Kejsar Caligula stod bakom groteskt skräckvälde

En romersk general hade vanligtvis inte med sig sin hustru i fält men Agrippina älskade att vara i de dramatiska händelsernas centrum. En gång lär hon, med den lille Caligula på armen, ha hindrat att panik bröt ut bland de romerska soldaterna under en reträtt över Rhen.

Familjen var också med Germanicus i Mindre Asien där generalen plösligt dog under mystiska omständigheter i Antiochia i Syrien. Ryktena hävdade att kejsar Tiberius av politiska orsaker hade låtit förgifta honom.

Agrippina seglade tillbaka till Italien, där hon på ett mycket tydligt och demonstrativt sätt gick i land i hamnstaden Brindisium med sin mans urna i famnen och barnen omkring sig. Hon var fast besluten att se till att en av hennes söner blev Roms näste kejsare.

Det Rom som familjen återvände till var rena ormgropen av sammansvärjningar, förtal, giftmord, otrohet, förhör, tortyr, skådeprocesser och framtvingade självmord.

Agrippina sparade inte på krutet i ­intrigmakeriet, utan kämpade stenhårt för att få sina söner aktuella för kejsarposten, trots att den åldrande Tiberius började förfölja hennes vänner och bundsförvanter.

Till slut bestämde sig Tiberius för att sätta Agrippinas tillit för honom på prov. Efter en middag vid kejsarhovet räckte han henne ett äpple – som hon vägrade att sätta tänderna i. Agrippina bjöds aldrig in igen och hävdade senare att ­Tiberius hade velat förgifta henne.

År 29 arresterades Agrippina och Caligulas två äldre bröder. De ställdes inför rätta, anklagade på ytterst svaga grunder för sammansvärjning.

Agrippina skickades som fånge till den lilla ön Pandateria, ett öde som hon motsatte sig så kraftigt att en centurion fick order om att piska henne till lydnad.

Hon förlorade ett öga. Agrippina vägrade sedan att äta och trots att hennes vakter försökte tvinga i henne mat, dog hon av svält år 33. Då hade Caligulas bröder Drusus och Nero redan dött i fångenskap.

Caligula adopterad av familjens plågoande

Trots att Caligula såg sina bröder och sin mor krossas av Tiberius, lydde han order när Tiberius kallade honom till sitt hov på Capri år 31.

Den åldrande kejsaren hade förlorat sin son och stod utan arvinge. Nu hände något mycket oväntat. Han gjorde Caligula till sin adoptivson och potentielle arvinge till kejsartronen – en rival till ­Tiberius eget barnbarn Gemellus, som ännu var för ung för att strida om kejsarämbetet.

Caligula tog aldrig upp sin familjs öde med Tiberius. De två männen talade med varandra som om inget hade hänt. Långt senare, efter Tiberius död, berättade Caligula att han en gång hade smugit sig in till den sovande Tiberius med en dolk, men inte förmått sig att mörda honom.

På Capri fick Caligula den utbildning som anstod en medlem ur den romerska eliten. Han visade sig snart ha talets gåva. Tiberius prisade honom för hans pliktkänsla och goda karaktär. Caligula å sin sida uttryckte senare sin beundran för Tiberius intellekt.

Under sin sex år långa vistelse vid hovet på Capri fick Caligula även utlopp för sin passion för poesi och teater. Han uppträdde i flera olika föreställningar och älskade att stå i centrum.

Livet vid hovet introducerade även Caligula i sexuella utsvävningar. Historiker kan berätta om de vilda sex­orgier som arrangerades av Tiberius. Enligt dem hade kejsaren en hel stab av mycket unga flickor och pojkar vars enda uppgift var att hålla kejsaren sexuellt tillfredsställd.

Även Caligula visade sig ha en stor aptit på sex och hade förhållanden med flera kvinnor – både gifta och ogifta.

Caligula charmade alla

Ingen skulle ha förebrått Caligula om han efter sitt tillträde som kejsare hade svärtat ned Tiberius minne – som hämnd för sin mors och sina bröders lidanden. Men det gjorde han aldrig.

