Hyresgästernas mardröm: Roms värsta hyreshaj

Det råder bostadsbrist i den romerska huvudstaden, vilket rikemannen Marcus Crassus ser till att dra nytta av. Han investerar i stadens sämsta flervåningshus och hyr ut dem till fattiga människor. Husen är dock rena dödsfällorna.

Det råder bostadsbrist i den romerska huvudstaden, vilket rikemannen Marcus Crassus ser till att dra nytta av. Han investerar i stadens sämsta flervåningshus och hyr ut dem till fattiga människor. Husen är dock rena dödsfällorna.

Miłek Jakubiec/Historiebladet

Lågorna når långt upp på väggarna. Ännu ett flervåningshus i Rom brinner och de skräckslagna hyresgästerna strömmar ut på gatan.

På 100-talet före Kristus är Roms hyreshus – jättestora, upp till nio våningar höga byggnader, konstruerade av trästolpar med väggar av torkad lera. Bränder uppstår hela tiden, och de sprider sig snabbt.

Fastighetsägaren kommer springande. Han tittar förtvivlat på sin investering medan den förvandlas till aska. En grupp slavar syns i folkmassan och i händerna håller de hinkar, hackor och stegar.

I stället för att släcka de giriga lågorna står de emellertid bara och väntar och tittar bortåt gatan. Ut ur skuggorna kommer en man med bistert utseende, som av sina dyra kläder att döma måste tillhöra Roms elit.

Marcus Crassus, porträtt, hyreshaj, insula, hyreshus

Crassus var son till en senator. Fadern och två av hans bröder dödades under Roms inbördeskrig.

© Bridgeman Images & Shutterstock

Den distingerade herren skrider fram till fastighetens gråtfärdige ägare. Till hans förvåning erbjuder sig mannen att köpa det brinnande huset – fast till spotpris.

Lågorna når allt högre medan mannen lugnt inväntar ett svar. Till slut ger ägaren med sig och avtalar att sälja för en bråkdel av vad byggnaden var värd för bara en timme sedan.

Mannen nickar åt slavarna, som snabbt fyller sina spannar med vatten från kvarterets vattenposter och inleder släckningsarbetet.

Vid soluppgången har mannen gett sig av och kvar står det sotsvärtade huset. Slavarna packar ihop sin utrustning. De har just hjälpt mannen från skuggorna, Marcus Licinius Crassus, att göra ännu en god affär.

Crassus, Roms rikaste man, är stadens mest skrupelfria fastighetsspekulant. Han drar sig inte för någonting när det gäller att sko sig på Roms oreglerade fastighetsmarknad.

Crassus, hyreshaj, hyreshus, brandkår

Crassus brandkår av slavar skulle inte rädda människor, utan hjälpa honom att komma över hyreshus till spotpris.

© Miłek Jakubiec/Historiebladet

Massbyggnation fyllde Rom

På Crassus tid var Roms bostadsmarknad glödhet efter ett nästan tio år långt inbördeskrig, som förde härföraren Sulla till makten år 82 före Kristus.

Den hämndlystne Sulla avrättade tusentals motståndare och auktionerade ut deras fastigheter genom så kallad proskription, och eftersom många av diktatorns fiender tillhörde Roms överklass rörde det sig inte sällan om praktfulla palats med både trädgårdsanläggningar, lösöre och slavar.

En av de mest entusiastiska uppköparna var Crassus.

”När Sulla intog staden och sålde fastigheterna som tillhört dem han låtit döda tröttnade Crassus aldrig på att ta emot eller köpa”, skriver den grekisk-romerske historikern Plutarchos.

Utan att skämmas erbjöd Crassus så lite som tio procent av fastighetens egentliga värde, men ingen vågade bjuda över Crassus av rädsla att drabbas av Sullas vrede. Crassus sålde sedan vidare fastigheterna till diktatorns nyrika vänner – med god förtjänst.

Enligt Plutarchos blev emellertid Crassus girighet slutligen för mycket till och med för Sulla: ”Det sägs att han utan order från Sulla proskriberade en man i Bruttium bara för att komma åt hans fastighet.”

När handeln med konfiskerade lyxvillor ebbade ut kastade sig Crassus girigt över flervåningshusen. Efter inbördeskriget blomstrade handeln och hantverkare, daglönare och köpmän strömmade till Rom med deras familjer för att tjäna pengar och starta ett nytt liv.

Sulla, proskriptioner, bostäder, Crassus

Sullas dagliga listor med namn på fiender som skulle dödas satte skräck i romarna.

