla, började med tiden identifiera sig med solguden Helios.
Det gyllene huset var därför inte något mindre än Solgudens palats, och både arkitektur och inredning var omsorgsfullt planerade för att visa upp kejsarens gudomlighet.
När besökare kom hit på Via Sacra från Forum Romanum, såg de först den strålande förgyllda Kolossen som markerade övergången från den jordiska världen till Solgudens domäner.
Genom den gigantiska entrén såg man inte bara ett palats, utan en fantastisk vy av ett enormt landskap med städer, villor och skogar.
Det gyllene huset var en stor ”lantvilla” placerad mitt i hjärtat av Rom – ett sceneri som skulle visa upp Roms nya guldålder som Nero hade skapat. När kejsaren invigde det enorma palatset utbröt han lättad: ”Nu kan jag äntligen leva i ett hus värdigt en människa.”
Fyrtio år efter uppförandet var allt borta
Nero hann bara bo i palatset en kort tid innan han dog i juni år 68. Bara fyrtio år senare var hans gyllene palats utraderat från jordens yta.
Nero var så hatad att det blev viktigt för de kejsare som kom efter att utplåna allt som påminde om honom. På rekordtid avlägsnades därför varje spår av det fantastiska palatset under åren efter Neros död.
Den stora sjön dränerades och Colosseum byggdes ovanpå området. Oppiapaviljongen användes under en kort tid av en av Neros tronföljare, kejsar Otho, som lade ut 50 miljoner sestertier (motsvarande 34722 årslöner för en romersk hantverkare) för slutförande av paviljongens utsmyckning.
En eldsvåda år 104 förstörde dock stora delar av byggnaden, och en kort tid senare började kejsar Trajanus bygga sin enorma badanläggning på denna plats.
Den nedre delen av palatset förstärktes med stora, tjocka murar och allting täcktes av jord. Detta kom att utgöra grunden för badanläggningen.
Därför bevarades den nedre delen av Neros byggnad med 150 rum för eftervärlden. Palatsets stora entréhall fick ge plats åt kejsar Hadrianus tempel till Venus och Romas ära.
Över Neros stora fontän på Caelius återuppbyggdes Claudiustemplet, medan Neros stora badanläggning öppnades för allmänheten som kejsar Titus bad.
Trots att Domus aurea bara fanns under en kort tid, lämnade det efter sig spår som än i dag väcker entusiasm och beundran. De nya arkitektoniska bedrifterna fördes vidare i stora mästerverk som Colosseum och Pantheon.