Italienare avbildade Pompeji i gips

Föremålen utgör tysta vittnesbörd om de tusentals invånare som dog i katastrofen. Hur offrens sista sekunder i livet var kan Fiorelli ännu inte föreställa sig. Arkeo­logen har hittat en del benrester, men de säger honom inte så mycket.

Plötsligt träffar en av arbetarnas spadar ett hålrum. Fiorelli sticker in armen genom den lilla öppningen. Han känner sig fram med fingrarna och hittar ett föremål längst ner i hålrummet. Det är ett ben från en människa.

”Jag insåg med det samma att hålrummet var avtrycket från en människa”, skrev Fiorelli senare.

Medan arkeologen fiskar upp fler ben genom hålet får han ett infall. Hålrummet bildades när liket täcktes av vulkanisk aska och måste följaktligen ha bevarat den döda kroppens konturer.

Fiorelli blandar vatten och gips i en hink och häller ner massan i öppningen tills hålrummet är fullt.

När blandningen har stelnat låter han öppna hålrummet. Inuti finns en nästintill perfekt avgjutning av en medelålders man som ligger på rygg.

Med högerhanden ser han ut att hålla i vecket på en sedan länge försvunnen kappa och på fötterna bär han stiftade sandaler. I den gapande munnen sitter några enstaka tänder, som sticker ut genom gipset.

Fiorellis experiment blev en avgörande vändpunkt för utgrävningarna av Pompeji, som vid det laget pågått i över hundra år. Med sin enkla men banbrytande teknik hade italienaren inte bara satt ansikten på den romerska stadens sedan länge försvunna invånare.

Hans avgjutningar visade också deras sista ögonblick i livet in i minsta detalj, allt från förvriden dödskamp till resignerad acceptans av det ofrånkomliga slutet.

På sätt och vis hade Vesuvius offer väckts till liv.

Nu har Pompejis döda legat inkapslade i gips i över 150 år, men de överraskar fortfarande forskarna, som med dagens moderna teknik försöker ta reda på mer om den romerska stadens vulkanoffer.

Offrens ben stals

Katastrofen, vars tragiska vittnesbörd Fiorelli grävde ut år 1863, inträffade den 24 augusti år 79 efter Kristus. Pompejis omkring femtontusen invånare hade haft en lugn förmiddag när staden strax efter middagstid skakades av ett våldsamt dån som fick husen att svaja.

De skräckslagna invånarna rusade ut på gatorna, där de såg vulkanen Vesuvius skjuta upp en jättelik pelare av rödglödgad aska, pimpsten och stenblock i luften en mil norrut.

Forskarna har räknat ut att vulkanen i den inledande fasen spydde ur sig tiotusen ton vulkaniskt material i sekunden.

Efter bara några minuter nådde askpelaren femtontusen meters höjd, och strax därefter började aska och stenblock regna ner över staden.

Många invånare försökte fly, medan andra gömde sig inomhus i hopp om att vulkanen skulle falla till ro igen.

Båda delar var livsfarligt. Vissa av de flyende människorna dödades av fallande stenblock eller flygande taktegel.

Ödet för dem som stannade kvar beseglades morgonen därpå, då vulkanens askpelare kollapsade och sände laviner av skållhet aska och gas över staden, vars invånare brändes till döds. Oavsett om de befann sig ute på gatan eller inomhus var det ingen kom undan med livet i behåll.

Det var dessa namnlösa offer Fiorelli med sin enkla gipsmetod satte ansikte, kropp och till och med kläder på 1800 år senare. Tidigare utgrävare i den begravda staden hade inte noterat de mystiska hålrummen i asklagren, utan bara grävt ut benen i dem.

De första benen dök upp redan när utforskningen av Pompeji började i mitten av 1700-talet.

På den tiden präglades utgrävningarna av troféjakt, och liksom värdeföremålen blev även benen ett populärt byte för såväl utgrävare som tillresta:

”Vissa personer vill ta med sig kvar­levor. Det har även jag gjort, så att jag i mitt lilla museum kunde ha ett ben som var över sjutton århundraden gammalt”, medgav exempelvis fransmannen Francois Latapie efter ett besök år 1776.

Under 1800-talets lopp började utgrävarna mer systematiskt samla in nyligen upphittade ben. De mest intressanta benen ställdes ut på ett museum i Neapel, medan resten deponerades i lager­lokaler.

Eftersom studiet av skelett ännu bara låg i sin linda var det inte mycket nytt om offren som forskarna kunde komma fram till. Allt detta förändrades när Giuseppe Fiorelli år 1860 utsågs till utgrävningsledare.

Familj dödades under flykten

Fiorelli var inte som de flesta andra arkeo­loger. Han började med att studera juridik och kastade sig sedan över arkeologin. Allra mest intresserade han sig för antika mynt.

