Justinianska pesten lade romarriket i ruiner

I lastrummet finns även råttor med pestbärande loppor i pälsen.

Redan innan råttorna tog sig ombord hade smittan spridits till invånarna i Pe­lusium. De sjuka får hög feber och yrar.

”Vissa fick svarta bölder stora som bönor. De överlevde inte ens en dag. Många kräktes också blod utan synlig anledning”, berättar den samtida historieskrivaren Prokopios.

Utbrottet var inte länge begränsat till den livliga hamnstaden. Med fartyg nådde pesten bland annat Alexandria, cirka två dagsresor bort.

Snart skulle smittan fortsätta genom Mellanöstern och vidare norrut till Konstantinopel, kejsarrikets hjärta.

”Den spreds i alla riktningar, till världens ände”, berättar Prokopios.

Mänskligheten har för första gången drabbats av pesten.

Miljontals människor kommer att dö innan en av historiens värsta pandemier klingar av.

Lag mot hedningar skulle stärka riket

Sedan 200-talet hade interna maktkamper och krig utsatt det mäktiga romerska riket för påfrestningar.

År 395 splittrades det i en östlig och en västlig del med var sin kejsare.

De följande hundra åren kollapsade västromerska riket när goter och vandaler vällde in norrifrån.

Till slut, år 479, behärskade goterna hela Italien och avsatte Romulus Augustus, som blev västromerska rikets siste kejsare.

Flera kejsare i östromerska riket, även kallat Bysantinska riket, hoppades kunna ena riket igen. Det var dock först under Justinianus I på 500-talet som det lyckades.

Tack vare Justinianus briljante general Belisarius fördrevs goter och vandaler från tidigare romerska besittningar i Spanien och Afrika. År 536 krönte Belisarius sina framgångar med att driva ut goterna ur Rom.

Rikets ursprungliga huvudstad var åter i romersk-bysantinska händer.

Justinianus, som nu ledde det största imperiet i väster, reformerade lagen så att alla folkslag blev lika – så länge de var kristna.

Hans ambition var att skapa ett kristet storrike fritt från hednisk vidskepelse. Därför var det till ­exempel strängt förbjudet att missbruka Guds namn.

”Sådana försyndelser ligger bakom både hungersnöd och jordskalv och plågor”, löd motiveringen i Justinianus nya civila lagsamling Corpus juris civilis.

Justinianus hade dock ärvt ett slitet rike. Årtionden av krig mot bland annat hunnerna på 400-talet hade dränerat statskassan och utan pengar till underhåll hade vägar och akvedukter förfallit.

Allt det ville Justinianus råda bot på genom att höja skatterna, och snart började mynten rulla in.

Skatten avgjordes av vad en person ägde, så indrivare drog riket runt och vände upp och ner på människors hem för att bedöma hushållets värde.

Enligt vissa rykten skulle det till och med ha inrättats otäcka fängelsehålor där skattesmitare riskerade att hamna om de inte betalade.

För att undvika uppror såg kejsaren till att göra folket välvilligt inställt genom att arrangera hästkapplöpningar – som var omåttligt populära – i Konstantinopels hippodrom med plats för 100000 åskådare.

Det fungerade som han hoppats, och under några år blomstrade huvudstaden igen.

Kronan på Justinianus verk var uppförandet av den praktfulla katedralen Hagia Sofia, som när den stod klar år 537 var världens största kyrka.

År 541, med talrika segrar på slagfältet och en kejsare som var älskad av sitt folk, framstod det enorma bysantinska imperiet som oövervinneligt.

Snart skulle dock små loppor sprida kaos i imperiet.

Säd och vin ruttnade på fälten

Några månader efter pestutbrottet i Pelusium drabbades invånare i bland annat Gaza och Jerusalem av hög feber och svar­ta bölder i ljumskar och armhålor.

Nästan alla samtida krönikörer pekar ut Afrika som smittans ursprung, men dagens forskare är inte lika övertygade. Enligt en senare hypotes kom sjukdomen snarare från Indien.

Fartyg från exempelvis handelsstaden Bharuch i nordvästra Indien seglade upp genom Röda havet och lade till i hamnstäder i Nordafrika.

Med ombord fanns troligen råttor med pestbärande loppor. Råttan blev själv infekterad av loppbett och kunde därefter föra sjukdomen vidare.

När djuret dog hoppade lopporna över till en ny värd, antingen en annan råtta eller en människa. Indiska kryddor och tyger fraktades norrut av karavaner till bland annat Pelusium.

