akg-images/Luca Tarlazzi

Imperiets män vid världens ände

I nästan 300 år bevakade romerska styrkor kejsar Hadrianus 117 kilometer långa mur i norra England. De befann sig runt 200 mil från Rom i en iskall region, som måste ha känts som världens ände. Utgrävningar visar emellertid att soldaterna – mitt i ingenstans – skapade sig ett liv som i hög grad påminde om livet i Rom.

Det har varit en lång och kall natt för de 102 soldater som hållit vakt på den stora försvarsmuren vid fortet Vercovicium.

I bitande köld har de i timmar spejat ut i det kolsvarta mörkret på utkik efter fienden. Några av männen har turen att stå vakt i närheten av fortets varma bakugnar, men ingen har vågat ta en blund – straffet för att sova på sin post är piskning eller i värsta fall att stenas till döds.

“Jag har skickat dig ett par strumpor, två par sandaler och två par underbyxor”. Brev till soldat vid muren

Nu, i det svaga gryningsljuset, kan soldaterna ana konturerna av det kuperade nordengelska landskapet, som ändlöst sträcker ut sig mot fiendeland i norr, för den mur som kejsar Hadrianus på sin tid lät uppföra som romarrikets nordligaste gräns, är en av imperiets viktigaste försvarsanläggningar, och soldaterna på den har rekryterats uteslutande för att försvara den mot pikter, kaledonier och andra keltiska stammar, som gör allt för att döda romerska ockupanter.

När solen går upp i öster ersätts nattens stillhet av ljudet av det horn som ska väcka vakternas 698 kollegor inne i fortet.

Det är dags för de 102 vakterna att avlösas, så att de kan få sova, innan de på nytt ska försvara imperiet mot hotet från norr – ofta med livet som insats.

Hadrianus mur bestod av muren och dess vakttorn samt flera vallgravar. Bakom försvarsanläggningen låg 17 fort, som hyste de totalt 9000 soldaterna.

© akg-images/Luca Tarlazzi

Vercovicium, som fortet vid Hadrianus mur hette, var ett av totalt 17 fort längs den 117 kilometer långa muren, som var bemannad med 9000 soldater.

Fortet var i bruk under nästan 300 år, innan de sista styrkorna utrymde det omkring år 410, när stora delar av romarriket erövrades av angripande folkslag.

Vercovicium är den bäst bevarade av alla fästningarna vid Hadrianus mur. Sedan 1843 har arkeologer grävt ut fortet och hittat flera hundra föremål.

Fynden har gjort att det gått att rekonstruera hur livet såg ut för de romerska soldater som under de sista århundradena före rikets kollaps hade till uppgift att bemanna kejsarens försvarsmur i det iskalla norr – nästan 200 mil från Rom.

Medborgarskap lockade

Ljudet från hornet i soluppgången var den signal som inledde soldaternas många fasta rutiner i det 20000 kvadratmeter stora fortet.

De avlånga kasernerna hyste 80 soldater vardera och var indelade i 16 kvadratmeter stora åttamannarum, så kallade contubernium.

Männen sa inte godmorgon till varandra på romarnas officiella språk – latin – utan på en germansk dialekt. De 800 soldaterna i fortet var nämligen så kallade auxilia, hjälpstyrkor, som romarna hade rekryterat bland de germanska tungrerna i låglandet kring floden Maas i det som i dag är Belgien.

© Shutterstock

3 skäl till att kejsaren byggde muren

Vercovicium bemannades av 1:a tungriska kohorten, som fungerade som första försvarslinje. Den skulle hålla tillbaka fientliga anfall, tills de reguljära legionärerna nådde fram från staden Eboracum, dagens York, cirka 35 mil därifrån.

Hjälpstyrkorna var inte lika välutbildade som legionärerna, och deras vapen var enklare. Det innebar emellertid inte att soldaterna var sämre i strid än fullfjädrade legionärer.

