I dag är det en privatsak att sköta sin personliga hygien, men för romarna var det något socialt. Varje dag besökte de flesta fria romare något av de många offentliga badhusen, där besökarna både tvättade sig och träffade vänner och bekanta för att småprata eller diskutera affärer.
Badanläggningen var indelad i ett antal rum, som romarna i regel besökte i en viss ordning.
Ett av de populäraste rummen var caldarium, värmerummet, där besökarna kunde låta värme och ånga mjuka upp kroppen innan de gick ner i en uppvärmd bassäng.
Värmerummet värmdes upp med ett centralt värmesystem, hypokaust. Systemet bestod av en stor ugn eller ett eldfat, som oftast stod i ett angränsande rum och sköttes av slavar.
Värmen och röken från elden leddes via en öppning in under badrumsgolvet, som vilade på ett stort hålrum. Därifrån leddes värmen vidare till små kanaler mellan tegelstenarna i väggen.
Resultatet blev att badrummet värmdes upp underifrån och från sidorna samtidigt. För att utnyttja värmen optimalt byggdes de romerska baden så att caldariet alltid var placerat närmast elden.
Historikerna vet inte säkert hur varma de romerska värmerummen kunde bli. En kvalificerad gissning är att temperaturen låg kring femtio–femtiofem grader.
De flesta romerska städer hade flera bad. År 354 efter Kristus hade Rom hela 952 badhus.
Elden krävde konstant passning och övervakades av slavar. De matade den kontinuerligt med ved, så att rätt temperatur upprätthölls i badrummen.
Bassängen med det varma vattnet hade en fast plats i de flesta caldarier. I de flesta fall var bassängen nedsänkt i golvet.
Kroppen rengjordes genom att den smordes in med olja, som sedan skrapades av. Oljan samlades in och användes som hårvårdsprodukt av kvinnor.
Hypokaust hette värmesystemet i de romerska badhusen. Det bestod av tegelpelare, som golvet vilade på. Ugnar värmde upp hålrummet under golvet, som spred värmen till badrummet.