© Bridgeman Images

Blodig uppgörelse gjorde Crassus stenrik

Den unge Crassus förlorade hela sin familjeförmögenhet när det utbröt öppet krig mellan Roms två politiska grupperingar. Crassus lyckades dock överleva, varefter han utnyttjade kaoset för att bygga upp ett affärsimperium.

Marcus Crassus hade en tragisk ungdom. År 87 före Kristus utbröt krig mellan Roms två stora politiska ledare, populisten Gajus Marius och de konservativas ledare Lucius Sulla. På Marius sida stod konsuln Cinna, som senare samma år jagades ut ur staden.

Därefter intog Cinna tillsammans med Marius Rom och inledde en klappjakt på Sullas anhängare. Crassus far och två av hans bröder miste livet och familjens förmögenhet togs i beslag. Den 28-årige Crassus tvingades fly till Spanien.

Året efter dog Marius och år 84 före Kristus mördades Cinna. Efter det begav sig Sulla mot Rom med en armé och Crassus ställde sig genast till hans förfogande. När Sulla hade intagit staden utfärdade han dagligen så kallade proskriptionslistor med namn på fiender som fick ett pris på sitt huvud.

Flera tusen dödades och deras fastigheter såldes. En av de allra mest entusiastiska köparna var Crassus, som införskaffade hus efter hus till spotpris. På så vis lyckades han återskapa familjens förmögenhet – och mer därtill.

Antalet invånare ökade från 400 000 kring år 80 före Kristus till cirka en miljon vid kejsar Augustus första folkräkning år 28 före Kristus.

Hyreshus på exempelvis Aventinen, där stadens arbetare bodde, byggdes på rekordtid för att tillgodose efterfrågan. För skrupelfria rikemän som Crassus erbjöd det ekonomiska uppsvinget stora möjligheter.

Hyran för en lägenhet i Rom var fyra gånger högre än utanför staden, så fastighetsspekulanten köpte upp mängder av flervåningshus, så kallade insulae. Ordet betyder ”ö”, vilket kommer sig av att husen påminde om öar, omgivna av gator på alla sidor som de var.

Rom låg inklämt bakom den gamla stadsmuren, så stadens begränsade yta på cirka fyra kvadratkilometer behövde utnyttjas med hjälp av dessa husblock, som kunde vara upp till nio våningar höga.

Den kompakta byggnadsformen var vanlig. Enligt nutida beräkningar hade Rom cirka 46 500 insulae på Crassus tid. Av stadens totala antal bostäder utgjordes knappt fyra procent av rikemanshem och enfamiljshus, som kallades domus.

Snart kom dock Crassus på ett ännu mer lukrativt svindleri.

VIDEO: De fattiga klämde in sig i smutsiga hyreshus

En akut bostadsbrist fick flervåningshus, så kallade insulae, att skjuta upp i Rom. De härjades av råttor, sjukdomar och bränder.

En ovanlig brandkår

I takt med det ökade antalet hyreshus steg priset på tomter, vilket gjorde att marken utnyttjades maximalt. Två insulae kunde ligga så nära varandra att endast en smal gränd skilde dem åt.

I Rom brukade folk säga att en hyresgäst bara behövde sträcka ut armen genom fönstret för att skaka hand med grannen på andra sidan gränden. Dessutom var byggnaderna av tegel, trä och torkad lera veritabla brandfällor.

”När tredje våningen står i lågor svävar du fortfarande i ovisshet.” Den romerske diktaren Juvenalis om riskerna med att bo överst i ett hyreshus

Alla använde oljelampor till belysning och fyrfat till uppvärmning. En enda gnista kunde antända den torra träinredningen – vilket också ofta hände. Varje dag uppstod minst 20 större bränder i Rom, har forskarna räknat ut.

Det fanns ingen brandkår i storstaden, så om elden fick fäste var hyresgästerna chanslösa, framför allt de som bodde på de övre våningsplanen, eftersom byggnaderna inte hade några brandtrappor.

”När tredje våningen står i lågor svävar du fortfarande i ovisshet. Som den siste blir du därför ömkligt stekt”, sammanfattar den romerske satirikern Juvenalis.

Han beskriver hur en man vid namn Codrus blev hemlös efter det att hans lägenhet eldhärjats. Med sig fick han sex lerkrukor, en bänk och ett par musätna grekiska böcker: ”Han gick omkring naken och tiggde matrester, men ingen ville hjälpa honom med mat, ingen ville hjälpa till med tak och husrum.”

Den sluge Crassus såg dock bränderna som en möjlighet, så han instiftade en egen brandkår bestående av 500 slavar.