Fiorelli var med andra ord en man med ett utvecklat sinne för detaljer och systematik. Efter den första gipsavgjutningen uppmanade Fiorelli alla sina grävare att vara extra försiktiga med spadarna:

”Om ni hittar hålrum vill jag inte att ni rör dem. Meddela mig direkt!”

Arkeologen behövde inte vänta länge. Redan två dagar senare, den 6 februari 1863, hittade grävarna två nya hålrum med skelettdelar. Fiorelli fyllde hålrummen med sin gipsblandning och väntade med spänning på att den skulle stelna.

När arbetarna öppnade hålrummet framträdde avgjutningar av två kvinnor.

De båda offren hade dött alldeles intill varandra, som om de legat i en säng tillsammans. Den längre av kvinnorna, som låg på höger sida, såg ut att vara en äldre dam. Det gick inte att urskilja hennes anletsdrag, men hennes ena arm och båda benen var bevarade.

Det andra offret såg ut att vara en ung kvinna som inte kan ha varit mycket äldre än sexton år när hon dödades av glödhet aska och gas ute på gatan.

Hennes ansikte var till hälften begravet i marken. Med sin högra hand höll hon sig för munnen, medan hon stöttade huvudet mot vänster armbåge och arm, vars krampliknande hand och fingrar visade hur plågsamma de sista sekunderna av hennes liv måste ha varit.

Det var en närliggande tanke att de båda kvinnorna var mor och dotter som fallit omkull på gatan och dött vid varand­ras sida.

Frågan var om fadern i så fall var den medelålders man som Fiorelli hittat först. Det skulle kunna förklara varför mannen var i besittning av ett flertal kvinnosmycken.

Han hade kanske burit hustruns och dotterns smycken och familjens lilla förmögenhet medan de sprang genom det vulkaniska regnet. I sin hand bar han även husets nycklar, i hopp om att den lilla familjen snart skulle kunna återvända hem.

De tre var på väg mot stadsporten för att lämna staden, men de hann aldrig så långt. På vägen dit träffades de av ask­lavinen, som utplånade allt i sin väg och begravde liken i en puppa av aska.

Rik kvinna bar på sina värdesaker

Ryktet om avgjutningarna fick snart män­niskor att strömma till utgrävningen. En av de första som kom var den italienske litteraturprofessorn Luigi Settembrini, som redan en vecka efter fyndet av kvinnorna kom för att se avgjutningarna.

Synen gjorde så stort intryck på professorn att han inte kunde sova på natten, utan i stället skrev ett brev till Fiorelli:

”Det är omöjligt att betrakta de tre avgjutningarna utan att bli rörd. De har varit döda i arton århundraden, men de är människor och de utstrålar lidande. Det är dödens smärta som har återfått kropp och form”, skrev professorn, som aldrig någonsin hade sett något liknande.

”Tidigare har man hittat tempel, hus och andra föremål som är intressanta för kultiverade människor, konstnärer och arkeologer, men nu har du, min käre Fiorelli, funnit mänsklig smärta. Det är någonting som alla människor reagerar på.”

Fiorelli var medveten om att han hade hittat något som skilde sig från allt annat. Frågan var om de tre avgjutningarna var unika eller om de fanns i större mängd runtom i den döda staden. Några dagar senare fick han svaret. Då hittade hans arbetslag ytterligare ett hålrum endast tjugofem meter från platsen där de tre första hade hittats.

Avgjutningen visade sig vara en ung kvinna mellan tjugofem och trettio år gammal. Hon hade fallit omkull på sidan när hon dödades av asklavinens extrema hetta. Hennes huvud hade kastats bakåt med håret utsträckt på marken.

På fingrarna hade hon två silverringar. Kvinnans slut var av allt att döma ytterst smärtsamt. Hennes kropp låg i en kraftigt förvriden ställning medan hennes ena hand tycktes peka upp mot himlen i en gest av förtvivlan.

Kvinnans kläder hade glidit upp, så att benen låg blottade. Mycket tydde på att hon tillhörde Pompejis överklass.

Under flykten hade hon tagit med sig sina värdefullaste ägodelar, som låg utspridda runt henne: pärlörhängen, en handspegel av silver och sex silverskedar.

Vid kvinnans sida låg också ett antal mynt, en medaljong med en ingraverad bild av lyckogudinnan Fortuna och en liten statyett av kärleksguden Amor invirad i ett tygstycke.

Liksom den omkomne familjefadern hade även den unga kvinnan tagit med sig husnycklarna.

Världen såg offrens lidande

Fiorellis gipsfigurer väckte sensation runtom i världen. Pompejis tragiska öde hade länge varit ett populärt ämne bland konstnärer och författare, däribland Edward Bulwer-Lytton, som år 1834 publicerade romanen Pompejis sista dagar.