Caligula visade all påbjuden respekt för Tiberius och lät placera den döde kejsarens urna i ­Augustus mausoleum.

Caligula bröt emellertid med de mindre populära delarna av den tidigare kejsarens politik. Han tog senaten med storm när han offentligt brände alla akter från de rättegångar för förräderi som Tiberius hade fört mot både verkliga och inbillade fiender.

Överallt i romarriket drog överklassen en lättnadens suck. Imperiet hade helt klart fått en kejsare som ville börja på ny kula.

Även vanligt folk hade anledning att jubla. Över 200.0000 romare fick gåvor i någon form under de första dagarna efter Caligulas tillträde, som firades med de största hästkapplöpningarna någonsin. Han bjöd också på storslagna cirkus­föreställningar i vilka 400 björnar, lejon och andra rovdjur dödades.

Den sparsamme Tiberius, som ändå aldrig vistades i huvudstaden, hade skurit ned ordentligt på den offentliga underhållningen, men när Caligula tillträdde hade en ny och sorglös tid inträtt, menade romarna.

Caligula deklarerade att han även ville återuppta de byggprojekt som kejsar Augustus hade påbörjat, men som den snåle Tiberius hade satt stopp för. Än så länge var inte pengar något problem, och Caligula började snabbt att bygga vägar, akvedukter och hamnanläggningar.

Däremot ville inte den nye kejsaren att några allmänna medel skulle gå till att resa statyer av honom.

De intellektuella fick högre i tak när Caligula upphävde förbudet mot många skrifter och kallade hem de skrivare som Tiberius hade drivit i landsflykt.

Pretoriangardet, vars chef hade banat väg för Caligula, fick ta emot en generös be­löning. Med alla dessa gester cementerade den nye kejsaren sin makt på nolltid.

Caligula bröt ihop efter systerns död

Inte ett öga var torrt när Caligula en månad efter sitt tillträde reste ut till de öar där hans mor och bröder hade misshandlats till döds.

Han hittade kvarlevorna, brände dem och förde med sig askan tillbaka till Rom. Här samlade sorgetåget genom staden stora åskådarmassor som såg på när Caligula, den sörjande sonen, placerade kvarlevorna från sina kära i Augustus mausoleum.

Hela ceremonin påminde ­romarna om när Caligulas mor 17 år t­idigare ­hade fört hem askan av sin man, den store Germanicus. Och det var just det som var meningen.

Kejsaren överöste sina tre överlevande systrar med beröm och rikedomar, men redan i juni år 38 var den ljusa och lyckliga tiden över. Favoritsystern Drusilla blev sjuk och dog.

Caligula bröt ihop fullständigt. Han var så förkrossad att han inte ens orkade vara med på begravningen. Men han klarade av att tvinga senaten att ge Drusilla status som gudinna med eget prästerskap.

Hennes namn skulle nu ingå i böner och eder, och statyer av henne ­resas överallt i staden. Caligula själv ­hedrade sin syster med stora cirkusföreställningar. Under en av dem fördes ett gigantiskt porträtt av Drusilla runt hela arenan av en flock elefanter.

I oktober år 37 blev Caligula svårt sjuk, och enligt historikerna Filon och Suetonius utlöste det närmast en kollektiv depression i hela imperiet.

Mängder av ­romare vakade utanför Caligulas residens för att få senaste nytt om hans tillstånd, och i varje hörn av riket offrade folk och bad för kejsarens liv. En morgon kunde till slut en ny och värre Caligula resa sig från sin sjuksäng.

Rövslickare inget för Caligula

Under kejsarens sjukdom hade en riddare lovat att slåss som gladiator – bara ­Caligula överlevde. När Caligula hörde detta, tog han mannen på orden.

Mannen tvingades slåss på arenan flera gånger ­innan han fick lov att gå. Värre gick det för den adelsman som hade lovat ­gudarna att ge sitt liv för att rädda Caligula. Nu lät kejsaren kasta ut honom från en klippa. En passande läxa för alla andra rövslickare, menade han.