De tungriska krigarna var kända för sin skicklighet på slagfältet, och de kunde dessutom se fram emot en eftertraktad belöning:

Efter 25 års trogen tjänst skulle de tilldelas romerskt medborgarskap.

© Historic England/Shutterstock

Fortets soldater var blonda med blå ögon

Det innebar bland annat att soldaterna och deras ättlingar för all framtid fick rätt att dömas i en romersk domstol, de fick rätt att undantas från särskilda skatter och de fick rätt att ställa upp i val till offentliga ämbeten. Medborgarskapet var därför något som de var beredda att göra allt för.

Renlighet var en dygd

Den romerska armén lade stor vikt vid renlighet – både med avseende på forten och soldaternas personliga hygien.

Bakterier kände romarna inte till, men de visste att renlighet höll soldaterna friska. Därför var männens första uppgift att hämta vatten att tvätta sig i.

I de små soldatrummen har arkeologerna hittat bland annat kammar av ben. De var viktiga i männens ständiga kamp mot en fruktad fiende: kläd- och huvudlöss. I ett grannfort vid Hadrianus mur har forskarna funnit en kam med en intakt lus fastklämd mellan tänderna.

Soldaterna har utan tvekan även plågats av loppor och inte minst vägglöss, som har hållit till i soldaternas tunna halmmadrasser.

Vägglöss var ett stort problem överallt. Den romerske satirikern Petronius beskriver till exempel en man som gömde sig under sängen för att undkomma en förföljare.För att dölja ljudet av sin andning tryckte han ansiktet så hårt mot madrassen att han ”pressade sina läppar mot vägglössen”.

I de trånga kasernerna har de blodsugande krypen haft optimala villkor.

Hjälpstyrkorna bar strumpor i kängorna för att hålla värmen i norra Englands kyla.

© The trustees of the british museum/Shutterstock

Soldaterna har med största sannolikhet borstat tänderna – inte med en tandborste, utan genom att med ett finger gnugga tänderna med till exempel salt eller pulveriserat träkol.

Enligt romerska källor användes urin för att bleka tänderna, vilket fick poeten Catullus att göra narr av en man med väldigt vita tänder:

”Det andra kissar använder han varje morgon för att rengöra tänderna och tandköttet. Så att dina tänder är så fina visar bara att du är full av piss”.

Efter morgontvätten bar det av till latrinen vid lägrets södra mur. Där kunde 30 män uträtta sina behov samtidigt, och liksom invånarna i Rom satt de och samtalade i ett öppet rum.

I Rom använde man en natursvamp för att torka sig, men här uppe i norr fick soldaterna nöja sig med mossa.

Toaletternas innehåll spolades ut och leddes ut genom fortets yttermur, så att avföringen inte blev en hälsorisk.

Krigarliv med toa och bad

© Historic England

Badhus

Soldaternas badhus låg öster om fortet vid en liten bäck. Badhuset hade både kalla och varma bassänger och fungerade även som socialt umgängesrum.

© Imageselect

Latrinen låg avsides

Det stora gemensamma avträdet låg långt från matförråd och sjukstuga.

© Peter Connolly/akg-images

Tornen gav överblick

Murens vakttorn stod med ett avstånd av cirka 500 meter från varandra och var i regel cirka nio meter höga.

© akg-images

Logementen var männens hem

Varje logement var av trä och hyste en så kallad centuria på 80 soldater, fördelade på åttamannarum. I änden av byggnaden bodde avdelningens chef, centurionen, i ett eget litet hus. Enhetens totalt 800 soldater utgjorde tillsammans en så kallad kohort.

Trots romarnas försök att upprätthålla en viss hygien gick det ofta snett. Under utgrävningen av en latrin som användes av en romersk garnisonscenturion i dagens Nederländerna fann forskarna ägg från en inälvsmask.

Fyndet visar att officeren måste ha ätit jordförorenad mat och infekterats med både spolmask och piskmask, som kan ge svåra magsmärtor och diarré.

