Kartago mot Rom – supermakternas tvekamp

Slaget vid Cannae Roms värsta nederlag

Slaget vid Cannae kräver till slut 50 000 romerska soldaters liv, om man ska tro de möjligen överdrivna antika källorna. Däribland fanns flera senatorer och en av de romerska konsulerna. Under den romerska republikens vid det laget nästan 300 år långa historia hade riket många gånger råkat ut för bakslag, men ändå alltid återhämtat sig. Men detta var det värsta nederlaget någonsin.

Hannibal hade kommit tågande från dagens Spanien med sin armé, tagit sig över Alperna och trängt in i hjärtat av det romerska territoriet – och nu utdelat ett förödande slag.

Hannibal hotade Rom

Vägen mot staden Rom tycktes ligga öppen. Det enda Hannibal verkade behöva göra var att tåga mot staden, inta den och sedan utropa sig själv till krigets segrare.

Mycket riktigt rådde också panik i Rom. Armén var i princip utplånad och det fanns mycket få
officerare kvar. Var skulle man i all hast få nya soldater ifrån? Unga män, 16- och 17-åringar, rekryterades, samt inte mindre än 8 000 slavar som frigavs i utbyte mot att de tog tjänst i armén.

Dessutom förrättades människooffer. Två grekiska och två galliska slavar begravdes levande på boskapstorget, Forum Boarium, som ett sätt att blidka gudarna. I krisens tid tog man till extrema åtgärder.

Till allas stora överraskning tågade Hannibal aldrig mot Rom. Staden fick möjlighet att återhämta sig. Varför han gjorde så är något som strateger grubblat över ända sedan dess. Enligt en romersk historiker ska en av Hannibals generaler redan då ha kritiserat honom för detta misstag, med orden: ”Du, Hannibal, vet hur man vinner en seger, men inte hur man utnyttjar den.”

Den brända jordens taktik

Men kanske var beslutet ändå inte så underligt. Även för Hannibals armé hade slaget vid Cannae varit kostsamt. Dessutom visste han att Rom omgavs av höga, välbefästa murar och att staden därför skulle vara svår att inta.

Hans egna trupper måste också få mat och underhåll, vilket var en stor utmaning. Särskilt eftersom den romerska ledningen redan sedan en tid tillämpat ”den brända jordens taktik”. Man lät helt enkelt förstöra sitt eget land, för att fienden skulle få svårare att försörja sig.

Oavsett orsaken innebar Hannibals uteblivna anfall att Rom även denna gång överlevde en svår kris och så småningom kunde gå till motoffensiv.

Tvekampen Kartago mot Rom

När slaget vid Cannae utkämpades hade maktkampen mellan Rom, som sedan länge dominerade den italienska halvön, och handelsnationen Kartago, som kontrollerade stora delar av västra Medelhavet, pågått av och till i mer än 50 års tid. De båda staterna var den tidens supermakter och de hade länge försökt undvika krig, eftersom de var så jämbördiga.

Men till sist – 264 f Kr – hade striderna ändå inletts och när de väl gjorde det, skakades de båda staterna i grunden.

Rom hade fördelen av sin politiska struktur, republikens institutioner som hade visat sig ha en fenomenal förmåga att uthärda de svåraste motgångar. Romarna kontrollerade också stora landområden, från vilka man ständigt kunde rekrytera nya soldater.

Kartago saknade däremot egen armé och förlitade sig på legosoldater, rekryterade från Nordafrika, den iberiska halvön och bland kelterna norr om Alperna. I grunden fanns Kartagos jättelika ekonomiska resurser. Som ledande handelsnation och knutpunkt för handeln i stora delar av Medelhavet hade kartagerna enorma tillgångar, som kunde omsättas till militär makt.

De puniska krigen

Efter långvariga, blodiga strider hade romarna segrat i det första puniska kriget (puner var romarnas namn på fenicier, och kartagerna var ett feniciskt folk med rötterna i det område som är dagens Libanon). Den romerska segern var dock inte på något sätt avgörande, och freden slöts med relativt milda villkor för de besegrade.

När sedan det andra kriget bröt ut beslöt sig Kartagos starkaste härförare, Hannibal, för en överraskande, offensiv strategi. Det var den som ledde honom in på det uppseendeväckande fälttåget som tog hans armé – utrustad med inte mindre än 37 stridselefanter, som alla tycks ha klarat vandringen över Alperna – djupt in på den italienska halvön. Men väl där visade det sig alltså att han hade svårt att omsätta sin militära styrka i långsiktiga politiska vinster.