”Han köpte hus som brann och hus som låg intill brinnande byggnader, eftersom de rädda ägarna var beredda att sälja till ett lågt pris”, berättar den grekisk-romerske författaren Plutarchos.

Fyrfat, värme, Rom, Crassus, brandrisk

Romarna använde fyrfat med glödande kol till matlagning och framför allt för uppvärmning på vintern. Brandrisken var dock hög.

© Photo Scala, Florence & Shutterstock

Vid eldsvådor gav sig slavarna ut, men de gjorde ingenting förrän affären var i hamn. Om den förtvivlade ägaren tackade nej till Crassus erbjudande erbjöd fastighetsspekulanten bara en ny, lägre summa – under tiden hade ju det brinnande huset blivit ännu mindre värt!

På så vis kunde Crassus köpa upp byggnader till en bråkdel av det normala priset.

Så snart affären var klar inledde slavarna arbetet med att släcka lågorna. För att skydda ett oskatt grannhus och hindra elden från att spridas täckte Crassus slavar väggarna och taket med stora stycken fuktat linne.

Med iskall beräkning köpte Crassus inte bara brandskadade hus till spotpris, utan även oskadda grannfastigheter.

När glöden hade falnat sattes Crassus slavkår av hantverkare in för att byta ut förstörda golv, väggar och tak.

”På så vis kom han att äga merparten av Rom”, berättar Plutarchos.

Alla befarade en kollaps

Renoveringen av en eldhärjad byggnad var i många fall bara kosmetisk, för i Rom fanns inga byggnadsnormer. Vissa fastigheters tak var så slarvigt lagda att förbipasserande riskerade att få nedfallande tegel i huvudet.

Rom, Crassus, flervåningshus, vatten

Endast de som bodde på de nedre våningsplanen kunde få vatten indraget. Alla andra var tvungna att släpa vatten från gatan uppför trapporna.

© AKG-images/Peter Connolly

Många insulae var hastverk byggda med undermåliga material, allt för att ägaren snabbt skulle kunna tjäna in sin investering genom att börja hyra ut till desperata människor i Rom. För hyresgästerna innebar besparingarna att endast bottenvåningen var byggd i tegel, medan resten var av trä.

I bottenplan låg butiker, bland annat slaktare, garvare och bagare. Varma dagar stank hela gatan av blod och garveriets hudar, som behandlades med urin. Den unkna lukten tog sig även upp i lägenheterna.

De tunna golvbrädorna var sneda och fulla av sprickor, eftersom träet inte fått torka ordentligt. Lägenheternas skiljeväggar, som bara var två centimeter tjocka, bestod av brädor med ett tunt lager kalkputs.

Ytterväggen var 18–21 centimeter tjock och tillverkad av en enda rad tegel, som stabiliserades med en blandning av torkad lera och småsten.

Enligt den romerske arkitekten Vitruvius var konstruktionen farlig. ”Tegelväggar som inte är två eller tre tegelstenar tjocka tål inte mer än ett våningsplan”, varnar arkitekten i sitt verk De architectura från cirka år 20 före Kristus.

”Två av mina butiker har rasat och resten av byggnaden är full av sprickor.” Den romerske politikern Marcus Cicero om ett av sina hus

En del byggnader, som hade ända upp till nio våningar, var så instabila att träbjälkar fick sättas i spänn mellan två hus för att de inte skulle börja luta mot varandra.

”Det är så uthyraren håller fallfärdiga hus stående. Han lappar gapande sprickor i den gamla muren och uppmanar de boende att sova lugnt under ett tak som när som helst kan rasa in över dem”, kommenterar satirikern Juvenalis.

Stödbjälkar och tilltäppta hål till trots, kunde ett kraftigt regn få en byggnad att kollapsa.

”Två av mina butiker har rasat och resten av byggnaden är full av sprickor. Inte bara hyresgästerna, utan även mössen har gett sig av”, beklagade sig den berömde politikern Cicero, som också tjänade pengar på att hyra ut lägenheter.

Eliten utnyttjade bostadsbristen

Crassus sparade regelbundet in på renoveringar. Om en insula var i alltför dåligt skick rev hans slavar byggnaden. Tomten där den stått såldes därefter till högstbjudande.

Köpare fanns det gott om, för Roms överklass investerade gärna i fastigheter. Bland politiker och rikemän betraktades fastighetsspekulation som ett mer respektabelt sätt att tjäna pengar än att exempelvis driva ett företag.

Trots risken att bli begravd under rasmassor var lägenheterna i till och med de värsta exemplen på undermåliga insulae mycket eftertraktade. Alternativet var nämligen att bo på gatan, under en av broarna eller i de dödas gravmonument utanför staden, där tjuvar och mördare härjade om nätterna.