Alltid redo för strid

Efter frukosten var det dags för den dagliga stridsträningen. I hallen utanför varje åttamannarum tog soldaterna på sig sin utrustning – kängor, ringbrynja och hjälm – innan de gick ut på exercisplatsen.

Där ställde de upp på led med sina ovala sköldar framför sig. De var inte fyrkantiga som legionärernas, för hjälpstyrkorna skulle vara mobila och patrullera i oländig terräng.

Långtifrån alla ställde upp framför sin centurion. Hälften av fortets män stod alltid på vakt längs muren, eller så var de ute och samlade ved eller underhöll försvarsanläggningen.

De närvarande övades i allt från när­strid med spjut och svärd till hur man använde stenslungor och pilbågar. Hade de otur skulle de ut och marschera. Soldaterna bar på i genomsnitt 27 kilo i form av vapen och packning, så för männen från det belgiska låglandet var en marsch genom norra Englands kuperade landskap en kraftprestation.

De soldater som skulle stå vakt begav sig till sex stycken portar i muren, där de avlöste nattens vaktposter. Varje port bemannades av fyra så kallade contubernia, alltså 32 man, som skulle kontrollera strömmen av varor och människor mellan norr och söder.

Den enorma muren fungerade nämligen även som tullmur med en port var 1600:e meter.

På muren fanns även vakttorn bemannade med åtta soldater.

Fynd av gamla eldstäder och djurben i tornens botten­våningar tyder på att soldaterna intog sina måltider i tornet. Vakterna uppe på muren syntes på långt håll som en permanent varning till de keltiska stamfolken.

Den romerske författaren Vegetius skrev om hur arméns vakttjänstgöring alltid var väldigt hårt reglerad:

”Varenda dag, även i fredstid, turas soldater från alla enheter om att stå vakt nattetid, att stå vakt och utföra uppgifter i fältet. Namnen på dem som gjort sitt pass skrivs upp på listor, så att ingen får göra för mycket eller slipper undan”.

Mellan plikterna passade soldaterna på att bland annat skriva brev. Dussintals ”romerska vykort” har hittats i forten längs muren.

Så var fortet inrättat:

Vercovicium var hemvist för 1:a tungriska kohorten, som försvarade fortet och sin del av den stora muren i nästan 200 år. I fortet fanns alla romerska bekvämligheter.

AKG-images

Befälhavarens hus

Kohortens chef bodde i fortets största hus, som var inrett som en romersk villa med innergård och en central eldstad som spred varm luft under golvet, så att befälhavaren inte frös om fötterna.

AKG-images

Sjukstuga

Kohortens sjukstuga hade sannolikt en operationssal och fasta läkare. Där kunde inemot 40 man vårdas för skador eller sjukdomar.

AKG-images

Högkvarter

Regementet administrerades från fortets centrala byggnad. Där arbetade skrivare med att bokföra bland annat pengar och proviant. Förbandets standar stod också här – konstant bevakat av två vakter.

AKG-images

Hadrians Mur

Murens 117 kilometer bestod av kalk- och sandsten.

AKG-images

Ringmur

Medan Hadrianus mur skyddade mot kelterna i norr, såg en ringmur med fyra portar till att ingen kunde anfalla soldaterna i fortet i ryggen.

AKG-images

Bakugnar

Fortets tio bakugnar var placerade längs ringmuren och längst ned i flera av fortets torn. Placeringen minskade risken för att glöd antände husen, och gav vakterna välbehövlig värme.

AKG-images

Vicus

Den civila staden utanför fortet ombesörjde allt som den romerska armén inte kunde eller ville stå för: skräddarsydda kläder och skorg, krogar, fisksås och prostituerade.

AKG-images

Soldaterna och deras familjer skrev sina brev på tunna skivor av björk eller ek.

”Jag har skickat dig ett par strumpor från Sattua, två par sandaler och två par underbyxor”, står det i ett brev till en soldat från en anonym familjemedlem.

Stumpor och varma kläder var nödvändiga på höglandet, där det ofta var kallt på vintern. Andra brev avslöjar ett rikt och varierat liv i forten.