Med karavanerna följde även pestloppor, i håret på människor eller bland varorna. En infekterad loppa kan överleva i veckor.

År 541 spreds pesten i Medelhavsområdet, varefter katastrofen fick ett snabbt förlopp. Vid den här tiden reste den syriske prästen Johannes av Efesos runt i kejsarriket.

Den chockerade kyrkofadern såg pestens härjningar med egna ögon.

”I dessa områden såg vi ödelagda, pestdrabbade byar. På marken låg lik som ingen hämtat”, skriver han.

På andra håll, berättar han, släpades lik till gravplatser dagen i ända. Kor och getter gick lösa, eftersom deras ägare var döda. Pesten fick jordbruket att kollapsa.

”I alla områden vi passerade stod bördiga marker med högt, vitt vete, men det fanns inga människor som kunde skörda det”, noterade Johannes.

Sommaren 542 gjorde pesten sitt intåg i Konstantinopel, och den spreds som en löpeld.

Den tätbefolkade staden, som hade cirka en halv miljon invånare, var världens största. Enligt historikern Prokopios uppgick dödssiffran till mellan 5000 och 10000 om dagen.

Lik hopades på gatorna när stadens dödgrävare inte hann lägga alla i jorden.

”Under den här tiden rådde en pest i vilken hela mänskligheten var nära att utplånas”, skriver Prokopios.

Kritik mot kejsarparet

Inte ens i sitt palats i Konstantinopel slapp Justinianus och hans fru Theodora undan likstanken. Utanför låg nämligen tusentals döda och ruttnade i sommarhettan.

Kejsaren tillät rentav att de döda fick föras bort utan att få en kristen begravning, så liken kastades antingen i Bosporen eller seglades till förstaden Sycae på andra sidan sundet.

”Dödgrävarna klättrade upp i Sycaes fästningstorn och fyllde dem med lik. Resultatet blev en fruktansvärd stank som strömmade genom staden och väckte oro bland invånarna”, berättar Prokopios.

Liken ruttnade så snabbt att dödgrävarna tvingades sy in de avlidna i säckar, ­eftersom de annars föll isär innan de hann bäras iväg på bårar.

Det blev snart uppenbart att det fanns alldeles för få bårar i staden, så kejsaren beord­rade stadens snickare att tillverka 600 nya.

Justinianus tilltag imponerade inte på kejsarens kritiker. Bakom sina rosande ord var inte heller Prokopios någon beundrare av härskaren.

I sin hemliga skrift Anekdota kallar han Justinianus ”girig och ondskefull”.

Medan pesten härjade växte kritiken mot kejsaren, framför allt bland rikets överklass och officerare, som i många år varit negativt inställda till hans fru Theodora.

Under sin kröning år 527 hade Justinianus chockat den konservativa eliten genom att utse sin tjugo år yngre hust­ru till medregent. Det var dock inte många kritiker som ­offentligt vågade vädra sitt missnöje.

Överklassen, som också drabbades hårt av pesten, beklagade sig över ”skandalösa priser” när stadens dödgrävare krävde dubbel lön, två guldmynt, för att släpa iväg deras slavars ruttnande lik.

Brist på arbetskraft fick lönerna att stiga, så bara att få kläderna tvättade blev tre gånger dyrare än tidigare.

Det dröjde inte heller länge förrän marknadernas livliga handel tog slut och hungersnöd utbröt.

Särskilt i städerna svalt människor, ­eftersom bönderna inte ville leverera varor av rädsla för att bli sjuka.

Justinianus införde ett förbud mot att trissa upp priserna, men bristen på mat fick män­niskor att betala nästan vad som helst.

I den syriska staden Antiochia kunde ett bröd bytas mot en ko.

För kejsaren innebar krisen att skatteintäkterna minskade, så för att spara på de ädla metallerna tvingades Justinianus dra ner på innehållet av guld, silver och koppar i rikets mynt.

De gjordes antingen mindre eller framställdes av järn och bly.

Arkeologiska fynd visar att till exempel kopparmynten under pestutbrottet blev 23 procent lättare än tidigare.

Justinianus hade nu inget val, utan lät höja skatterna ytterligare, vilket gjorde honom ännu mer impopulär.

Ett av kejsarens mest kontroversiella påhitt var att bönderna inte bara skulle betala sin egen fasta skatt, utan också betala den skatt som deras avlidna grannar var skyldiga.