Nyheten om en ledig lägenhet spreds via affischer på Roms husväggar. Hyreskontraktet var ett muntligt avtal med ägarens administratör och hyran drevs sin av mellanhänder.

I en medelklassinsula betalade hyresgästerna dagligen omkring fem kopparmynt, motsvarande en halv liter vin eller cirka en halv dagslön för en hantverkare. I Roms slum betalade hyresgästerna två–tre kopparmynt om dagen i hyra.

”Jag behöver inte längre skaffa pengar till hyran och har nu gratis husrum för evigt.” Inskription på gravsten som hittats utanför Rom

De som inte kunde betala kastades ut på gatan av byggnadens administratör, som vanligen hade en manstark stab för att driva in hyra och sätta missnöjda hyresgäster på plats.

Boende i de finare stadsdelarna betalade hyra på årsbasis, men även de riskerade att åka ut om pengarna inte betalades i tid. Av en händelse träffade diktaren Martialis en vän på gatan med sin familj och deras möbler: ”Jag såg dina ägodelar, Vacerra. De bars iväg av din hustru sedan de avvisats som betalning för två års hyra.”

Vilket hårt liv hyresgästerna levde framgår av den 43-årige romaren Ancarenus Nothus gravinskription. Enligt texten gläder han sig åt att slutligen ha funnit ro: ”Jag behöver inte längre skaffa pengar till hyran och har nu gratis husrum för evigt.”

Hyresgästerna delade loppor och sjukdomar

För att undvika att bli utkastade valde många fattiga människor att bo tillsammans, trots att de inte hade några släktband, till exempel ogifta daglönare. Om lönen uteblev kunde de då hjälpas åt med hyran.

Delade bostäder, som ofta låg överst i en insula, kallades celler. De utgjordes nämligen av ett enda rum, som i vissa fall delades av flera familjer.

Upp till tio personer bodde hopträngda på tio kvadratmeter eller mindre. Bara ett upphängt tygstycke skilde hushållen åt.

Caesar, Crassus, triumvirat

Caesar hade aldrig nått toppen inom den romerska politiken utan Marcus Crassus generösa lån.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Crassus finansierade Caesars karriär

Med sin förmögenhet kunde Crassus låna ut enorma summor till Roms elit, till bland andra den notoriske slösaren Julius Caesar. Därför nådde Crassus den absoluta toppen i Rom när Caesar införde det så kallade första triumviratet.

Pengar var makt i Rom, och med givmilda lån kunde Crassus påverka politikerna.

”Han lånade ut pengar räntefritt till sina vänner, men när lånetiden gick ut krävde han obönhörligt tillbaka beloppet”, skriver Plutarchos, som påpekar att många av denna anledning föredrog att betala höga räntor.

Det gällde dock inte den 30-årige Julius Caesar, som drömde om en politisk karriär, men saknade de medel som krävdes. Crassus lånade honom pengar, som Caesar spenderade på storslagna kampanjer och gladiatorspel, vilket gjorde honom populär, men också sprängde alla budgetar.

År 63 före Kristus blev Caesar överstepräst och året efter praetor, ett snäpp under konsulsämbetet. Caesar hade dock alltid ont om pengar. Redan två år senare tvingades han återigen be Crassus att ge honom ett gigantisk lån på 830 romerska talenter.

Precis som Crassus hade hoppats glömde Caesar inte bort den tjänst som Crassus gjort honom. År 60 före Kristus gav Caesar sin välgörare en plats i sin nya regering, triumviratet. Tillsammans med Caesar och generalen Gnaeus Pompejus blev Crassus därmed en av romerska rikets tre mäktigaste män.

Allt privatliv i en insula var följaktligen uteslutet. Genom de tunna väggarna hörde alla sina grannars sexliv och födande kvinnors skrik.

Cellerna var minst attraktiva, bland annat för att de boende varje dag behövde ta sig uppför och nedför fastighetens sneda inre trappa. Tvåhundra trappsteg var inget ovanligt.

På sommaren gassade solen på husets tak, vilket gjorde cellerna olidligt varma. När vintern kom till Rom med snöbyar och regn var cellerna iskalla på grund av av det otäta taket och de tunna väggarna.

De få fönstren och det korta avståndet till grannhusen gjorde att en insula fick väldigt lite dagsljus. Om de boende hade råd höll de därför sina osande oljelampor tända dygnet runt.

Det faktum att människor befann sig nära avfall och fulla pottor bäddade för såväl sjukdomar som skadedjur. Överallt i fastigheten myllrade det av löss, loppor och kackerlackor.