”En vän skickade mig 50 ostron från Cordonovi (okänt, red.), du får hälften”, skrev en givmild själ.

En annan skickade ett ilsket brev och skrev: ”Nu vet du att jag har det bra – du ogudaktiga kamrat, som inte har skrivit till mig en enda gång!"

Befälhavaren levde i sus och dus

Mitt i Vercovicium stod fyra byggnader, som fungerade som regementets hjärta: befälhavarens hus, högkvarteret och två spannmålslager.

Medan livet var stres­sigt och klaustrofobiskt i soldaternas kaserner, bjöd kommendantens hus på en oerhörd lyx. Han bodde i fortets största byggnad, försedd med golvvärme, vackra väggmålningar och till och med en trädgård – allt med de finaste villorna hemma i Italien som förebild.

Där fanns även ett stort, privat kök, där slavar tillredde fina måltider med välkända ingredienser från Medelhavsområdet.

Grannbyggnaden var regementets högkvarter, som hade många funktioner: I källaren stod en kista med soldaternas löner, och på bottenvåningen satt administrationen. Längst bak fanns ett särskilt rum för regementets standar, som bevakades dygnet runt av två man. Standaret var heligt för soldaterna och skulle försvaras till sista blodsdroppen.

De sista av fortets centrala byggnader var två stycken 24 meter långa spannmålsförråd. De innehöll tillräckligt med spannmål för att försörja de 800 männen i ett helt år.

Varor från världens alla hörn

Norra England var en kall, mörk och främmande upplevelse för soldaterna från kontinenten. De arkeologiska fynden visar dock att soldaterna via driftiga köpmän fick varor från hela imperiet.

© Mary F. Burns/Shutterstock

Keramik kom ofta från södra Gallien (Frank­rike), men tillverkades även på plats.

© Shutterstock

Rökt fläskkött hämtades från Poslätten i norra Italien.

© Shutterstock

Kryddor var extremt dyra, eftersom de skulle importeras från Indien.

© Scala Archives/Shutterstock

Fisksås älskades av alla romare, som använde den som dåtidens ketchup. Såsen tillverkades så långt borta som Sicilien och fraktades till England.

© Scanpix/Shutterstock

Surt Vin ingick alltid i soldaternas dagsranson.­ Den kom i amforor från Gallien och Italien.

© Shutterstock

Torkade fikon och olivolja fraktades in från hela Medelhavsområdet.

© Historic England/Shutterstock

Ädelstenar raktades från Sydeuropa till smyckesproduktion. I Vercovicium har arkeologerna hittat en röd jaspissten, som bearbetats lokalt.

Golven var upphöjda för att se till att luften kunde cirkulera under byggnaden och förebygga mögel och röta. Varje dag fick soldaterna en spannmålsranson motsvarande 800 gram per person.

Forskare har räknat ut att soldaterna behövde 3000 kalorier per dag för att kunna utföra sina uppgifter och upp till 6000 kalorier, när de var ute i fält.

Medan soldaterna övade på morgonen, bjöd eftermiddagen ofta på tråkiga plikter. Åttamannagrupperna skulle städa och rengöra avträdena, högkvarteret och befälhavarens utrustning.

Andra skickades ut för att underhålla vägar, murar, torn och kasernerna, som var av trä.

Avkoppling i badhuset

Efter det hårda arbetet tyckte soldaterna om att – en gång i veckan – besöka badhuset. Medan legionärer i regel uppförde sina badhus inne på fortets område, fick hjälpstyrkorna bygga sitt utanför de skyddande murarna.

Vercovicium-fortets badhus uppfördes intill en bäck, där friskt vatten kunde ledas genom byggnaden, som innehöll ett kallt, ett ljummet och ett skållhett bad – samt ett avträde.

De svettiga och smutsiga soldaterna tvättade av den värsta smutsen i det kalla badet, och därefter öppnade de gradvis hudens porer i det ljumma och varma badet. Till sist slöt de hudens porer igen i det kalla badet.