Sjukdom skulle drivas ut med bön

För bysantinarna var massdöden fullkomligt obegriplig. Läkarna stod maktlösa och epidemin orsakade religiös panik.

Människor flockades i kyrkorna för att be Gud om nåd. Bland många andra funderade den grekiske historikern Agathias på om pesten var Guds straff.

”Vissa tror att gudomlig vrede är orsaken till förödelsen, en utmätt, rättfärdig vedergällning för människors synder i form av en decimering av hela befolkningar”, skriver Agathias i sitt historieverk från 500-talet.

Det hjälpte knappast att de pestdrabbade gav intryck av att vara besatta av demoner. De yrade och många kastade sig i havet för att kyla sin skållheta hud.

Detta märkliga beteende fick präster att försöka bota de sjuka med exorcism.

”Man såg dem som onaturliga varelser i mänsklig förklädnad och försökte rena dem genom att deklamera heliga namn och driva ut ondskan, men åstadkom inget, för alla dog”, skriver Prokopios.

Sjukdomsförloppet kunde vara så snabbt att smittade föll ihop och dog medan de var ute och gick. Därför började människor sy in sitt namn i kläderna.

Om de hittades döda på gatan skulle de då kunna identifieras, så att familjen kunde underrättas.

Att epidemin drabbade alla samhälls­skikt blev tydligt under år 542, då även Justinianus insjuknade. Medan kejsaren svävade mellan liv och död tog Theodora över makten, vilket invånarna ogillade.

I sin ungdom hade Theodora varit skådespelerska, dansare och enligt ryktet till och med prostituerad. I sin kyrkohistoria kallar Johannes av Efesos kejsarinnan för ”den ovärdiga Theodora”.

Kejsarinnan lät sig dock inte bekommas av skvaller.

När hon fick tillgång till rikets skattkista lät hon bland annat bygga pestsjukhus och barnhem åt alla barn som blivit föräldralösa på grund av pesten.

Granne angrep det försvagade riket

Theodoras goda gärningar minskade inte missnöjet med henne. Trots att kejsaren officiellt hade delat makten med sin fru fruktade Theodora en kupp.

Kejsarparet var barnlöst och Theodoras färgstarka bakgrund försvagade hennes auktoritet. Under epidemin stannade Theodora hela tiden i Konstantinopel, där hon såg till att kejsaren vårdades av de bästa läkarna.

Där kunde hon också hålla ett öga på eventuella rivaler.

Den allvarligaste utmanaren till kejsartronen var general Belisarius, som återerövrat Rom och enat det gamla romarriket.

Generalen var alltför populär bland befolkningen för att kunna fängslas och avrättas, så i stället kommenderade kejsarinnan Belisarius till palatset, där hon inför hela hovet anklagade honom för dels kuppförsök, dels att försöka förgifta kejsarparet.

Anklagelserna var troligen helt grundlösa.

”Trots att inga av anklagelserna kunde bevisas avskedades Belisarius på kejsar­innans order”, skriver Prokopios.

Med generalen ute ur leken fortsatte kejsarinnan att regera tills Justinianus under år 543 återhämtat sig och återigen kunde styra riket.

Efter pestens intåg var riket nästan helt utslaget. I Konstantinopel hade uppemot 40 procent av invånarna avlidit och i hela imperiet hade miljontals människor dött under pandemins första år.

Pesten tunnade också ut leden bland Justinianus soldater. Längs gränsen till det rivaliserande perserriket stod fästningarna halvtomma. Persiens härskare, Khusrov I Anushirvan, var inte sen att utnyttja tillfället.

Övertygad om en snabb seger tågade perserkungen år 543 in i den romerska provinsen Armenia i det som i dag är Azerbajdzjan.

Justinianus skyndade sig att återinsätta Belisa­rius, som lojalt tågade mot perserna.

Hans armé var inte längre lika stor, men under det första mötet med persernas ambassadör kom Belisarius med 6 000 av sina bästa män, alla iklädda lätt jaktutrustning.

Tricket fungerade – perserna trodde att det var förtruppen och att Belisarius höll sin armé utom synhåll.

Perserkungen drog tillbaka sina styrkor och när hans armé strax därpå drabbades av pesten lämnade han provinsen.

Slug taktik räddade huvudstaden

I mitten av 540-talet var det värsta pest­utbrottet över i Bysantinska riket, kanske för att många av dem som överlevt blivit immuna eller för att det decimerade antalet människor minskade smittorisken.