Gång efter annan drabbades Rom av epidemier, bland annat tyfus, diarré och sumpfeber, eftersom de boende levde ”i sina små lägenheter med hetta, sömnbrist och en vardag i nära kontakt med andra människor”, konstaterar den romerske historikern Tacitus.

De boende fick även stå ut med farlig smuts nedifrån. Om en insula hade en offentlig toalett på bottenvåningen fylldes hela fastigheten av stanken från avföring och urin.

Lagen var på hyreshajens sida

Trots de ohygieniska och fullkomligt livsfarliga omständigheterna i Roms sämsta bostäder har forskarna inte hittat ett enda ärende där en hyresgäst beklagar sig över vare sig levnadsförhållandena eller hyresvärden.

Att framföra klagomål i det romerska rättsväsendet var ett hopplöst företag om inte hyresgästen råkade ha gott om pengar. Bara att inleda en process med hjälp av en advokat kostade 250 sestertier, motsvarande tre–fyra månadslöner för en hantverkare.

Många hyresgäster packade därför i stället bara ihop sitt pick och pack och flyttade utan förvarning. I många fall försökte uthyraren inte ens spåra familjen för att driva in hyresskulden. I stället hyrdes slumbostaden snabbt ut till någon annan.

Utan lagar som skyddade hyresgästerna, minimikrav för byggnation och hjälp att driva processer kunde Crassus obehindrat fortsätta med sina skumraskaffärer. Kåren av hantverkarslavar fick inget betalt och det gick snabbt att sälja palats, hus och tomter. Därtill kom hyresintäkterna från tusentals insulae.

År 71 före Kristus hade Crassus blivit så rik att han kunde finansiera en armé på 40 000 soldater som skulle slå ner ett uppror lett av slaven Spartacus.

Crassus, Spartacus, korsfästning

Crassus besegrade Spartacus slavarmé och gav order om att de 6 000 överlevande slavarna skulle korsfästas längs Via Appia.

© Giancarlo Costa/Bridgeman Images

”En man är inte rik annat än om han kan sätta upp en armé för egen räkning”, löd Crassus skrytsamma skäl till att spendera en förmögenhet på utrustning, vapen och soldater.

Segern över slavarmén samma år gjorde Crassus till en folkhjälte. Berömmelsen och givmilda lån till Roms elit hjälpte fastighetsspekulanten till den romerska politikens högsta kretsar och år 60 före Kristus blev Crassus en del av det så kallade första triumviratet, Roms nya regering, där bland andra Julius Caesar ingick.

Framgångarna steg emellertid Crassus till huvudet. Törstig efter mer rikedom startade han krig mot perserriket i dagens Iran. Crassus begränsade militär erfarenhet blev dock hans fall. År 53 före Kristus nedkämpades hyreshajen och hela hans armé av perserna.

Enligt Plutarchos hann Crassus samla in 230 ton guld, en större förmögenhet än vad som fanns i Roms skattkammare. Majoriteten av rovet hade cyniskt pressats ut ur stadens fattigaste invånare.

Crassus, slag, Persien

Crassus underskattade parthernas kavalleri, som krossade hans styrkor vid staden Carrhae.

© Giuseppe Rava. All Rights Reserved 2021/Bridgeman Images

Perserna släckte Crassus guldtörst

Under triumviratet stod Crassus i skuggan av sina allierade Caesar och Pompejus. För att säkra sig militär ära och ytterligare rikedomar angrep Crassus det persiska partherriket. Det slutade med en katastrof.

Full av självförtroende korsade Crassus år 53 före Kristus floden Eufrat och begav sig från Syrien vidare in i det persiska partherriket. Med sig hade han 40 000 soldater som han själv betalat för. Under de föregående två åren hade han ansvarat för den romerska provinsen Syrien, där han plundrat lokalbefolkningen på guld.

Nu var hans plan att komma över persernas enastående skatter genom att erövra landet. En seger över ärkefienden skulle också väcka genklang hemma i Rom och göra Crassus lika beundrad som sina två politiska allierade, fältherrarna Julius Caesar och Gnaeus Pompejus.

En lokal stamledare lurade dock Crassus till att tro att fienden var i numerärt underläge. Crassus lät sig lockas ut i öknen, där perserna låg i bakhåll. Skurar av persiska pilar regnade över romarna tills Crassus gav order om reträtt till staden Carrhae.

Minst hälften av de romerska soldaterna stupade i slaget och Crassus själv dödades. Enligt den romerske författaren Dio Cassius hällde perserna smält guld i munnen på den döde Crassus för att släcka hans törst efter den ädla metallen.