I den tecknades en bild av invånarnas stoiska och heroiska död. Den romantiserade beskrivningen fick nu ge vika för Fiorellis avgjutningar, som visade att verkligheten var betydligt dystrare.

Pompejis sista timmar var fyllda av smärta, ­lidande och dödsångest.

För att skydda avgjutningarna mot sol och regn lät Fiorelli flytta dem till ett litet hus, där utgrävningens många gäster kunde beskåda dem. En av gästerna var den amerikanske författaren William Howells, som visades in till avgjutningarna av en av Fiorellis medhjälpare:

”Guiden tar dig med från gatan in i huset där de ligger. En ohygglig skugga faller över ditt hjärta när du träder in i deras närvaro.”

Även den berömde journalisten och författaren Mark Twain besökte utgrävningen. Han såg bland annat en av Fiorellis första kvinnoavgjutningar:

”Kvinnan hade vitt utspärrade fingrar, som om hon var dödsförskräckt. Jag föreställde mig att jag i hennes formlösa ansikte fortfarande kunde se konturerna av den djupa förtvivlan som förvrängde det när himlen vräkte ner eld över dessa gator för så många år sedan.”

Fiorelli själv var utan tvekan glad åt den stora uppmärksamhet som avgjutningarna fick, eftersom den garanterade finansieringen av hans utgrävning.

Andra arkeologer tog över

Fiorelli hann gräva i Pompeji i femton år innan han 1875 befordrades till generaldirektör för antikviteter och finare konst i Rom. Under utgrävningarna lycka­des han göra avgjutningar av ytterligare två av Pompejis offer.

De höll dock inte sam­ma kvalitet som de fyra första. Just när Fiorelli gjorde sig redo att lämna Pompeji hittade utgrävarna dock ett nytt offer, vars utseende överraskade Fiorelli.

Offret var en man som till skillnad från de tidigare offren tycktes ha accepterat sitt öde.

Mannen visade inga tecken på vare sig ångest eller dödskamp, utan såg närmast ut att passivt ha glidit in i döden. Offret fick därför tillnamnet ”den sjuke”. Det skulle visa sig att han inte var den enda som såg ut att ha sovit in i döden.

Fiorellis efterföljare på posten, som fortsatte använda gipsmetoden, satte ansikten och kroppar på omkring hundra av de totalt cirka 1100 offer som hittills hittats i staden.

Ett av de mest uppseendeväckande fynden är en liten pojke och hans mamma, som grävdes ut 1882. De gömde sig i ett hus medan pimpsten och aska föll från himlen.

De bestämde sig troligtvis slutligen för att fly från staden, men vid det laget var gatan full av vulkaniskt material, så de fick inte upp dörren.

Enda chansen var att hoppa ut genom fönstret, men knappt hade de kommit ut förrän staden drabbades av asklavinen, som tog deras liv. Arkeologerna lyckades göra en avgjutning av pojken och moderns ena arm, som höll tag i pojkens ben.

Barnet, som var cirka tio år, var uppenbarligen svårt skadat och mamman hade desperat försökt stötta honom under flykten. Ingen kunde emellertid undfly Pompejis öde.

Fiorelli såg aldrig alla de döda

Under årens lopp fann arkeologerna fler offer. Fiorellis gipsmetod fick dock även nya användningsområden.

Även trädörrar, fönster och möbler hade i många fall lämnat efter sig hålrum som kunde fyllas med gips. Till och med hålrum efter träd och växter kunde gjutas av. På så vis lyckades forskarna bland annat återskapa stadens rika invånares praktträdgårdar.

Störst intryck gjorde dock avgjutningar­na av de döda. År 1974 möttes arkeologerna av en hjärtskärande syn när de gjorde avgjutningar av ett antal offer i ett hus.

Det visade sig vara en familj på fyra som gömt sig under trappan i sitt hus när de dog.

Modern låg på rygg med ett cirka fyraårigt barn i famnen. Det skräckslagna barnet verkade ha sökt skydd just när asklavinen kom.

I närheten låg fadern, medan ett något äldre barn hittades i husets korridor – helt för sig själv.

Giuseppe Fiorelli hann aldrig se alla dessa avgjutningar. Den uppfinningsrike arkeologen dog i Neapel år 1896. Arvet som han lämnade efter sig levde emellertid vidare.

Hans föregångare hade enbart fokuserat på Pompejis värdeföremål, men Fiorelli såg ett större värde i de människor som levde i staden.

Med sina avgjutningar gav han världen en enastående inblick i de öden som Vesuvius utplånade år 79 och lämnade efter sig i ett fängelse av förstenad aska.