För Justinianus var det dock fortsatt dystert, för år 548 avled hans hustru. Dödsorsaken är oviss, men inget tyder på att hon drabbades av pesten.

I dag tror forskarna på bröstcancer.

Utan Theodora vid sin sida förvandlades Justinianus till en ensam man med en enorm uppgift.

Experter tror att närmare fyra miljoner människor runt Medelhavet dog innan pesten klingade av år 549. I hela riket tros antalet döda ha uppgått till sju miljoner, var fjärde av Justinianus 27 miljoner undersåtar.

Pandemin lämnade efter sig ett försvagat rike. Snart återerövrade visigoterna Spanien och i Italien var ostrogoterna på stark frammarsch. Samtidigt gjorde flera romerska generaler myteri och plundrade landet.

Än en gång sände man bud efter Belisarius, som fick i uppgift att återerövra Italien – med bara 4 000 man.

Efter fyra års hårda strider var Rom åter­igen i bysantinska händer och ostrogoterna hade slagits på flykten.

Striderna hade emellertid slitit på Belisarius, som bestämde sig för att gå i pension.

Den ­oövervinnelige generalen hade varit ett viktigt skäl till att pestens konsekvenser för riket inte blev ännu värre.

År 555 hade Bysantinska riket sin dittills största utbredning.

Med återerövringarna i väster och flera nyvinningar i öster lyckades Justinianus utvidga kejsardömets areal med över 45 procent sedan tronbestigningen 28 år tidigare.

Denna höjdpunkt markerade emellertid även slutet på bysantinarnas storhetstid.

Under de följande åren kom både pesten och yttre fiender tillbaka. Justinianus hopp om att hålla ihop riket krossades.

Redan år 558 slog den dödliga epidemin till i Konstantinopel igen och kostade ännu en gång både människoliv och skatteintäkter. Justinianus lösning var att minska soldaternas sold, vilket fick flera garnisoner att göra myteri.

Utan att möta något större motstånd nådde bulgariska krigare närmast obehindrat Konstantinopels portar år 559.

Justinianus övertalade återigen den åldrande Belisarius att rädda huvudstaden.

Generalen tog sig an uppgiften, men med en otillräcklig armé tvingades han tänka ut ett nytt, slugt knep: Frivilliga bönder och invånare i Konstantinopel försågs med soldatutrustning, svärd och sköldar.

Denna armé, som inte dög för strid, ställde Belisarius upp utanför stadens murar.

På hans order började de utklädda civilisterna taktfast slå med svärden mot sköldarna. Ljudet av alla dessa ”soldater” fick bulgarerna att fly.

Segern gav dock bara en kort frist för det hårt prövade riket. År 565 dog Belisarius, sliten av alla sina år i fält, vid sextio års ålder.

Utan sin sluge general var Justinianus maktlös när langobar­derna vällde in i Italien för att plundra och härja.

Några månader efter generalen dog även den 83-årige kej­saren. Franker erövrade Gallien och år 568 in­tog langobarderna Italien.

Redan före år 600 hade de flesta av Belisarius erövringar gått förlorade.

Imperiedrömmen gick i kras

De många krigen splittrade Bysantinska riket och innebar bland annat att krigsflyktingar bredde ut sig, och då spreds pesten på nytt.

Under de följande 200 åren grasserade pestepidemier inte färre än arton gånger i bland annat Frankrike.

”Ett oräkneligt antal människor dog i hela regionen. Det rådde så stor brist på kistor och gravstenar att tio eller fler kroppar lades i samma grav”, noterar bis­kop Gregorius av Tours år 571.

År 602 splittrades Bysantinska riket av ett inbördeskrig. Muslimska arméer tog då tillfället i akt att invadera Mellan­östern.

De tidigare romerska provinserna Syrien och Egypten blev muslimska år 637 respektive 640.

När pesten efter flera nya utbrott av oförklarlig anledning försvann omkring år 750 hade uppskattningsvis omkring 25 miljoner människor dött.

Bysantinarnas makt över stora delar av Europa var bruten och världsdelen försvann in i den mörka medeltiden.

Arvet från antiken glömdes bort och kontinenten delades upp i mindre riken.

Även minnet av den justinianska pesten bleknade, vilket gjorde att Europa var helt oförberett när digerdöden år 1347 knackade på dörren.