Caligula hade verkligen kommit igång, och gav sig nu på Tiberius barnbarn Gemellus.

I sitt testamente hade Tiberius gjort Gemellus och Caligula till sina jämlika arvingar, men det hade Quintus Macro, pretoriangardets chef, lyckats få senaten att ogiltigförklara. I stället hade Caligula efter romersk sed adopterat Gemellus.

Det finns inget som tyder på att den svage Gemellus verkligen varit en rival, men någon viskade i Caligulas öra att Gemellus hade förberett sig för kejsarens död.

Det var tillräckligt. Caligula beordrade sin adoptivson att genast begå självmord. Gemellus orkade dock inte lyfta det svärd som sänts till honom, så en soldat fick hjälpa till.

Sedan kom turen till Macro, som ju lojalt banat väg för Caligula. Gardes­chefen hade fått rykte om sig att vara en mäktig karaktär som vägledde och gav råd till den oerfarne unge kejsaren.

”Ingen ska lära mig något!”, lär Caligula ha snäst när han fick höra vad som sades. Han fabricerade därför så allvarliga anklagelser mot Macro att han, tillsammans med sin hustru Emma, begick självmord för att åtminstone rädda sina barns arv.

Det var nämligen vanligt att staten konfiskerade dömda personers egendom, men eftersom barn enligt romersk rätt dels inte kunde hållas ansvariga för sina föräldrars handlingar, dels övertog släktförmögenheten i samma ögonblick som föräldrarna dog, valde många romerska patricier självmord framför en rättegång.

År 39 höll Caligula ett svavelosande tal som satte skräck i senatorerna. Han anklagade varenda en av dem för att vara hycklare och fjäskare som han inte kunde lita på.

Dessutom lade han fram gamla beskyllningar som bara kunde komma från de gamla rättegångsakterna som senatorerna trodde att han hade bränt inför deras ögon två år tidigare!

Flera rättegångar togs nu upp på nytt, och flera framstående senatorer dömdes till döden eller landsförvisades. Särskilt de mest välbärgade var i farozonen.

Caligula behövde nämligen pengar. Möjlig­heten att beslagta allt som de dömda ägde var sannolikt den egentliga orsaken till vågen av utrensningar.

Caligula slösade bort miljarder

Tiberius hade sparat ihop 2,7 miljarder sestertier – en hisnande summa i en nation där fem personer kunde leva gott på tusen sestertier om året. Men på två år hade Caligula lyckats tömma statskassan.

En del av pengarna hade finansierat meningsfulla byggnadsverk, som Plinius den äldre kallade ”underverk”, men enorma summor lades också på onödiga lyxprojekt. Caligula byggde bland annat två av tidens största skepp; flytande palats med marmorgolv, pelare och hela fruktträdgårdar ombord.

Hästar var en av Caligulas stora passioner och stallet där hans älsklingshäst stod inreddes med marmor och elfenben. Kejsaren öppnade dessutom en lyxbordell i sitt palats och han frossade varje­ dag i exotiska rätter.

När arvet efter Tiberius var slut tvinga­de Caligula till sig ”gåvor” från ­rika familjer och satte press på dem att testamentera stora rikedomar till honom. I ett av sina mer desperata försök att skaffa fram pengar, sålde han sina systrars ägodelar på auktion och deltog själv aktivt för att trissa upp buden.

Kejsaren införde nya avgifter på rättsliga tvister, skilsmässor, prostitution och slavhandel. Han fick också idén att auktionera bort den formella äganderätten till de gladiatorer som kämpade vid de offentliga spelen.

Under en auktion somnade den förmögne Aponius. När han vaknade hade han plötsligt blivit ägare till tretton gladiatorer – till en kostnad av sammanlagt nio miljoner sestertier.

Caligula krävde att bli dyrkad

I början av sin regeringstid hade Caligula levt anspråkslöst och inte gjort något större väsen av sig, men med tiden började han uppträda utklädd till gudarna Apollon, Merkurius, Herkules – och gudinnan Venus.

Först såg de flesta fenomenet som ett uttryck för kejsarens excentriska teaterintresse, men det stod snabbt klart att det gick djupare än så.