Visserligen vann han alla öppna strider mot romarna men han misslyckades med det grundläggande målet, som var att få Roms allierade att gå över på hans sida. De hade tillräckligt stora fördelar av den romerska dominansen så därför förblev de lojala.

Quintus Fabius Maximus sega motstånd

Det sega romerska motståndet fortsatte därför. Inte ens när Hannibal tycktes som mest oövervinnerlig ville romarna förhandla om fred. Tvärtom envisades Roms ledning med att kampen måste gå vidare.

Berömt blev det långsamma, defensiva försvar som den romerske ledaren Quintus Fabius Maximus tog till när han utsågs till ”diktator”, tillfällig envåldshärskare. Hans metod gick ut på att utföra ständiga små angrepp mot kartagernas förröjningslinjer, men att aldrig delta i regelrätta fältslag. På alla sätt skulle man fördröja Hannibals framryckning och därmed sakta göra det omöjligt för honom att fortsätta sitt fälttåg.

För denna strategi fick den romerske ledaren öknamnet Cunctator, ungefär ”sölaren”. Många romare menade att detta inte var ett hedervärt sätt att bedriva krig, men det fungerade.

Kartago krossades 149 f Kr

Långsamt nöttes de kartagiska styrkorna ner. Och med tiden kunde Rom återta initiativet. Tolv år efter det förödande nederlaget vid Cannae gick den romerske generalen Cornelius Scipio till motangrepp. Han lyckades landsätta en styrka i Nordafrika, inte långt från själva Kartago.Hannibal tvingades därför lämna Italien, för att försvara sitt hemland. I ett avgörande slag år 202 besegrades han sedan grundligt.

Rom hade vunnit även det andra puniska kriget. Det innebar också att Kartagos makt var bruten, för alltid. Ändå följde ett tredje puniskt krig.

År 149 f Kr angrep Rom återigen Kartago, den här gången med målet att krossa fienden en gång för alla. Efter en lång belägring intogs själva staden och hela befolkningen dödades eller såldes som slavar.

Roms krig i Grekland

Men segern över Hannibal gav inte den romerska republiken omedelbar fred. Samtidigt som krigen med Hannibal rasade som värst hade romarna dragits in i flera konflikter i den grekiska världen.

Ända sedan Alexander den stores död hade det väldiga område som han erövrade fallit sönder i återkommande krig mellan olika delar av Alexanders imperium. Ett stort antal olika härskare hade genom åren försökt återskapa det välde som den unge härföraren byggde upp under så kort tid på 300-talet.

Filip V ville få ut romarna från Balkan

Eftersom Alexander kom från Makedonien fortsatte det riket att göra anspråk på hela regionen. Detta gjorde i sin tur att man gång på gång kom i konflikt med det växande romarriket.

Filip V av Makedonien försökte utnyttja det andra puniska kriget till att tränga ut romarna från Balkan och hade därför allierat sig med Hannibal. Så samtidigt som romarna kämpade för sitt liv i Italien tvingades de sända trupper för att stoppa Filips frammarsch.

Det första kriget slutade i status quo år 205 f Kr, men när Filip fortsatte sin expansion beslöt sig romarna år 200, bara två år efter segern mot Hannibal, att inleda ett nytt krig i Makedonien.

Flera makedonska krig

Under åren 171–168 f Kr utkämpade romarna ett tredje makedoniskt krig mot Filips son som ärvt sin fars ambitioner.

Efter en överlägsen seger i slaget vid Pydna delade romarna upp Makedonien i fyra delar för att förhindra framtida krig. De plundrade också systematiskt i Makedonien och andra upproriska regioner. Dessutom deporterades de invånare som uppfattades som antiromerska element. De blev slavar medan romerska kolonister tog över deras jord.

Inte oväntat ledde detta brutala förtryck till ett fjärde makedoniskt krig (150–148 f Kr). När romarna vunnit det blev Makedonien en romersk provins.

Medelhavet helt kontrollerat av Rom

Efter det fjärde makedoniska kriget gjorde även en allians av grekiska stadsstater uppror mot romarna. Återigen vann romarna en förkrossande seger och år 146 f Kr, samma år som de utplånade Kartago, statuerade de ett exempel genom plundra och bränna den grekiska staden Korinth samt förslava dess befolkning. Tusentals ovärderliga konstföremål fördes också till Rom.

Dessa blodiga, brutala segrar innebar att i princip inget motstånd återstod kring Medelhavet, det som hade blivit Roms eget hav, Mare Nostrum som romarna kallade det på latin. Från den iberiska halvön i väster hela vägen bort mot Mesopotamien i öster härskade Rom antingen direkt eller via ombud.