Den civila staden utanför fortet lockade lycksökare från hela upplandet. De hoppades komma över en del av soldaternas sold.

© Bridgeman images/Imageselect/Shutterstock

Staden erbjöd vin, spel och sex åt soldaterna

Till sist slöt de hudens porer igen i det kalla badet.

Att badhuset fanns hade dock inte enbart hygieniska skäl. I flera bad längs muren har arkeologer funnit tärningar, brädspel, amforor för vin, behållare för öl och massor av ostronskal.

Baden fungerade alltså som uppehållsrum, där soldaterna för en stund kunde glömma slitet, ensamheten och kölden.

Vercovicium bjöd även på rika tillfällen att tillbe både romerska och keltiska gudar. På ett stenaltare funnet utanför fortets område stod det:

”Soldaterna i Tungristammens 1:a kohort, under prefekten Publius Aelius Modestus befäl, viger detta åt Herakles”.

Stenen utgjorde ett av 30 altare, där soldaterna offrade allt från djur till honung för att blidka gudarna.

Köpmännen kunde skaffa allt

Framåt kvällen åt soldaterna dagens största måltid. Genom att studera innehållet i de gamla latrinerna kan arkeologer överraskande precist säga vad regementet fick att äta.

Den romerske författaren Vegetius skrev att soldaten alltid skulle ha tillgång till ”vin, vinäger och salt”.

© Imageselect

Utgrävningar visar att tungrisoldaterna intog en varierad kost, som bestod av bland annat torkade fikon, linser, torkad fisk, oliver och färsk frukt. På kväl­len kunde de trötta soldaterna ägna sig åt i stort sett vad de ville, såvida de inte hade vakttjänstgöring.

Det som låg närmast till hands var att gå ut genom sydporten och besöka den civila bosättning – vicus på latin – som skjutit upp för att uppfylla soldaternas behov.

Där fanns bodar med varor från kontinenten, men även skomakare och tyghandlare och inte minst ett otal barer och bordeller.

Nästan alla romerska fort hade en sådan stad som granne. Enligt den romerske kejsaren Alexander Severus var vicus den plats där soldaterna kunde ”älska, dricka och tvätta sig”.

De romerska hjälpstyrkorna utgjordes av brutala män, som inte tycks ha dragit sig för att döda oskyldiga civila.

© Collaboration JS/Arcangel/Shuttestock

Mordoffer låg dolda under golven

Angrep under natten

Risken för angrepp från de keltiska stammarna var störst på natten, när soldaterna behövde mer tid för att mobilisera hela regementet.
I 181 e.Kr. skete netop det, da et forbund af keltiske stammer angreb muren.

År 181 efter Kristus skedde just det, när ett förbund av keltiska stammar angrep muren. Vercovicium höll stånd, men tre andra fort intogs och brändes ned.

”Stammarna på ön korsade muren som skilde dem från de romerska legionerna. De förstörde mycket och dödade en general och hans styrkor”, skrev den romerske historikern Dio Cassius.

Angreppet resulterade i ett decennium av hämndaktioner, då romerska patruller trängde djupt in i fiendeland för att angripa keltiska byar.

Vid fortet Kirksteads restes några år senare ett altare till minne av ”en framgångsrik operation på andra sidan muren”.

Vid ett annat fort restes ett altare för att fira ”segern över en liga”.

Striderna bidrog till att endast 45 procent av hjälpsoldaterna fullföljde sina 25 tjänsteår. Resten stupade i strid, dog av sjukdom eller skickades hem på grund av fysiska skavanker.

VIDEO – se Hadrianus mur i dag:

Den 1:a tungriska kohorten från Belgiens lågland stannade i Vercovicium i nästan 200 år, tills både Hadrianus mur och den provins som soldaterna försvarade övergavs av Rom och överläts åt invaderande saxare och lokala krigsherrar.

De tungriska soldaterna lämnade dock aldrig England, utan slukades i kaoset som följde på sammanbrottet. Hjälpsoldaternas ättlingar – om det finns några – är i dag britter.