Caligula började allt oftare tala om sig själv som Gud och lät Castor och Pollux-templet på Forum Romanum helgas åt dyrkan av honom själv.

Caligulas känsla av gudomlighet gick särskilt ut över senatorerna. Han kallade dem för ”män som lika gärna kunde vara slavar”. Om de inte ruinerades eller till och med dödades, blev de i alla fall förödmjukade.

Några tvingades avstå sina hustrur, andra fråntogs sina gamla och förnäma familjenamn. Till och med representanter för rikets absoluta elit tvingades lägga sig platt på marken inför kejsaren och kyssa hans fötter.

Flera gånger lyckades Caligula få senatorerna att döma och själva avrätta sina egna, medan de skräckslagna männen tvingades ösa lovprisningar över sin plågoande.

Senator Titus Rufus var en av de få som försökte samla sina kolleger till motstånd mot Caligula. När det misslyckades hade han ingen annan utväg än att ta sitt liv.

Några deltog faktiskt i sammansvärjningar mot Caligula, men de första motståndsgrupperna upplöstes innan de hunnit slå till. Kejsaren fruktade, på goda grunder, för sitt liv och utfäste en stor belöning till angivare.

Dessa fick automatiskt en åttondel av den gripne ”förrädarens” egendomar, och det var därför ingen hejd på anklagelserna.

Bland de många som Caligula lät mörda fanns hans släkting Ptolemaios, kung av Mauretania, och Lepidus som var ­änkeman efter Caligulas älsklingssyster.

Han misstänkte sina två överlevande systrar för att konspirera bakom hans rygg och skickade båda två i exil.

Fruktan födde ett uppror

Tidigt på morgonen den 24 januari år 41 offrade Caligula en flamingo och gick senare på teater på Palatinen. Vid ett-­tiden lämnade han teatern tillsammans med ett mindre följe. De gick genom en smal gång som ledde till kejsarbostaden och här slog hans fiender till.

Utan förvarning körde pretorian­gardets chef Cassius Chaerea sitt svärd i halsen eller i käken på Caligula, som stönande av smärta försökte komma undan.

Källorna berättar samstämmigt att han inte dog på en gång, utan att flera av de sammansvurna hann tillfoga honom ett flertal hugg- och sticksår. ”Jag lever ännu!”, lär Caligula ha skrikit medan han förblödde.

Den judisk-romerske historikern ­Josefus berättar att gardeschefen, som utdelade det första hugget, hade hånats av Caligula för sin pipiga röst, och även blivit kallad homosexuell. Men attentatsmännen var troligen sammansvetsade av den enkla anledningen att de själva stod på tur att rensas ut.

Caligulas särskilda livvaktsstyrka, som bestod av handplockade germanska soldater, hämnades snabbt kejsarmordet. De ilade till och dödade några av de sammansvurna direkt på plats.

Andra kom undan och under flykten sökte de upp Caligulas hustru Caesonia och ­dödade henne. Samtidigt fick Caligulas enda barn, den tvååriga Julia Drusilla, huvudet krossat mot en mur.

Cassius Chaerea hade dock inte sett till att ha uppbackning av sina män i pretoriangardet. De förblev lojala mot kejsaren, precis som den germanska livvaktsstyrkan.

Roms vanliga medborgare, som inte hade lidit på långa vägar så mycket som senatorklassen, hyllade inte heller attentatsmännen, utan krävde tvärtom att de skulle straffas. Så blev det också. Inom några timmar hade alla tillfångatagits och avrättats.

Senaten diskuterade kort och kaotiskt om republiken skulle återinföras, men valde till slut att fylla tomrummet efter Caligula med hans farbror Claudius.

Caligulas lik brändes samma kväll i Lamii-trädgårdarna utanför stadsgränsen. Det skedde vid en diskret ceremoni som hans närmaste vänner arrangerade.

När Caligulas två systrar återvände hem från sin exil placerade de hans urna i Augustus mausoleum, tillsammans med kvarlevorna av resten av hans olyckliga familj.